Shoppingberoende? Hjälp
Jag är snart 24 år, har sambo, 2 katter, en hund och vi bor i en villa ute på landet. Villan hyr vi av min sambos pappa.
Jag har en fast anställning och jag tjänar mer än 20 000 :- efter skatt. Min sambo tjänar samma.
Jag fick fast tjänst för ett år sen - Jag har dock varit på detta ställe nästan 3 år sammanlagt -, min första fasta anställning. Innan har jag mestadels varit arbetslös eller jobbat som timvikare.
Vi hade kunnat levt relativt bekymmersfritt och ändå ganska gott.
Men tyvärr är det tvärtom. Hur mycket jag än vill vara den här personen som bara köper det som faktiskt behövs, köper bra mat och som har pengar på banken till om man t.ex vill köpa ett nytt köksbord eller åka på utlandsresa så funkar det inte.
Våran dröm är att ta oss härifrån och köpa ett eget hus. Vi vet vad detta innebär och så som vi har det nu hade det inte behövt kännas så grymt långt bort som det nu gör.
Jag spenderar pengar i allt för snabb takt. Vi har gjort budgetar och om vi kör på och betalar allt, har ganska stor mat budget och lite fickpengar var så ska det inte vara svårt att ha kvar 10 000 på kontot till nästa lön. Men icke.
Då vi bor långt ifrån stan eller samhälle så handlar det om mestadels nätshopping. Det kan gå bra i någon vecka sen så sitter man bara och kikar för "det skadar ju inte att bara titta" och vips har man mer än 1 000 kr i varukorgen och jag tänker "ja men, köper jag inte mer den här månaden så". Sen blir det 200 där, 150 där, 300 där, 500 där och där. Och sen är lönen borta och det är en och en halv vecka till lönen igen.
Detta går jag igenom mest varje månad.
Sista tiden har jag lagt undan några kronor (sen årsskiftet ungefär)
Det har funkat ganska bra, det är ett separat konto så det är inte jättelätt att gå in och föra över pengar.
Men nu, igen, har även pengarna där börjat sina. Då var tankarna mest: Ja, men jag sparar dem ju till sånna här saker. Så det är lugnt. Det handlar då om en lampa och ett bord med stolar till. Det hade varit lugnt, men sen har jag handlat så jag måste ändå logga in och föra över pengar bara så jag ska kunna köpa mat. Så de där sparade pengarna är snart borta igen.
Det har alltid varit såhär. Enda sen jag började gymnasiet och bodde själv på veckorna. Jag handlade inte massor, men mer än vad jag hade råd med. Det fortsatte även när jag var utan jobb och fick in ca 3000-5000 i månaden fast jag bodde hemma hos min pappa.
Och nu, när jag faktiskt jobbar och har en bra lön misstänker jag att mitt undermedvetna säger: "ja, men jag jobbar så jävla hårt och det är ju mina pengar så då måste jag ju kunna köpa det jag vill!"
Jo, jag jobbar faktiskt väldigt hårt, men egentligen så vet jag att skiten jag köper betyder ingenting. Och med tanke på de summor jag faktiskt spenderar varje månad borde det ligga saker precis överallt, som man ser på lyxfällan ungefär. Massa högteknologiska saker, skitfina bilar eller garderober som håller på och sprängas osv. Jo, en del kläder har jag ju, aboslut. Men inte alls den mängd jag borde ha då alla pengar sugs ut från kontot. De ggr min sambo eller förr i tiden då det handlade om mina föräldrar frågat: "men vad gör du med alla pengar?!" kan jag, helt ärligt, inte svara. En del saker har jag koll på. Men på 80 % av de pengar som jag spenderat kan jag inte säga till punkt och pricka vad de har gått till.
Det har hänt att jag handlat för att jag mått dåligt, men det är inte ofta. Och om jag någon gång går en tur på stan eller på Ikea och jag inte köper något så mår jag BRA. Det är skönt.
Det kan kanske låta som att jag har skulder upp över öronen men så illa är det inte, som tur är. Jag har ett kreditkort där hälften av de 20 000 är spenderat. Men det är det enda. Det är dock för mycket, därför ska jag klippa det. Jag behöver det ju inte! Då har alltså inget sparande ALLS.
Jag vet inte varför jag är så här. Jag hade ingen dålig barndom, mina föräldrar separerade när jag var runt 12 och det var väl inte så jättekul av olika anledningar. Men jag var aldrig den som ville ha en massa saker men vi hade aldrig råd med det så jag på något sätt tar igen det nu. Tyvärr är jag inte den enda av mina syskon som har dålig koll på pengarna, faktiskt är vi rätt kass allihop. Jag är då en sladdis så det skiljer några år mellan mig och mina syskon. Det här att lära sig av andras misstag, det funkar visst inte jämt. Inte ens att lära sig av sina egna tydligen.
Jag har mina drömmar, och jag vet vad som måste göra för att det ska kunna funka. Men varför funkar det inte att tillämpa det då?!
Jag har även börjat vantrivas alldeles fruktansvärt på mitt jobb. Och risken finns att jag blir uppsagd ändå för det har blivit en del saker som lagts ner och då är det sist in, först ut som gäller. Men skulle jag klara mig vet jag inte om jag vill vara kvar. Just för jag mår skit, och jag tror inte det kan bli bättre om jag stannar. Men ångesten för att vara utan jobb och börja leva med en lön och a-kassa är lika jobbigt det. Chansen att jag hittar ett fast jobb igen är MYCKET liten. I så fall kommer det ta väldigt lång tid. Vikariat kan nog gå men det är inte heller jättesäkert.
Jag har funderat på om man ska börja gå i någon slags terapi. Men jag vet inte.
Om det är någon som orkat läsa! TACK! Och är det någon som har något tips på vad jag ska göra för att sluta handla massa skit så lyssnar jag mer än gärna!
Hej och välkommen hit!
För det första, har du pratat med din sambo? Om du vill spara till saker ni ska ha eller göra tillsammans, som att resa eller ett nytt boende, så berörs ju hen också. Kan du be hen om hjälp och stöd? Kanske ni kan göra en deal där du sätter undan en del pengar på ett konto som ni båda måste teckna?
Annars är det förstås lätt att komma med tips om att bara köpa saker som du verkligen behöver, men det hjälper förstås inte. Om det var så enkelt hade du ju inte haft något problem 
.
Men försök ändå tänka efter varje gång - VARFÖR köper jag det här? Det känns bra varje gång man kan stå emot och med tiden blir det lättare. Oavsett vad man är beroende av.
Du borde absolut söka hjälp på något beroende-centrum. Shopaholic är ett symptom på att du mår dåligt föt nåt. Det är bra att du försöker stoppa ditt beteende, men du har ju hittat sätt att komma runt dina egna knep.
Det är jättesvårt att komma med råd till nån man inte känner, du har ju dina alldeles egna förutsättningaroch orsaker.
En bra sak är i alla fall att du är medveten och vet att du behöver hjälp. Du skall söka hjälp därför att du själv vill och tycker att du är värd att må bättre!
En annan sak: har du berättat om det du skriver för din sambo? Det kan vara ett sätt att få hjälp att bryta beteendet.
Lycka till!!!
Tack för snabba svar!
Min sambo vet och det är väl egentligen snarlika besvär för honom okcså. Han mår också dåligt av att vi inte har något sparande. och tyvärr försvinner hans pengar också. Riktigt vart de tar vägen har jag ingen aning om för han handlar väldigt sällan något.
Om det är någon som har bra tips på vart man kan vända sig är det varmt välkommet :)
Om man googlar på Beroendecentrum så kommer det upp väldigt många svar från olika landsting. Googla på ordet och ditt landsting/sjukvårdsområde så hittar du närmsta mottagning.
Att din sambo har det på samma sätt kanske kan vara en hjälp för er båda, eller också är det ett teckan på vad som är fel. För mig känns det som om det är att kompensera för något annat, men jag är ingen expert.
Kanske ni båda skall se över ert förhållande och jobb- och boendesituation. Försöka hitta något att hålla fast vid. Eftersom ni båda "sabbar" ert sparande för det gemensamma livet, kanske ni egentligen inte vill ha det så? Bara en tanke, ta inte illa upp. Men tänk igenom allt ordentligt. Googla på och sök hjälp!
Tack för svar igen! Ska tänka igenom allt ni skriver och kolla upp hjälp. Men att vi skulle sabba vårat sparande för att vi inte egentligen inte vill ha en framtid ihop är inte skälet iaf, det är jag 1000 % säker på :)
TS, en annan smart sak kan vara att föra noggrann bok över allt - verkligen ALLT - ni köper, både på nätet och i butiker. Eftersom ingen av er riktigt har koll på vart pengarna tar vägen, så är det kanske en bra början att ta reda på det.
Ju tydligare man ser hur dumt man bär sig åt, desto lättare blir det att undvika. Det gäller alla beroenden - man ljuger och bortförklarar inför sig själv. Antingen det är "bara" en chokladkaka till, "bara" ett glas vin till eller "bara" något mer att shoppa. Om man har det tydligt uppskrivet blir det lättare att ta till sig hur problemet ser ut, och då blir det svårare att inte låtsas om det.
Ang. att spara.
Det är svårt för vissa (mig själv) att spara pengar man har lätt tillgång till. Öppna ett sparkonto som du kan LÅSA (alltså inte kan komma åt under en viss period ex. 6 mån). Om du är säker på att du kan lägga undan 10.000 varje månad, gör det DIREKT när lönen kommer in på kontot.
Att spara "det som blir över" i slutet på månaden tycker jag är svårt.
Boka ett möte med banken så hjälper dom dig. :)
"På natten är alla katter svarta"
Bra råd från alla hittills. Tycker idén om att du och din sambo har ett gemensamt sparkonto som båda måste skriva under för att kunna ta ut på låter som en vettig sak för båda.
Tipset om att skriva upp alla inköp är också bra.
Annars, som de andra redan också sagt, sök hjälp!
Jag tycker inte att du skall vända dig till en beroendeklinik i första taget, som många här tycker. Det är främst personer med tunga missbruk och många år av beroende som går dit. Dom har inte heller psykologer och dylikt där, bara läkare som kan skriva ut lite anti-depp och smått lugnande medel. Så NEJ sök inte hjälp där i första taget!
MEN du borde definitivt söka hjälp till en vuxenpsykiatrisk mottagning, där kan de genom Kognitiv Beteendeterapi (KBT) som är verktyg du kan använda dig av när du får de där tankarna att "Hmm, kanske jag bara ska gå in och kolla på den här sidan…" eller "Kanske det skulle va på sin plats att köpa den här grejjen" osv..
KBT får dig att förstå sig på VARFÖR du tänker som du gör och VAD du ska göra NÄR du tänker på de sakerna :)
Kramis
Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.
#9 Det beror ju på var man bor, här i länet finns det både kuratorer o psykologer på beroendemottagningarna o de arbetar inte bara med tungat missbruk.
ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.
Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .
Medis på Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.
Hmm, men det här verkar inte handla om något beroende eller missbruk. Tror att KBT skulle göra susen faktiskt för den här unga damen :) Mitt råd är fortfarande att inte söka hjälp i första taget till en beroendeklinik, utan ta kontakt med en vanlig psykologmottagning (alltså, en vuxenpsykiatrisk mottagning). Väl på ditt första möte med psykologen kommer de nog remittera dig vidare om de anser att du har en beroendeproblematik. Men tror att en vanlig psykiatrisk mottagning kommer vara väl anpassad för dina behov :)
Ciao
Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.
Tack allihopa! :)
![[vinterflinga]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag handlar alltid massor och hoppas på att "allt ska bli bra igen" jag handlar-går hem och rensar och in med det nya- rensar och går och köper nya saker och slänger det som det är fel på. Kan kasta massa grejer, helt plötsligt är något fult , har fel färg och stör mig, kan slänga mat som har fel färg på förpackningen, kan gå och köpa saker jag redan har…. allting i hopp om att allt ska bli bra igen. ..har förstört MASSOR av pengar på detta, i perioder går det bättre sen sämre igen …. de är på mig om godman , jag har varken lån eller skulder och sköter räkningar och allting perfekt :) sen säger det POFF och mina nöjespengar försvinner typ på en vecka.
Självklart blir det konsekvenser av det hela, att jag får ljuga då jag inte har pengar kvar till andra nöjen, jag döljer detta för mina vänner, dom som jobbar runt mig (stödteam,psykiatri ) vet ju om detta, de pratar bara om godman, inte det där inuti mig som jag hela tiden tror jag bli bättre.
Kram till er om kämpar!