Annons:
Etikettartiklar
Läst 101253 ggr
kerstinjo
2009-07-09 02:03

Dysfunktionella familjer & relationer..

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Vuxna människor som bär på ett inre sårat barn, har ofta blivit hindrade i sin naturliga utveckling. De har fått lov att anpassa sig i en dysfunktionell familj med t ex droger, psykisk sjukdom eller annan typ av beroende. Detta skapar ofta problem i vuxenlivet vad gäller gränssättning, överdrivet ansvar och svårigheter att skapa ett lyckligt och värdigt liv.

FAMILY_GROUP.gif

Vad är en dysfunktionell familj/relation?

Att säga att en familj eller relation är dysfunktionell är detsamma som att säga att den inte fungerar. Familjen eller relationen svarar inte upp mot ett minimum vad dem som ingår i familjen/relationen behöver ha av psykiskt, fysiskt och känslomässigt välmående.

Vad händer med barn som växer upp i en dysfunktionell familj.

Tyvärr blir ju så att barn som växer upp i en dysfunktionell familj får ett tankesätt och omvärldssyn som skiljer sig från de barn som växer upp i en mer harmonisk familj. Det kan liknas vid ett slags handikapp som barnen bär med sig då de inte ofta får svårt att förstå människor med sunt fungerande känsloliv. De barn som har vuxit upp i en harmonisk familj förstår ofta inte heller de disharmoniska. Det blir alltså som om de här barnen kommer från två olika världar.

Det mest destruktiva med att växa upp i en dysfunktionell familj är att barnen inte lär sig vad som är bra för en själv och inte. Kanske bär de även bilden av att ha vuxit upp i normal familj, att det bara varit lite problem emellanåt, för det är ju svårt att veta när man vuxit upp i det och har familjen som enda riktmärket för vad som är det rätta. Många barn från en dysfunktionell familj får en kris när de börjar bli större, när de är i tonåren och när de sedan flyttar hemifrån. De vidgar ju sin värld, ser mer av hur andra familjer och börjar jämföra hur de själva har det och hur andra har det i sina familjer.

children_s.gif

Även om barndomen är en ganska kort del av hela vårt liv, så är de i den vi lär oss de grundläggande förhållningssätten till världen och andra människor. Barnen återskapar som vuxna de mönster de har lärt in som barn. Ju mer dysfunktionella dessa mönster är, desto svårare är de problem barnen får i relationer i största allmänhet.

När barnen blir stora är det viktigt att de inte blivit så skadade av sin uppväxt, att de har förmågan att reflektera över vad de har varit med om, hur de har vuxit upp. Det är otroligt viktigt att inse att mönstren från uppväxten varit just dysfunktionella och att han/hon nu har möjlighet att som vuxen att påverka sina valmöjligheter för att själv kunna bygga goda och sunda relationer.

Dysfunktionella relationer;

"Det var en gång en man som en kall vinterdag gick i skogen. Framför honom på stigen låg en giftorm, stelfrusen som en pinne. Mannen tog med sig ormen hem och lade den framför öppna spisen så att den skulle tina upp. Sedan värmde han lite mjölk så att ormen skulle ha lite och dricka när den vaknade. När mannen ställde mjölkskålen framför ormen, högg den plötsligt honom i armen och sprutade in en dödlig dos gift._
- Hur kan du göra så mot mig, hur kan du döda mig efter allt vad jag har gjort för dig, utbrast mannen.
- Sluta gnälla, väste ormen. Du visste att jag var en giftig orm när du plockade upp mig. Vad hade du förväntat dig?_" (T.Gorski, Tuva Forum)

Dysfunktionella relationer är som ormar, hanterliga till en början med dödliga i slutändan.

Ibland är det så att vi möter en person som vi vet kommer göra oss illa, vi känner det på oss, signalerna säger så - men ändå så har vi fått en relation till den här personen.

youngcouple_s.gif

Har du någon gång varit så attraherad att du lät dig styras av de starka känslorna och inte kunde avbryta relationen fast du visste att du borde - och blev skadad. Det är ett exempel på hur du har tog tag i något giftigt, som biter och sprutar in känslomässigt gift i sitt "offer". Det här giftet skiljer sid dock från vanligt ormgift eftersom du mår underbart innan det dödar dig, för det här giftet bedövar tillfälligt den känslomässiga hungern.

Om det är så att det finns en dysfunktionell uppväxt i bagaget, så tenderar vi att ta upp "ormen" om och om igen. Vi tror att till sist ska det lyckas, till sist ska såret läka när vi har fått ormen att sluta hugga. Men ormen slutar inte hugga och såren blir bara större och större.

 Kerstin 

 

Annons:
Rocktjejen
2009-07-12 01:17
#1

Tack för en kanon artikel!Glad Oj vad jag kände igen mig själv i den..

bjornen66
2009-07-22 00:57
#2

Jag med. fy det var mitt liv för att bli fri från giftormen så måste jag förstå den o se att den kan inte handla på annat sätt än den gör. Men i dag har jag ett val.

KadjaNina
2009-08-04 20:52
#3

Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj. Jag kände igen mig så väl.

elsa-linnea
2009-08-30 22:02
#4

Den där ormen ska jag sluta att plocka upp!!

Tack

mammialex
2009-09-20 12:18
#5

Texten om ormen kommer från T.Gorski en kanonförfattare och föreläsare som skrivit bla Sund kärlek, Vid sunda vätskor och Att förstå de tolv stegen.

Kan rekommenderas!

kerstinjo
2009-09-21 17:41
#6

#5 Tack för det, för jag hittade inte författarnamnet, men nu är artikeln redigerad och namnet är tillagt.

 Kerstin 

 

Annons:
knas65
2010-01-23 21:25
#7

Ny här…

Det är så skrämmande att vara ett Vuxet Barn när man börjar nosa i sina felbeteenden. Jag är ett sånt och jag lever med en huggorm i mitt liv. Jag har gett mina barn samma felaktiga uppfattningar som jag själv har gått in i vuxen livet med. Det gör ont……

[Beavis]
2010-01-23 23:54
#8

mmm, man är dömd att upprepa sina misstag tills man gör sig medveten om varför. Men även då kan man upprepa dem särskillt i detta avseende då man vill bli älskad…..

knas65
2010-01-24 00:09
#9

Sitter i ett dilemma där… Jobbar med mitt medberoende men undrar ibland om det inte vore bättre att jobba med Vuxet Barn problematiken istället???? Typiskt vuxet barn beteende att inte veta eller kunna bestämma sig…vore enklare om någon talade om vilket jag ska välja… nä jag vet inte vilket som är viktigast att ta tag i, det är jobbigt det här. Vill kunna leva ett "normalt" liv… Vet inte ens skillnaden mellan att bli älskad eller bekräftad…

vuxenbarn
2010-01-30 16:28
#10

vuxnabarnet har inte haft någon barndom. Framför allt kan man inte avgöra vad som är normanlt eller inte.

Jag är ett vuxetbarn. innan jag fattade att jag var ett vuxetbarn, hade jag massor av konstiga utbrott, Agerade ut på mäniskor utan anledning. Vilket visar sig vara rädsla. när rädslan kommer in går ångesten ut, det värsta avallt är att man lever i sådan skam.

så nu har jag börjat arbeta bort min skam. mina lögner, mitt agerande.

Detta tack vare ACOA. och tolv stegs programet. Framför allt att jag har fått ord på mitt agerande.

zemla
2010-03-04 17:07
#11

Ja, hur slutar man att plocka upp den giftiga ormen?

kerstinjo
2010-03-13 14:13
#12

Tänk!Glad

 Kerstin 

 

Neuromal
2010-03-17 01:10
#13

Helt otroligt att någon jag aldrig träffat just beskrivit mitt liv, för första gången i mitt liv. Hela texten stämmer precis.

Men alla frågorna återstår, som kan sammanfattas i den stora:

Hur lär man sig vad som är bra för en själv?

Jag grubblar sönder mig av det här, men kommer ingenvart. Bröt med ett gammalt liv med hittar inget nytt. Fastnat i ingenmansland. Om någon varit/är med om samma sak, eller har något råd, skriv gärna till mig…

Annons:
kerstinjo
2010-03-17 18:18
#14

#13 Det här fenomenet är så otroligt vanligt att man ibland kan glömma bort att det finns.

Sluta att grubbla, för de för dig inte vidare. Tänk så här; Mår jag bra av det här eller mår jag sämre?

Jag har varit frånvarande från sidan ett tag och har jag missat något? Men jag vet inget om din bakgrundssituation.

Men är det så att du själv har varit fast i ett missbruk? Då är det lätt att som nykter/drogfri fastna i ett "Ingemansland" när drogerna försvinner.

Varför inte ta kontakt med AA/NA för att träffa likasinnade? De kan vara guld värda för att fylla ett nyktert/drogfritt liv med innehåll.

 Kerstin 

 

vuxenbarn
2010-03-21 19:21
#15

Det finns även Acoa som man kan kontakta. http://www.acoa-sverige.org/

Jag tycker det funkar bra för mej. Jag har fått ur det värsta ur mej av den giftiga ormen.

Surikaten
2010-12-22 20:59
#16

Ojoj! JAg känner också igen mig… Fast det visste jag redan men jag vet inte vad jag ska göra åt det… Inledde faktiskt min karriär här på forumen för en stund sedan med ett inlägg som handlar om mitt knarkande ex som är det hetaste jag vet (giftorm?)

Har vuxit upp i en familjesituation som inneburit att jag tvingats ljuga mellan ca 10-25 års ålder p.g.a. ett syskon med psykiska problem som det inte fick berättas om… Ljuger förresten fortfarande. Hur brutalt detta har varit och alla de övriga, vansinniga situationer som ingår i bilden är omöjliga att sammanfatta med kontentan är att uppväxten har lett till en sådan djupt rotad ensamhetskänsla att jag tror att den aldrig någonsin kommer att avta oavsett hur många som omger mig.

Har spenderat några timmar här på forumet och måste säga att sååå många av er verkar helt fantastiska!! Annars hade jag aldrig pladdrat på om det här. Kanske att jag återkommer. Kram på er!

[Taz-Mania]
2011-02-18 12:18
#17

Hej.

Kommer ur en dysfunktionell familj präglad av psykiskt sjuk mor. Är äldst av 10 syskon. Har inte haft någon barndom, texten är klockren. Lider av mani och depressioner, svår ångest, aspergerdiagnostiserad, lever isolerat liv, har förstört hela mitt liv med ett mkt gravt shoppingberoende och missbrukare. Asperger och maniskhet underlättar inte situationen, som blev djupt tragisk. Varit grav läkemedelsmissbrukare under flera år, fri från det sen snart 1 år sen. Dock aldrig läkemdelsberoende, men ändå svår missbrukare. Svårt att förklara men det är skillnad på beroende och missbruk!

Var en huggorm i min nuvarandes liv fram tills för 1 år sen. Nu är han huggormen i mitt liv, efter några turbulenta månader med sinnessjuka utbrott från min sida bytte vi plats. Och där det kom en gräns där han inte ville ha mig längre och han är mitt livs kärlek så jag började verkligen JOBBA med mig själv på EGEN hand! Det har varit och ÄR så svårt och det har tagit tid och jag är inte i mål på nåt sätt men mkt mkt långt kommen på en rad punkter iaf. Men det jag inte såg när vi bytte positioner var att han visade sig vara en huggorm själv, drömprinsen… Och frågar jag mig mår jag bättre eller sämre av detta så är svaret uppenbart. Har man bekräftelsebehov som jag har fruktansvärt mkt av så får man iaf träna på att inte få någon bekräftelse, om man säger så då… Men släppa?? Nej, kan inte. Han är en manlig kopia av min mor. Men istället för min hemmagående psykiskt sjuka mor (liksom jag själv) är detta en högaktad mkt uppsatt man inom karriären.

skogisarna
2011-02-19 17:46
#18

Känner igen mig men jag vet vad jag har idag och jag har missbrukat i många år på grund av det jag hade som barn och jag börjar se min far som gjorde illa mig att han har en himla massa beteenden.

Idag efter 11 års nykterhet så jobbar jag massor med mig själv och fått hjälp med det dysfunktionella. Är en bit på vägen men långt kvar för det har satt djupa spår..

tokmulle
2011-04-14 12:33
#19

har fortfarande inte lärt mig att låta "ormen" vara. Den sprutar just nu in en mssa gift..

men e det inte jag själv som är min största fiende, iom detta beroende av giftet??

trampar int han på min själ, trampar jag lika bra på den, om inte bättre..

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Bibbii
2011-06-07 10:54
#20

Hittade just hit och känner bara igen mej sååå väl, en mamma som var garvt alkoliserad o en pappa som inte var där! Misshandel, lögner missbruk mm var bara en del av min vardag.

Jag är snart 40år har en unge jag lyckats rätt bra med, MEN jag själv är ordentligt skadad i själen…..kan inte fixa förhållanden alls.

Kan man någonsin lära sig lita på folk eller är det kört?

Annons:
Porklash
2011-06-07 12:22
#21

#20

Såklart det går!

Men man måste prova på nya sätt med andra typer av människor.

Det är ju vi själva som väljer och hur bra har vi varit på det?

Så förändringen måste komma i från en själv. Tillfrisknanden är nog en viktig bit i detta.

Sen:

En väg kan vara att öka medvetenheten om vad det är egentligen man vill ha. Vilken krav man har. Vad som är ens egna "måsten" inom förhållandet.

Om jag generaliserar så verkar många ha en ganska vag uppfattning om vad deras förhållanden ska innehålla. Man blir kär och tror det räcker. Jo en stund. Ganska liten dessutom.

Jag tror på mer eller mindre regelrätta förhandlingar där man lägger fram krav och önskningar så får man diskutera det.

Det låter tråkigt men gör att gissningslekar och dyl. som många förhållanden innehåller hålls på ett minimum.

pEr

[Beavis]
2011-06-07 14:57
#22

Klokt sagt av pEr. För att må bra  i sig själv måste man ge sig tid att ta reda på vem man är och vad man vill. Och visst de flesta vill ha en relation där man är älskad, Men många särskillt de som har en instabil bakgrund söker så febrilt och är villiga att kasta sig in i en relation så de kan utplåna sig själva bara för att få ha relationen. Eller så är man så vaksam och försiktig för att slippa bli sårad igen att man sabbar relationen oavsiktligt.

Det viktigaste är att man hittar sig själv och är klar med vad man vill få ut av en relation och livet och inte ger avkall på det bara för att få dela säng med någon. Låt aldrig någon behandla er illa bara på förhoppningen att de ska säga att de älskar er. Och om ni förminskar er och låter dem trampa på er så minskar ju risken att de gör det ännu mer då respekten försvinner och "ormen" kryper fram.

Ta hand om er

"Love is for suckers" Obestämd

Ystadbo
2011-11-03 21:12
#23

#22 Länge sedan Beavis skrev, men jag hoppas ta upp tråden här igen!

Jag vill bara tala om att jag, 66 år gammal, inte förrän nu, sakta, sakta, börjat få hela bilden klar för mejj. Uppvuxen i en dysfunktionell familj där min mor var psykiskt sjuk och missbrukade psykofarmaka. Min mor talade t.o.m. om för mej att hon egentligen aldrig skulle haft några barn. Bland så mycket annat. Har aldrig blivit sedd, och, precis som Beavis skriver, har jag också låtit män behandla mej illa, bara för att jag hade förhoppningen att de skulle säga att de älskade mej. Jag har heller aldrig riktigt kunnat älska någon. Nu bor jag ensam och njuter av det, efter ett särboskap, ett äktenskap och ett samboskap, det sista varade i 30 år.

Känns bra bara det att få skriva av sej!

[Beavis]
2011-11-04 00:12
#24

#23 Du får ta upp hur gamla trådar du vill. Bara ämnet berör dig på något vis ..

Skönt att höra att du äntligen har börjat att ta hand om dig själv att se till att du själv mår bra  eller är trygg i dig själv. Det är på något vis grunden för att du ska kunna älska dig själv och kunna älska andra.

Att söka bekräftelse för bekräftelsens skull är aldrig en beständig lösning som sagt.

Behandla andra som du vill bli behandlad själv så kommer så småningom du finna någon som uppskattar dig för dig som du kan tycka om för att de är de de är. Sa alltid min mamma när jag växte upp, kanske inte just i de orden men andemeningen var densamma.

"This is my thruth tell me yours"

Ett citat jag gillar

iiamia
2012-02-26 09:02
#25

Jaa, nog har jag tagit upp ormen allt! Alldeles för många gånger…

I mitt fall har jag utsatt mig för mer eller mindre farliga relationer som inneburit att jag blivit sexuellt utnyttjad (och annat) Men vet idag Varför!

Jag har aldrig tyckta att jag haft ett människovärde!

Jag vart sexuellt utnyttjad från att jag var 3 år, när mina föräldrar skilde sig. Tills jag var sisådär 7 år och Han som var min förövare dog, vid 73 års ålder!!!!

Jag har haft ett mycket speciellt beteende, men inte alltför ovanligt, i relationen till män. Jag har själv i yngre tonåren fram till en speciell händelse i livet, utnyttjat och bara levt i mina villkor till män.

Jag har under den tiden, blivit grovt misshandlad, både psykiskt och fysiskt…

Men, den speciella händelsen var nåt som kom ur att min dåvarande sambo, som bar på en vansinnigt djup svartsjuka. Hotade mig med vapen och under en natt våldtog mig i flera timmar. Som sedan resulterade i upprepade våldtäkter varje natt i 2 år! Tills jag "var klar" med honom och tog mig ur!

Jag var ensam och efter ½ år så klev jag in i ett nästan lika sjukt förhållande igen, som det tog ytterligare 2½ år att komma ur.

Det är nu 4 år sedan och jag har arbetat stenhårt med mig själv. Med hjälp av psykodynamisk-terapi, en utbildning till Livscoach, den nuvarande utbildningen till Humanistisk Behandlingspedagog, gestaltterapi, arbetet på behandlingshem för kemiskt missbruk och även arbetet på en SiS-anstalt, regelbundna AcA-möten och nyligen påbörjan i stegarbete, jag går även på sk "öppna" AA/NA-möten för erfarenhetens skull.

Det växer sakteliga fram en "ny" person hela tiden, eftersom jag valt att fortsätta utvecklas!

"Sinnesro bönen" finns med i min vardag och det jag väljer att kalla "Gud", det är Min Gud enl mina värderingar!

Precis som Din Gud, blir den Du gör den till, enl Dina värderingar!

Med Ljus och Kärlek <3

iiamia
2012-04-08 22:16
#26

Det kändes verkligen som en beskrivning av Mig! Jag har efter mycket letande, funnit AcA-gruppen där jag bor, det var min räddning till att lära om. Nu mera går jag i 12-stegsgrupp för detta och det känns…bra, det kommer att göra gott i framtiden även om jag idag, till o från mår skit!

Jag har en problematik till, så jag har även börjat besöka OA, för mig handlar det om "underätande symptom"…Också otroligt bra, för mig!

Med ljus och kärlek

[Beavis]
2012-04-08 23:32
#27

#26 Du har en hemsk historia bakom dig det är klart att det har varit jobbigt, den erfarenhet jag har haft av att träffat och pratat med personer som blivit sexuellt utnyttjade/våldtagna är att de precis som du i väldigt hög grad utvecklar ett självskadebeteende i klass med sexmissbruk eller en partner som upprepar den förnedring de en gång blev utsatta för.

Roligt att du mår bättre och lär om, hjärnan har en tendens att söka sig till saker man känner igen sig i, därav att man hamnar i destruktiv relation efter relation för man känner igen personlighetstypen och på något sätt är "hemma i den". Lycka till

Annons:
Stefan_Lindar
2013-05-27 08:33
#28

Jag läste texten, för jag söker med ljus och lykta i det mörkret jag länge levt i. Många gånger har jag känt att jag blir sårad av alla andra men sällan sett min egen roll i de sammanhang som jag blir involverad i. Och att det är jag som sårar, det är mitt beteende som skrämmer och som förvirrar. Jag känner mig som ett EKG som hela tiden pendlar mellan toppar och botten. Jag läste alla era kommentarer, en del känner jag igen, andra inte. Men det är lätt att identifiera sig med känslan av fatalitet, där inget är tryggt utan allting rasar samman och så bygger man upp igen, och så rasar allting igen. Förtvivlan tar över hand och även om jag upplever mig som en person som har mycket positiva krafter, försvinner allt detta i ett gräl eller i en tvekan om min egen förmåga att vara trygg i mig själv. Jag försvinner helt enkelt för min omvärld och blir en främmande människa, som de både älskar och hatar, för det är det jag har lärt dem att jag är, natten och dagen. Det är bara det att min omgivning aldrig vet när jag är det ena eller det andra. Kärleken har räddat mig många gånger, tron på att jag är värd att älskas och på att jag också har förmågan att älska, har hållit mig flytande, men nu känns det som att jag måste erkänna för mig själv att den som bär giftet inom sig: det är jag och ingen annan. Åren då jag försökte ta mitt liv är borta, de känns avlägsna, men inte känslan av uppgivenhet. Det känns som att jag ljugit för mig själv och för mina nära och kära. Jag, som så många gånger kan tänka mig ställa upp för andra, kan idag inte ställa upp för mig själv.  Så har jag till slut förstått att det är jag och ingen annan som kan göra något åt detta, fortsätta titta på livet, och inte vända blicken mot mörkret. Jag har kanske till slut förstått att det är mitt beteende som skapar avståndet och inte de som älskar mig. Nog vet jag också varifrån allt detta kommer och vilka ursprungsmakarna var, men de är gamla nu och döda andra: mina älskade föräldrar. Som misshandlade mig sönder och samman i Guds namn och med bibel som stöd. Men det har jag lämnat bakom mig. Jag känner inget agg längre, nu ser jag att jag kan förändra det jag inte tidigare gjort för jag inbillat mig var andras problem.

skogisarna
2013-11-29 21:23
#29

Känner igen mig i artikeln..🤪 och det blir också lite bekräftat hur man upplever allt. Andra som inte varit med om sådana saker som oss har så svårt att förstå och har kanske lätt att döma oss.

[postmortum91]
2013-12-19 22:36
#30

Det är väl inte dumt att folk tänker olika? Jag är glad över att jag tänker annorlunda än andra. Jag kan bidra med mycket genom att tänka annorlunda, det betyder ju inte att man tänker fel.

emc
2014-01-02 17:58
#31

Tack för ett kännbart inlägg, är ny medlem varför jag kommenterar först nu. Tacksam för fler… Är också beroende; visserligen "endast" matberoende men har även missbrukat annat tidigare vilket , om jag förstått proffsen rätt inte ovanligt: att byta ut ett missbruk mot ett annat. Har konstaterat jag kommer från en dysfunktionell familj och går i egenterapi sedan 1 år tillbaka, har gjort en hel del förändringar men är ff en överätare och väger nu dubbelt så mkt som när jag slutade röka -06 och orkar knappt röra mig längre En fråga till dig som också har sjukdomen och känner igen dig i inlägget; Hur slutar jag utan att köra över mig själv känslomässigt så jag inte bara byter drog?

thenameless
2014-01-02 23:00
#32

#31 Alla beroenden är/var välkomna att diskuteras här. Oavsett vad det må vara? Det var kias tanke när ho startade sajten. Välkommen

All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….

Gronstedt
2014-01-03 21:03
#33

#31: "Hur slutar jag utan att köra över mig själv känslomässigt så jag inte bara byter drog?"

Det är nog en fråga som få har svar på! För många är det snarare frågan om att välja drog, för beroende är man ändå. Mitt första och största behov numera är böcker, det andra är hästar; alkohol kommer först på tredje plats och mat på fjärde. Jag har visst hopp om att kunna flytta upp renovering och träning ovanför alkoholen, men det får vi se Blinkar. Men beroende är och förblir jag.

bettan1967
2015-04-01 19:23
#34

Tack för den underbara artikeln och den stämmer så bra med hur det är för oss som växt upp men dysfunktionella föräldrar och vad det har burit med mig i mitt vuxna liv till de relationer jag ha haft till männen.

Denna skulle så många behöva läsa.


Elisabeth

Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Gronstedt
2015-04-15 18:15
#37

#35, 36: Det verkar mest som om du vill få missbruk till något coolt och letar efter någon som håller med dig, men om det är så är du nog på fel ställe. De flesta av oss här har nog kommit över det stadiet och söker vägar att hantera våra problem, inte att ursäkta eller glorifiera dem.

Liknelsen med ormen handlar om att dysfunktionella relationer är dysfunktionella, även om man helst vill tro något annat.

vallhund
2015-04-15 22:38
#38

Jag har precis för mig att jag varnat dig tidigare Roza. Drogromantik får du ägna dig åt någon annan stans.

Kommentarer till artikeln är städad av adm, nu låser jag för vidare kommentarer. Artikelförfattaren skulle förmodligen instämma i min bedömning.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Inlägget är låst för nya kommentarer
Upp till toppen
Annons: