Annons:
Etikettvi-som-är-anhöriga
Läst 3234 ggr
SaraFag
2017-03-16 09:33

Min sambo har problem med alkoholen.

Hej, Är ganska ny här på beroenden.ifokus och behöver verkligen skriva av mig angående min sambo. (Kommer nog bli ganska luddigt inlägg då jag är så ledsen) Min sambo har problem med alkoholen, och om jag förstår hans föräldrar rätt har detta pågått i några år. Detta problem ska ha uppstått efter hans skilsmässa som var ganska jobbig, jag personligen har bara hört lite grann om detta äktenskap och skilsmässan så förstår att han haft det jobbigt. Framförallt med tanke på att det var två små barn inblandade. Efter sambons skilsmässa har han haft det jobbigt då de flyttade en bit bort och det tar honom nästan 2tim att åka dit och han oftast bara fått träffa barnen på helgerna (fredag-söndag). Och förra året (2016) anmälde sambon hans ex-frus nya man för misshandel av barnen (det är dock en annan historia). Och i dagsläget har han inte träffat sina barn sedan ca juni 2016. Jag och sambon har bara varit tillsammans sedan i somras så jag har inte "varit med" så länge, jag har inte sett allt osv men jag förstår att sambon har gått igenom en hel del jobbigt och mår/har mått dåligt i perioder av många olika anledningar. Dock upplever jag att problemet har eskalerat sedan i december. Tyvärr dämpar han ångesten med alkohol, i smyg. Vilket han erkänt att han brukar göra ibland. Han har själv sagt att han har ångest över allt det som hänt och alkoholen får honom att må bättre. Han dricker ytterst sällan när jag eller någon annan ser utan gör det i ensamhet. Jag vet aldrig när han gör det eller vad han dricker utan kan helt plötsligt märka att han druckit. Det här med att han dricker är inget han erkänner. Han ljuger om det och gömmer undan det. Och hittar man tex vattenflaskan han haft alkoholen i på något konstigt ställe får man konstiga förklaringar till hur det hamnade där etc. Framförallt jag har under de senaste månaderna fått utstå väldigt många lögner. I dagsläget har sambon vid fyra tillfällen ramlat ihop, varav tre av gångerna har han åkt in till sjukhuset pga det. (Vet att han haft alkohol i bilden vid de tillfällena, vilket jag fått reda på när han väl varit inne på sjukan). Två av gångerna var vi hemma och han bara sjönk ihop och i princip bara "försvann", tappade medvetandet och efteråt har han inte kommit ihåg något alls. En av gångerna var han hemma hos en vän och fick plötsligt bara ett krampanfall och slog huvudet i diskbänken. En av gångerna ramlade han ihop när vi var påväg hem från affären, då kunde han inte komma upp då han inte hade någon känsel i benen. Alla gånger har han haft blackout och inte kommit ihåg något efteråt. Så sent som igår när jag kom hem från jobbet märkte jag att sambon hade druckit och hittade en vattenflaska (som luktade sprit) i städskåpet. Givetvis hade han ingen aning om hur den hamnat där. Och givetvis ljög han om att han hade druckit. Trots att jag hittade vattenflaskan, trots att han luktade sprit, trots att han var ganska "borta", när han pratade var det sluddrigt och osammanhängande. Efter några timmar "mådde han bättre" men mindes väldigt lite av det vi pratat om senaste ca 3timmarna. Både jag och hans familj ser problemet med alkoholen, med lögnerna, med det osammanhängande/sluddriga talet osv. Men enligt honom själv mår han bra, det finns inga problem, han förstår inte vad vi pratar om osv. Vi vet inte vad vi ska göra längre, då vi alla blir så påverkade av allt det här. Det har gått så långt att både jag och hans familj har börjat tappa orken till att försöka hjälpa och stötta honom om han inte tar hjälp snart. Jag som sambo, som måste se allt detta varje dag, orkar inte längre. Jag har många gånger bara velat packa ihop mina saker och sticka. Men då har jag försökt minnas den killen jag blev tillsammans med i somras, innan det eskalerade i december. Men det börjar bli svårare och svårare att minnas den killen. För jag märker att den killen inte riktigt finns där längre där pga alkoholen. Vart kan man vända sig för att få hjälp? Både så sambon kan få hjälp och vi anhöriga. Vi står helt handfallna i det här. Hur hjälper vi honom bäst att komma ut ur det här?

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Annons:
Kalli
2017-03-16 09:37
#1

Det finns grupper för anhöriga och medberoende. Utöver det är det krasst så att ni inte kan hjälpa honom, han måste inse att han har problem och vilja ha hjälp annars är det lönlöst.

[krutgubben]
2017-03-16 09:52
#2

Hej, jag känner så mycket igen mig i din sambos beteende, mitt råd är att du sätter dig ner med honom och säger att han måste ta tag i sitt alkoholmissbruk annars orkar du inte ha en relation med honom. Sen tycker jag du ska vända dig till en beroendemottagning där du bor för om detta fortsätter så kommer allt en dag att rasa för det blir bara värre och värre, om han har alkoholproblem nu så är det hög tid att han slutar dricka innan han utvecklar sjukdomen alkoholism om han inte redan har gjort det. Inget vidare uppmuntrande inlägg från mig men jag vet hur det går då jag själv är alkoholist med många konsekvenser men är nykter sedan 3 månader snart. Skicka ett pm om du vill så kan vi prata mer och kanske på telefon om du har ork. Styrkekram!

SaraFag
2017-03-19 08:51
#3

Tack för era svar! <3 Svårt att skriva/svara då sambon oftast är i närheten, och jag vill inte att han ska se att jag skriver av mig här, ber om hjälp. Har så sent som igår hittat småfladkor gömda här i lägenheten, en i städskåpet och en bakom ena receptboken. Och som alla andra gånger har sambon ingen aning om hur de hamnat där, han vet knappt vad det är föd något osv. Ursäkterna/förklaringarna från hans sida är många. Jag häller ut och sen slänger allt jag hittar. Vet inte vad jag ska göra annars. Han förstår inte själv att det finns ett problem, att det inte är normalt att gömma undan och ljuga. Eller ja, i detta läge är set ju normalt. Det är ett normalt beteende när man har ett problem med alkohol. Men ni förstår vad jag menar här… Känner mig kluven. Vet inte om jag ska stanna eller bara springa. Han är inte den kille jag blev kär i längre, men samtidigt vet jag att han finns där någonstans. Vissa dagar orkar jag kämpa för att hjälpa honom, medan andra dagar vill jag bara packa mina saker och aldrig komma tillbaka. Känner mer och mer att min ork försvinner, hur jag börjar ge upp.

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Aleya
2017-03-19 15:39
#4

#3 jag skulle inte orka med att ha en person som ljuger och gömmer. Han har allvarliga problem då det gått så långt samt när han även svimmar. Mitt hårda råd: gå innan du blir mer medberoende av detta.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Kalli
2017-03-19 16:06
#5

Min erfarenhet är att det destruktiva långsamt dödar kärleken och till sist finns inget kvar. Min råd, om man ser en framtid där man vill ha en relation, är att gå. När (eller snarare om) personen tar emot hjälp och blir nykter, då kan man omvärdera situationen. Tyvärr kan det vara svårt att sluta även när man inser att man har problem och söker hjälp, om man då inser att man inga problem har är det nästintill omöjligt.

[krutgubben]
2017-03-20 00:04
#6

#3 Alkoholismen drar med sig så många andra i sjukdomen och inte bara alkoholisten själv, jag själv har dåligt samvete för hur mina nära och kära har fått lidit på grund av min alkoholism och speciellt nu när jag har varit nykter ett tag. Det gör ont att tillfriskna också, som alkoholist så har jag dövat alla mina känslor med alkohol, men nu får jag bearbeta alla känslor utan "bedövning" men jag vet ju att det kommer bli bättre för varje nykter dag som går. Jag går nu på antabus och den tar jag med min sambo som förvarar den utom räckhåll från mig för att jag inte ska kunna manipulera med antabus tabletterna. Vad sägs om att tvinga din sambo med att börja ta antabus? Jag själv fick två val: ta antabus med min sambo eller så fick jag flytta ifrån henne, hon har också sagt som du gör att hon blev kär i den nyktra personen i mig och inte i min beroende person.

Annons:
Sivlin
2017-03-27 11:41
#7

Ge inte upp Försök att få honom att inse att ni två behöver få prata med

någon som själv har upplevt samma sak Och som ni kan få förtroende

för Men han måste komma underfull med Att det är han som måste komma till vetskap om att han måste sluta ljuga om ni tillsammans ska ta i tu med problemet

Jag hoppas både för hans o eran fortsättning att han tar tag idet

Lycka till från en fd. alkolist

vallhund
2017-03-27 14:14
#8

#7 Varför måste en samtalskontakt upplevt samma sak?

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

[krutgubben]
2017-03-27 17:15
#9

#8 Det är som om du skulle gå till en elektriker för att du vill byta ut vattenledningarna i badrummet medans en rörmokare vet exakt vad du pratar om, hur går det för er nu då SaraFag?

SaraFag
2017-03-27 22:36
#10

Hittade här om dagen en mosad ölburk under badkaret, ursäkten till att den låg där var "Det var bara enklare att lägga den där." Han vågar inte erkänna att han druckit. Fortsätter hitta småflaskor här o var och det är alltid samma ursäkt "Jag har ingen aning om hur den hamnade där!!" Han spelar oskyldig och förvirrad. Jag har sagt att det inte är drickandet som gör mig arg (även om det i grund och botten är det), utan att han ljuger om det, gömmer undan det och inte erkänner när han druckit. Men det här med att faktiskt vara ärlig och berätta verkar väldigt svårt. Och det här med att söka jobb, kämpa för att få träffa sina barn osv existerar inte. Han verkar ha gett upp helt och hållet.

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Aleya
2017-03-28 08:16
#11

#10 då är ju frågan: om han nu har gett upp, vill du försörja han och hans missbruk?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

SaraFag
2017-03-28 09:04
#12

Alkoholen står han själv för, jag ger honom inte ett öre från mina pengar. (Har stenkoll på mina pengar, både kontanter och på kortet så han vågar inte ens komma nära min plånbok.) Han får själv bidrag för tillfället då han behöver kunna betala hyra etc (det är hans lägenhet vi bor i). Så jag försörjer inte honom på så vis. Tänkte försöka ta ett beslut under kvällen gällande vårt förhållande då det inte känns så ljust för tillfället. Får se vad jag gör…

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

[krutgubben]
2017-03-28 11:26
#13

Sara har du sagt något om antabus?

Annons:
Aleya
2017-03-28 15:14
#14

#12 bra att du har koll på det. Fundera. Har varit med en alkis och det var inte vackert. Särskilt då det slog slint och han började anklaga mig för saker jag inte ens gjort.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[krutgubben]
2017-03-28 15:53
#15

#14 Du får gärna kalla oss för "alkis" och det finns ingenting som är vackert med en sjukdom som i det här fallet alkoholism. Man måste komma ihåg att alkoholismen är både en psykisk och fysisk sjukdom och det gäller att dom berörda får professionell hjälp för det är inget man klarar av själv. Att gå och vänta att allt ska bli bättre är absolut det sämsta och det fungerar inte att dalta med oss alkoholister.

Niseeu
2017-03-28 23:39
#16

#15 Nej det är inget vackert med alkolister jag har växt upp med alkolister vilket har ärrat mig för livet och jag lider av grav psd bland annat på grund av det. Min erfarenhet säger att det inte spelar någon roll hur hård men än är min mamma kämpade för min pappa länge och var sten hård mot honom. När min mamma gav honom två alternativ antingen skaffa hjälp och ha sin familj kvar eller att skiljas så tog han spriten och stack och kom aldrig tillbaka. Sen när make nummer två kom så kom det riktiga helvetet för mig. Det är inte den alkolistens respektive som har ansvar för att personen ska bli frisk eller ska stanna för att det synd om personen det handlar om att det är alkolistens ansvar att ta sig ur missbruket den satt sig i det kanske låter hårt men det är sanningen ur min sy punkt sen är den en annan sak om alkolisten söker hjälp då finns något att gå efter. Ts jag tycker du ska sticka innan du går ner dig i en djup deprission på grund av det här det är inte värt det. Det här kommer sätta djupa spår i dig om du väljer att gå vidare och hittar någon ny. Den tillit du hade innan kommer vara svår att hitta tillbaka till på grund av det du varit med om och destu längre du stannar hos din sambo destu svårare kommer den vara att finna tillbaka till. Min mamma har aldrig varit alkolist men det gör ont i mig att se vad hennes förhållanden har skadat henne. Jag tycker du ska sätta dig själv först och ditt välmående först och jag tycker inte du ska låta det gå längre en så här för det kommer skada dig mer en du tror.

SaraFag
2017-03-29 08:13
#17

Igår (tisdag) hade vi en "incident" igen. Var påväg hem från centrum och sambon kunde knappt gå. Stod vi stilla hade han ingen balans över huvud taget, var tvungen att stödja sig mot mig. Han trodde dock att det var jag som gjorde att han vinglade/höll på att ramla vilket givetvis inte var fallet. Väl hemma kunde han inte komma ihåg vad vi gjort i centrum utan berättade vad vi gjort i centrum under dagen innan (alltså under måndagen). Han mindes inte att vi hade fått sällskap/hjälp hem av en bekant till honom heller. Pratade med sambons mamma om vad som hänt . Vi alla i hans närhet börjar ge upp då vi ständigt och jämt får ta emot lögner, dåliga förklaringar mm. Han hotar även ständigt och jämt med att han tar livet av sig ifall jag sticker. Har pratat med hans mamma och bror om set och både säger att "Det är han för feg för, det är något han säger för att få dig att stanna". Och så tror jag också många gånger att det är, han skulle aldrig göra det. Tomma ord. Men han tänkte hoppa från balkongen vid ett tillfälle (då var jag hemma och såg set hela och kunde stoppa honom.) All typ av hjälp han kan få tackar han nej till för enligt honom själv mår han ju bra, det är ju ingen fara, han har ju inte gjort något osv. Även antabus tackar han nej till för det är inget han behöver tycker han.

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Maria
2017-03-29 08:16
#18

Det är nog hög tid för din sambo (och dig) att han får stå på egna ben och reda ut sitt liv.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[krutgubben]
2017-03-29 11:21
#19

Jag tycker du ska lämna honom eftersom han inte vill ha någon hjälp och han lever i förnekelse, han har inte nått sin botten än och ingen vet ju vart hans botten är. Men se till att han inte drar med sig dig i den botten han måste komma till innan han får insikten om att han måste göra något åt sitt liv. Så svaret och mitt tips är att du måste tänka på dig själv och om du stannar så blir ju även du sjuk, en alkoholist som inte är mottaglig för hjälp och som fortsätter med sitt drickande får ju sina nära och kära sjuka också….

