Personligt

En sockerberoendes dag!

2008-01-31 00:33 #0 av: Kia

Jag vaknar på morgonen och tänker. Idag är den dag då jag ätit socker/kolhydrater för sista gången. Jag känner mig målmedveten, tar en snabb blick i kalenden för jag vill vara medveten om när jag slutade så jag kan säga det sen, att den dagen slutade jag äta onyttigt.....


Jag går iväg för att göra några ärenden. När jag kommer ut på stan går jag förbi pressbyrån där får jag i näsan en stank av nygräddade kanelbullar. En tanke föds och jag försöker slå bort den. NEJ, skriker mitt ego.

Men tanken är född och besattheten i mig tar över. Jag känner att kontrollen försvinner och i nästa tanke tänker jag att bara EN kanelbulle är inte så farligt det måste jag klara ut, jag måste ju har mer kontroll och makt än en bulle. Jag går in i affären och tar en bulle. Hm! 3 för 15 kr, då tar jag tre, jag kan ju ge dom till barnen, tänker jag snabbt. När jag kommer ut ur affären, slänger jag mig in i bilen där öppnar jag påsen och äter bullen utan att ens tänka tanken att jag inte borde. Jag tappar kontrollen och äter innan jag hinner hem upp alla tre bullarna. När jag kommer hem sätter det igång. Det är försent jag har redan ätit fel då kan jag lika bra fortsätta går de elaka tankarna i mitt huvud. Jag har inget hemma , jag har rensat ut allt, men till slut hittar jag oboy som jag äter rakt ur burken, men hela tiden låtsas jag som allt är okej. Det är som jag aldrig hört talas om att jag har ett beroende. Jag bara fortsätter att äta men inser att jag vill ha annat.

Jag kör till affären men denna gången till en annan affär för går jag till samma affär så kanske de känner igen mig och att någon kanske skulle titta konstigt på mig. Jag hittar ett kondis och går in. Väljer snabbt ut några kakor sen säger jag till expediten vad jag vill ha. Förklarar mig varför jag handlar så mycket med att jag ska ha en bjudning och ser till att ta två av varje sort så hon absolut inte ska misstänka att det bara är till mig. (som om hon skulle bry sig) Men det är viktigt att förklara mig eftersom jag i mina tankar tänker, hon måste undra varför jag som är så tjock handlar så mycket kakor.

Ut därifrån kör jag och igen hinner jag knappt in i bilen förrän jag börjar äta. Jag åker in om en annan affär för att handla lite godis också det kan jag ha i kväll tänker jag när jag myser vid tvn. Hemma igen och plötsligt när jag sitter där och äter kommer samvetet smygande. NEJ, jag skulle ju inte. Tittar i kalendern inser till min fasa att ytterligare en dag gått åt he.ve..te.. resterna jag har kvar slänger jag i soporna och börjar göra annat. Det går en timme sen börjar mina tankar igen, jag bara måste ha något men nu har jag ju slängt allt, jag öppnar sopphinken och utan någon skam vid det tillfället tar jag upp det jag slängde och fortsätter äta som om ingenting har hänt.

När kvällen smyger på sitter jag vid Tvn. Mannen har köpt choklad han lägger det i kylen, jag vill ha det, men öppnar jag det kommer det synas att jag ätit det. Jag äter det iallafall när han lagt sig för jag klarar inte ut att det ligger där. Pappret slänger jag i soporna långt ner och lägger annat ovanpå så man inte ska kunna se det. Sen kör jag snabbt på morgonen eller redan på kvällen och köper ett nytt så han aldrig ska notera att jag ätit upp hans choklad som han kan ha i en vecka eller två i kylen. Det byts ständigt ut, han märker det aldrig. Jag är skicklig på mina grejor, vet precis hur jag ska lura och manipulera min omgivning för att komma åt det jag vill ha.

Sen kommer skammen. Skammen att jag inte kan ha mer kontroll än en kaka att jag äter utan att tänka, att jag inte har någon som helst makt över mig själv och mitt ätande. Vad gör man då?

Jag vaknar nästa morgon och tänker idag är en ny dag och igen tittar jag i min kalender att idag ska jag klara av det, inga besatta tankar och bara kontroll.

Vad är det jag försöker kontrollera egentligen. Kanske måste jag bara släppa det och sluta slå på mig själv. Kanske måste jag acceptera att jag inte kan äta som alla andra. Jag är sockerberoende!!!! Det låter galet i mina egna öron. Hade jag bara fått utslag när jag åt socker eller det blivit synligt på annat sätt än fetma att jag hade blivit sjuk . Men det gör det inte jag blir bara tjock och de sjukdomar som kommer med det är inte tillräckliga för mig för att sluta och skrämmer mig inte. Jag har på fullast allvar i åratal önskat jag var diabetiker eller anorektiker för att jag då skulle ha en anledning, som min lilla hjärna skulle fatta, att jag inte kan äta på det viset.  Det är skamfyllt att tänka dessa tankar när jag vet hur dessa människor lider av deras sjukdom och det är inget man ska önska sig själv. Men tankarna tar över, jag skulle göra allt för att  bara ta EN BIT! Men jag kan inte!!! Acceptera det. Kapitulera!!!

Det finns mängder av sätt att lösa ett beroende men det som är viktigt att komma ihåg är att man inte är ensam. Det Ni kan läsa här ovan har varit vanliga dagar för mig. Att idag erkänna att jag faktiskt åt ur soporna för jag inte kunde ha mer kontroll det är för mig väldigt skamfyllt, men jag vet att jag är inte ensam om att göra så. Jag läser om det på Beroende.ifokus. Men jag får också hjälp på annat sätt. Det bästa sättet är att lyssna på andra som gått före mig och som har kontroll idag. Och att kapitulera till att jag har en sjukdom. En sjukdom som jag har noll kontroll över men som jag sakta med LCHF kan få mer kontroll över än vad jag någonsin haft i mitt liv......

Denna artikeln skrev jag på kolhydrater.ifokus men tänkte att Ni som inte är där skulle få ta del av den :)

Kia

  • Av: Kia

    Datum för publicering

    • 2008-01-30
    Anmäl
    2008-01-31 02:05 #1 av: [Beavis]

    Jag blir sorgsen av att läsa om det du skriver, hoppas du kan ta dig ur detta beteende! vi här på sajten ska göra vad vi kan för o stödja. kram

    _______________________________

    Medhjälpare på: rörelsehinder.ifokus.se , hemsidor.ifokus.se

     

    Anmäl
    2008-02-02 09:56 #2 av: Tilda-T

    Jag känner igen mig sååå i din dag Kia , på samma sätt håller jag också på.

     Sen kan det komma en period (naturligtvis medLCHF i bakgrunden) för annars klarar jag det inte alls, med vanlig mathållning som är riktigtlugn och bra och jag börjar känna mig säker och tänker att det gör väl inget om man tar en liten bit kladdkaka på fredagsfikat på jobbet!

    Så är man igång igen i åtminstone ett par dagar tills man inser att det GÅR INTE att äta det minsta lilla med kolhydrater i för min hjärnan fattar inte att säga STOPP efter en liten bit utan ska bara ha mera och då kopplar man i autopiloten och bara äter allt !

    Ändå börjar jag att skymta ett samband och ser mitt idiotiska beteende med lite andra ögon idag än vad jag gjorde för bara ett år sedan.

    Det här blev långt men jag vill bara säga en liten sak till Kia du skriver om att det skulle vara lättare att låta bli om du tex. var diabetiker. Jag kan lova dig att det är det INTE utan det blir ännu mer skamfullt,förbjudet ,name it.

     Jag som diabetiker BORDE INTE alls äta kolhydrater och jag ser att det blir så fantastiskt mycket bättre sockervärden när jag inte missbrukar.

    Men vad gör det när autopiloten är påkopplad, det är väl bara att spruta lite mer insulin.Det hemska är att jag helt medvetet förstör min kropp och kortar mitt liv med år och ändå kan jag inte för mitt liv sluta äta sånt jag inte borde.

    Det här inlägget skulle jag aldrig skrivit för ett år sedan för när man skriver ner det så blir det helt plötsligt sanning och så tydligt.

     Just idag är jag sockerfri och det är jätteskönt men man törs aldrig slappna av för rätt vad det är så åker jag dit igen.

    Anmäl
    2008-02-02 12:51 #3 av: Karre

    Tänk att vi är sååå lika vi (socker)beroende. Fast vi aldrig träffats och delat med oss med andra så gör vi precis samma saker de flesta av oss gör när dom är beroende och drogen styr våra liv.

    Om det nu INTE var en sjukdom utan som vissa säger dålig kontroll m.m. så varför skulle vi vara så lika i vårt beroende???
    Innan man börjar prata med andra om det så tror man ju att man helt ensam och definitivt lite "knäpp"  som om och om igen straffar sig själv så mycket.

    Tänk att få möjligheten att stoppa sig själv när hjärnan och känslorna drar iväg med en och autopiloten är på. Det skulla vara nåt....Skrattande

    Anmäl
    2008-02-04 09:29 #4 av: aaitsu

    Jag har och en del av mig hoppas fortfarande att det en dag ska vara möjligt att äta en kaka eller en bulle och vara nöjd sen men en annan del av mig vet att det är en fantasi för detta är en sjukdom och på samma sätt som en alkoholist inte kan ta en drink eller en öl på motsvarande sätt fungerar det för en sockerberoende. Trots detta känns det så svårt ibland...jag har dock bestämt mig att jag ska ge detta 6 månader och under denna tid ska jag inte ha ett enda återfall - vad jag än gör så ska jag förbli abstinent - jag har lagt det som första prio - det går först och över allt annat - hitills har det gått bra i 6 veckor och det känns bra...jag försöker att förutse alla situationer som kan framkalla den där känslan och aktivt motverka det. Varje morgon tänker jag, vad som än händer idag ska jag vara abstinent imorgon får vi se ...

    Anmäl
    2008-02-05 00:12 #5 av: Kia
    Ni är så kloka alla med era inlägg.... jag håller med er i det Ni skriver och som Karre säger vi är så lika i våra beroendebeteenden att det är inte riktigt klokt. Det är skönt att veta att man inte är ensam om alla dessa tokiga göranden och känslor och tankar.
     
     
    Anmäl
    2008-03-12 15:27 #6 av: Mallibu

    Kan inte fatta när jag läser det su skrivit kan jag inte säga om det är dina eller mina ord... my good!! Har väl nån stans i bakhuvudet vetat att det finns fler som jag men nu får jag det verkligen bekräftat!! Har inga ord för det men sååå bra beskrivet.

    Anmäl
    2008-03-17 00:21 #7 av: Kia
    Vi är många som dig Mallibu ... Men det finns en väg ut det är jag säker på. Bara att inse som du gör här är ett stort steg i rätt riktning...
    Anmäl
    2008-04-15 01:17 #8 av: Kia
    När jag bara satte mig här och läste vad jag skrivit igen tänkte jag för mig själv, är jag inte riktigt klok som hållit på sådär och då är detta bara en bråkdel av vad jag sysslat med.
    Vill ALDRIG dit igen... 
     
    Anmäl
    2008-07-05 12:04 #9 av: parise

    jag har gjort exakt lika dant fan va sjukt likt... samtidigt i det här är jag sååå intresserad av psykologi och går i terapi för en trasig barndom.. så jag vet ju varför man beter sig så här. jag kan inte lura mig för jag är för medveten om detta problem jag har. och varför det går över till ett beroende. Godiset är ångestdämpande. Det är omedvetna tankar som kommer upp i hjärnan som kroppen känner av och då blir det kännslor som triggar det till att fly från det som man inte kan ta tag i. och då tar man till alla möjliga flykt vägar. i det här fallet det som man gillar mest godis. en del gillar droger och en del gillar pengar osv. sex droger pengar spel och mat o godis även träning.. är det som triggar hjärnan enormt.. sen finns det andra flykt vägar också

    Anmäl
    2008-11-12 13:55 #10 av: Flisan-74

    Helt otroligt...jag hittade hit av en ren slump när jag sökte på google om sockermissbruk. Visste att jag inte var ensam med det problemet, men trodde inte att det var så illa förrän jag läste ditt inlägg....jag är ju likadan!! Har ursäktat mitt beteende och trykt ner känslorna med att jag inte orkar...jag kan inte...vill inte. jo, egenligen vill jag för det är hemskt att leva med detta beroende. Men vet inte hur jag ska ta mig ur det. Läste dagboken från 2007 som jag skrev då och fick en riktig smäll i ansiket. Där stod det att jag skulle sluta med att småäta..äta godis, kakor, bullar, kaffedrickandet...ALLT som hade med socker att göra. Såhär efterhand...ca 1 år senare har jag fasen inte kommit mer än högre upp på vågen. Men det var underbart skönt att veta att det finns många fler i min situation. Då kanske det finns lite ljus ut ur tunneln...Skrattande

    Anmäl
    2008-11-12 23:25 #11 av: Kia

    Hej Flisan, Välkommen hit :)

    Du är definitivt inte ensam vi är många och den känslan är faktiskt inte helt fel att det finns andra som mig, som dig . Det gör som du skriver att det finns ljus i tunneln. Det finns en väg ut .

    Anmäl
    2008-11-17 14:39 #12 av: Braille

    Kia, jag ryser när jag läser vad du skriver för även om situationen inte har varit samma vet jag precis hur det känns... att vara så långt nere, att förödmjuka mig själv så otroligt men ändå låtsas att det är så här det ska vara... det är bland det absolut värsta jag vet. Jag hoppas att jag inte behöver hamna där igen. Inne på min tredje abstinenta månad nu, rädslan för att återfalla finns med mig men jag kämpar dag för dag. Tack för att du var så modig och vågade skriva om det här!

    Anmäl
    2008-11-17 20:05 #13 av: Rocktjejen

    Jag är sockerberoende till viss del tycker jag..jag överäter inte sött utan för mig räcker det med en liten chokladkaka på kvällen eller 2 L glass.men sen är jag trött på det för den dagen..jag kan stå emot att ta en chokladbit om någon annan har köpt det tex. jag kan också stå emot det om det står ett kak fat framme om man är hemma och fikar hos någon..Jag är ganska ensam ibland och lider dessutom av social fobi vilket i sin tur relaterar till mitt beteende..först började det med att jag varje kväll hade en kopp kaffe i handen som mitt sällskap..sen övergick det till att ha en bit choklad hemma ifall jag fick tråkigt eller kände mig ensam på kvällen..Men har jag sällskap eller är hemma hos någon så blir det ju tillfreds ställt då är jag ju inte ensam eller uttråkad..

    men något galet är det ju ändå för mitt beteende.

    Anmäl
    2008-11-18 01:44 #14 av: Kia

    Braille... Grattis till din 3 månader.

    Jag hoppas också att jag inte behöver hamna där igen. Men med En dag i taget ska det väl fungera hoppas jag...

     

    Anmäl
    2008-11-18 12:49 #15 av: Braille

    Rocktjejen:

    Om något är galet i ditt förhållande till mat eller till annat i ditt liv kan bara du själv veta. Så känn efter! Är du nöjd med hur du har det så kör på :)

    Annars ska du veta att det finns hjälp för vilket problem du än har.

