Annons:
Etiketttänkvärda-texter
Läst 9408 ggr
Gronstedt
2008-01-10 16:21

Att läka trasiga känslor

- när jag tänker på henne så kokar det i mig av ilska och återhållet raseri, hon svek mig som ingen annan har svikit mig och jag kan aldrig glömma det hon gjort!

Hur många av oss är det inte som känner igen oss i det här? Jag tror inte att jag är ensam om att närmast hjärtat ha burit minnen som bara behövt en strimma av ljus för att lysa upp som tomtebloss och fylla hela mig med känslor. Uteslutande destruktiva känslor vilka ständigt fyllt på min insikt om att de gjort mig så illa så att de förstört mitt liv. Det var de som gjorde det och det är deras fel. Ilskan som fötts ur dessa känslor har dessutom på ett ytterst sorgligt sätt gett mig energi och jag har närt min ork i ilskan och hatet.

Resan bort från dessa minnen och tankar har varit oerhört lång och smärtsam men faktum är att nu ser jag dem knappt i backspegeln ens när jag anstränger mig. Så hur kom jag då hit? Som sagt har det inneburit mycket hårt och medvetet arbete och en del av det arbetet tänkte jag berätta om här, arbetet som heter förlåtelse eller kanske för att uttrycka det mindre laddat: hur man läker sina egna trasiga känslor.

Först av allt måste man skilja på person och handling. Det här är ett stort och svårt arbete i sig, att inse att de personer som skadat oss, eller om det är vi själva, inte har gjort det av elakhet. Men, tänker du nu, en man som misshandlar sin kvinna… javisst säger jag, handlingen är fruktansvärd men hur kommer det sig att mannen gör det? Hur ser hans känsloliv ut (läs den första meningen igen och applicera den på honom)? Som ni säkert förstår kommer inte detta att handla om dessa handlingar och dess helvete i sig. Detta handlar om att ta steget att komma till insikt om att människorna som skadar oss inte gjorde det för att de är elaka varelser utan för att de inte kunde bättre.

När jag fick detta sagt till mig första gången blev jag fullkomligt rasande. Varför skulle inte de kunna bättre? Varför behöver inte de anstränga sig? Varför skulle de bli förlåtna över det helvete de skapat åt andra? Jo därför att just den reaktionen, raseri, skräck, hat är beviset på att dessa personers handlingar fortfarande har makten över MIG. De handlingar som skett har skett, de går aldrig att göra ogjorda. Men genom att fortsätta hata och förbanna lägger jag bränsle på deras brasa och låter dem fortsätta regera mitt liv.

Hur gör man då? Jag tror att det måste vara individuellt, men jag fick rådet att förlåtelseritualen behövde innehålla tre ingredienser (det vet jag inte om det är så, men jag följde råden). Dels att man förlåter personerna i fråga och att man uttalar högt att de gjort vad de förmådde (vi kan inte döma andras förmåga, de allra flesta människor gör sitt bästa men förmågan är i allra högsta grad varierande). Dels att man uttalar att man vill personerna väl och önskar dem lycka och välgång i livet (okej, det här tog emot sjukt mycket kan jag lova!!!). Den tredje ingrediensen är att högt uttala för sig själv att jag i och med detta lämnar det smärtsamma bakom mig och nu är redo att gå vidare i livet.

För mig blev det omöjligt, jag klarade det inte utan fick sätta mig ner och skriva ner ord för ord vad jag skulle säga. Sedan fick jag läsa det högt innantill. Och vilka reaktioner det satte igång! På mig rent fysiska, jag mådde illa, blev yr och alldeles skakig. Jag tvingade mig att läsa det högt för mig själv tre gånger om dagen de första dagarna och efter några dagar blev reaktionerna mindre och mindre. Till slut insåg jag att både reaktionerna och i takt med det mitt starka hat avtog allt mer. Nu några månader senare kan jag tänka på personerna som gjort mig mest illa och på vad de gjort utan att några känslor rivs upp. I och med detta har de personerna och det de gjort tappat sin makt över mig. Jag är fri i mina känslor, fri att gå vidare och möta nästa rädsla.

Skrivet av Hoppfull

Relaterade länkar

Av: Hoppfull

Datum för publicering

  • 2008-01-10
Annons:
Kia
2008-01-11 01:09
#1

fatastisk artikel :)

Det sista du skriver om är precis det jag gör med min sponsor i FAA. Jag läser högt de reflektioner jag har om en viss text eller svarar på en fråga. Då hör jag själv och hon hör det , vilket innebär att jag erkänt för ngn annan och sen kan jag lägga det bakom mig och precis som du säger fri att gå vidare.

