Tror att min pojkvän är alkoholist :(
Hej!
Jag är ny här och vet inte riktigt var jag ska börja.. känner bara att jag måste försöka nå ut till andra som vet något om sånt här.
Jag har varit tillsammans med min nuvarande kille i 1 1/2 år, vi är runt 30 och bor inte tillsammans. Vi hade känt varandra ett par år genom en studentförening innan vi blev ett par och jag måste erkänna att jag misstänkte då att han inte hade ett sunt förhållande till alkohol. Det var mycket fester i den här föreningen men där var det inget konstigt att bli full, det var snarare normalt och han utmärkte sig (oftast) inte. Däremot märkte jag en del saker, tex så hade han en box vin hemma och drack samtidigt som han fixade med sin lägenhet. Han pratade också en del om att han skulle låta bli att dricka, att han inte ville det och att han skulle ta en vit månad och sånt..
i alla fall så märkte jag att han var en väldigt go kille, charmig, rolig och fick mig att känna mikg uppskattad. Började snart känna att han var rätt för mig. Men när vi började leva som ett par märkte jag att han kunde "försvinna" i några dagar då han inte hörde av sig, inte svarade i telefon och på sin höjd kunde han skicka ett konstigt sms till svar. När han dök upp igen sa han saker som att han känt sig deppig, inte orkat med någonting, varit sjuk osv.. Sen var han som vanligt några veckor innan det hände igen :(
Efter ett tag kunde han erkänna att han hade problem med spriten, men han tyckte att han skulle ta tag i det själv, Under den tiden kom jag också in i en depression så jag orkade inte tjata.. De här perioderna återkom med några veckors mellanrum och till slut började jag se att det var ett mönster. Men jag kände inte till något om missbruk så jag fattade inte hur illa det var.. Till exempel kunde han blåneka om jag frågade honom om han druckit, fast han knappt kunde stå på benen. Och jag ville tro honom och sökte efter andra svar.
Till slut var det som om jag och hans föräldrar blev nån sorts insatsstyrka, jag kunde ringa dem om han "mådde dåligt" och så tog de med honom hem till sig, och jag höll kontakt med dem om de var bortresta. De är väldigt mycket "curlingföräldrar" men det var såklart skönt att jag slapp allt ansvar som de istället tog på sig.
På semestern i somras eskalerade allt och det slutade med att hans familj tog med honom till en klinik där han fick Antabus utskrivet, han sklulle åka dit och ta det. Efter det så sa han att han hade fått en "tankeställare", han erkände för mig att han ljugit om en massa saker och han sa att jag måste göra slut om jag såg honom full igen. Men snart började han slingra sig ur de här goda föresatserna, han kunde ta ett par glas vin på fest med kompisar och efter ett tag kom det fram att han hade avbrutit sin behandling. Han kunde inte tänka sig att gå i behandling, han slog fullständigt bakut när jag försökte kräva detta. Han har aldrig visat ilska mot mig tidigare men då gjorde han det. Det var så himla synd om honom, jag ställde såna orimliga krav och han skulle inte dricka såna mängder igen.
Jag hade hunnit bli ganska skeptisk då men jag var samtidigt livrädd att förlora honom genom att ställa krav, ville hellre tro på honom och tänkte att "han har ju ändå skött sig ett tag nu". Men i förra helgen hände det såklart igen :(( Han svarade inte på sms eller telefon, till slut svarade han och lät sluddrig på rösten och knappt vaken - men han hade inte druckit sa han. Jovisst,
Nästa dag hade han nyktrat till hyfsat och dök upp hemma hos mig. Han var helt förtvivlad och ångerfull och kunde inte förstå att det här hade hänt igen.. Jag tröstade honom inte då och när han frågade om jag ville att han skulle gå sa jag ja. Tillbringade resten av kvällen gråtandes på golvet…
Morgonen därpå kom han förbi med ett brev om hur mycket han älskade mig och hur ledsen han var.. Sen på kvällen ringde han och bara grät i telefonen. Jag ville trösta honom men samtidigt kände jag mig som en snuttefilt när han betedde sig så. Det hör till saken att jag veckan innan hade tagit kontakt med en expert på missbruk och frågat om råd, och den här experten hade sagt en del obehagliga sanningar till mig och ordnat tid hos en terapeut. Jag kände att jag var i desperat behov av lite lugn och ro för att tänka klart, så jag sa till min pojkvän att jag inte ville ha någon kontakt alls på en vecka.
Nu är snart den veckan slut och jag har varit hos terapeuten en gång. Hon berättade så mycket som jag kände igen mig i och tydligen passade alla mina symptom in på en typisk anhörig /"vuxet barn"… Stress, ångest, magbesvär, depressioner, värk, hamnar i relationer där jag har ett underläge, dåligt självförtroende och självkänsla. Har inget missbruk i familjen men har ändå alltid känt igen mig i berättelser från alkoholisthem. Har också valsat runt hos läkare, sjukgymnaster och terapeuter utan att få någon bra hjälp och utan att någon har nämnt de här sakerna.
Den här anhörigterapeuten tyckte att jag skulle ställa ett ultimatum till min pojkvän och kräva att han går i behandling, annars kan vi inte vara tillsammans. Tror också att det är det rätta att göra, men hur ska jag våga? Jag vill faktiskt inte förlora honom, jag vill att han ska bli nykter. Men den här veckan har jag fattat att jag måste rädda mitt eget liv, om det finns nåt kvar att rädda.. Det känns inte som att jag kan leva utan honom fast jag vet att jag antagligen kan det, på nåt sätt..
Har du läst ända hit får du hemskt gärna dela med dig av dina tankar, behöver allt stöd jag kan få just nu :(((
![[Ai-chan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
För att tänka på dig själv och rädda dig själv, sätt ultimatum.
Den enda person du inte vill förlora - är dig själv!
Jag har varit där i skiten, jag känner igen allt du skriver men i mitt fall var även våld o slag vardag..
Titta honom rätt i ögonen och säg - jag går nu, antingen är spriten din bästa vän eller så är jag det.. vänta inte på svar utan gå. OM du betyder någonting så kommer han och om du inte betyder mer än spriten så kan ingen hjälpa honom.
Med ett missbruk så är det så att anhöriga o vänner kan hjälpa i hjälpa o hjälpa - och det händer ingenting - personen det gäller måste förstå att det är nu jag står i ett vägskäl och jag måste välja.. svårt men sant
så tänk på att älska dig själv först - och den enda person du inte vill förlora är dig själv…
*mental klapp på axel* och massa jäklaranamma och pepp…
Älta inte problem - skapa lösningar!! 🤔😃
Tack för era ord, jag vet ju att det är det rätta men det är bara att det känns som om jag redan har förlorat mig själv…
Har ju föräldrar och syskon men det är lite komplicerat med dem tyvärr 
På nåt sätt är jag beroende av relationer och är rädd för att vara ensam, fast jag har levt ensam också och mått ganska bra då. Ändå känns det så bottenlöst att tänka på att göra slut…
Fast jag vill inte vara tillsammans med någon bara för att jag är rädd att vara ensam. Nu är det inte så, men kärleken håller på att försvinna från förhållandet. Med min förre pojkvän stannade jag in i det längsta, fast jag var olycklig, tills han gjorde slut med mig! Det ledde till så mycket bitterhet för att jag inte hade vågat, och pga det så började jag hata både honom och mig själv.. Vill inte att det ska bli så med min nuvarande.
Har ni ställt ultimatum? Hur gjorde ni, rent praktiskt? Ska man säga det på telefon, i mejl eller träffas? Hur gör man för att inte börja tveka om han argumenterar emot?
Är det bäst att göra slut direkt och säga att han får höra av sig om han börjar i behandling? Eller är det för hårt? Jag har ju ändå börjat vänja mig av med honom den här veckan och märker att det är lättare att tänka klart när jag inte träffar honom… Är rädd att han annars kommer att lova att han ska gå i behandling men inte göra det sen.
Hej Lilla my
Ställ ultimatum, var konsekvent. Är han villig att söka vård/hjälp? Stöd han i det men ställ det ultimatumet att om han avbryter vården igen så sticker du.
Anledningen till att vi på sådana här sajter/grupper brukar säga att ni skalla vara konsekventa och dra ifrån missbrukaren är just att de behöver se konsekvenserna av sitt missbruk. Vilket kan få dem att börja tänka och vilja ta sig ur det.
Medberoende har ju den funktionen att de vårdar och sköter om den missbrukande så att de lugnt kan fortsätta med missbruket. De har det ju mysigt så varför sluta?
Om han älskar dig mer än spriten och är redo kommer han att gå med på vård och fullfölja behandlingen, men det skadar inte att du om du stannar så länge påminneronom att du inte accepterar avbruten behandling.
Man brukar ofta prata om att "nå sin botten" innan man är redo att bli frisk, kanske når han den då du ställer krav och är redo att dra? Kanske har du nått din nu och inte är redo att ta mer skit?
Hur som helst har du startat en process fullfölj den.
Man kan inte ställa ultimatum om man inte är beredd att ta konsekvenserna. Du måste vara på det klara med att han kan välja spriten och gör han det så är det slut. Backar du på det så förlorar du både hans respekt och din självrespekt och öppnar dörren till allt större förnedring och självförnedring.
Du skriver att du inte vill förlora honom, men han är inte mycket att ha med sitt ljugande och svikande. Det du inte vill förlora är ditt hopp om vad han skulle kunna bli, din tro på vad han kunde ha varit. Och det har du ju redan förlorat, det är bara din önskebild av något som inte finns.
Bra utryckt av Grönstedt. 
Hej igen. Min pojkvän ringde mig nu på söndagskvällen. Han lät ledsen men nykter och samlad, och sa att han nog "behövde gå och prata med nån" om alkoholen. Han skulle ringa till kommunens alkoholrådgivning det första han gjorde på måndag morgon och han var så ledsen över allt han gjort.
Det kändes som ett bra tillfälle för mig att ställa mitt ultimatum så jag sa som det var, att det absolut inte fanns någon chans att vi kunde vara tillsammans om han inte började i behandling, och sen frågade jag om han förstod vad jag menade. Han sa att det var okej och att han behövde söka hjälp för sin egen skull också och inte bara för oss. Han hade varit hos sina föräldrar i veckan och pratat mycket med dem om detta, de hade tydligen sagt att de skulle sluta fixa en massa saker åt honom för att de hade insett att de underlättade drickandet..
Det lät ju himla bra men det var bara ord, och han har tidigare låtit som om han varit beredd att förändra sitt liv utan att det hållit särskilt länge. Jag sa att jag inte bryr mig om vad han säger utan om vad han gör och att han ska tala om för mig när han har sökt hjälp. Jag tror att jag väntar åtminstone några dagar till med att träffa honom, det känns som om jag behöver mer tid till att ta hand om mig själv och ordna upp praktiska saker i mitt liv.. Vill ju inte heller öppna famnen för honom nu direkt bara för att han säger sånt som låter bra.
#5, jag tror faktiskt att jag är beredd att ta konsekvenserna nu vilket jag inte varit förut. Det känns fortfarande som att det skulle vara hemskt om det tar slut men det är inte världens ände.. Vet ju mycket väl att jag inte vill leva som min mamma har gjort och fortfarande gör, och framförallt inte utsätta några eventuella barn för det. Gäller bara att hålla fast vid den övertygelsen.
Jag förstår att det låter på min berättelse som att han inte är så mycket att ha, fast nu har jag ju mest skrivit det negativa och inte allt som varit bra. Sen bygger man förstås i förälskelsen upp en massa drömmar utifrån de positiva sidorna hos en person och bortser från de negativa.. Det återstår väl att se hur mycket som stämmer och hur mycket som bara är drömmar.
#4, jag vet inte om jag har nått min botten men vad som har hänt sista tiden är att förhållandet inte har känts bra när han varit nykter heller, jag har bara känt mig trött och irriterad och gått på helspänn för att jag visste att det skulle hända igen. Det kändes helt enkelt inte värt det.
Jag tror det är klokt av dig att vänta några dagar och se vad som händer. Om han söker vård så har han tagit ett stort steg och då kanske han till och med känner ditt ultimatum som ett stöd.
Ja verkligen bra om han söker hjälp och genomför. Då finns det ett hopp. Men det är många demoner inblandade och han kan fortarande tvärvända. Så var alert och ja kanske bra att fundera någon dag.
Kul att hans föräldrar även reagerat soch sagt sig inte vilja understödja hans drickande också. Just det kan ju ha triggat honom och att du även då hänger på med dina krav. som sagt vi hoppas han verkligen fullföljer sina löften.
Men var samtidigt beredd på det motsatta.
Lycka till
Hej Lilla My!
Ja, det är ingen rolig situation du har hamnat i och du har mina djupaste sympatier.
Jag känner igen mig i mycket du skriver om dig själv och jag känner igen mig i mycket du skriver om din pojkvän- Ni är båda livrädda att förlora varandra och du är inte den enda som är "relations-beroende".
Skillnaden är att din pojkvän har en sjukdom som ofta viskar i hans öra att han inte alls är sjuk, att han "förtjänar" vissa saker, att han kan "unna sig" vissa saker och att du då och då kommer med "orimliga krav" osv. Den mannen du älskar finns fortfarande kvar och jag är helt övertygad om att han älskar dig mer än flaskan, jag tycker inte att vi ska ifrågasätta detta! Däremot älskar sjukdomen flaskan, mer än allt annat och om han klarar av att ta kontroll över den är helt beroende på honom själv, det kräver sjukdomsinsikt, motivation och en stark vilja och ingen förutom han vet om den finns där än.
Vad jag vill säga med detta är att det är jätteviktigt att du i allt detta inte tappar bort dig själv och bara fokuserar på detta! Du är en egen individ och det är viktigt att du själv inte rasar ihop om han inte skulle fixa detta denna gång! Förr eller senare når de flesta "rock bottom" och då funkar det men om det är nu vet bara han. Återfall är inte bara jobbiga för den som missbrukar! De som står denna person närmast kan nästan ha det ännu jobbigare! Se till att du själv inte faller om han gör det.
Oavsett vad du väljer att göra nu så tycker jag att du ska fokusera på dig själv ett tag, du verkar ha kompromissat för mycket med dig själv redan. Försök att bygg upp dig själv och din egen person först och främst, att vara medberoende är tufft att ta sig ur det med!
Ta hand om dig, du är värd att må bra du med och berätta gärna hur det går!
Anna
…and the book says:
We mat be through with the past,
but the past is not throuhg with us.
Hej Lilla My!
Du skrev dina inlägg i september. Du kanske inte är kvar på detta forumet ens? Jag undrar hur det gått för dig? Jag bröt från min kille för 4 dagar sedan och det var nästan skrattretande hur jag känner igen mig i dina beskrivningar.
//Ellen
Återupplivar en gammal tråd. Känner igen mig i nästan varenda ord du skriver Lilla My.
Undrar också hur det går för dig och även om ni andra som läser detta har några goda råd? Sitter som sagt i nästan exakt situation. Pojkvän som man nog med rätta kan klassa som alkoholist och därmed egoist och regelbunden orättvis/oförskämt/otrevligt för att sedan dagen efter vara förstående, medkännande och väldigt insiktsfull om sin egen situation.
Han har en son på heltid som är 13 år och som förtjänar bättre än en pappa som är packad jämt och som ger honom en ostabil uppväxt :(
Har berättat för honom jämt att jag finns där om han vill ändras men det verkar helt enkelt som att han inte ännu nått "rock bottom" och därmed tror jag inte att det är ngt alternativ att ställa ett ultimatum, för då kommer han att välja spriten vilket leder till att jag kommer att tappa kontakten, vilket gör mig bekymrad över sonen. :(
Någon här som vill dela tankar/erfarenheter? ❤️
Xxx