Aleya
2017-03-29 13:27
#20

#17 han är ju uppenbarligen i förnekelse och vill inte alls ha hjälp. Jag hoppas det löser sig för dig. Och bra att hans familj vet vad han pysslar med också. Har han kontakt med sjukvården för detta eller har han lyckats dölja detta för dom?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
SaraFag
2017-03-29 16:33
#21

Definitivt i förnekelse, det är det inga tvivel om. Han har blåst med promille i blodet alla tre gånger han åkt in till sjukhus med ambulans men varje gång sagt till dom att läget är under kontroll och att det varit lite "festligheter" med familj/vänner just den dagen. Givetvis steuntprat men ändå. Hela hans familj, inkl jag med min familj ser ju problemen, vi ser varje liten detalj. Min mamma bjöd in oss på påskmiddag framöver med familjen/släkten på min sida. Mamma sa till mig att om sambon ska komma är ända kravet att han absolut inte rör alkoholen. Gör han det slänger mamma ut honom med huvudet före.

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

[krutgubben]
2017-03-29 17:07
#22

Jag måste säga Sara att jag lider med dig så otroligt mycket och jag visade min sambo den här tråden och hon sa "låter ju som du var ju" Jag önskar jag kunde göra något som får din sambo att komma till insikt….

[krutgubben]
2017-03-29 17:21
#23

#16 Ja det låter hårt och det gjorde ont att läsa ditt inlägg, men det går ju heller inte att dalta med oss. Men man ska heller inte ge alla alkoholister en stämpel för det finns ju också alkoholister som väljer en bättre väg och som blir nyktra, även om vi lever på 2000 talet så är kunskapen om alkoholism inte vad den borde varit. Den är ju klassad som sjukdom i Sverige sedan 1976 och WHO klassade den som sjukdom redan på 50 talet och den är än idag en "skammens sjukdom"

SaraFag
2017-04-02 08:04
#24

Nu har det varit ganska lugnt i några dagar, tack och lov. Även om jag känner själv att jag bara går och väntar på när nästa tillfälle ska komma. Sålänge det här lugnet råder här hemma har vi det bra. Inga konstigheter alls! Även om jag ständigt går på helspänn, letar i skåp och lådor, så försöker jag njuta av att det för en gångs skull är "bra" här hemma. Att sambon håller sig i skinnet.

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

SaraFag
2017-04-03 17:46
#25

Fortfarande lugnt här hemma med sambon. Tack och lov. Idag lyckades jag åtminstone få honom att gå till lättaluten där vi bor för att kolla sina fötter. Han upplever ofta under nätterna och mornarna att han har "sockerdricka" i fötterna, har ingen ordentlig känsel och upplever ofta när han står upp att fötterna "försvinner". Nu lyckades jag få honom att gå och kolla det, dock fick vi ingen ordentlig läkartid fören 11 Maj. Men helt klart ett steg i rätt riktning - märkte på honom att han slappnade av efter en stund och kände att det var ok att be om hjälp när man behöver det!

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

SaraFag
2017-04-04 13:18
#26

Ett steg tillbaka idag. Återigen ett sånt läge där jag fick leda sambon då han ej kunde gå ordentligt själv. Han var helt frånvarande. Jag kunde ställa en och samma fråga 15 gånger utan att han uppfattade frågan och och pratade om något annat istället -trots att det var väldigt enkla frågor. Det är jobbigt för honom och otroligt pinsamt för oss båda när folk stannar och frågar hur det är, om allt är som det ska. Vissa tar till och med omvägar för att slippa möta honom.

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Aleya
2017-04-04 13:29
#27

#26 min fråga till dig är: vill du fortsätta vara hans skötare? För just nu verkar det som att du måste nästan göra allt för han. Eller kanske snarare vara allt för han. Du ska vara hans ben då han inte går, vara hans minne så det sviker. Ta emot han gnäll och oro. Är det värt det för dig? För det lär tyvärr inte bli bättre ju mer han sjunker ner i träsket.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
Gronstedt
2017-04-04 14:25
#28

TS, är ni säkra på att det inte finns en sjukdom bakom det här också? Om man är så full att man knappt kan stå och inte vet var man är, så har man inte bara konsumerat några småflaskor - i synnerhet inte om man är en van drinkare med hög tolerans. Det du skriver i #25 kan ju förklara en del av hans ostadighet, menar jag. 

Inte för att en eventuell sjukdom eller skada ursäktar hur han hanterar alkoholen, men det vore synd om symptomen på det ena "kom bort" bakom symptomen på det andra. Om han kan få hjälp med en eventuell bakomliggande sjukdom kan det bli lättare att hantera alkoholen. Inte minst för att han då "kommer in" i vårdsystemet om får tryck på sig på ett annat sätt att sköta sig.

Niseeu
2017-04-04 14:40
#29

Hur hittar du honom i centrum varje gång han är sådär? det lär ju vara svårt för honom att ringa om han inte ens förstår vad du säger. Jag hoppas att du vet hur mycket han måste dricka för att bli så o kontaktbar. Sen får du vara beredd på att du faktiskt kan hitta honom död en dag det skriver jag inte för att skrämma dig utan det skriver jag för att du ska vara beredd på att det kan hända. Kommer du ha ork att hålla på så här i flera år framöver? det kan handla om 30 år eller mer samtidigt som det kan handla om mindre det har du ingen aning om. Vad jag kan se i det du skriver så går du på hel spänn hela tiden och väntar på nästa smäll du verkar aldrig slappna av och har ingen tillit till honom över huvudtaget tycker du att det låter som ett förhållande som är bra för någon? Det här kommer förstöra dig på många plan om du stannar som jag skrev i mitt tidigare inlägg och det är inte värt det. Det kan till och med vara så att du går in ivägen om du stannar kvar hos honom och då kan det ta flera år innan du mår bra igen.

[krutgubben]
2017-04-04 15:39
#30

Tyvärr så förstod jag att det skulle komma ett bakslag efter som han inte har tagit tag i "problemet" Jag börjar undra om det är kanske så att han har tagit annat än alkohol för jag tror att du som känner honom kanske skulle se det i så fall och jag kanske har fel?

SaraFag
2017-04-04 21:53
#31

Är sambon i det tillståndet om vi är i centrum släpper jag honom ur sikte, för hans egen skull. Så skulle det hända något där är jag vid hans sida, hur illa det än är. Det är svårt att förstå för många varför man stannar hos en person som har problem med alkohol mm. Men jag som anhörig hoppas ju bara att han tids nog ska förstå själv hur illa det är, ta hjälp. Ska ta sig ur det. Man hoppas, väntar. Även om det hoppet ofta smulas sönder, gång på gång. Man slutar sällan hoppas ändå. Gällande hans fötter så är detta något som dykt upp för ca 4-5 veckor sedan. Innan det finns det ingen sjukdomshistoria på så vis. Har blivit bättre efter att han börjat med b12. Och han har fått konstaterat att han har b12-brist. Så vi får se efter 11 maj vad dom säger!

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Aleya
2017-04-04 22:03
#32

#31 du borde nog kanske själv hitta en grupp för anhöriga till alkoholister. För du låter medberoende. Jag kan förstå att du hoppas och önskar. Men du måste tänka på dig själv i detta fallet också. Vill du lägga många år på en man som fortsätter på detta sättet? Som troligtvis aldrig blir bättre om än han ligger inför döden med sviktande lever. (Nu tar jag ett scenario om vad som kan vara din framtid) Om ni skaffar barn, vill du att dom ska ha en sådan förebild? Eller kanske att du sitter och hoppas att han ska bli frisk år ut och år in så du sätter ditt egna liv på paus. Fundera på detta är mitt råd.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[krutgubben]
2017-04-04 22:15
#33

#32 Du har rätt i mycket men en sak bör du tänka på, vad jag kan läsa i ditt inlägg så känns det som om du redan vet vad som kommer att hända. Han kanske blir nykter och börjar ta ansvar och kanske även börjar jobba inom beroendevården, det vet inte en människa. Jag vill också säga till Sara att mitt tips om att du ska lämna honom tar jag tillbaka, för som du har det hade också min sambo det med mig. Jag är otroligt tacksam för att min sambo har stannat vid min sida för utan henne hade jag varit död nu, ingen kan säga vad du Sara ska göra för det är bara du som vet det genom att du lyssnar till ditt hjärta.

Niseeu
2017-04-04 22:27
#34

Jag har pratat många gånger med min mamma om min pappa som var alkolist min mamma har aldrig varit så kär som hon var i min pappa och det var väldigt svårt för henne och lämna honom. Det som jag tänker skriva till dig nu pratar jag aldrig med någon om men jag hoppas att det kanske kan få dig att vakna. Min mamma lämna min pappa när jag var liten han lämnade en underbar familj för spriten mamma hade sagt till honom att jag kommer göra allt för dig om du väljer att åtminstone försöka blir frisk gå på möten gå till läkaren osv men om du inte gör det så är det skilsmässa som gäller och han tog spriten och stack. Mamma försökte få honom att träffa mig och mitt syskon men han ville inte. Det har varit en obeskrivlig saknad att ha min riktigt pappa jag önskade och drömde ofta att han skulle komma tillbaka och ringa på dörren och säga hur mycket han älskade mig och att han skulle finnas i mitt liv men så blev det inte. Från att han stack träffade jag honom en gång och fyra gånger ute av en slump och kanske något enstaka samtal och det var svårt för mig att förklara vart min riktiga pappa var även om min mamma försökte hjälpa mig att förklara på ett bra sätt När jag var 13 så kom två poliser och ringde på våran dörr som tur var var bara mamma hemma men dom kom för att berätta att min pappa hade dött ensam och hade legat död på golvet i sin lägenhet död i flera dagar och han blev hittad av en slump. Den dagen var jag så förstörd jag skulle aldrig få känna min pappa krama mig, jag skulle aldrig få känna hans lukt eller sitta i hans knä höra hans röst eller höra hur mycket hans älskade mig tankarna var överallt men efter något år kom andra frågor jag aldrig heller skulle få svar på varför lämnade han mig, älskade han någonsin mig, varför var jag inte värd att kämpa för varför kom han aldrig tillbaka eller försökte träffa mig? frågorna idag är fortfarande många jag älskar min pappa och min mamma ser så mycket utav honom i mig både utseende mässigt och på insidan det fina i honom alltså. jag tycker att du ska lämna din sambo vem vet kanske han vaknar och inser att han måste förändras men det är inte speciellt troligt. är du villig att ge upp ditt liv för honom?

Annons:
[krutgubben]
2017-04-04 22:42
#35

#34 Jag är också uppväxt med en far som är alkoholist men som även han valde hellre flaskan än mig och mamma, så 1978 fick min mamma nog och min far fick flytta. Som barn kom ibland polisen och hämtade pappa för han kom och bråkade med mamma när han var full och jag lovade mamma att jag aldrig skulle bli som honom, men där hade jag fel. Jag blev exakt som honom men efter dom behandlingar jag gjort nu så har jag lärt mig exakt vad sjukdomen alkoholism innebär. Inte många som har kunskap om alkoholism ute i samhället idag, vad som är rätt och fel är upp till var och en. Jag tror du själv borde gå i någon form av behandling för att bearbeta men också för att lära dig om hur din far tänkte och fungerade i sin alkoholism för jag läser ju att du tog en sådan skada själv av allt.

Niseeu
2017-04-04 22:47
#36

#33 Det är inte Ts uppgift att rädda honom hon måste gå först jag tycker är väldigt själviskt skrivet utav dig att hon ska ge upp sitt liv för att rädda honom när det kanske aldrig ens kommer vara möjligt. Han har satt sig själv i den sist han är det är inte Ts uppgift Att ge upp sitt liv för honom. Att han kommer blir frisk låter inte speciellt troligt i den närmsta framtiden eftersom han inte ens vet att han har ett problem eller ens vill få hjälp.

[krutgubben]
2017-04-04 22:54
#37

#36 Själviskt, visst om du mår bättre av att tycka det så visst. Jag har absolut inte sagt att hon ska vara kvar hos honom, vart har du läst dom orden? Jag har inga tips till henne om vad hon ska göra med sin relation, sen ger du dig själv rätten att agera som om du VET att han aldrig blir nykter. Där är du ute på hal is, vem ger dig rätten att döma honom och deras relation? Är du högre än alla andra människor kanske? Dra absolut inte ALLA över samma kam!

Niseeu
2017-04-04 22:58
#38

#35 Man behöver inte varit alkolist för att förstå en. jag lovade också mig själv att jag aldrig skulle bli alkolist och jag inte druckit en droppe sen jag var 14. Jag tycker att du drar väldigt stora slutsatser när du skriver att jag borde gå en behandling för att bearbeta när du inte ens vet vem jag är eller vad jag har gått igenom i livet och när det kommer till alkoholism så vet jag mer än vad jag borde på flera plan och att det inte är många som har kunskap om alkoholism anser jag att du har helt fel i också.

Aleya
2017-04-04 23:14
#39

#33 om du läste inlägget rätt så ser du att jag skriver att jag skriver att detta är scenarion om vad som kan vara ts framtid. Inte att det är.

Och vad ger dig rätten att sitta och mena att man ska dra alla som är alkoholister medhårs enligt dig? Med det syftar jag på att du lägger bördan på din sambo och att utan henne hade du dött. Det är inte det minsta rättvist att säga så heller.

Jag förstår att du ser detta från det hållet från den som är sjuk. Men man har faktiskt som vuxen ett eget ansvar också. Och att sedan skyffla över det på en anhörig och mena att: ja men om du inte står vid min sida så kommer jag att dö av detta. Men det sker ändå ingen förändring.

Men ibland måste vissa hantera saker själva och vissa kommer aldrig ur missbruket. Och det är sådant man måste acceptera. Bara för att det går bra att hålla sig från alkohol eller vad man nu missbrukat ett tag betyder inte heller det att man inte kan trilla dit igen men kanske tar sig upp från det igen. Och vissa blir aldrig bra.

Har tyvärr träffat allt för många som dött till följd av missbruk för att känna att det är nått som är lätt att överkomma. Och att även se hur missbruket har påverkat anhöriga och efterlevande. Och det är inte vackert.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[krutgubben]
2017-04-04 23:14
#40

#38 Du är en människa som hellre verkar vilja döma folk och det står jag för, sen hur du uppfattar din egen kunskap om alkoholism bryr jag mig inte i för jag tänker lämna den här diskussionen som du och jag har för jag har så otroligt svårt för dömande människor…..

Niseeu
2017-04-04 23:21
#41

38# Att stämpla mig som dömande människa ser jag väldigt dömande själv eftersom du inte ens känner mig. mer en så har jag inte att säga.

Annons:
[krutgubben]
2017-04-04 23:23
#42

#39 Snart börjar jag att koka, jag har inte lagt någon börda på min sambo med att kräva saker som hon ska göra för mig, jag har lärt mig vad ödmjuk innebär och jag om någon vet att jag har sårat mina nära och kära pga min alkoholism. Jag ger mig själv rätten att säga till andra vad som jag har lärt mig i det program som gett mig verktygen att tillfriskna. Det är samma program som anhöriga får göra som blivit medberoende och jag har aldrig sagt att hon ska stanna hos honom, jag har sagt att det är upp till henne men inte till vilket pris som helst såklart. Är alkoholism en fulare sjukdom än andra då menar du?

Aleya
2017-04-04 23:33
#43

#42 ja du behöver inte gilla eller hålla med om vad jag skriver och jag behöver inte gilla eller hålla med om det du skriver. Men du skriver ju själv att du skulle ha varit död annars om du inte haft din sambo. Vilket är ett helt orimligt krav från en anhörig att ha på sig oavsett om det gäller missbruk av alkohol eller tabletter. Men du är tillåten att tycka som du vill. Men det låter som att skyffla över bördan från sig själv till någon annan och att dom ska orka med allt om inte ens den som missbrukar orkar med situationen. Jag har skrivit allmänt om missbruk och inte något specifikt om alkoholism. Och om du menar att missbruk är en ful sjukdom som drabbar och förstör många liv så ja det är missbruk, en riktigt ful sjukdom på så vis. Om du menar att det är en skamfylld sjukdom så skulle jag säga nej. Har man problem är det bättre att man söker hjälp. Men att man inte ska försöka skjutsa över ansvaret på andra individer, att man ska bli nykter för andra och att dom måste finnas kvar för detta. Utan man måste vilja för sin egna skull.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[krutgubben]
2017-04-04 23:40
#44

#39 Jag måste bara säga att du är ju lika dömande läser jag, om du har läst mina tidigare inlägg så förstår du att jag är emot att man daltar med oss alkoholister, jag förstår inte vad du fått att jag skulle ge mig rätten att man ska kamma oss alkoholister medhårs….. För det har jag ALDRIG skrivit! Nu lämnar jag vår diskussion för det är inte bra för mig att få läsa hur dömande människor kan vara, usch och fy f.n vad nedlåtande vissa människor är. Du tillhör kategorin som är perfekt för mig att träna på att tygla mina känslor på….

Aleya
2017-04-04 23:53
#45

#44 jag har märkt att du har lätt för att bli förbannad när det inte passar dig. Så jag tar ditt inlägg med ro och trodde du skulle försvinna mycket tidigare när du blev förbannad för att någon annans inlägg inte passade dig. Men du är ytterst ombytlig så jag vet inte vad man ska skriva för att det ska passa din mall. Så jag skulle föreslå att vi inte alls hädanefter skriver på nått vis till varandra om vi är i samma tråd om du nu blir så upprörd av simpla åsikter på internet. Så är det problemet löst. Men jag får önska dig fortsatt lycka till med din nykterhet och att du tar en dag i taget och att det fortsätter då i positiv riktning framåt.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[krutgubben]
2017-04-04 23:59
#46

#45 Det blir bra, du är en bra människokännare för jag började känna att det här började ta för mycket energi av mig och jag stannade lite för länge i diskussionen. Jag är ju ny nykter sedan 13 veckor och är faktiskt lite skör än, men jag har sagt vad jag tycker och jag önskar dig en god natt och tack för ditt lycka till.

vallhund
2017-04-05 03:39
#47

#44 Dags att tona ner profilen en aning?

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Gronstedt
2017-04-05 07:47
#48

Att skriva att man är tacksam mot en person för att man skulle varit död utan dens hjälp kan knappast kallas att ställa orimliga krav, eller ens att ställa krav alls.

#31: B12-brist kan ge många olika och subtila symptom, så tillskott kan påverka på många olika sätt. Beroende på hur allvarlig bristen är kan förändringar pågå under lång tid när man tar tillskott . Bra att han får det!

På sätt och vis verkar du sitta i en "bra" sits som medberoende, eftersom du är öppen mot honom och aktivt motarbetar hans missbruk och har stöd av andra omkring er som känner till problemet. Många medberoende lever under hot och våld och med att mer eller mindre frivilligt hjälpa den beroende att smyga och dölja problemet för andra - det tror jag är ännu mer nedbrytande.

Jag tror att det enda sätt som finns att hjälpa en beroende person är att visa att man "älskar syndaren men hatar synden", och det är ju precis det du gör. Hur länge du orkar kan förstås bara du avgöra, men kom ihåg att vad som än händer är han en vuxen person med ansvar för sig själv, och samhället har samma ansvar för honom som för alla andra. Han har förstås rätt till vård och stöd om han behöver, men det är inte du som är skyldig att ge honom det.

Annons:
SaraFag
2017-04-05 07:47
#49

Vilka diskussioner man missar när man stängt ner internet för en kväll! Jag är inte i ett läge ännu där jag tänker ge upp hoppet om att min sambo ska förstå och be om hjälp. Jag tänker kämpa ett tag till för honom och oss, för trott eller ej - jag tycker att han är värd den chansen. Givetvis inte till vilket pris som helst, men jag vet mina egna gränser, jag kan sätta ner foten och säga "Nu är det nog". Jag vet själv, och är jag är mer påläst inom denna sjukdom än vad det gått fram i denna tråd. Har själv haft en kusin som tagit sig ur missbruket (droger). Han hade levt med sitt missbruk i nästan 20år när han en dag bestämde sig för att lämna det bakom sig, vända blad och börja ett nytt liv. Med flickvän, pluggande och jobb. Han har nu varit drogfri i flera år. Alkohol var aldrig "problemet" för honom, men han dricker i dagsläget kanske max 5 glas vin per år. Dvs 1 glad då och då. Och jag vet hur hård hans flickvän/fästmö är gentemot honom. Idag mår min kusin bättre än någonsin med en underbar fästmö vid sin sida, fint radhus och bra jobb. Även barn har de börjat planera! Jag säger inte att min sambo kommer få samma resultat som min kusin, absolut inte. Men jag hoppas att min sambo inom snar framtid kan vakna upp, ta tag i sig själv och be om hjälp. Det är för många lättare sagt en gjort. Men som jag skrev ovan, än är jag inte redo att ge upp på honom. Och det är mitt val.

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Aleya
2017-04-05 09:39
#50

#49 då är mitt enda råd att du eventuellt för dig själv sätter upp ett tidsram. Kanske en gång i kvartalet att du kollar med dig själv om du känner att du orkar med detta. Eller med tätare intervaller eller längre om man så vill.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Gronstedt
2017-04-05 10:13
#51

#49: Bra för dig! Och bra för din sambo också. Du verkar ha koll på de fällor som finns i medberoendet. Du är alltid välkommen att ventilera här, antingen det är positivt eller negativt eller mitt emellan Ler.

SaraFag
2017-04-06 13:40
#52

Lättnad!! Idag var sambon hos en psykolog (andra besöket idag). Psykologen sjukskrev honom och har ordnat så han ska få komma in varje dag nästa vecka och ta tester, få b-vitaminer etc. Hon sa att det här med hans fötter kunde bero på överkonsumtion av alkohol och om han vill att det ska bli bättre MÅSTE han sluta dricka! Sambon fattade idag det viktigaste beslutet i sitt liv (i princip) - han valde att ta tag i sitt liv, få hjälp och försöka sluta dricka. Började gråta av glädje och lättnad när han berättade detta. Blev så enormt glad över att psykologen VILL hjälpa honom och att han TAR EMOT hjälpen!!

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Gronstedt
2017-04-06 13:58
#53

Fantastiskt! All lycka till er båda. Allt blir väl inte rosenrött bara för det, men det första, grundläggande steget är taget!

[krutgubben]
2017-04-06 15:42
#54

#52 Låter som ljuv musik i mina öron det Sara! 🥳👍

Aleya
2017-04-06 15:58
#55

#52 låter ju bra som få. Jag hoppas det går rätt väg även i framtiden också. ☺

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
SaraFag
2017-04-06 17:49
#56

Tack alla!! Känns som ett otroligt steg! Att sambon skulle ta det beslutet "så fort" känns helt otroligt. Trodde det steget låg långt bort. Jag tror att psykologen lyckades nå fram till honom på ett sett ingen av oss andra kunde, vilket är otroligt positivt!

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

SaraFag
2017-04-10 16:25
#57

Update.
Den kur han fått av B-vitamin verkar än sålänge fungera. Han blir stadigare och stadigare, fötterna känns mycket bättre. Sambon upplever att det här surret han haft i sina fötter avtar mer och mer för varje dag som går och det känns lättare att stå/gå. (Även om det bara gått några dagar) 

Jag som anhörig i det här fallet upplever också en förändring. Jag har en gladare sambo, som är stadigare på fötterna. Han smyger inte längre med vad han gör, han börjar öppna sig mer och mer. 

jag tror att den här psykologen var precis det min sambo behövde. Någon som kunde hjälpa honom komma på och erkänna sina problem med alkoholen. Vi är många i hans omgivning som är otroligt glada just nu :)

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Gronstedt
2017-04-11 09:04
#58

#57: 🥳. Vilken tur att han hittade den rätta psykologen!

B12-brist även påverka hjärnan och kognitionen, så kuren kan även påverka hans inställning och humör och göra det lättare för honom att orka ta itu med sig.

SaraFag
2017-04-11 16:06
#59

#58 Precis!

Dag 2 då han fått B-vitamin injicerat. Fortfarade positiv till det hela och glad. Det känns som att sambon har "öppnat ögonen", vet inte hur jag ska förklara det annars eller vilket ordval jag ska välja. Men det känns som att han själv börjat se vad som hänt de senaste månaderna, börjat förstå att vi runt omkring blivit påverkade av hur han valt att leva. 

Jag hoppas så innerligt att det här var första steget på framtiden, att han kan hålla sig nu. Att han själv vill och fortsätter ORKA.
Steg för steg, dag för dag. Än sålänge har det inte gått så många dagar, så jag bara hoppas att han ska fortsätta orka gå den väg han påbörjat nu!

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

SaraFag
2017-04-13 13:08
#60

NY UPDATE! :) Från och med nästa vecka börjar sambon med antabus. Mycket positivt! Detta var något han gick med på helt frivilligt, såg en lättnad i hans ögon när psykologen tog upp det! Han kommer få gå dit tre gånger i veckan och antabus under uppsyn. Mycket glädjande besked :)

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Therese
2017-05-02 16:51
#61
Upp till toppen
Annons: