Det klassas som en sjukdom för att alkoholister inte själva väljer spriten. Dvs, det kan gå att avhålla sig ett tag, men förr eller senare måste en alkoholist dricka för den trivs inte i sitt nyktra tillstånd.

Det kan också ta sig uttryck i flera beroenden, som tex rökning. Man brukar ju ibland tala om en "beroendesjukdom" och inte bara alkoholism, i vissa fall. Dvs man kan bli beroende av vad som helst, nästan.

Önskan att dricka hos en alkoholist är tvångsmässig. Personen ser alltså konsekvenser och lidande hos sig själv och kanske fram för allt hos andra, men trots denna kunskap dricker de. Mycket svårt för en icke-alkoholist att förstå, men så funkar det.

Mycket bra finns sjukdomen beskriven i bla. "Anonyma Alkoholister", en bok vars första upplaga kom 1939.

#1 Men flyr inte en alkoholist vardagliga problem genom att dricka?

Att de läggs in för sitt beroende verkar ju så bra ,de är så lättade och "glada" när de släpps hem . De kan leva 1-2 veckor ,ja månader nyktra för att sedan åka dit igen.Då borde det ju vara vardagen som kryper in och "slår" dom i huvudet och de orkar inte med detta?Jag har försökt läsa och lyssna men kan ändå inte acceptera att det klassas som sjukdom.Jag är rökare och blir oxtokig om jag inte får en cigg när nikotinbehovet skriker.Men inte sjutton har jag förståelse av icke rökare.Det viftas bort med ofog eller dumhet.Alkohol är ju minst lika "dumt". Priserna höjs på tobaken men alkoholen då?

En 10kr för en burk starköl vad är det? Samhället säger att Alkoholism är sjukdom men borde då inte samhället "hjälpa" dessa genom att försvåra inköp?Visst brukar det ligga något bakom en alkoholists problem eller att de drogs till att bli beroende,ligger det då inte i dennes intresse att vilja ta sig ur om de 1-2-3 gånger fått hjälpen?

Visst väljer alkoholisten när de dras tillbaka till alkoholen trots månader av nykterhet?

Intressant trådstart. Klassas något annat drogmissbruk som en sjukdom?

#2 + #3:

Det är lite det jag menar, att allt beroende egentligen är en sjukdom, det med. Man talar som sagt om "beroendesjukdomen". Detta är ännu inte erkänt av WHO, vad jag erfar. Men min personliga uppfattning är att det är precis lika svårt att sluta med mat/socker, nikotin, hasch eller andra sinnesförändrande substanser som med alkohol.

Sen att samhället inte anser det vara ett problem, utan att man ska ta sig i kragen, det kan vara nedslående. Sockerberoende "finns" inte, ändå har vi tusentals människor som vittnar om sitt sockerberoende, tex.

Att alkoholism ändå har klassats som en sjukdom kan bero på att alkoholberoende har funnits så oerhört länge och dödat så hemskt många, att WHO varit tvungna att agera i den frågan. Övriga droger är fortfarande relativt nya och inte lika spridda, i vissa fall.

Men vad hjälper det att Alkoholism klassats som sjukdom? Får de mer,större,aktivare hjälp? Eller är det för att samhället ska visa mer förstående? Jag förstår inte varför eller hur en alkoholist ska bli hjälpt med att de klassas som sjuka??

Är på dåligt humör idag och det är inte ert fel så skriver jag nåt som verkar irriterat så ber jag om ursäkt.

Man kan dividera om sjukdomsklassningen och om vad som är sjukdom och så men:

Beroende är, åtminstone för mig, ett sjukt beteende. Ett beteende som man inte kan välja först man väljer att inte "agera ut" sitt beroende.

Beroendet är för många den trygghet de har. Det handlar nog inte så mycket om att fly verkligheten som att fly sig själv. Att fly sin verklighet är ju ganska lätt. Far någon annanstans bara!

Du kan alltid lite på "drogen" att den kommer att ge dig det du vill ha på ett sätt andra människor  inte kan. Många beroenden lägger ju inte av först när "drogen" slutar fungera och man hittar inget att ersätta den med. Sen kan lägga av betyda mycket i det fallet…

Sjukdomstanken är nog mer för att den beroende ska kunna se på sitt agerande mer utifrån. Man talar inom 12 stegsrörelsen om bereondepersonligheten som en annan del av personen. Detta för att kunna mer enkelt visa hur en blyg, snäll och positiv person kan förvandlas till ett hemskt monster av sitt missbruk. Det är oftast lika obegripligt för personen själv. Skammen som följer när en beroende har gjort fel ger den känslor som den inte kan hantera och då agerar man gärna ut igen. En ond cirkel alltså.

Jag personligen tror att man ska akta sig för att söka efter bakomliggande orsaker till "varför" man har hamnat i ett beroende. En del har bara mycket lätt för det. En del får jobba hårdre och en del kanske aldrig skulle bli beroende hur mycket de än missbrukade.

Att cigarettrökning inte ens tänks på som sjukdom tror jag är pga att personlighetsförändringen vid rökning blir ganska liten om ens nån.

pEr

pEr: Jo jag tänkte med på att detta med rökning ändrar ju inte ens beteende (jo om jag inte får min cigg förstås,då blir jag ett monster).

Men varför ska alkoholister behöva klassas som sjuka? Alla med ett beroende (narkotika etc) vet väl innerst inne att det är fel? Att sen klassas som sjuk kan ju knappast göra saken bättre för den beroende?

#7: Ett beroende är inte på något sätt "fel". Det som är "fel" är vad man ställer till med till följd av beroendet. Det är inte "fel" att dricka, men det är "fel" att lägga alla pengar på sprit och inga på mat till barnen. Det är inte "fel" att knarka, men det är "fel" att råna någon för att få pengar till droger. Det är inte "fel" att äta socker, men det är "fel" när man ljuger och smyger för sina nära och kära för att dölja det. Det är inte mer "fel" att knarka än att vara orimlihgt benägen att göra pärlplattor, men konsekvenserna av de olika beroendena blir olika, både för den egna kroppen och för omgivningen.

Det finns två delar av sjukdomsbegreppet kring alkoholism. Dels själva beroendesjukdomen, och dels hela symptomkomplexet som följer med överdrivet  alkoholbruk, med fysiska och psykiska symptom.

Att gruppera symptombilden under en sjukdomsrubrik gör det tydligt att alkoholisten och dess omgivning behöver hjälp att komma ur problemet. Att det inte bara är att "rycka upp sig". Och - ännu viktigare - det gör tydligt att alkoholistens omgivning är utsatt för ett verkligt problem. Det gör att man inte kan avfärda illaluktande alkoholister som karaktärssvaga och välklädda, väldoftande alkoholister som "har kanske litet problem med flaskan". Båda sorterna behöver hjälp att stå emot, eftersom sjukdomen gör att de inte själva klarar det.

Vad beträffar det generella begreppet beroendesjukdom, så är det avsett att belysa att beroende är något man drabbas av och kan behöva ha hjälp med att hantera. Det är inget man väljer hur som helst och lika enkelt kan välja bort.

Jag skulle gå in här för att svara på ditt inlägg, Shettisar, men jag tyckte #6 och #8 sa det så bra så jag kan bara hålla med dem.

Att tänka att man har en kronisk sjukdom (alkoholism) gör att man inte längre försöker bota den utan accepterar den, förhoppningsvis, och tar emot den hjälpen man behöver för att tillfriskna.

Men sen tror jag inte vi är långt ifrån att klassa andra beroenden som sjukdomar. Det skulle göra det lättare att få hjälp om inte annat.

Spelberoende klassas väl nu som en sjukdom?

#9 Jag tror inte det blir lättare att få hjälp om man klassar fler beroenden för sjukdom. Ta ex fetma, i detta ord ingår en massa bakgrunds orsaker. Att få hjälp är inte så lätt för det viftas bort med att man behöver "ta tag" i tramset man håller på med. Har själv varit i gruppen extrem fetma gruppen.Tog tag i det och magsäcks opade mig för 4år sedan.Vad får man nu kämpa med? Jo folks fördomar om vilken lätt genväg man valde istället för att kämpa på egen hand.Det var ett mång årigt besluts tagande för det första och sedan månader av förberedelser och kostomläggning. Jag kämpar,varje dag! Jag som så många med mig måste äta rätt på alla sätt. Inte bara ändra kosten.En magsäcks op är ett hjälpmedel enbart.Men förstår folk detta? Nej.. De tror att det är en kvick fix och livet blir lättare och allt är frid och fröjd.Oj så fel!! Varje dag måste vi kämpa för att fortsätta vårat friskare liv.Utan någon som helst stöttning av ex sjukvården.Vi opade släpps ganska så snabbt.Och på de flesta orter så får man inte ens rådet om ex psykolog träff för att ställa om hjärnan.Det är så mycket som förändras i kroppen efter en magop.Är man då inte stark i psyket så kan det gå fel,riktigt fel.

Så att lättare få hjälp tror jag nog beror på vilket beroende som får stämpeln sjukdom. Och inställningen till beroendet.

Att man sedan tar emot hjälpen man får och håller fast vid hjälpen och för ett fortsatt beroende fritt liv är helt upp till personen,för i grunden är det karaktären det beror på.Hur stark är individen,klarar den samhället och dess prövningar själv osv osv..

Fast nu menar jag att om man har beroendesjukdomen, som många verkar kalla den, då innebär det ju per definition att karaktär, personlig styrka, erfarenheter, ålder och inget sådant spelar någon roll. Man klarar det inte själv. Det är ju det som är alkoholism, tex; "maktlös inför alkoholen".

Att säga till en sådan att rycka upp sig är ju som en spark i skrevet. Därför så borde beroende få riktig hjälp, inte operationer, antabus eller meningslös kbt (som ibland kan funka på vissa individer). Jag skulle vilja se avgiftningar för tex. sockerberoende och spelberoende där man kan få sjukersättning om man behöver vara där, och sedan rehabilitering med stöd och 12-stegsmöten för anonyma med samma beroende..

#11: Du har själv ett beroendesyndrom som bland annat medfört extrem fetma. Du har fått hjälp att hantera det genom magsäcksoperation och du kämpar för att leva ett friskare liv genom att ta till dig informatuion om vad du kan äta och liknande. Ändå säger du att det inte varit till någon nytta att fetma är sjukdomsklassat. Tror du operationen hade funnits att tillgå annars? Tror du att forskningen hade gjorts, metoderna utarbetats och litteraturen utgivits?

En annan sak: Du håller fast vid att det är personens karaktär det beror på. Dåliga människor går under för att de är dåliga, medan goda människor klarar sin beroendeproblematik själv, annars är de inte goda utan dåliga.

Men det är ju inte så det fungerar. Den som är beroende behöver inte hjälp att stå emot sitt beroende, den beroende behöver hjälp att hitta vägar att VILJA stå emot sitt beroende.

#13 Ja,jag fick hjälp genom att få genomgå op.MEN om jag nu hade varit svag i psyket så hade jag inte klarat tiden efter,där får man ingen hjälp.Så det är lite dubbelt där. Hjälp att hjälpa sig själv så att säg. Man sätts ut vind för våg. Likadant med andra beroende som fått hjälp??

Vad jag menar är att grunden ligger hos den beroende,får den hjälp och tar hjälpen så ska man också veta att oavsett om det är klassat som sjukdom eller ej så ligger det alltid hos individen i slutändan.

Jag har inte skrivit någonstans att personer är dåliga eller ej,utan det är personer med dålig karaktär därmed menar jag INTE att personen är dålig utan de behöver mer stöd,hjälp. Så att klassa beroende som sjukdom hjälper föga i verkligheten.Jag tycker mer att det ska "låta fint" med att det är sjukdoms klassat men hur det ser ut i verkligheten är det ingen som talar om.Jag hade mer än gärna sett en dokumentär om en beroende väg till hjälp och tiden efter.

En som får i sig T-röd en söndagmorgon saknar inte karaktär.

pEr

#15 Men varför väljer h*n att dricka T-röd från början?

Vill h*n dricka det ?

Om h*n hade ett val,att bli fri eller fortsätta trasa sönder sin kropp?

#14: Hade inte fetma varit sjukdomsklassat hade du inte ens fått den hjälpen.

Du kan lika gärna säga att problemet ligger hos den som konstruerar hjälpen. Alla metoder hjälper inte alla personer - skulle det bero på den beroende personens karaktär, menar du? Man har alltså "dålig karaktär" för att man inte uppskattar eller ens står ut med vissa aktiviteter? God eller dålig karaktär beror kanske på vilket landsting man bor i - för den hjälp som finns ser ju olika ut på olika håll? Hur är det med dem som lyckats övergå från ett skamligt beroende, somm alkohol eller droger, till ett socialt accepterat, som shopping eller pyssel - har de god eller dålig karaktär?

Förresten, varför väljer du en så emotionellt och socialt viktad indelning som god och dålig karaktär, om du inte själv lägger någon vikt vid termerna? Varför inte hellre skriva mer respektive mindre hjälpbehövande, om det nu är det du menar?

#16

Jag tror ingen som tänker "friskt" väljer att dricka T-röd.

Så här brukar "man" säga:

När jag började dricka såg jag ner på dem som satt på parkbänken

När jag satt på parkbänken såg jag ner på dem som drack T-röd.

När jag drack T-röd såg jag ner på hela världen.

Ingen som börjar dricka gör det för att bli alkoholist.

Ingen som fortsätter att dricka trots konsekvenser gör det för att bli T-röd alkis.

Man funkar inte "som man ska". Kalla det sjukdom eller inte men vansinne är det. En "fantastisk" och stark drivkraft att förstöra för sig själv och sig själv.

Det kan vara otäckt fascinerande att se hur människor gör helt vidriga saker mot dem de älskar mest bara för att få tag på sin drog. Hela tiden vet man att den personen egentligen, som oss alla andra, bara vill väl men den kan inte just då. Man tänker inte med vanlig logik. Missbruket har sin egen.

Kanske ingen sjukdom, jag vet inte och bryr mig nog inte heller, men tydligare tecken på galenskap ser man sällan.

Man kan inte välja att inte bli alkoholist eller något annat valfrittberoende… Blir du beroende så blir du. Men däremot kan man välja att sluta. Det ser jag bevis för varje dag.

Det valet har man. Om man förstår att man har det. Det kan vara det svåra.

pEr

pEr: Precis det jag menar från början. Att välja att sluta,då ser man till att göra det.Sen på vilket sätt spelar inte så stor roll för den som står utanför .Den som ska utföra det är det svårare för.Men de som står utanför måste se till att den drabbade får sin rätt till hjälp. Att det sedan är klassat som sjukdom spelar ingen som helst roll.

#17 Om övervikt eller extrem fetma inte hade varit klassat som sjukdom så tror jag inte att jag ens vågat ta steget från början till att opa mig.Då hade man inte kunnat få den utförliga innebörden med hur,vad en op innebär.Men jag blir ju inte hjälpt med att det är klassat som sjukdom! Jag blir ju inte en bättre/sämre människa för att det är klassat som sjukdom.Jag har dessutom en obotlig sjukdom,men inte sjutton känner jag mig bättre eller sämre för det.Så jag fattar inte resonemanget med att det är bra eller mer okej med just sjukdomsklassat beroende heller. I vissa fall så hjälper inte personens karaktär nej, men man måste i grund och botten vilja ta steget till ett "friskare" liv. Blir man påtvingad så stretar man hellre emot.

Vad jag reagerar på är OM man råkar ut för en icke klassad sjukdom,beroende, what ever.Har man inte samma rätt till hjälp då?

Jag rekommenderar, som vanligt, boken Jaget och Missbrukaren av Craig Nakken. Den bästa teori jag har hört om vad beroende egentligen är.

Personens "karaktär" är ofta problemt som gör det svårare att bli nykter? Många behöver ge upp för att kunna bli drogfria. Sluta slåss. Bara låta livet ta över.

Sen är det skillnad på nykterhet och nykterhet med. Man ska må bra själv av den annars är den värdelös.

Det är något som missas mycket tycker jag. Livet blir inte enkelt bara för att man slutar droga. Det är bara en början.

pEr

pEr:  Det är ju då man får börja den riktiga kampen.Lyckas man sluta så är det ett stort steg sen följer det många,hårda,tuffa steg efter det.

Till huvudfrågan om varför alkolism är klassat som sjukdom när de "väljer spriten" själv, men rökare inte är en sjukdom. Rökare är en person som röker o i den andemeningen är en person som dricker alkohol en drinkare :-). Alkohol i sig är ingen sjukdom utan en substans som kan leda till en sjukdom i värsta fall som vi valt att kalla alkolism. Rökare intar en substans som kan leda till olika sjukdomar såsom kol cancer m.m men rökaren är ingen sjukdom i sig . För att något skall klassas som sjukdom måste vissa kriterier uppfyllas vilket sjukdomen alkoläsk gör Därför klassas personer som uppvisar dessa kriterier som sjuka i alkolism precis som en rökare som utvecklat t.ex sjukdomen kol uppvisar de kriterier som påvisar den sjukdomen

Jag har inte orkat läst allas inlägg nu men jag håller lite med TS.
Jag har själv en pappa som är alkoholist och växt upp med honom. Jag om någon borde EGENTLIGEN förstå att han inte har något "val" då han supit bort alla 3 barnen etc. MEN lik förbannat så är det faktiskt folk som klarar av att bryta. 
Just min pappa tror jag det gått för långt, mitt hopp för honom är helt borta, han är 63 år och missbrukat sedan han var 13 år. Hela hans identitet är uppbyggd av missbruk, så för hans del är det nog omöjligt. Men tidigare i hans liv i början av hans alkoholmissbruk och beroende tror jag helt klart att han visst hade ett val. Man måste kämpa. En nybliven alkoholist tror jag definitivt har ett val, men ju längre tiden går, desto svårare blir det ju säkert. Det är väldigt individuellt men generellt sett så ser jag det i slutänden som ett val. Man säger ju som medberoende att man kan aldrig få någon att sluta, om personen inte vill och väljer det själv.

#23: Naturligtvis har han ett val, hela tiden och varje dag - det har alla som är beroende och missbrukare. Det är svårt ibland för andra att acceptera att missbrukaren inte väljer som de vill och tycker, men det betyder inte att det inte finns ett val.

Beroendesjukdomen gör det svårt för den beroende att välja att inte bruka/missbruka, men den tar inte bort valet eller ansvaret för konsekvenserna av valet. Sjukdomen gör att missbruket ser tillräckligt lockande ut för att man ska välja det, i stället för den nyktra tillvaron andra anser är så självklart bättre.

Jag är övertygad om att det är där sjukdomen sitter i beroendesjukdom - i att belöningen man får av att missbruka överskuggar fördelarna med det rena livet. Det är där vården och stödet måste komma in och hjälpa den beroende/missbrukaren att lära sig att sätta de mindre intensiva fördelarna med att vara ren högre än den omedelbara belöningskicken i missbruket.

Beroendesjukdomen sitter i hjärnan. Missbrukaren föds med en mätbar förändring i belöningscentrat  och denna defekt är dessutom ärftlig. Vissa människor föds med hög risk att få t.ex. bröstcancer. Andra föds med hög risk att bli missbrukare. Det är inte ovanligt att missbrukaren säger "jag blev alkoholist när jag tog min första sup".

Belöningscentrat går igång big time av droger och den känslan vill man få tag i igen. I sjukdomen ligger också stark förnekelse, vilket gör att missbrukaren inte ser faran förrän det är för sent och kroppen har gått in i ett kemiskt beroende. Man fungerar inte utan sin drog vre sig det är alkohol eller narkotika. Att hålla sig drogfri är inte heller lätt eftersom det finns något son heter PAA (Post Akut Abstinens). När den slår in är det många som går ut i kylan igen. 

Att gå ut med att det är en sjukdom är oerhört viktigt eftersom det tar bort skuld och skam från missbrukaren. Det handlar alltså INTE alls om dålig karaktär, det handlar om dåliga förutsättningar. Behovet börjar i känslan - "äntligen hemma" är en vanlig känsla första gångerna -   och som till slut är fysiskt. Så JA, det ÄR en sjukdom.

Vi lever i ett samhälle som glorifierar alkohol. Vi hjärntvättas av reklamen vare sig vi vill eller inte. I det läger tycker de oförstående att missbrukaren med ett starkt belöningssystem i hjärnan ska motstå. Själv kunde kvinnan som startade tråden inte motstå överätning och alkohol är den ultimata sockerkicken, skulle man kunna säga.  Tyvärr är det inte ovanligt att f.d. missbrukare blir sockerberoende.

I Världhälsoorganisationens klassificering av sjukdomar finns alkoholism med. Självklart har narkotika samma orsaker.

#25 intressant!

KORTFATTAT, ALLT BEROENDE ÄR "SJUKLIGT".
Men jag antar man klassar de beroenden som oftare än annat leder till att personen avlider, som en reell sjukdom.

Detta är användbart och din svärmor dog nog utav abstinensen från alkohol………..

Porklash.

Jag ska läsa den boken, jag är alkoholist hoppas o tror att det förtfarande finns hopp för mej, 55 år, kvinna med 2 tonårsbarn men jag ska säga dej o alla andra kloka att det är fan i mej helvetet på jorden, tänker på dom som man ser hålla på att gå under, kanske inte bara av alkohol utan av andra droger. Det är något märkligt som tar över ens liv som styr en, den som upptäcker vad det är o som finner ett botemedel emot detta……..jag menar vi far till månen,….nä..känner ingen förtröstan längre

Shettisar

Om din svärmor var elak så får du nog se det som symptom på hennes sjukdom, o inte ta det personligt…

"GUD, GE MIG SINNESRO ATT ACCEPTERA DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA, MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN OCH FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN"

#30 Jag misstänker att du varit på AA. Där blir man nykter, men man tillfrisknar inte. För att tillfriskna känslomässigt behöver vi en sponsor och stegarbetet. Nu i februari fyller jag 7 år och det är inte tack vare AA-/NA-möten. Det är tack vare min sponsor och mitt stegarbete. 

Jag önskar dig ett stort Lycka till och glöm inte att det som fungerar för så många andra fungerar också för dig under förutsättning att du gör det du ska. Fotarbetet är ditt eget. <3

Det finns inga patentlösningar, det finns ingen metod som fungerar för alla med missbruksproblematik.

Hallå, läste Grönstedts kommentar om att det inte är fel att vara beroende men det blir fel med det man ställer till med som beroende. I mitt tänkande är det fel att vara beroende därför att jag har eller försöker ha ett guds och andecentrerat perspektiv på tillvaron och då kommer begrepp som frihet, renhet, självförverkligande in som centrala begrepp och ställer krav på min förmåga att ta ansvar för mitt själv och min kropp vilket skulle vara totalt omöjligt om jag gjorde alkoholdrogen till gud och ande i ett dagligt beroende. Så jag är glad över mitt oberoende och är tacksam för att det finns religioner som fortfarande kan hjälpa individer tillbaka till den friheten.

#33: Varför antar du att någon annan skulle göra "alkoholdrogen till gud och ande"? Om beroende hade något mer religion att göra är det ju fel på dig, enligt din egen definition, eftersom du är beroende av din gud för att förmå ställa krav på dig själv.

Vad är det för övrigt för fel med att vara beroende? Med ditt resonemang är det alltså "fel" att vara till exempel nykter alkoholist eller narkoman som slutat bruka. Är "felet" att man inte tillber rätt gud, eller vad?

Du borde kanske snarare vara glad att det finns många vägar, lyckligtvis även utan religionens boja, för människor att förmå sluta leva ut sina beroenden.

Hallå igen, men Gronstedt…"vad är det för fel med att vara beroende.." …nu skriver du väl ändå mot bättre vetande…du vet ju själv att "det ställer till med" så mycket som du själv tycker är fel. Orsak och verkan…inklusive misshandel och ond bråd död…beroende kan leda till döden…det står det på varenda cigarettförpackning i detta landet! Om vi aldrig hade rökt alls skulle då inte antalet lungcancer dödsfall vara mycket lägre? Vad gäller religionens boja så håller jag med om att den borde vi slippa så fort som möjligt.

Låt oss slippa andligt/religiöst osv… svammel på denna sajt, tack!

#35: Beroende ställer inte till något, beteende ställer till något, vilket jag flera gånger skrivit, helt utan att motsäga mig. 

En person som vill dricka sig full men inte agerar på denna önskan skadar ingen med sitt alkoholberoende, dricker hen sig full skadar hen sig själv, dricker hen upp familjens pengar eller blir otrevlig eller våldsam skadar hen andra.

Det är trams att påstå att tobaksberoende leder till lungskador. Tobaksrökning leder till lungskador. Röker man inte så får man inte tobaksskadade lungor, hur starkt beroende man än är.

Religionsberoende har för övrigt dödat och skadat betydligt fler än något annat beroende. Se bara vad strävan efter "frihet, renhet, självförverkligande" gör för de rättrogna i Syrien.