Personligt

Till minne av en hittekatt

2008-12-02 00:19 #0 av: Gronstedt

n/a

Vi träffades i ett soprum. Vi flyttade ihop i oktober 1996. Du dog i min bil den tredje november 2008, medan jag brände förbi bilköerna, ibland i vänsterfil, ibland på vägrenen, med ena handen på tutan för att försöka få folk att flytta sig, medan min mänskliga partner gav dig konstgjord andning. Jag saknar dig så fruktansvärt. Du gav mig allt jag har och är. Resan vi gjorde tillsammans under dessa år är mer än bara 12 års tid. Det är en resa mellan att inte vara, att förneka att man är, och att vara och leva och ge i ljus och kärlek. Du visade mig den vägen. Nu är du inte här längre. Resten av vägen måste jag gå själv. Men jag vill berätta för hela världen vad du gav mig.

Jag kommer från en hel och helgjuten familj med stabila förhållanden, närvarande föräldrar, god ekonomi, inga missbruksproblem, ingen misshandel inom familjen. Jag var andra barnet och mycket älskad. Jag var konstant ursinnig från sådär fem års ålder tills jag flyttade hemifrån vid 16.

Var kom all den där vreden från? Jag kan inte ha varit lätt att ha att göra med, fräsande som en igelkott så fort någon andades i min närhet, avvisande all kontakt, både kärlek och bannor, med samma aggressivitet. Jag hade aldrig orden för att förklara då. Jag visste nog vad jag ville säga, men jag visste också att det aldrig skulle gå att säga det så att de förstod, de vuxna. Orden skulle aldrig komma ut och låta sådär bra som de gjorde inne i min skalle. Jag försökte en gång. Jag var kanske sex år, jag hade läst sagan om Zorro (ja, jag kunde läsa) i en bokversion av Disney-filmen. I boken är señor Diegos pappa ledsen på honom och tycker att han är feg - han vet ju inte att Diego egentligen är den maskerade hämnaren Zorro. Men han är en god far och säger någonting i stil med "En man kan inte rå för hur han utvecklas." Det lät bra, tyckte jag. Det var ett rimligt argument mot alla förebråelser för att vara ilsken. Så jag tog mod till mig och kläckte ur mig - med gnälligt tonfall, förstås - "Jag kan väl inte rå för hur jag har blitt!" Det gjorde ingen vidare succés ...

Var kom ilskan ifrån? Jag tror jag vet det nu, mer än 30 år senare, när jag upplevt samma ilska igen. Redan då behövde jag nog utrymme och ensamhet för att orka existera. När jag började på dagis blev det för mycket för mig. Jag klarade inte av att ha folk omkring mig både dagar och nätter. Före fem års ålder var jag hemma med mamma och våra djur. Det fanns massor med utrymme inomhus och utomhus och jag sprang, cyklade, klättrade i träd, lekte för mig själv, gick långpromenader med mamma, plockade bär och svamp, jobbade i hus och trädgård ... Vi åt god husmanskost med mycket kött. Jag hade inte ens sett pasta innan jag började på dagis. När jag började på dagis tog den där friheten slut, förstås. Och jag klarade inte den sociala kontakten med familjen efter dagisdagarna, för då var måttet rågat.

Min aktiva barndom gav mig ett massivt skelett och en muskelutveckling som jag har glädje av än i dag, men när jag började på dagis kunde jag inte längre undfly genom att klättra upp i ett träd och dagdrömma. I stället tog jag min tillflykt till böckernas värld. Hur bra går det för en unge med noll social förmåga, som läser som en 12-åring på dagis och som inte kan ens de mest basala regler som alla andra lever efter?

I skolan hoppade jag snabbt över klass 1 och kom därmed att gå i en klass där alla var ett år äldre. Den klass jag flyttade till var inte en skolskjutsklass, så mina tider passade inte med den enda bussen som gick dit där jag bodde. Morsan bråkade med skolan länge och väl och jag blev ännu mer utpekad genom att det gjordes undantag och arrangemang kring mig. Som om det inte räckte med att jag presenterats som något slags underbarn! Förutom att min familj helt saknade koll på mode och klädde sina barn praktiskt och tåligt. Vilket jag i och för sig är tacksam för, för jag har fortfarande ingen koll på hur man "ska" klä sig. Så länge det inte luktar för illa och så länge inte r*ven hänger utanför är jag nöjd.

Men visst, jag var ett UFO. Jag låg fortfarande långt före alla andra, vilket lärarna nogsamt berättade för allt och alla. Skitbra för mig! Jag kunde inte hantera de andras attacker, så situationen blev värre än den kanske blivit för en unge med grundläggande sociala insikter. Jag blev inte bara utanför utan lovligt byte, ett slags modighetsprov för andra. Man behövde inte hoppa över en ravin för att visa sig kaxig, det räckte liksom med att dra till mig.

För jag blev aldrig ett offer. Jag köpte aldrig att det var fel på mig, att jag borde anpassa mig. Jag blev till en klippa som kunde ta vilka stötar som helst. Jag kände stolthet över att vara ett modighetsprov. Det blev viktigt för dem att försöka göra mig arg, men när jag verkligen blev det, blev de rädda. Ändå slogs jag nästan aldrig. Jag grät inte heller. Jag skvallrade aldrig. När blodet rann i pölar på golvet ur käften på mig och lärarinnan höll på att svimma vid åsynen efter att en av mina så kallade klasskamrater med stor avsiktlighet hade slagit mig över munnen med en innebandyklubba som straff för att jag tagit mig ut ur uthuset där de låst in mig och kommit i tid för att bli utskälld för sen ankomst till gymnastiklektionen - då accepterade jag att byta om till linne (som också blev nedblodat och senare lades i blöt i vasken i klassrummet), jag fortsatte lektionen när det slutat blöda, jag fortsatte skoldagen, jag gick hem till dagmamman - och där tog det förstås hus i helvete för jag var svullen i ansiktet och ett par tänder var lösa.

Morsan bråkade helvete igen och lyckades få skolan att stå för tandläkarräkningen och en försäkring som skulle ta hand om följdproblem under 10 år. Synd att det inte var 100 år, för en tand plågar mig av och till fortfarande. Och den sitter snett, som en söt liten påminnelse om barndomens lyckliga dagar. Polisanmälan? Varför det? Hela klassen vittnade om att det var en olycka, orsakad av att jag var så dum att jag lade mig på golvet framför klubban just i skottögonblicket. Och jag sade inget annat.

På den vägen fortsatte det. På högstadiet hölls klassen ihop, med en del nya tillskott. Vid den här åldern kom också ett nytt element in i mobbningen: sex. En ny anstrykning på övergreppen. Lärare och rektor såg som vanligt ingenting. Jag tror faktiskt de föredrog att inte veta att högstadieungar av alla kön är extremt sexuella varelser. De blundade stenhårt för alla övergrepp mer avancerade än att dra i håret och knycka hink och spade.

Men jag var fortfarande inget offer. Jag hade rätt, de hade fel. Det hade blivit omöjligt att försöka anpassa mig eller fly. Jag kände något slags stolthet över att vara så hård att ingenting kunde beröra mig. Och jag menar ingenting. Det blev en sport att försöka få mig att reagera, men det gick oftast inte. Och när jag någon gång blev arg blev de rädda, fastän jag nästan aldrig slogs. Jag tror de någonstans långt inne visste, att jag skulle döda om jag fick lust. Det tror jag faktiskt jag hade gjort.

Men varför blev jag inte arg oftare? Det kan man fråga sig. Jag tror det fanns flera skäl. Ett skäl var att de fysiska övergreppen faktiskt inte gjorde speciellt mycket. Jag kan fortfarande behandla fysisk smärta som någonting separat från mig, något som gör ont men som inte berör mig. Men då var det extremt. När två tonårspojkar i värsta testosteronåldern står och stampar på ens smalben med grova kängor när man sitter på golvet, och man fortfarande sitter lugnt och läser sin bok, då kan man bortse från ganska mycket. Jag kunde det och mer och det gjorde dem både rädda och arga. Övergreppen eskalerade därifrån, förstås.

Ett annat skäl var den där stoltheten. Stoltheten över att vara hård och kall, att vara utan fruktan och svaghet. I mitt eget sinne var jag något slags superhjälte. Fast inte superhjälte, egentligen, för jag var inte osårbar. Min hetaste önskan var att driva fram en riktig utlösning, en explosion som skulle utsläcka mig, men det blev aldrig så. Det var bara ett ständigt gnagande med tafsanden, hot, slag, sparkar och vandalism mot min egendom. Det blev inget rejält. När två av dem en dag på träslöjden sade till mig att gå och ställa mig längst bort i virkesförrådet, så de hade något att kasta kniv på, gick jag dit och ställde mig. Men de kastade inte. En av dem kom bort med kniven och försökte tafsa, men inte ens när jag vägrade lyda, när han hotade att skära halsen av mig och jag sade "Gör det då" och gick mot kniven, så blev det något. De vek undan och jag levde vidare, full av hat, med mitt hopp om utslocknande oförlöst. Hårdare än sten, kallare än stål och en fjantig 13-åring utan minsta styrka eller coolhet att sätta bakom. Yeah, right!

Gymnasiet blev bättre. Där fanns fler utstötta och vi bildade en egen grupp. Jag upptäckte sex på allvar, sex som antogs vara ömsesidigt. Jag gick i säng med folk mest för att jag inte visste att man kunde säga nej. Eller varför man skulle säga nej. Min kropp var ett objekt för både mig och andra. Och delvis för att jag fortfarande var hårdast av de hårda, kallast av de kalla, coolast av de coola och helt utan lust eller förmåga att ta vara på mig själv och min själ. Jag gick in i ett förhållande, vi delade lägenhet. Pengar var det inte så gott om, så när det skulle vara gott åt jag bröd eller makaroner med smör och ost. Lägenheten gjorde mig mycket populär, för alla vi misfits kunde festa där. Party, party, en hel del sprit å röka. Vi var coola, vi klädde oss i svart läder och färgade håret och vi var gänget som stod och rökte utanför skollokalerna så att alla de välanpassade gick omvägar runt oss. Jag var mitt i gänget, hårdast av de hårda, men också den som ställde upp, höll festlokal, ordnade verktyg när det skulle mekas bil, tjatade på min partner att köpa ut, ställde upp, fixade, donade. För sådan är jag också. Fruktansvärt lojal mot "min" grupp. Men inte ens när inte en enda djävla en av dessa så kallade vänner fanns till hands när det tagit slut och jag inte hade partylokal längre, så fattade jag. Inte jag, inte. Jag fattade inte så mycket. Jag var så djävla hård. Yeah, right. Och när jag flyttat ihop med en kompis och bjöd till fest igen i egen lägenhet så kom de ju. Jag låg runt lite, men det gav just inget. Fast jag väntade mig inte att det skulle ge något. Jag visste bara inte att man kan låta bli att anta en utmaning.

Så tog skolan slut, jag flyttade, började jobba. På gjuteri, muskeljobb, tungt, hett, svettigt, men inga problem för mig för jag klarade allt och kunde aldrig ge mig. Åt en hel del bröd och pasta, massor av det ibland, tröståt emellanåt. Ganska ofta. Men muskeljobbet gjörde att jag inte gick upp så mycket. Uttittad, tafsad på, sedd som konstig, med tiden med arbetsskada i axlarna eftersom ergonomi var ett okänt begrepp och det ju vore svaghet att visa svaghet. Kanske började candidan redan då? Ihop med en ny partner, särboförhållande, helgpendling. Var det kärlek? Antagligen inte. Tvungen att sluta jobbet på grund av arbetsskadan, fick 1500 spänn i engångsbelopp av försäkringskassan. Visste inte att man kan bråka eller hur man skulle göra, brydde mig inte heller. Förresten hade det varit att visa svaghet att bråka, det hade sett ut som om man behövde hjälp. Och sådant gör inte jag. Jag är ju hårdast av de hårda.

Flyttade till särbon, vi skaffade lägenhet och katt och hade ingenting gemensamt. Lite pöka på lördagskvällarna, glo på TV, inget att prata om. Arbetslös, A-kassa, blev dummare och dummare, inget att göra, åt mer och mer men billigt, pasta och bröd. Så vi gifte oss. Inte smart i ett dött förhållande. Provade att bli säljare, vilket är ett ohyggligt jobb för en person med stort ensamhetsbehov och oförmåga att prata skit. Men vem brydde sig? Jag klarar allting, för det är inte tillåtet att inte klara allting. Att backa, att ge sig, att låta bli att anta en utmaning, finns inte på kartan. Yeah, right.

Jag träffade en person på säljfirman och vi kom fram till att vi skulle starta eget. Översättningar. Sagt och gjort. Vi var bra på det och kom igång. Med eget jobb och eget initiativ bröt jag upp ur äktenskapet och flyttade till en egen trea i en annan stadsdel. Jobbade massor, tjänade pengar, tittade aldrig på klockan. Ringde efter pizza ibland, drack en massa kaffe, rökte på balkongen. Åt vitt bröd med Nutella eller makaroner med ost. Tog hojkörkort och köpte en gammal Superbike. Drog längs lederna i sommarnatten och mådde gott. Låg runt en del, men det gav inte speciellt mycket. Vad skulle det ge? Sex har aldrig givit mig speciellt mycket utom med vanda partners, som jag litar på. Och jag litade inte på folk.

Föräldrarna tjatade på mig att engagera mig i någonting. Visst, det kunde jag väl göra. Att låta bli att anta en utmaning finns ju inte på kartan! Så jag började jobba i Hyresgästsföreningens lokalförering. Blev ihop med en person där, fem år yngre än jag, dyslektiker, med väldigt traditionell syn på en hel del saker. Passar ju perfekt för en egenföretagare med språk som specialitet och utan grepp om sociala regler, traditionella eller andra. Men någonting höll på att gå sönder. Det fanns inga utmaningar kvar, bara värk i kropp och själ. Det fanns ingen som behövde min hårdhet att göra sitt modighetsprov mot. Firman gick bra, jag behövde inte jobba dygnet runt. Inom hyresgästföreningen fick jag visst utrymme, kunder behandlade mig som en människa. Jag sprack sönder. När jag inte hade hatet och hårdheten hade jag ingenting.

Så jag lät partnern flytta in till mig. Den stackars barnrumpan hade inga förutsättningar att hantera mig. Nu kan jag se att en hel del av det som hände var mitt fel. Inte allt, för den andra hade en viss smak för våld och en oförmåga till verbal kommunikation som gjorde saken värre, men jag var verkligen inte lätt att leva med. Jag kunde inte - faktiskt, fysiskt kunde inte - be om hjälp eller tröst. Minnen av övergrepp poppade upp överallt i huvudet på mig, jag fick panikångest. Men tro inte att jag lät det märkas, jag blev superduktig på att gå rakt fram fast jag inte såg marken framför mig för att den svarta tunneln slöt sig, och jag lärde mig att hyperventilera med halvöppen mun - då ser man visserligen debil ut, men man låter inte så konstigt. Nämnde jag att jag är hårdast bland de hårda? Att backa, att ge sig, att låta bli att anta en utmaning, finns inte på kartan. Inte ens när jag bryter ihop bryter jag ihop.

Vi fastnade i en sjuk cirkel med gräl och och gråt, med anklagelser och beskyllningar (en del berättigade men många överdrivna), där jag drev fram en försoningsscen där jag fick gråta i en varm famn. Men jag läktes inte. Jag hade värk i kroppen varje dag och varje natt. Ingenting blev helt inom mig, och för det mesta slutade det med sex. Som ju i och för sig gav utlösning, men ingen förlösning. Jag var totalt nedbruten på alla plan, sex blev ett sjukt pris jag måste betala för att "trösten", som ändå inte fanns och inte gav något. Både jag och min partner bet oss fast i det här mönstret och levde ut det gång på gång. Jag var så knäckt att jag till och med lät övertala mig att sluta använda preventivmedel. Partnern ville ha barn. Hur knäpp kan man bli? Till och med det var jag beredd att sälja för den där trösten som inte fanns. Fast det fanns ju mat, förstås. Blev blindtarmsopererad och slutade totalt att träna och sköta om mig. Blev candidan värre av bukoperationen? Eller började den då?

Och så kom du. Du som nu är borta. Du som det här egentligen handlar om. Det var gårdsfest och jag gick in i soprummet med en kasse tomma korvpaket, och där var du. Livrädd sprang du förbi mig mot ljuset och försvann. Och jag tänkte inte mer på det.

Men vi sågs igen, när jag gick runt och satte upp lappar i trappuppgångarna. Du följde efter mig in i trappuppgångar och jag lockade ut dig, så du inte skulle bli instängd. Jag såg dig äta tappat godis, men du ville inte låta dig klappas. Du var rädd.

En i föreningen tog med sig mat till lokalen. Vi lockade in dig med en matskål och du glufsade i dig. Sedan vankade du runt i lokalen och ville ut, men vi skulle ha dig kvar där, tänkte vi, så vi kunde se du var märkt. Till sist blev det en olycka under ett bord, den kraftiga maten var för mycket för dig, utsvulten som du var. Och sedan flydde du, vettskrämd, och vi måste släppa ut dig. Antagligen hade du fått fan för sådana olyckor tidigare. Men vem skulle slåss och bråka för något sådant? Det var ju en olycka. Bara att städa upp.

Vi förstod att du var hemlös. Den andra föreningspersonen kunde inte ta hem dig, så jag vart tvungen att ta hem dig så du skulle kunna komma till ett katthem. Jag fick låna en låda och sand och ställde upp hemma, så försökte jag bära dig dit. Men det var du inte med på! Du var så rädd och du hade ingen anledning att lita på mig. Skit'it då, tänkte jag, men den andra föreningspersonen envisades, så ett par dagar senare gick vi hem till mig genom skogen bakom husen. Jag ledde dig med en Whiskas-bulle på en gaffel, stannade ibland så du fick äta upp bullen och spetsade en ny att leda dig med. Då gick det bra. Du kom hem till oss och jag ringde ett katthem. De hade ingen plats, så de frågade om du kunde stanna hos oss tills det blev plats. Jaja, det fick du väl - bara det inte blev för länge. Jag skulle inte ta hand om dig. Det fanns ingen plats för sådana som du i mitt liv. Du åt så glupskt att du alltid var dålig i magen. Min partner var arg på dig och skällde, men du kunde väl inte hjälpa att det inte alltid hamnade i lådan när det rann ur dig? Jag städade upp. Jag gav dig mat bit för bit, slängde ut torrfoder över hela golvet så det skulle ta tid att hitta och äta. Katthemmet kunde inte ta emot dig okastrerad, så de frågade om jag kunde låta göra det om de betalade. Det kändes som ett hemskt övergrepp, för du var en fullvuxen hane, men samtidigt måste det göras, för alternativet var avlivning. Så vi åkte till veterinären med dig. Men på något sätt blev det aldrig av att jag skickade räkningen till katthemmet.

Min partner var arg på dig, men jag var inte det. Inte så att jag brydde mig om dig speciellt, men det satt benhårt i mig att man inte blir arg på djur. Med dem interagerar man på annat sätt, ett sätt som egentligen är mer naturligt för mig. Man ryter och skriker inte på dem som om de vore människor. Och man gör dem inte illa. Så jag levde parallellt med dig, gav dig mat, städade efter dig, såg till att du hade allt du behövde. Eller?

Någon hade gjort dig illa. Du vägrade gå i närheten av ytterdörren. Du sprang och gömde dig vid plötsliga ljud eller rörelser. Du var aldrig på möblerna. En dag kom jag in i vardagsrummet och såg dig på soffan. Du satt och tassade på ett hårband som låg där, petade lite lekset på det, absorberad i dina egna tankar. Så fick du syn på mig. Du for ihop som för ett slag och for ned på golvet, vettskrämd. Ändå stod jag bara där. Och du blev så rädd.

Något smälte inom mig då. Din rädsla begärde mer av mig än bara mat och tak över huvudet. Du behövde mer än så, och jag, som tagit hand om dig, måste ge dig det. Du behövde kärlek. Jag gick efter dig där du satt under bord och stolar och lade mig på golvet. Jag låg på golvet hos dig när du fick mat. Jag pratade med dig. Jag klappade dig när du kom förbi. Så småningom vågade du närma dig, vågade hoppa upp i sängen, vågade sova hos oss. Du vågade närma dig mig nästan med självklarhet och buffa på mig när du ville mig något. Du såg mig inte som konstig, inte underlägsen eller överlägsen. Du bara såg mig.

Vi hade pratat om att skaffa hus. Nu, när du kommit till mig, började jag se hur mycket jag förfallit. Jag längtade bort från staden och lägenheten, det var helt fel liv för mig, jag led av att ha människor i lägenheterna runt mig, att inte känna frihet. Jag drev fram att vi skulle flytta. Eller egentligen att du och jag skulle flytta, ingen av oss trivdes i lägenheten. Partnern var mest med i misshugg, men det begrep jag inte då. Men pengarna var mina, initiativet var mitt, jag pratade med banken och partnern for med i kölvattnet. Det kunde vederbörande inte hantera. Vi hade ett väldigt traditionellt förhållande vid det laget. Jag var faktiskt så knäckt att jag höll på att gå på det! Nu drog jag iväg som om det inte spelade någon roll. Det gjorde det kanske inte heller? Förhållandet levde vidare knappt ett år efter flytten, med våldsamma gräl och en del våld, men min tidigare undergivenhet hade fått en knäck. Vi hade inget gemensamt, inget språk vi kunde använda för att nå varandra, och när partnern var borta när jag kom hem efter en veckända hos mina föräldrar, så brydde jag mig inte om att leta.

Du och jag, min älskade vän, bodde tillsammans. Du var fri att komma och gå som du ville, och du kom alltid hem. Du var aldrig borta ens ett dygn i sträck. Du kom alltid hem och kurrade och buffade. Du anpassade dina tider till mina, så att vi alltid sågs till frukost och middag. När jag kom hem mötte du mig och jag lyfte upp dig i famnen och kramade dig medan du flinade med morrhåren framåt och spann. När jag ropade på dig kom du. Om du var på väg hem och fick syn på mig började du alltid springa mot mig. Du låg bredvid mig i soffan eller sängen. Det dröjde flera år innan du kom upp i mitt knä, trots att du litade på mig. Du ville alltid ha tassarna i marken och stå på egna ben. Precis som jag. Men jag var inte hårdast bland de hårda längre. I alla fall inte mot dig.

Jag började jobba några dagar i veckan hos en kund, trots att det var fruktansvärt jobbigt att interagera med människor. Jag avverkade ännu ett förhållande med en yngre partner. Jag använde fortfarande samma metod att provocera fram tröst som inte tröstade, men den här gången fungerade inte sexet efteråt heller. Men den stora skillnaden var att jag grät när det tog slut. Mitt hjärta hade öppnats litegrann på glänt. Av dig. Av din tillit och kärlek. Av att du behövde min kärlek för att bli komplett och stark.

Jag låg runt en del och gick sedan in i ännu ett förhållande, den här gången med en partner som är åtta år äldre, har högre utbildning än jag och som också jobbar med språk. En partner som är antisocial och totalt självgående både ekonomiskt och emotionellt. Vi gick in i förhållandet på helt andra sätt än jag gjort förut. Partnern accepterade dig totalt, försökte aldrig gå emellan, blev aldrig svartsjuk. Du vågade till och med ligga mellan oss i soffan. Du började våga ligga med framtassarna på mitt ben, så småningom vågade du komma upp helt i mitt knä. Inte långt efter det gick du upp i partnerns knä också.

Jag drog i gång samma sjuka sätt att söka "tröst", men den här partnern var det vuxen, pratade med mig, höll mig, tröstade mig på riktigt, och det slutade inte i sex. Vi hade några stormiga år och gjorde slut både då och då, men kom alltid tillbaka till varandra. Jag hittade styrkan att sluta söka "tröst", men då rasade allting för mig. Jag blev sjukare och fick ondare. Jag tappade mitt hat, som varit min ledstjärna, och hittade ingen ny. Jag började äta ännu mer utan att röra på mig, blev beroende av mat i stället för av hat, blev fetare, sjukare och mer plågad av värk. Min partner följde med på resan, ofta utan att begripa vad som hände, men i alla fall utan att döma, utan att fördöma. Och du, min älskade vän, fanns där alltid, med din totala tillit, din totala förtröstan, din totala visshet om att hos mig fanns alltid mat och kärlek och trygghet. Eftersom du litade på mig så, måste jag ju ge dig det. För hur lågt man än sjunker, så får man inte svika ett djur som litar på en.

Hur många barkisar med Nutella jag än svullade i mig, så älskade du mig. Hur ont jag än hade, hur mycket jag än grät, hur trött jag än var, så fanns din självklara förtröstan på mig där och gav mig kraft att jobba, tjäna pengar, betala räkningarna, behålla huset, fixa reparationer. Jag blev fetare och fetare, sjukare och sjukare, hade ondare och ondare, men tack vare dig och din kärlek så gav jag aldrig, aldrig upp. För man får inte svika ett djur som litar på en. Jag hade en ledstjärna igen, även om jag inte begrep det. Jag hade kraften att leta efter en väg ut ur matberoendet och sjukdomen. Du gav mig den. Sakta svängde det uppåt, jag identifierade sjukdomsorsaken och började söka bot. Jag blev sakta friskare.

Partnern och jag har fallit till ro ganska bra. För två år sedan kunde jag börja rida igen, och umgänget med hästarna på ridskolan har lett till att jag börjat umgås med människor. Att utesluta kolhydrater ut kosten har gjort mig till en helt annan människa. Jag har inte särskilt ont längre och jag hatar inte. Jag är inte hårdast bland de hårda. Jag är nästan som en riktig människa. Jag börjar bli nästan social. Därför att du behövde mig när jag inte behövde mig själv.

Så kom morgonen den tredje november. Du hade verkat lite svag i bakbenen ett par dagar, men vi skulle till veterinären på återbesök för din skadade hornhinna den dagen, så vi åkte inte in akut med dig. Hade det gjort någon skillnad om vi gjort det? Du var sur för att du inte fick gå ut, så du busade ut böckerna ur hyllan och jag bannade dig. Du gick och lade dig i gästsängen och där hämtade jag dig. Du morrade åt mig, som alltid när du skulle i buren, men du gjorde inget mer. Det gjorde du aldrig, för du litade på mig. Jag satte dig i buren och bar ut buren i bilen, satte den på passagerarplatsen. Var du döende redan då? Hade det gjort någon skillnad om jag sett det? Vi skrapade fönstren och jag öppnade förardörren. Du låg platt i buren och det ryckte lite i dig. Jag öppnade burdörren och tog i dig. Så många gånger jag har vaknat om natten och känt dig ligga slapp i sängen och skakat dig, livrädd för att du skulle vara borta, svag av lättnad när du började spinna. Men den här gången vaknade du inte. Dina ögon var uppåtvända och din tunga hängde ut. Vi fick av burtaket, jag rusade runt bilen och fick upp dig i famnen, började gunga dig fram och tillbaka som man gör med katter för att ge konstgjord andning.

Vet du hur mycket du givit mig, vännen? Så mycket att jag lämnade över din döende kropp till min partner, därför att jag kör fortare och bättre. Så mycket att jag körde medan du fick konstgjord andning i någon annans armar bredvid mig. Så mycket att jag kunde säga till mig partner och mena det "Jag älskar dig och hur det här än går så har du gjort allt vad du kan. Tro på det. Om det går åt helvete så är det inte ditt fel."

Det gick åt helvete. Vi bankade på veterinärklinikens dörr precis klockan åtta. Du hängde slapp i min partners famn och det rann mörk vätska ur din mun. Du hade kissat på dig. När du låg på bordet på veterinärkliniken var det redan för sent. Det fanns ingen aktivitet i hjärta eller lungor. Veterinären injicerade lite avlivningsvätska för säkerhets skull, men du var borta. Jag kramade dig en sista gång och svepte in dig i en handduk och lämnade dig där för kremering. Du var borta. Du är borta. Du som var själva centrum i mitt liv, själva orsaken till alla mina rätta vägval och den ledstjärna som fört mig hit.

Min älskade vän, jag vill att alla ska veta hur mycket du givit mig. Nu när du är borta har jag inte slutit mig i hat igen. Jag har inte valt mörkret och ensamheten. Tack vare att du har funnits i mitt liv har jag kunnat gråta hos min partner och få tröst. Riktig tröst. Mitt hjärta har varit öppet för en annan kärlek, trots att du inte finns här längre. Jag har kunnat vara tacksam över att det gick så fort. Faktiskt. På riktigt. Jag menar det: jag är tacksam att det gick så fort. Jag förbannar inte mig själv, slår inte på mig själv, för att vi inte åkte till veterinären tidigare. Jag hatar inte mig själv för att jag inte höll dig när du dog. Mitt hjärta är öppet för kärlek och jag vet att du dog hos min partner, i famnen hos en som också älskade dig och som du kände dig trygg hos. Jag känner verklig tacksamhet för det.

Och vet du vad mer du givit mig? Sorg. En stor, stor sorg som sliter i mig. Och som jag kan ta emot i mitt öppna hjärta. Mitt hjärta som du har öppnat. Jag känner ingen önskan att hoppa tillbaka in i min beroendebubbla. Jag vill inte döva smärtan med mat eller alkohol eller droger. Jag vet att min sorg nu är priset för den kärlek och glädje vi delade och jag vill inte förneka glädjen och kärleken genom att förneka sorgen. Mina tårar nu är som klappar på din varma päls. Det har du givit mig, älskade, älskade kisse. Genom dig och tack vare dig har jag förstått så mycket. Tack vare dig har jag vågat så mycket och förmått så mycket. Tack vare dig.

Nu ligger en annan hittekatt här i mitt knä. Han är inte du. Han är inte i stället för dig. Han är sin egen person och med tiden kommer jag att hitta en annan vänskap och kärlek med honom. Men du finns kvar i mitt hjärta, för det är tack vare dig jag har ett.

Tack ska du ha, vännen.

Anmäl
2008-12-02 00:30 #1 av: kerstinjo

Tack så mycket för att jag fick läsa det här, Gronstedt.

Anmäl
2008-12-02 09:00 #2 av: Hoppfull

Ojojoj vilken historia! Jag gråter av att läsa den!

Tack för att du ville dela med dig!

Anmäl
2008-12-02 09:44 #3 av: Porklash

Tack.

Anmäl
2008-12-02 20:38 #4 av: Aviendha

Jag finer inga ord. Du berör på djupet. Tack så mycket, tack.

Anmäl
2008-12-02 22:16 #5 av: Tilda-T

Vilken berättelse, finner inte något annat ord än, tack, för att du delar med dig!

Anmäl
2008-12-02 22:31 #6 av: Kia

Tack för du delar med dig. Jag är väldigt berörd...

Kram Kia

Anmäl
2008-12-19 16:05 #7 av: skrollan

mycket fint! tack för att vi fick läsa! Beklagar sorgen.

Anmäl
2008-12-21 00:04 #8 av: Debattia

Tack för att du delar med dig ! Du har verkligen mognat och kommit till insikt med ditt liv. Man blir berörd och  tacksam för att få ta del av det. Tror många kan bli hjälpta av att  läsa den. Har  förut  aldrig läst ett så vackert  och kärleksfullt farväl till en kissekatt. Tack vännen !

Anmäl
2008-12-23 14:34 #9 av: Hawknestgrove

Så vackert. tack!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2009-01-20 21:10 #10 av: Skrivfeber

tårarna rullar ner för mina kinder, och ja gkramar min bästa vän. han är ingen kisse, men likväl lika viktig och tillgiven som kisse. Bara tanken på att han kan försvinna gör att tårarna rinner ännu mera.

Tack för att du påminnt mig om det goda en bästa vän gör, speciellt ett djur. Hur stor deras helande kraft är.

Tack för att du delade med dig och påminde mig.

Tack.

Anmäl
2009-01-23 10:44 #11 av: AgdaJ

Vilken läsning!

Jag är alldeles färsk här på forumet och min första kontakt med forumet blev fyllt av tårar.

I din historia var det många gånger det kändes som att läsa om min egn son....

Tack för att jag fick dela detta med dig

Anmäl
2009-01-29 16:18 #12 av: evamojje

Vackert och tårdrypande, jag är glad att ni fann varandra och båda fick den tröst och kärlek som ni behövde.

//evamojje

Anmäl
2009-01-31 01:13 #13 av: mariva

Det här var nog det finaste jag läst. Orden räcker inte till för att beskriva det jag kände när jag läste.

Anmäl
2009-02-26 13:46 #14 av: Tumulus

Jag beklagar sorgen men hyllar samtigt dig och din kisse för er fina vänskap som ni haft, och att ni haft varandra.

Tack för att du hjälp mig att öppna mig hjärta för mig själv, för min bästa vän och för min sorg. Kan även nu inte ens sluta gråta men jag vet att det är helande tårar. Jag har dessutom också hafft en kissekatt som bästa vän som tragiskt gick bort när jag inte ens var hemma... Jag tror att jag inte riktigt kunnat öppna mig så pass för ett annat djur igen, även om jag försöker.
Jag känner igen mig i ditt hat som du haft under din uppväxt (och som jag nu nästan läntat bakom mig nu). och det där med att förvinna i böckernas värld i en väldigt ung ålder. Jag har nog aldrig insett i vuxen ålder att jag är antisocial och att jag tvingar mig själv att vara social, för att det är ju så man ska vara.
Och jag känner igen mig i dig när du berättar om din skoltid, matberoende och sex som tröst (eller som ett verktyg för att få tröst) och att min kropp och själv har varit till andras förfogade, om man nu kan säga på det viset.

Vad kan man mer säga till en främling som öppnat upp en annan främling genom en kärleksförklaring till en annan? Jag hittar bara ordet: TACK!

Hoppas du, din partner och din nya katt får ett långt och lyckligt liv.
///Tumulus

Anmäl
2009-02-26 22:29 #15 av: begin

En väldigt "tung" bit att läsa...men den berör...så oerhört. Fint skrivet.....tack för att du delade med dig!

Anmäl
2009-02-28 09:35 #16 av: vapala

Tack för en anledning att låta helande tårar rulla.  Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan mina djur....det är underbart att få läsa en  så fantastisk hyllning till dessa trogna vänner som ger oss så mycket!!

Anmäl
2009-03-03 19:20 #17 av: HuldaStorm

Gråter... Tack.

Anmäl
2009-03-04 18:48 #18 av: mommo

GråterGråter Så vackert skrivet. Det berör så mycket. Tänk att ett djur kan ge en så mycket. Vilken fantastisk hyllning till honom att du skrev detta. Varma tankar till dig.

Anmäl
2009-06-24 20:29 #19 av: nisse02

Så otroligt fint du skrivit. Många tårar rinner nedför min kind.

Tack för att du delar med dig av ditt liv. Vilken resa du varit med om, den berättelsen berör starkt.

En sån otroligt fin hyllning till din förra katt. Det var det finaste jag läst på länge!

 

Varma kramar till Dig!!!

Anmäl
2009-06-26 10:29 #20 av: sannixan

oj oj oj.jag fick ta fram pappersnäsdukar.det var så vackert och fängslande.jag kan hålla med om att djur har en helande effekt.

tack för att du delade med dej.

Anmäl
2009-11-03 19:14 #21 av: Gronstedt

I dag är det ett år sedan han dog. Jag gråter fortfarande över honom nästan varje dag. Men mitt hjärta är fortfarande öppet för både sorg och glädje, och jag är fortfarande abstinent.

Tack igen, älskade kisse!

Anmäl
2009-11-03 19:54 #22 av: nisse02

Varma Kramar till Dig!!!

Anmäl
2009-11-04 12:35 #23 av: kerstinjo

Ett år redan! Men vissa av våra djur lämnar en alldeles speciell plats i våra hjärtan.

Vår gamle labbe "Bosse" är den som lämnat störst plats hos mig, men nu kan jag tänka på honom med ett leende. Och lite vemod.

Jag fick 9½ år med killen och det är jag otroligt tacksam över idag.

Anmäl
2010-01-25 23:57 #24 av: knas65

Jag är tacksam att du delade med dig av dig själv och din berättelse.

Jag har också en katt. En hittekatt. Han är en personlighet och låter sig inte köras med... Han svarar på tilltal med olika ljud beroende på vad du frågar. Det är så läckert att komma hem och mötas av denna stora svarta bjässe, sittandes i trappan och säger : mamma...

Har haft de som hört det, de kunde ju tro att jag blivit "klen i knoppen"annars.

Han ligger inte i knät. Aldrig i soffan, men gärna i min säng om den är ledig. de gånger han kommer o kryper upp intill mig är när jag är sjuk o sängliggandes. Jag har märkt att det är mest när jag har migrän... Då ger han mig sitt stöd. Pussas gör han gärna.

Han har stenkoll på allt som händer, han kollar in alla som kommer och sorterar bort dem han inte gillar utan att må illa för det. Han har flyttat runt med mig så många gånger, men alltid fått gå ut om han velat. Han har alltid kommit tillbaka hem utan problem. Han finns där för mig oavsett hur jag mår.

Han ställer inte många krav.

Mata mig, släpp ut mig till natten, släpp in mig på morgonen och låt mig få lite frukost, låt mig sen få ligga ifred tills jag själv kommer ut till dig.

Det är hemskt att mista ett djur. Jag bävar för den dagen. Har haft ett antal katter i mitt liv, men aldrig nån som min store svarte panter jag har nu.

Anmäl
2010-01-26 20:19 #25 av: Maria

Vilken stark och vacker historiaKyss

/Maria

 

Anmäl
2010-01-26 20:37 #26 av: Hawknestgrove

Är det till minne av denna kisse, som jag säljer ditt fina kattgräs på Tradera?

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-01-27 11:06 #27 av: Gronstedt

#24: Jag hade samma bävan som du beskriver i åratal! Varje gång kissen var borta några timmar längre än vanligt, varje gång han var sjuk eller skadad. Jag blev på sätt och vis förvånad att jag faktiskt kunde överleva när han till slut dog ifrån mig. Men det gick! Man klarar mer än man tror, när man inte har något val. Även om jag fortfarande gråter av saknad ibland.

#26: Japp, det är han som är på bilderna på fröpåsarna.

Anmäl
2010-09-26 18:39 #28 av: [Fiction]

Ditt språk tränger in i alla porer och berör. *sitter och klappar på min lilla hundi, alltmedan tårar rinner nedför kinderna*

Anmäl
2010-09-27 18:48 #29 av: Jeppo

Sitter och gråter jätte fin berättelse om ditt liv!

Anmäl
2010-09-28 19:06 #30 av: freudiana

Vilken fin berättelse! Tack så mycket. Du verkar ha funnit stor insikt i dig själv och accepterande av din natur och det är väldigt ovanligt. Du borde bli författare, om du inte redan är det :-)

När jag har varit som mest deprimerad har min kära hittekatt varit det som hållt mig vid liv. Om det inte vore för kisse hade jag slutat äta, tynat bort och dött. Men pga kisse var jag tvungen att gå och köpa kattmat, och för att göra det var jag tvungen att äta så att jag orkade gå 200 meter till affären. Jag tog inte livet av mig, för vem skulle då ta hand om min kisse? Ingen skulle troligtvis någonsin ta så väl hand om henne som  jag, och skulle kisse någonsin lita på någon annan än mig?

Tänk att man kan känna såhär för ett djur. Hur starkt känner man inte då för sitt eget barn (om man får ett någon dag...)?

Anmäl
2011-03-30 11:01 #31 av: anettebosis

Det där var det absolut finaste jag läst i hela mitt liv. Kunde lika gärna ha varit jag och småttan :o)

Tack och stor kram för att du skrev det där...

Anmäl
2011-03-30 18:01 #32 av: [Beavis]

Ja det var ju ett slag sen du skrev detta Grönstedt men det är en gripande historia.

_______________________________

Medhjälpare på: rörelsehinder.ifokus.se , hemsidor.ifokus.se

 

Anmäl
2011-03-31 08:42 #33 av: Gronstedt

Ja, det är redan mer än 2 år sedan. Kanske stämmer det, det där att tiden läker alla sår? Inte så att de försvinner, men så att de gör mindre ont. I alla fall om man låter dem läka och inte aktivt håller dem öppna ...

Anmäl
2011-04-02 18:08 #34 av: [Avfall]

Grymt fin historia.

Anmäl
2011-06-25 17:34 #35 av: MissInAction

Även jag fick plocka fram näsdukar. Så otroligt fint skrivet och det berörde mig på djupet. Det var nog tur att jag var tvungen att ta en paus och gå och handla när jag var halvvägs igenom texten. Tack för att du ville dela med dig av detta! Kommer att minnas detta länge GråterGlad

För övrigt håller jag med #30 om att du borde bli författare om du inte redan är det. Du har sannolikt mycket inom dig, mycket att berätta, och en förmåga att på ett fängslande sätt berätta.


Maria, sajtvärd på Ryssland , medarbetare på Law of Attraction och Film
Kluring om Ryssland

Anmäl
2011-06-25 17:47 #36 av: Hawknestgrove

Ja Gronstedt har verkligen skriftens gåva.....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-08-20 00:19 #37 av: Kattprinsessa

Helt ny på Forumet och fann denna berättelse. Bland det mest gripande jag läst....

Rörd till tårar....

Och väldigt glad att du delade med dig. Tack!!

Anmäl
2011-08-30 17:35 #38 av: Adrina

Usch vad det berör, sitter nästan och bölar, har själv min 11-åriga kisemise på stolen brevid mig! Gråter

Anmäl
2011-08-30 18:30 #39 av: Hawknestgrove

ja som kuriosa, så lever denna fina kisse vidare på sätt och vis. Gronstedt gör små fina påsar med katthavre, med kissens bild på, som säljs till förmån för hemlösa kissar. Om ni kontaktar Vilda-Hilda här inne på fokus, så är det hon som säljer dessa minnespåsar med katthavre.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-08-30 21:39 #40 av: [Beavis]

Vad är katthavre?

_______________________________

Medhjälpare på: rörelsehinder.ifokus.se , hemsidor.ifokus.se

 

Anmäl
2011-08-30 21:59 #41 av: Hawknestgrove

Kattgräs, som är bra för katter att äta.....Skrattandedet är havre....man sår det i kruka....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-10-22 14:44 #42 av: SweGizmo

Så himla fint skrivet!

 

Välskrivet och vackert! Jag fick faktikst tårar i ögonen!

Anmäl
2011-10-31 19:01 #43 av: Debattia

Skickar många kramar !!!

Anmäl
2011-12-15 15:31 #44 av: wingren

Tack för att vi fick en liten inblick i ditt liv, din hat och din kärlek.

Jag har också en hittekatt och man förstår ibland inte hur de kan känna sån tillit och vara så lojala, när de varit med om så mycket skit för att sedan bli övergivna. Jag vill inte tänka på dagen då han kommer försvinna och har önskat många gånger att jag ska avlida före honom, bara för att slippa sorgen och smärtan. Att ett djur kan ge så mycket. Återigen, tack.

Anmäl
2011-12-15 21:40 #45 av: Hawknestgrove

ja, denna berättelse ger så mycket... tack än en gång, gronstedt

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2012-01-01 16:43 #46 av: [Bibbo]

Tack för att du delade med dig , jag började gråta så fin historia.

Det är sjukt hur mycket ett djur kan lämna plats i hjärtat...

Anmäl
2012-01-01 17:12 #47 av: Hawknestgrove

Ja kära Gronstedt du skriver alltid så himla fint!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2012-01-01 17:45 #48 av: [Bibbo]

#47 gronstredt?

Anmäl
2012-01-01 17:48 #49 av: Hawknestgrove

rättat skrivfelet nu

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2012-01-01 21:32 #50 av: [Bibbo]

vad betyder det?

Anmäl
2012-01-01 22:17 #51 av: MissInAction

#50
Jag tror att han/hon bara refererade till personen som startat tråden, han heter så Glad


Maria, sajtvärd på Ryssland , medarbetare på Law of Attraction och Film
Kluring om Ryssland

Anmäl
2012-01-04 02:16 #52 av: JohannaEkroth

Tack för dina ord!

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2013-06-18 21:32 #53 av: Gatukorsning

Om villkorslös kärlek till en hittekatt. Bedårandebrutalt vackra ord om kärlek!

Lite extra tid, lite extra omtanke, lite extra tålamod och så lite extra kärlek är allt som behövs för att låta en skyggis tassa sig in i ditt hjärta!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.