Tack igen för en välskriven artikel :)

/Kia

Hoppfull
2008-01-11 09:03
#2

Tack Kia! :)

Efter att jag skrivit artikeln har nya "ont i magen" dykt upp (det är så mina känslor aviserar att de är på väg upp, ont och svullen mage samt hjärklappning och stresskänslor). När jag funderat lite så insåg jag ju att jag glömt (eller?) att göra den här förlåtelseritualen på mig själv. Jag bär oerhört mycket skuld och skamkänslor för saker jag själv gjort och beslut jag tagit för att synas och finnas. Och skam och skuld är ju lika negativa känslor som ilska och hat, de håller mig kvar i min gamla misslyckad-känsla och måste nu städas ut.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

GitteL
2008-01-11 23:56
#3

Vilken bra artikel Hoppfull. Märks att du processar och har viljan till en förändring. Det är positivt och väldigt MODIGT.

När vi accepterar ALLA våra känslor och låter dom komma så får de inte makten över oss längre. Kämpar vi emot så håller vi kvar känslorna och flyr ofta in i substitut.

Skall bli roligt att se din utveckling här iaf. En bra förebild som även Kia är.

Kramar.

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Cina-1
2008-01-12 14:23
#4

Tack för artikeln!

Ritualen som du skriver om ska jag börja utöva direkt innan känslorna äter upp mej.

Jag har förstått länge att personen som gjort mej illa inte mår så bra. Men se'n att han kan göra mej så illa har jag svårt att förstå, varför straffa mej har jag tänkt. Men när du skriver om att skilja på person och handling så begriper jag…

Hoppfull
2008-01-12 14:35
#5

Vad bra om det kan hjälpa fler! Jag har haft enorm hjälp av ritualen… just nu kör jag den på mig själv eftersom jag är en hejjare på att slå på mig själv för gamla misstag (det hade jag glömt (??) i min stora förlåtelserening!!). Även de valen och handlingarna gjordes ju för att jag inte förstod och kunde bättre då, så jag måste sluta ha skuld- och skamkänslor över gammal skit jag själv gjort!

Lycka till!!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Gronstedt
2008-01-15 09:30
#6

Vilken resa du gjort, Hoppfull! Jag har läst artikeln flera gånger, och raggen reser sig varje gång! Jag vill inte - VILL INTE - göra den resan, jag behöver mitt hat att hålla mig i, det är ju det som definierar mig! Vem är jag utan det? Jag har mer eller mindre försonats med det mesta som hänt i min bakgrund, det plågar mig inte till vardags, men därifrån till att aktivt förlåta dem - nej, fy f-n!

Intellektuellt känner jag att den KANSKE inte vore absolut skitdumt, men längre har jag inte kommit. Men jag har ju som sagt levt i hat, bestått av hat, definierats och definierat mig som hat - så jag är inte redo att släppa det. Jag känner mig inte som fånge i de känslorna, utan som frigjord och styrkt av dem. Det känns liksom inte som en börda att bära, utan det känns bra, på samma sätt som min fria barndom med massor av kroppsrörelse har givit mig ett kraftigt skelett och tung muskelmassa.

Men det känns som en väg, i alla fall. Jag kanske inte tänker gå den (i alla fall inte ännu), men det är bra att veta att den finns.

Annons:
Hoppfull
2008-01-15 09:41
#7

Jaa, mina reaktioner var snarlika dina! Ilska, vrede, vanmakt och så gråt… blotta tanken på att förlåta "skitstövlarna" var för mycket.

Kanske har det varit så för mig med utan att jag själv förstått det, att jag definierat mig själv genom det hat jag känt mot andra. Åtminstone har det gett mig energi.

Jag är oxå lite förvånad över de sparsamma reaktionerna på artikeln, jag trodde inte att jag var den enda som kände starkt motstånd mot tanken på att förlåta de som "förstört mitt liv". Men det är ju positivt att så få reagerat på den.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

[linda-pinda]
2008-01-29 22:26
#8

underbar, fantastisk artikel. Jag har så myket att lära, och dina ord hoppfull har tagit mig en bit på vägen.

korseett
2008-01-30 15:46
#9

och jag har inte sett artikeln förrän nuGenerad

Men vilken artikel sen! Vilken resa du har gjort och fortfarande gör. Det är så starkt jobbat att komma så långt som du gjort, jag är så imponerad och verkligen starkt att skriva ut det hela här till allmän beskådan.

Du är värd alla rosor i världen för vad du gör för dig själv

Hoppfull
2008-01-30 15:49
#10

Tack tack! :)

Det har hittills varit det mest läkande av allt jag gjort! Och om det bara kan hjälpa någon enda så skulle jag bli jätteglad :)

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

korseett
2008-01-30 15:55
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#11

glömde ju rosorna

Hoppfull
2008-01-30 15:56
#12

Tack gullefia!!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Kia
2008-01-31 00:11
#13

Hoppfull, du hjälper MÅNGA här varje dag med dina kloka inlägg…

Kram

Annons:
Hoppfull
2009-07-18 22:40
#14

Puttar upp den här efter diskussion om förlåtelse på ÖN. Hoppas att det är ok för er härinne Glad

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

sannixan
2009-07-19 02:07
#15

ja det är så jag oxå gott till väga.jag har gått omkring och varit förbannad på min pappa.min pappa var periodare och när han drack flög själva  faan i honom.jag fick stryk och blev inlåst.men han var världens bästa pappa när han var nykter.jag var avundsjuk på min bror ….han fick aldrig stryk,saken hör till den att jag alltid gått mina egna vägar.ingen kunde ändra på mej.min pappa blev sjuk och tog livet av sej när jag var 15 år.jag skämdes för att gråta över någon som gjort mej illa.skaffade mej en tuff attityd,bet ihop.för ett tag sen så gick jag till graven o förlät honom…vilkenb befrielse det var.jag sa högt till honom,nu släpper jag dej fri upp i himlen o jag älskar dej.jag förstår vilket helvete han hade eftersom jag själv är nykter alkoholist.jag är tacksam att jag har en bra relation med mun dotter idag ,jag har aldrig slagit henne eller vart elak men att jag svek henne gör fortfarande ont.men jag jobbar på det och det blir bättre och bättre för var dag som går.jag skriver en lista på vad jag är bra på.jag har en gåva och det är att folk lyssnar på mej hur jag gått tillväga.jag mår bra när ajg får dela med mej .och om sanningen ska fram så är jag riktigt stolt över mej själv.ha det så bra nu alla därute.Glad

[Beavis]
2009-07-19 18:39
#16

Jag kom att tänka på ett text stycke jag läst när jag läser ditt inlägg spontant, själv går jag också och bär på en massa bitterhet och hat mot min omvärld och livet i synnerhet. Bara att citera:

                                                                                               "Hate                                                                                          

_                                                                                          I'm your hate
                                                                                          I'm your hate when you want love
                                                                                         Pay
                                                                                        Pay the price
                                                                                         Pay, for nothing's fair

                                                                                       Hey
                                                                                      I'm your life
                                                                                      I'm the one who took you there
                                                                                      Hey
_                                                                                      I'm your life
                                                                                     And I no longer care"

Hatet kan hålla en igång när man har det svårt, men bryter ner en när det jobbiga är över och mans ska kunna fungera i den "vanliga världen"  Kan man förlåta? ska man förlåta? kanske men bättre är väll att man förlikar sig med allt som hänt en och att man accepterar och släpper för att gå vidare?  Vi föds/växer upp med olika förutsättningar,. "What doesnt kill you makes you stronger" Ni har till slut orkat resa er och gå vidare det är starkt.

Kia
2009-07-19 19:14
#17

Sannixan, Tack för du delar med dig så öppenhjärtat. Jag känner i hela kroppen det du skriver och du har min fulla respekt att du kommit så långt som du gjort. Vissa saker och svek tror jag att man får leva med helt enkelt men jag tror också att man måste tillåta sig att gå vidare och att man kan leva med det man gjort för man måste släppa taget och leva i nuet. Svek till barn är aldrig lätta men det är aldrig försent att gottgöra. Är barnen inte stora är det kanske lättare än för ett barn som blivit tvunget att bli ett vuxet barn pga. missbruk i hemmet.

Jag hörde en historia som då är sann så jag delar med den här. En kille som använde mycket droger och hade en väldigt medberoende fru och de levde med sina barn i många år. Hon missbrukade inte alls och ville bara att han skulle sluta. Hon dolde det faktum som så många andra medberoende gör att han drogade och tjatade istället när han höll på att han skulle sluta. I hans förvridna hjärna så sa han till henne jag vill att du provar. Om du inte gillar känslan du får av det jag använder (vet ej vad det var) så lovar jag att sluta om du gillar det så fortsätter vi tillsammans. Hon såg det som en väg ut så hon sa okej till detta. Han gav henne det som han själva tog men det blev för mycket för henne och han gav då¨henne en överdos och hon dog.'

Han har varit drogfri i 30 år nu. Hur förklarar man det för sina barn? Tja, han har kommit så långt att han kan förlåta sig själv idag men shit vilken resa han gjorde.

Var jag vill komma med denna historia är att det går att förlåta sig själva tror jag och jag tror att man kan arbeta bort dom känslorna man har gjort i sveksammanhang genom att ge sig själv en tillfrisknad som man kan känna stolthet över

/Kram Kia

Upp till toppen
Annons: