Annons:
Etikettpersonligt
Läst 6018 ggr
Kia
2008-01-20 13:12

Misslyckade Känslan

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Att ständigt få återfall, att känna sig misslyckad. Det är så svårt att inte slå på sig själv och att inte känna dessa känslor och inte blir det bättre för man tänker så.

 Misslyckande ? Eller vad ska man kalla det egentligen? Kanske är det helt fel ord att använda sig av när det handlar om beroende sammanhang eftersom det oftast kommer från ingenstans när man går i återfall. Det är alltid olika tankar som finns bakom , varför man går i återfall.

Någon sa till mig att numera får jag inte återfall, jag tar mig återfall. Jag vet inte riktigt om jag är där rent personligen. Kanske är det fel att säga att jag får återfall, men samtidigt när jag väl har återfall så tänker jag inte ens tanken att jag ska ta mig ett återfall, för det är det sista jag egentligen vill. Jag vill inte må dåligt.

Jag vill inte vakna i soffan morgon efter för jag ätit så mycket att jag haft ett blodsockerfall som bara gjort att jag slocknat. Jag vill inte känna huvudvärken eller svullnaden eller illamåendet dagen efter. Jag är sockerbakfull. Ja, man kan vara det och det är fruktansvärt. Allt gör ont i hela kroppen och man vill bara lägga sig ner och försvinna. Försvinna för man inser att man är tillbaka till ruta ett igen. Man vet inte vad som hände. Det är hemskt att anklaga sig själv på det viset. Man har så mycket medvetenhet ändå tar man det där första. Om det så är alkohol, mat eller droger av andra slag. Man ska aldrig ta det där första då får man övermod och sen är det bara igång och sen har man inte en aning om när det startade.

Man kan nog fråga vem som helst som är beroende som får ett återfall och jag skulle gissa att de inte har en aning om hur det började eller varför och varför de inte tänkte när de tog det där första. Det är som man glömmer allt och bara gör. Gör saker som man vet inte är bra för en. Man vet hur dåligt man kommer må dagen efter men det hjälper inte i en sådan situation. Det går inte rädda sig själv. Men samtidigt ingen kan vakta mig 24 timmar om dygnet och jag har verktyg för att inte hamna i detta igen. Ändå låtsas man som man aldrig hört talas om det. Har inte ens dåligt samvete för man tänker inte ens.

Man känner sig så ledsen. Bara gråter. Man har lärt sig att man ska inte tycka synd om sig själv och det är inte det, detta handlar om utan man bara känner misslyckande. Som sockerberoende är jag överviktig och alla pratar om när jag väl blir abstinent och håller mig till den maten så kommer ett viktras som en bonus. Varför är det så svårt att INTE fokusera på viktminskning? Tankarna finns där så fort jag tittar mig i spegeln.  

Jag personligen, bara faller in i ett stadie där allt blir så fel, det är inte lönt att ens försöka känns det som. Jag kommer aldrig lyckas. Jag vet det är fel att tänka så och jag vet att man måste bara börja där man är och kämpa vidare men varför är det så svårt.

Jag vill kunna säga att jag varit abstinent i flera månader men det känns som det aldrig ska ske. Andra klarar det och igen går man tillbaka i sina bantar tankar att alla lyckas men inte jag. Det är något seriöst fel på mig. Jag vet vad felet är,, JAG ÄR SOCKERBEROENDE!

[Av: Kia](javascript:void top.ShowProfile('Kia') "javascript:void top.ShowProfile('Kia')")

  • [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('Kia') "javascript:void top.ShowProfile('Kia')")
  • [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('Kia', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

  • 2008-01-20
Annons:
Jennix
2008-01-20 13:20
#1

Jag tycker du straffar dig själv, som säger att det är DIG det är fel på. Det är bättre att se sockerberoendet som något man kämpar mot, inte som en del av sig själv.

Och jag har skrivit det på andra ställen, men jag tror det verkligen 100%. Ju mer jag läser om självkänsla och Kognitiv Beteende Terapi, desto mer förstår jag om hur vi behandlar oss själva, hur vi skapar problem för oss själva genom hur vi tänker och hur vi uttalar sanningar om oss själva.

Om jag ska ge dig ett råd så är det att genast i detta nuet gå och gör nån övning av Mia Törnblom. Gå och säg nåt positivt i spegeln, direkt! För att du straffar dig själv och ger skuld, dåligt samvete det mår du bara dåligt av, eller hur?

Du är helt OK som du är! Du är helt rätt, du är som du är. Det är sockerberoendet du ska slå, inte dig själv, och det gör du genom att stärka dig själv, att du ska MÅ BRA och bli stark. :)

FOkusera på din självkänsla, det mår du bra av. :)

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

Kia
2008-01-20 13:25
#2

jag vet att du har rätt. Men det är så svårt. jag känner just nu bara ilska. jag är arg. Så arg på mig själv att jag gör så mot mig själv att jag blir galen. Vill bara slå på ngt hårt. Men vad hjälper det? Ingenting.

Jag vet inte men jag är så trött på att kämpa emot mitt sockerberoende . Så TRÖTT!!!!! Ska det ständigt vara en kamp? Måste det vara så?

Jag vet jag är okej som jag är men just nu känner jag bara ilska. ARG!!!!

Kommer man någonsin vara av med det? TRÖTT är jag. Trött att var duktig hela tiden.

Jennix
2008-01-20 14:36
#3

Om du känner ilska, rikta den då mot sockret - inte mot dig själv! :)

Det kanske absolut hjälper att bli arg på en kudde t.ex. Ta en kudde du kan slå på och säg att detta är en sockerkudde. Slå och skrik så mycket du kan!

Väldigt nyttigt, tycker jag. :)

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

GitteL
2008-01-20 15:08
#4

Hej goa Kia. Vad härligt med dina känslor som du uttrycker här. Underbart att du får ut det på din egen sajt ;-)

Vad är det alla säger när vi har gjort ett misstag? Vad kan vi lära oss av detta?

Det jag ser dig skriva med stora bokstäver är att du är TRÖTT på att vara duktig. Här kommer du som perfektionisten in och prestationens självkänsla. Värderingen av din handling om ditt "återfall".

Vad hände innan du fick ett "återfall"? Då menar jag i tanke/känsla. Om du blir medveten om vad som händer med dig innan detta sker hittar du orsaken till din handling.

Kia, jag vet att det finns mycket mer inom dig som du skall ta fram. En stor potential.

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Gronstedt
2008-01-20 15:37
#5

Kia, som du vet känner jag igen det där! Försök att inte vara arg eller ledsen på dig själv. Försök att "gilla läget", om du förstår vad jag menar. Jag menar inte allt det där med att älska dig själv! Utan just att se det som ett givet faktum, inget att göra åt, bara att gå vidare. 

Som vanligt kan jag bara använda mig själv som exempel. När jag var tvungen att fatta att i stort sett ALLA mina problem beror på candidaöverväxt, och att candidaöverväxten BARA beror på min livsstil, då höll jag på att bli tokig! Ingen att skylla på, inga läkemedel att ta - bara jag själv som måste sluta äta kolhydrater! Det var vidrigt. Men med tiden har det blivit att jag kan se på det som ett fact of life. Jag har gröna ögon, gillar hästar, är kolhydratberoende, har candidaöverväxt … Jag har kommit därhän att jag verkligen TAR återfall, inte FÅR. Och när jag ger efter och faller så är det för att jag är som jag är, och så tar jag nya tag igen. Inget att vara arg eller gråta över, inte mer än över mina gröna ögon.

Usch, det här blev dilligt, men jag hoppas du förstår. Det låter rätt självbelåtet, men jag är på toppen av en våg just nu, så jag vill bara försöka förklara att det FINNS toppar. Men jag vet att jag kan rasa ned i den där dalen av tröstlöshet och hjälplöshet jag med, och då hoppas jag någon annan är på en topp och kan hjälpa till att peppa.

Hoppfull
2008-01-20 15:58
#6

Jag fick tankar när jag läste det där med att du känner dig så trött Kia, jag har oxå kämpat hela livet och varit så sjukt trött på att alltid vara tvungen att orka saker.

För mig tror jag att det handlat om en kamp om att vara någon jag inte är. Kampen rörde aldrig maten (att kontrollera mängden) eller träningen(alltid träna mer och hårdare än andra). Utan kampen fanns inuti mig och handlade om att jag någonstans inte tillät eller kanske inte ens ville tycka om mig precis som den jag var. När jag tänkte tankarna som alla självhjälpsböcker och andra matade mig med: att jag duger som jag är, jag älskar mig själv precis som jag är, jag är bra osv osv så protesterade hela mitt inre. Jag vågade inte alls tycka att jag var bra… tänk om jag skulle tycka det och så skulle det vara fel… snacka om skam med stora bokstäver!!

Och jag vältrade mig i mina misslyckanden som ju bekräftade just att jag inte var bra… Där låg min knut och det var inte behovet av kontroll jag behövde bemästra utan att jag vägrade acceptera och tycka om mig själv. För går man runt med ett konstant självförakt så förtär det allt annat. Jag tänker bara att din kamp kanske egentligen handlar om att du kämpar mot dig själv om du förstår vad jag menar.

Jag vet inte om det är så för dig Kia, men just den där känslan av att vara trött… den tryckte igång igenkännande hos mig!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Annons:
sockerloppan
2008-01-20 16:56
#7

Hej Kia.

Jag förstår. Du är så in i döden trött på att kämpa. Det är jag med efter många år av kamp, så många år av terapier osv.

Det är nåt med detta att acceptera allt som det är som ger en sån skön känsla av lätthet. Det vet jag att du vet.Jag menar inte att man måste gilla saker o ting men vi måste acceptera det är enda vägen.Acceptera o ta emot hjälp o be om hjälp.Kampen mot det som är är det som gör så himla ont.

Låter kanske flummigt men det är detta som finns i mig oxo, förutom rädslan.Låt dina känslor flöda, felgör dig inte för nåt, du gör ditt bästa just nu !! det vet jag. kram S loppan

GitteL
2008-01-20 18:38
#8

#7 Klokt skrivet och inte alls flummigt, acceptansen gör att du kan släppa det och sluta kämpa.

Finns en bok om detta och mycket andligt för att fylla ett tomrum. Sluta kämpa - börja leva. Susanna Ehdin.  http://www.ehdin.com/?navid=5&sub=4

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

kickelina66
2008-01-20 19:48
#9

Förstår precis hur du mår. jag har varit där många gånger. man vill så mycket och ställer så stora krav på sig själv. Det spelar ingen roll hur många verktyg man har, när sockerdemonen sätter in är man helt försvarslös. Men sakta men säkert, med små steg så får man mer och mer kontroll. Jag försöker vara snäll mot mig själv när det händer och tänka att det går längre och längre mellan återfallen. 

En bok som hjälpt mig mycket är: Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Anna Kåver. den gav mig mycket insikt om hur man kan hantera ångest/rädsla och lära sig leva med sig själv.

Ta hand om dig, det är du värd.

Upp till toppen
Annons: