Annons:
Etikettsjälvkänsla
Läst 9611 ggr
Kia
3/26/08, 12:47 AM

Barnet inom oss

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Vad är det som finns i våra tankar som vi inte släpper ut och varför håller man så mycket inom sig? En vän till mig berättade en historia för mig ikväll som jag vill delge.

 Tänk er en elefant, tänk er en STOR elefant och sen tänker Ni på det lilla tunna snöre som elefantföraren fäster runt halsen på den och sen spikar ner en tunn pinne i marken för att hålla kvar elefanten. Har Ni någongång funderat på varför elefanten inte rymmer? Det är inget som håller fast elefanten egentligen utan detta STORA djur hade bara kunnat gå därifrån. Ändå stannar elefanten pga det lilla löjliga snöret den har runt halsen.

När elefanten var en unge så fäste elefantföraren fast ungen med en stor stor tung kedja runt halsen och sen fäste man den kedjan i marken så det fanns inte en chans att ungen skulle kunna smita. En elefantunge som då ser något den blir nyfiken på, går dit men kan inte komma dit pga kedjan runt halsen och fästet i marken. En elefantunge försöker ca 300 gånger att ta sig dit, sen ger den upp för det går inte ändå. När elefanten sen blir stor så räcker det med den tunna linan för att elefanten ska bli påmind om att det är inte lönt jag kan ändå inte nå fram till det jag är nyfiken på, den försöker med andra ord inte.

Detta blev en intressant historia för mig. Tänk er så mycket vi lär oss som barn och om ingen peppar oss att försöka och försöka att vi så småningom när vi växer upp bara ger upp för det är inte lönt. Vi är värdelösa som inte kan nå fram till det målet vi vill. Självkänslan är under all kritik för ingen har sett till att hjälpa oss att skapa en bra förutsättning för den att utvecklas. Tänk på alla värderingar vi lär oss av våra föräldrar och när vi inte får det stöd vi behöver så ger man som barn upp. Är det ingen som manar på att jag ska lära mig knyta mina egna skor så gör jag inte det heller för det är inte lönt det kommer ändå vara någon som gör det till mig.

Jag tror att man precis som elefanten lär sig saker som barn och det är dom förutsättningarna man ger sig ut i vuxenlivet. I det undermedvetna har man sen kunskapen kvar man lärde sig som barn och det speglar ens vuxna liv. 

Beaka BARNET INOM ER….. Det är viktigt att barnet får komma fram och att det får utvecklas där det kanske gick snett.

Framförallt vill jag säga att vi är INTE elefanter, så med andra ord

GE INTE UPP!!!!!!

/Kia 


[Av: Kia](javascript:void top.ShowProfile('Kia') "javascript:void top.ShowProfile('Kia')")

  • [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('Kia') "javascript:void top.ShowProfile('Kia')")
  • [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('Kia', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

  • 2008-03-25
Annons:
Hoppfull
3/26/08, 12:42 PM
#1

Jättebra skrivet Kia! De begränsningar som lades på oss som barn, av oss själva eller vår omgivning, är oerhört svåra att göra sig av med. Mest för att de inte syns längre! Det är svårt att bryta osynliga band… men det går om man arbetar hårt och har en stark vilja :)

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Anna_72
3/26/08, 9:27 PM
#2

Mycket bra skrivet! Att först bli medveten om ett inlärt beteende eller känsla och sedan arbeta med det är mycket, mycket svårt och jobbigt. Jag fick lära mig en bra (för mig,bra) metod som går ut på att man tar fram ett foto av sig själv som barn och bestämmer sig för att hjälpa detta barn som om det vore ens eget. Inte vill man att detta oskyldiga lilla barn ska må så dåligt eller bete sig så destruktivt och man ska göra allt man kan för att hjälpa det. Överskölja det med bekräftelse, uppmuntran, stöd och hjälp att klara av tuffa saker på ett bra sätt. Första gångerna blev jag väldigt ledsen vid denna övning, för jag visste hur dåligt barnet mådde, men det blev lättare och lättare och även om jag inte lyckats bryta mina inlärda beteenden så har den där lilla ungen blivit en kär vän som jag blir starkare av att "företräda".

[linda-pinda]
3/26/08, 9:55 PM
#3

Jag kan inte säga det bättre än vad ni redan har gjort! Väldigt bra iakttagelse!

Jaadu
3/26/08, 10:04 PM
#4

Jättebra! =)

V-lang
3/26/08, 10:35 PM
#5

Jättebra och så väldigt sant =)

kerstinjo
3/26/08, 11:18 PM
#6

Jättebra Kia. Men framför allt måste man som barn få uppskattning för den man är och inte för det man gör.

Få uppskattning för att man är just den unika person man är och inte bli uppskattad enbart för prestationer.

Signalerna bör vara "Du duger precis som du är och jag älskar Dig för den person just Du är!"

Klart man ska få uppskattning för framsteg man gör, men det viktigaste är inte att hoppa högst på idrotten eller att ha de bästa betygen mm.

De kraven kan ställa till mycket i det vuxna livet, som känslan av att man inte räcker till.

Barnet innom oss finns alltid kavr, det gäller bara att våga släppa fram det och sina känslor och inte vara så förtvivlat rädda för vad andra kan tänka.

 Kerstin 

 

Annons:
svava
10/9/08, 11:49 PM
#7

Nu blev jag ledsen..

Men det var en mycket bra skriven artikel

svava

Porklash
10/10/08, 10:44 AM
#8

Jag släpper nog faktiskt fram mitt barn ganska ofta men tvärtemot "folks" romantiska föreställningar om barn är så verkar det som "mitt inre" är en ganska sur och besviken unge… Jodå den leker också men oftast…

Jag har haft problem med det men sen kom jag på att det är ju jag som 6-9 åring  som är arg och ledsen inte den gamle gubbe jag är nu. Jag har det ju bra numera.

Så jag brukar tänka: Låt ungen sura så går det över snart…Skrattande

Historien är jättebra eftersom den belyser hur lite kan göra så mycket så länge…

Upp till toppen
Annons: