Personligt

Självbild

2007-11-06 16:23 #0 av: Kia

Jag kan lyfta en garderob på ryggen och bära en 75 kg stock över axeln. Jag är ett klent, fläskigt vrak som inte kan hålla konservburken i ena handen och öppnaren i den andra.

 

 

 Jag känner instinktivt hur en häst ska ridas, så att den börjar gå i form och dansar under mig.

Jag kan inte hålla balansen i sadeln utan halkar runt åt alla håll så att hästen går med nosen rätt upp i vädret och snubblar på sig själv.

Jag kan få vem jag vill att åtrå mig, jag är en sexpack av hårda muskler och heta lustar.

Jag är ful, fet, illaluktande och värdelös och ingen vill ha mig, jag är slapp, okoordinerad, klumpig och dallrig.

När jag drar rullen i botten och känner framhjulet höjas i 180 känns det underbart.

Hojen står i garaget sedan tre år och jag lyckas inte ta mig samman och få ihop den.

När jag står inför en grupp människor känner jag deras blickar på mig och tänker "Titta ni - jag tål att se på!"

När jag står inför en grupp människor är jag livrädd för deras blickar och deras förakt och vill bara försvinna.

När bilen strular drar jag fram verktyg/laddare eller vad som nu behövs och löser problemet, går den inte igång innan det är dags att åka ringer jag efter en hyrbil. Allt går att lösa, bara man inte jagar upp sig.

När bilen strular börjar jag nästan gråta och skriker efter hjälp. Ibland brister jag i gråt för att jag inte hittar matchande strumpor.

Jag har alltid ett liderligt flin och en dubbeltydig kommentar till reds i fikarumssnacket, och jag kan föra fram mina åsikter i allvarliga diskussioner med pondus och konsekvens.

Jag kan inte öppna näbben utan att bli illröd i synen och ingen verkar ändå fatta något av vad jag säger, så jag börjar stamma och mumla. Jag har förstås fel åsikter, som vanligt.

Min kropp är väl koordinerad, min balans utsökt, jag kan roa mig med att stå på ett ben i 20 minuter, hojar och hästar följer mig perfekt.

Jag går med stötiga, klumpiga steg och snubblar på mig själv, hojen viker sig och hästen går åt fel håll.

Min stora, härliga trädgård är ett paradis för kontemplation och mitt favoritprojekt för resten av livet.

Rosenbuskarna jag planterade har försvunnit i ogräset, uteplatsens plankor är täckta av nedfallna löv och hela trädgården är ett enda dåligt samvete som jag inte orkar se.

Jag skriver inlägg på chattar och fora och känner att jag kan hjälpa andra att hitta lösningar och se ljuspunkter.

Jag skriver påträngande dravel som ingen vettig människa vill ha, men folket på chattarna och forumen är för snälla för att be mig dra. De fattar väl hur värdelös jag är och vill inte göra mig ledsen.

När jag drar på mig läderjackan och sätter på mig de svarta glasögonen går det som en puls av "lev fort, dö ung" genom alla som ser mig. Jag är ju så djävla cool!

Jag lufsar fram i illasittande kläder, glasögonen ger mig värk bakom öronen och jag orkar inte höja blicken för att se på omvärlden.

Båda kolumnerna ovan är korrekta beskrivningar av mig. Båda sanningarna finns i min kropp och i min själ, och vilken som är överst växlar så snabbt som klicket från en kameraslutare. Så vilken av dem är sann?

"Den till vänster", vill jag svara. Jag är ju coolast i stan och har mer stake än någon annan, jag tål allt, kan allt, uthärdar allt. Utmana mig, så får ni se!

"Den till höger", suckar jag uppgivet. Det finns ju ingenting som fungerar, det spelar ingen roll vad jag gör. Varenda dröm om att kunna rycka upp mig krossar jag direkt genom att vara så ofattbart håglös, kraftlös, dådlös!

Men tänk om ingen av dem är sann? Tänk om sanningen ligger någonstans mitt emellan? Eller någon helt annan stans? Vad gör jag då? Om varken skrävlet eller gnället, varken självförhärligandet eller det nattsvarta fördömandet är sanningen?

Tänk om jag bara är en vanlig människa? Hur ska jag kunna hantera det? Hur håller man sig kvar vid nivån "vanlig"? Det går ju så fort upp och ned, hur kan man hålla sig kvar i mitten?

Man satsar allt på en ny diet och man är fortfarande är lika fet fast det gått flera dagar.

Man startar ett nytt projekt, men efter en timme saknas det något och ingenting blir färdigt.

Man tar upp någon ny hobby men alstren blir mycket fulare än man tänkt sig.

Man träffar en ny vän, men efter bara några dagar säger vederbörande "Vi får se, jag hör av mig" när man frågar om man ska träffas.

Man hittar en ny kärlek och ska älska den för evigt, men efter några dagar vill personen fortfarande inte prata om att flytta ihop.

Allt är så ljust, energin är oändlig, allt är möjligt - och allt faller bara sönder.

Är det konstigt att man dövar de där överslängarna på de sätt som står till buds? Är det konstigt att man blir beroende av det som kan bromsa kasten? För var kan man annars finna en stadig grund att stå på?

Eller är det så att man blir beroende av det som gör att man slipper försöka hitta sig själv?

Det krävs så mycket mod för att man ska våga ta reda på vilket ...

Skrivet av Gronstedt 

 

  • Av: Gronstedt

    • 2007-11-06
    Anmäl
    2007-11-06 18:38 #1 av: [SvenA]

    Mycket läsvärt och manar till stor eftertanke.

    Anmäl
    2007-11-06 19:02 #2 av: Helenaf76

    Oh, så sant. Instämmer med #1

    Anmäl
    2007-11-06 20:14 #3 av: [linda-pinda]

    Ack så sant. Väl skrivet! Just pendlandet... Att så många motstridiga känslor kan rymmas i en enda kropp - inte konstigt att man känner sig lite kluven ;-)

    Just positiva tankar om mig själv och allt som händer jobbar jag med personligen. Det tar så lite men ger så mycket att vrida en negativ tanke till en aning mer positivt. Inte så att jag vänder helt : "jag hatar regn" till "jag älskar regn". Men jag försöker att inte använda så negativa ord: "jag tycker bättre om solsken, men det är okej att det regnar".

    En klok kvinna sade till mig att hon slutade säga "jag är trött" för flera år sedan och bytte den tanken mot "nu skulle jag behöva lite mer energi!" och det hjälper banne mig! Testa!

    Till mig själv säger jag nu: "Jag kan bli smal igen. Jag kan få göra något positivt och fungerande av mitt förhållande till mat och ätande. Jag kan göra allt jag vill."

    Jag har också jobbat hårt på att övertyga mig själv om att andra människor är intresserade av vad jag har att säga. I många år var jag en tyst tjej som bara hängde med de andra kompisarna, aldrig uttryckte en egen åsikt eller tog ordet frivilligt. Jag var inte blyg, jag var bara övertygad om att ingen var intresserad av vad jag har att säga.

    /Linda

    Anmäl
    2007-11-09 02:25 #4 av: Kia
    Jag känner igen mig i så mycket du skriver Gronstedt.
    Man är två personer i en men ändå inte....
     
    Anmäl
    2007-11-09 14:20 #5 av: zeretki

    Jag känner absolut igen mycket av detta. Att vara något av det extrema.

    SOm jag förstår det, så har ju detta också med dålig självkänsla att göra. Man måste överkompensera sitt ego när man egentligen inte gillar sig själv...

    När jag mår bra och är trygg i mig själv så känner jag inget av dessa ytterligheter. Då ÄR jag bara JAG och är nöjd med det. Glad Jag trodde aldrig att det gick att känna så men nu vet jag att det går och jag måste jobba dit.

    Anmäl
    2008-01-26 22:02 #6 av: korseett

    helt klart är man två personer i en samma.

    Anmäl
    2008-08-21 22:18 #7 av: Porklash

    Jo men sen har ju den vänstra kolumnens personlighet en otäck skadeglädje gentemot den högras...

    Fast det känns som det var rätt längesedan nu det där var riktigt illa för mig. Va skönt!

    Anmäl
    2008-08-21 22:18 #8 av: Porklash

    Jo men sen har ju den vänstra kolumnens personlighet en otäck skadeglädje gentemot den högras...

    Fast det känns som det var rätt längesedan nu det där var riktigt illa för mig. Va skönt!

    Anmäl

    Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.