Personligt

Varför?

2007-12-13 10:23 #0 av: Kia

aaitsu delar här med sig en del av sin historia om sitt beroende. En historia som vi är många som känner igen oss i. Tack aaitsu för du delar med dig.

Varför?

 

Ibland finns det vissa saker man inte kan förstå eller kan inte välja att förstå. Ibland är det så att man vet att något är fel men inte vad och ibland väljer man att blunda för att det är så. Det kan finnas många anledningar till att man reagerar som man gör samt varje reaktion är direkt kopplad till varje individs unika bakgrund och personlighet. Men vid något tillfälle når man en botten eller upplever något man aldrig mer vill uppleva och då vet man med all säkerhet att något faktiskt är fel. Det är då sökandet börjar och det är då man kan ta till sig sökresultaten.

 Det var så mitt sökande började, jag insåg att något var fel och att det hade med mitt ätande att göra. Jag såg mig omkring och tyckte att mitt förhållande till maten var annorlunda än många andra eller snarare mitt förhållande till allt som innehöll socker, vetemjöl och andra kolhydratrika födoämnen. Jag kunde inte förstå hur man kunde låta bli godisskålen när det fortfarande fanns godis eller kakburken för den delen. Jag kunde inte förstå hur man bara kunde äta upp halva chokladtårtbiten på tallriken. Till en början försökte jag stävja denna kraft med ren viljekraft, jag uteslöt godis och allt sött men efter några månader smög sig substanserna tillbaka i min kost. Jag såg mig själv som en stor godisråtta och vikten pendlade några kilon hit och dit. För en utomstående var det inte så påtagligt men för mig var det ytterst påtagligt. Det omgivningen la märke till var pendlandet i vikt och under vissa perioder uppemot ett år eller så kanske det inte hände så mycket mer än ett par kilo. För mig dock var ett par kilon katastrof, vilket oftast föranledde olika förlopp. Men det som faktiskt var värst var alla tankar och besattheten av socker och vetemjöl. Jag kände mig instängd i mig själv som om jag satt i ett fängelse. När andra såg fram emot middagar och fester försökte jag hitta strategier för att överleva kvällens mat och allt snacks och så vidare. Många gånger blev jag fruktansvärt trött på mig själv och dessa tankar, jag minns att jag ofta undrade hur det skulle vara att inte ha dessa tankar och denna besatthet. Åren gick och jag fortsatte i samma banor och tankesätt, jag försökte förändra men när man inte vet vad det är man ska förändra blir det svårt. Det vore som om en läkare skulle skriva ut medicin utan att veta vad diagnosen är och det var så jag kände det att jag ständigt provade nya dieter eller regler för vad jag fick äta eller inte äta och så vidare. Problemet var att jag inte förstod att det var socker, vetemjöl och andra kolhydratrika födoämnen jag skulle undvika. Jag ställde ofta frågan varför blir det så här för mig, varför kan jag inte kontrollera det här. Varför jag?

Kort sagt jag famlade i mörker ända tills jag fick den här diagnosen.

 

När jag fick diagnosen kände jag mig lättad, äntligen en förklaring till allt det och framförallt ett sätt att ta sig ur. Föga anande jag hur svårt det skulle bli. Det var en som sagt en lättnad och befrielse att få diagnosen samtidigt som det innebar en belastning och påfrestning. Innebar detta verkligen att jag aldrig skulle få äta socker, vetemjöl eller andra kolhydratrika födoämnen. Ja det var innebörden av diagnosen, de kloka sa, en dag i taget. Jag tänkte bara på ordet ALDRIG. Helt plötsligt kändes det som jag tappade fotfästet helt och hållet. Jag började äta mer socker, vetemjöl och andra kolhydratrika födoämnen än jag någonsin gjort. Jag blev trotsig och kände det här tänker inte jag gå med på. Den onda cirkeln började och förfallet var total. I min misär råkade jag läsa en artikel om sorg. Jag insåg då att jag befann mig en sorgeprocess med allt vad det innebar.  

Skrivet av aaitsu

Relaterade länkar

  • 2007-12-13

Anmäl
2007-12-13 10:36 #1 av: mollward

Jag känner såå igen mig! Tack för kloka ord!

Kram

Anmäl
2007-12-15 01:15 #4 av: Rocktjejen

Kanon bra artikel du skrivit om dig själv!!

så sannings enlig också

 

 

Varma kramar Eva

Anmäl
2007-12-15 17:11 #5 av: Kia
Jag känner också igen mig erhört och det är jätte bra skrivet :)
Ser fram emot fortsättningen *ler*....
Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.