    Anmäl
    2009-04-10 13:08 #16 av: Kia

    Känns sorgligt när jag själva läser vad jag skrivit en gång...

    Suck!!!

    Anmäl
    2009-04-10 13:15 #17 av: Porklash

    Jo för den stämmer ju så bra. Jag tror inte folk i almänhet fattar hur sjuk beroendesjukdommen är egentligen. Lägg desutom till hur lika beteendena är i de olika beroendesjukdommarna så blir det ibland skrämmande.

     

    pEr

    Anmäl
    2009-05-08 23:46 #18 av: Novisan

    Jorå, där känner jag igen mycket. Det värsta är när jag äter typ 5-10 av min dotters glasspinnar (hon är 6 år) när hon är med och sen ber henne att inte berätta det för pappa när han kommer hem. Eller om jag sitter o äter något onyttigt när hon är med och min man kommer hem utan att jag var beredd så jag snabbt "måste" gömma undan allt o svälja allt utan att tugga så fort jag kan. Min dotter ser detta och kör nåt liknande beteende när han kommer hem även om bara hon sitter o äter något mindre nyttigt.

    När vi äter nåt onyttigt frågar hon alltid flera gånger- när kommer pappa hem, kommer pappa hem snart? Och både hon o jag håller utkik efter honom genom köksfönstret för att inte bli överaskade o "upptäckta". Jag gör henne medberoende.

    Anmäl
    2009-05-09 20:46 #19 av: [Beavis]

    #18 Det är bra att du 'r medveten om det. Konsten är att bryta cirkeln så att hon inte också får en osund syn på mat... Men medvetenhet är första steget..

    _______________________________

    Medhjälpare på: rörelsehinder.ifokus.se , hemsidor.ifokus.se

     

    Anmäl
    2009-05-10 01:57 #20 av: Porklash

    #18

    Beavis rätt du är medveten om din "problematik" och att den inte bara drabbar dig. Det är början!

     

    pEr

    Anmäl
    2009-05-26 19:50 #21 av: Jeno

    En sockerberoendes dag. Det va så fantastiskt att läsa detta Kia. Det hände något fantastiskt när jag läste.

    Jag började skratta hejdlöst och skratt tårar kom. Samtidigt kände jag att det väckte något inom mig och insåg att tårarna även hade med en insikt att göra. Jag tror att jag insåg att jag levt i en kamp i så många år att läsa ditt beroende och känna igen det så starkt, gav mig en sorg. En sorg som är så positiv. Inser hur viktigt det är att hantera mina känslor, som är den stora boven till mitt beroende. Jag kan inte bara hålla mig abstinent, jag behöver arbeta med mitt beteende, och känslor också.

    Tack

    /Jeno

    Anmäl
    2009-05-28 01:28 #22 av: Kia

    Jeno. det var ett tag sen jag skrev detta nu så jag fick läsa det igen och tja, det väcker en hel del känslor hos mig med. Känslor hur jag faktiskt har beteet mig. Det är en sorg samtidigt som jag skrattar jag med.

    Känslor ja,,,, det där är ett kapitel för sig :) men så viktigt det är att jobba med dom med. Du har helt rätt!

    Kram Kia

    Anmäl
    2009-05-29 23:54 #23 av: Buddhina

    Kia tack för att du satte ord på skiten.

     

    Jag är precis likadan. Ändå efter snart 3,5 mån abstinens vill jag glömma detta elände o tänker då o då ..men jag kan ju äta bara idag, det är ingen fara med det o ingen behöver ens märka detta o jag kommer inte må dåligt för bara en dag...pust

    denna röda hund är verkligen listig falsk o stark..

    Jag har kommit ifrån programmet  lite granna för jag har varit så himla förkyld o hes, inte kunnat prat med oavänner el varit på möte o det märks direkt. Så detta ändrar jag på nu. 

     

    kram på buddhina

    Anmäl

    Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.