Jag har väldigt svårt för att släppa människor in på livet. Hit, men inte längre!

Jag såg inte själv det som en rädsla, utan som en styrka. Kan själv!

 För i samma ögonblick som jag öppnar mig för någon annan blir jag sårbar. Men med tidens gång förstod jag att det var en rädsla att inte vara "någon", att inte ha den betydelse man tror och hoppas att man har för andra människor, att kanske inte vara omtyckt eller inse att man kanske helt enkelt inte behövs.

Jag ville inte släppa andra in på livet för jag trodde inte att jag skulle bli omtyckt. För vem kunde tycka om mig när jag inte ens själv tyckte om mig?

Tack vare 12-stegsprogrammet har jag fått lära mig att "kliva över tröskeln" och det har gjort mig starkare.

• Jag är rädd för att bli sårad
• Jag är rädd för det jag inte kan se i mörkret (ej rädd för själva mörkret)
• Jag är livrädd för speglar i mörka rum
• Jag är rädd för att bli lämnad/ensam
• Jag är rädd för att jag inte ska klara av att bli frisk från mitt beroende
• Jag är rädd för vad mitt beroende leder till både psykiskt och fysikst
• Jag är rädd för att tappa kontrollen
• Jag är rädd för det jag inte känner till

Jag har lyckats sova med alla lampor släckta, i snart en månad.

Jag är och har varit hysteriskt rädd för mörkret, vet inte hur jag lyckats med detta nu men det har gått! EN stor seger för mig och för elräkningen och för miljön (även om jag har energi-lampor).

#3 får jag fråga vad i mörkret det är som skrämmer dig?

jag är rädd för att bli sårad
jag är rädd för att bli arg

rädslan för att bli arg vill ja lika med din rädsla Kia, att inte veta vad som händer, jag blir aldrig arg.. blir jag arg så stänger ja av och gråter.. eller så skrattar ja..
jag vet ärligt talat inte vad som kommer hända den dagen då jag blir arg å verkligen låter de hända.. :/ det är jag väldigt rädd för.. så jag skrattar eller gråter istället..

(de va svårt de här)

jag har telefonfobi, dvs jag e rädd för att ringa samtal, mest till folk ja inte känner.. tex banken.. (men jobbar på de)

jag har oxå varit rädd för att hitta mig själv,
jag var rädd för att om jag var JAG och bara JAG så skulle ingen tycka om mig.
jag var rädd för att ingen skulle tycka att jag var okej..
detta tog mig nog ett par år att övervinna.
nu känner ja att jag duger, att jag kan vara jag, gillar man inte mej så behöver man inte :)
å de känns riktigt bra.
jag är för det mesta lycklig med mig själv.

#4  Ummm, om jag det visste… Jag har alltid haft problem med mörkrädsla, sen jag var liten. Jag provade ibland att släcka och fick då panik - det var som att någon skulle attackera mig i mörkret…

Jag har alltid haft hemska mardrömmar, men det har gått över de senaste åren - antagligen pga terapi då jag rett ut en hel del som annars legat o grott. Så då hör ju mörker och drömmar ihop lite…

Sen är det också så att jag fått mer självkänsla och försöker lära mig: om det händer nåt, så får jag klara av det.

Men jag vet inte exakt vad det är som skrämmer mig med mörkret… För logiskt sett så händer samma sak när lampan är tänd, eller hur? Om inte spökena är allergiska mot el… ;)

• Människor som kommer framför/bakom mig
• Folk som skrämmer mig
• Ganska rädd för gamla gubbar ;)
• Fiskar (levande, som t.ex i vatten)
• Påverkade människor
• Tystnaden.

Ja, det var väl några saker..

Min största rädsla är att dö (ung) pga min övervikt. Tänker på det hela tiden och det är fruktansvärt.

Jag är mest rädd för att jag aldrig ska bli frisk igen, att min kropp stängt ner sin aktivitet för gott och jag blir sittande här som en fattigpensionär innan 45.

Jag är rädd för bilar som kommer upp bakom mig när jag kör, nåt säger att de vill åt mig…  Kanske för att jag när jag var liten ofta drömde att jag var jagad och jag själv sprang som om jag fast i kvicksand..   Flera gånger har jag varit tvungen att stanna och släppa förbi bilar bakom.

Jag är rädd för beröring av andra människor, samtidigt som jag är i stort behov av det, så det är ingen bra kombination :-(

Jag är rädd för folksamlingar, mycket obehagligt att att trängas ihop på en liten yta.

Jag är rädd för att bli sårad,vilket hämmar mig från att ta initiativ…  Samtidigt som jag är rädd för att såra andra människor.

Tänk ändå vad rädslor kan hämma oss i tillfrisknad. Att bearbeta sina rädslor är svårt kan jag ibland känna, för ibland känner jag vad är rädsla egentligen?

Rakt av har jag väl alltid tänkt att rädd det är man för mörker (bara för att ta ett exempel) Men jag inser ju nu att rädslor kan bottna i det mesta i mitt beroende. Jag har alltid varit så rädd att ingen ska tycka om mig och det är väl också därför jag sökt bekräftelse på alla sätt jag kunnat för att jag då i min lilla fantasi tänkt att då tycker man om mig. Jag förstår ju att det samtidigt är en rädsla för att bli ensam och illa omtyckt. Det lustiga i det hela är att jag egentligen alltid haft folk runt mig som tyckt om mig för den jag är men ändå har jag inte kunnat känna detta tillräckligt starkt det är först nu som jag uppskattar dessa människor på rätt sätt. Att jag börjat förstå vad jag utsatt dom för och ändå har de stannat kvar i mitt liv. Kanske just för de tycker om mig. (blev rörigt detta men Ni förstår nog vad jag menar *ler*)

Jag bearbetar väldigt mycket rädslor nu och det är intressanta upptäckter som ploppar upp måste jag säga. Saker i undermedvetna som jag inte haft en aning om att jag ens var rädd för…

Min största rädsla har varit att inte accepteras för den jag är. Den knäcktes rejält av att jag började gå på möten och fick ta del av den gemenskapen. Rädslan finns fortfarande och kommer upp i dåliga perioder men blir aldrig lika stark igen. Sen har jag lite småfobier men inga ohanterliga. Tror att rädslan att inte räcka till är störst nu.

Jag är rädd för att misslyckas och/eller bli avvisad.

"Så varför försöka"  Annars är det nog inget direkt.

Samma som #1.

*putt*

Jag är rädd för att tappa kontrollen över mig själv,rädd för mörkret,rädd för att inte vara älskad,rädsla för kärlek,rädsla för arga och högljudda människor,rädsla för att inte ha tillräckligt mycket pengar,rädsla för att vara beroende utav andra,rädd för att säga mitt hjärtas mening vill inte såra andra,rädsla för att förlora människor jag älskar,rädsla för att vara el bli missförstådd,rädsla för mina känslor,rädsla för stora folksamlingar,rädlsa för att bli gammal och ensam,rädsla för att bli bedömd på förhand,rädsla för att synas överhuvudtaget,rädsla för rädslan,rädsla för att inte komma vidare i livet och att sitta kvar i destruktiva tankemönster,

Jag avslutar där för jag skulle kunna sitta här hela kvällen och skriva en massa