Självkänsla.

Bekräftelsebehov

2008-08-25 01:29 #0 av: Kia

Vi har alla någon form av bekräftelsebehov. Behovet ser nog olika ut från person till person. Kanske vill man känna sig omtyckt och speciell men frågan är hur viktigt är det egentligen?

Jag kan bara prata utifrån min egna erfarenhet här när det gäller bekräftelse så därför utgår jag från mig själv i denna artiklen. Jag är övertygad om att det är olika för alla människor men för mig har den senaste tiden mycket kommit till ljuset vad en av mina brister är och det är mitt ständiga sökande efter bekräftelse. Vad är det som gör att vissa söker sådan bekräftelse hela tiden är det rädslan att man inte ska duga? Är det självkänslan som inte är tillräcklig? Varför studsar komplimanger av oss istället för att ta dom till sig och njuta av den för stunden?

Vi är alla värda att älskas, så är det ju och vi duger alla som vi är. Ändå är det på något sätt som det inte räcker och då hamnar man (iallafall jag) i ett destruktivt beteende där jag ständigt försöker hitta fel på andra för att på så sätt bekräfta att jag är bättre på något sätt. Jag är inte bättre än någon annan och jag vet det och därför blir den bekräftelsen bara kortvarig och istället sårar jag bara någon annan för jag dömt dom innan de haft en chans.

I 7:e steget i FAA , beskrivs det hur man ofta pratar om andra, kanske berättar saker som sagts i förtroende till en för på så sätt kan man känna sig viktig och speciell. Detta har jag jobbat stenhårt med för just så har jag beteet mig och jag skäms att erkänna det men jag har inte varit den man skulle berätta hemlisar för. Jag ser nu att jag ändrats då jag för första gången inte känner ett behov av att berätta för andra om andras hemligheter. Något som sagts till mig i förtroende ska ju stanna där och inte ska jag prata vidare om det bara för jag själv vill känna mig viktig.

Jag vet nu att det gäller att hitta andra vägar att finna bekräftelse på och inte på de felaktiga sätt jag gjort tidigare. Fortfarande kan jag inte svara på varför många beroende har bekräftelsebehov som är så stort. Beror det på att vi inte fick det när vi var barn och därför kan vi inte kontrollera det när vi är vuxna? Jag vet inte. Jag har en bra uppväxt och inte i en disfunktionell familj , så varifrån kommer mitt bekräftelsebehov? Jag vill bara känna mig omtyckt och jag är livrädd att man ska tycka illa om mig om jag inte gör som alla andra eller tycker samma.

Jag vet nu att jag måste släppa saker och vara ödmjuk mot mig själv för på så sätt få den bekräftelse som jag har rätt att få och som jag behöver. Att leta bekräftelse i sex, droger eller annat är ingen bra bekräftelse för det innebär ett steg tillbaka för mig och där vill jag ALDRIG hamna igen. Självkänslan måste upp och jag ser ytterligare en gång hur viktig självkänslan är för att vi / jag ska kunna må bra och känna att man är värd något och att man duger som man är.

 

/Kia

Anmäl
2008-08-25 02:50 #1 av: Fnuha

bekräftelsebehov. humm de första jag kom att tänka på e mitt behov att känna mig behövd.. jag vill att folk ska behöva mig.. att jag ska vara viktig. så att jag aldrig ska behöva känna mig ensam.
de värsta e att jag vet att det är fel väg, hur många jag än har omkring mig så känner jag mig fortfarande ensam, nåt jag måste lära mig inte behöver vara så farligt som jag för tillfället känner..
hum vet inte om jag blev OT där men men :)

Anmäl
2008-08-26 01:24 #2 av: Kia

Nej tycker inte alls du blev OT. Jag är precis med vad du menar med att man vill känna sig behövd. Så är jag med. För min del är det så att ju mer behövd jag är desto mindre tid kan jag lägga på mig själv och mina brister. Vet det är fel jag med.

Det är ofta jag kommit in i ett rumt fyllt med människor men känt mig som jag är väldigt ensam. Jag vet känslan...

Anmäl
2008-08-31 16:18 #3 av: [Beavis]

Jag tror alla människor har ett bekräftelsebehov, men alla söker inte desperat efter det. At ha en br självkänsla är nog grunden för att inte söka bekräftelse eller tröst i olika självdestruktiva beteenden, vare sig det är knark,alkohol,mat eller sex och våld.

När man hittar en balans hur man än gör det så spelar det inte längre någon roll vad andra tänker om en huvudsaken är att man gö det själv.

Nu säger inte jag att jag älskar mig själv, långt ifrån men jag accepterar mig själv som jag är och om inte andra gör det så "Fuck ém!"

Lycka till i ert sökande

_______________________________

Medhjälpare på: rörelsehinder.ifokus.se , hemsidor.ifokus.se

 

Anmäl
2008-09-29 15:47 #4 av: LotusBlomma

Jag söker bekräftelse på olika sätt. Om hela världen skulle buga för mig & säga till mig hur underbar jag är så skulle jag njuta i 10min, & sen skulle jag bara tänka nu då?

Jag vill bara ha mer & mer. Men grejen är den att det spelar ingen roll hur många som finns runt mig & hur många som säger till mig hur bra jag är. Så länge jag inte känner det själv att jag duger precis som den jag är så är det bara tomma ord folk säger.

Det måste komma inifrån & ut, inte utifrån & in.

Jag vet att jag måste först förlåta mig själv för den skada jag gjort mot mig själv & andra, sen måste jag lära mig att acceptera mig själv & älska mig själv.

& jävlar va ensam & misslyckad jag känner mig när självkänslan är nertrampad under skosulan. Vad gör jag då? Jag ser till & söka efter bekräftelse på ett eller annat sätt. & när jag gjort det så blir ensamhets känslorna dubbelt så större.

Anmäl
2008-09-29 16:07 #5 av: Kia

#4 det där känner jag så väl igen så väl... Det ständiga sökandet efter bekräftelse. Jag undrar fortfarande varför jag letat så mycket efter bekräftelse hur kunde det blivit annorlunda undrar jag.

Som du skriver det varar 10 min sen behöver man mer och det blir liksom aldrig tillräckligt. Jag över varje dag nu på att skriva positiva saker om mig själv i hopp om att jag en dag ska tro på dom själv.

Anmäl
2008-09-30 13:38 #6 av: Hoppfull

Jag tror att det inte vara för att det inte kommer inifrån en själv! Bekräftelse måste vara något man tror på själv för att den ska stanna kvar, och inte ens då gör den det hela tiden om man har ett ursprung ur väldigt låg självkänsla.

Men det är en besvärlig cirkelrörelse man rör sig i som man behöver bryta. Man vet att man behöver bekräftelsen men man skulle ju aldrig få för sig att tänka/säga/känna positiva saker själv om sig själv! Alltså jagar man den från andra, trots att man med åren på något sätt inser att det inte funkar, det ger inte det jag behöver!

Att våga ta det steget att ens tänka positiva tankar om den person man är, inte vad man åstadkommer, kan ibland vara så svårt att det ger ångest. Men det är ändå det steg man måste börja med. Små steg som att jag är rätt okej på att vara empatisk... så ökar man sakta men säkert på det med fler saker man är bra på (inte saker man utför, utan saker man är som människa).

Anmäl
2008-09-30 15:37 #7 av: Gronstedt

Där tror jag Hoppfull skrev något viktigt: Saker man är som människa. Att inte tänka på andras åsikter, inte vänta på andras bekräftelse, utan att se till sig själv. OK, ingen tackar mig för det jag gör på jobbet, men masken jag flyttade från asfalten till gräskanten i morse lever fortfarande. Så jag har gjort en bra grej! Det gör inget att masken inte fattar något och inte tackar, för jag VET att jag gjorde det ... På samma sätt på jobbet - det gör inget att de inte fattar och inte tackar, för JAG vet att jag gör det bra.

Anmäl
2008-10-03 00:50 #8 av: [Beavis]

Vackert skrivet och så rätt  ochrakt på sak.

_______________________________

Medhjälpare på: rörelsehinder.ifokus.se , hemsidor.ifokus.se

 

Anmäl
2008-10-09 23:46 #9 av: Rocktjejen

Har också ett stort bekräftelse behov och av att känna mig behövd men det är allt annat än sunt.För jag utplånar mig själv totalt jag stänger av mina egna behov sen så går det bara åt ett håll och kollapsen kommer som ett brev på posten..jag frisknar till laddar batteriena och sen så är jag igång igen.Utan att ha lärt mig något.

Anmäl
2008-11-30 15:32 #10 av: bill1

Kan bara hålla med om detta gällande osunda bekräftelsebehov. Detta kan ta sig i många bedrövliga former. Jag var heller inte en person som andra skulle berätta hemligheter för, dom spred jag i förtroende till andra. Vad hände då ? Jag fick dåligt samvete och förstod någonstans innerst inne att det jag gjort var fel. Resultatet blev lite lägre självkänsla med följd att nya osunda bekräftelsebehov växte fram. Äntligen kan jag börja känna mig nöjd över mig själv. YES.

Anmäl
2008-12-06 02:18 #11 av: [Beavis]

Det är nog när man helt plötsligt inser för sig själv att man inte längre har något behov at sprida något vidare för att känna sig viktig. man verkligen känner riktig tillfredställelse i sådanafall .Det märkte jag själv för några år sedan när jag trots min motgångar och misslyckanden kom på mig med att jag inte längre var den opålitlige som spred skvaller och hemligheter längre utan tyst för mig själv konstaterade "det där visste jag redan" när skvallret yterliggare en gång kom till mig utn att ha fört det vidare.    En skön känsla jag nästan blev hög av.

I många fall är ju bekräftelsebehovet produktivt då många av oss blir extremt duktiga och produktiva i våra yrken eller någon sport exempelvis, men det är som kia skirvr i slutändan kontraproduktivt då det kan sluka ens hela person.

Jag tog mig ur det för länge sedan då jag insåg att ja varken ville eller kunde vara som alla andra, slutade sträva efter att smälta in göra och säga som de andra.  Jag mådde bättre av det ävern om det i större grad innebar att jag inte fick vara med i gruppen och "leka" . Så trivdes jag bättre med mig själv när jag k lekte med de andra utstötta/avhoppade utanför ringen..... Det blev istället en livsstil att gå emot strömmen jag trivs med mig själv i det men andra val i livet har förstört i stället.

_______________________________

Medhjälpare på: rörelsehinder.ifokus.se , hemsidor.ifokus.se

 

Anmäl
2008-12-06 19:12 #12 av: Porklash

#11 Får mig att tänka på hur jag var. Eftersom jag "visste" att jag var "chanslös" att få "vara med" så gick jag inte bara mot strömmen . Jag dammade upp. Försökte vända flödet. Hela tiden med ett smått skadeglatt leende. Men det blev jobbigt till slut det med. Som jag brukade säga: Jag kan ensam frysa ut en arbetsplats! 

Jag var 38 år innan jag vågade ge en grupp människor en chans och försöka vara med på... ska vi kalla det vuxna villkor? Tidigare samma år lade jag ner drickandet och senare började jag gå på möten. Ett viktigt år uppenbarligen!

Som musiker har jag haft problem med den där bekräftelse biten. Är det bara i grund och botten "titta mamma vad jag har gjort"? Ibland tror jag det men oftast inte. Inte bara... Det finns fler anledningar till att vilja möta en publik.

Anmäl
2009-01-03 13:04 #13 av: kerstinjo

*puttar*

Anmäl
2009-02-24 19:57 #14 av: Grodan

jag har feta bekräftelsebehov, men känner inte igen att jag letar fel hos andra... tvärtom, jag ser ofta "rätt" Flört hos andra och fel hos mig själv... Skrattande

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2009-03-05 13:29 #15 av: kicka

Så underbart att läsa om bekräftelse behov..känner igen mig här och där.

Jag ska också sluta skvallra om andra.

Och försöka tänka att det där har jag redan hört..tror det kommer göra mig gott.

 

Anmäl
2009-03-05 13:29 #16 av: kicka

Så underbart att läsa om bekräftelse behov..känner igen mig här och där.

Jag ska också sluta skvallra om andra.

Och försöka tänka att det där har jag redan hört..tror det kommer göra mig gott.

 

Anmäl
2009-03-06 20:40 #17 av: johan86an

jag e nog sådan att jag behöver ha någon som bekräftar på många punkter främst mitt utseende ahr extrem prest ångest över de så blir alltid glad av finna komentarer.. men men de kanske blev lite fel de här:S

Anmäl
2009-06-14 15:50 #18 av: br-Augustinus

Kia, tack för ditt inlägg!

Anmäl
2009-06-15 09:55 #19 av: sannixan

god morgon.ja visst har jag oxå velat bli bekräftad,speciellt i början av min nykterhet.jag sprang på dejter hela tiden och inbillade mej att jag blev kär i en del.om dom inte hörde av sej så var det fel på mej.offerkoftan kom på och jag mådde så dåligt ,jag var inte värd ett dugg.sen bytte jag taktik,jag letade fel på dom,det räckte att nån sa nåt som inte passade så drog jag därifrån.en dag så satt jag och tänkte....vad i helvete håller jag på med.jag satte mej ner o skrev en lista på saker som var bra med mej.det blev mycket på minussidan o bara en sak på plussidan.jag var ju bra på att vara nykter.jag har alltid haft bra självförtoende men ingen självkänsla.var alltid snygg i håret o välsminkad o kaxig men i mitt hjärta var det tomt.jag visste inte vem jag var.jag rannsakade mej själv o lät känslorna komma,det gjorde ont i början men efter en tid så blev det bättre.jag bestämde mej för att ha mycket egentid för att jobba med mej själv.så fort bekräftelsebehovet kom upp nån dag så tänkte ajg igenom vad det var för känsla jag fick.om jag var ledsen eller arg,avundsjuk.jag skrev ner allt och tårarna rann.genom detta fick jag ju bevis på att jag var villig att ändra mitt beteende,det gav mej en inre styrka.att kunna visa sin svaghet är en styrka för mej.det har tagit lång tid men en av dom bästa resorna jag gjort,att få lära känna sen själv.jag sätter mej själv först nu i livet o duger som jag är.jag behöver inte vara cirkusprinsessa längre,jag är direktör över mitt liv.om ni har några frågor om hur jag gått tillväga så är ni välkomna att skriva till mej.kram

Anmäl
2011-03-30 17:12 #20 av: kandy

hEJ! Ja vad man kan ställa till för sig!! jag varken röker eller dricker alkohol men söker mig till förälskelser eller vad det nu är?? tror jag är en sökare....men söker mig till män som är avvisande,tysta,undvikande,lögnare,för sina egna behov, osv. tror aldrig jag kan finna rätt...........och detta tar energi för jag missar mycket livet p g a BEROENDE till dessa som kommer i min väg!!!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.