Annons:
Etikettpersonligt
Läst 6260 ggr
Kia
2008-01-07 20:40

Del två av aaitsu berättelse

Att förstå innebörden av kronisk sjukdom och sorgeprocessen för mig. Vad betyder kronisk sjukdom? Det kan säkert definieras på lite olika sätt men för mig betyder det en permanent och obotlig sjukdom. Lägg dessutom på progressiv och fatal så har du denna sanna bilden av detta beroende. Det är en sjukdom som jag inte kan bota men kan lära mig hantera med rätt verktyg. En sjukdom som varit min följeslagare i 10 år och är min bästa vän.

 Självklart sörjer en del av mig att tvingas ge upp detta. Innebörden av detta för mig är att det inte är märkligt att när diagnosen har ställts

uppleva mycket starka och omvälvande känslor. En sorgeprocess innefattar olika stadier som bland annat chock, förnekelse, ilska, köpslå, depression och acceptans. För mig kändes det som om att tillvaron rasade och alla sorters olika känslor kom upp till ytan. I början kunde jag inte tro att jag var "en av dem" som hade ett beroende.

Att pendla mellan hopp och förtvivlan samt glädje och sorg kan te sig mycket påfrestande och låt mig försäkra att det är mycket påfrestande. Denna pendling beror i huvudsak på sjukdomens oförutsägbarhet och osäkerhet som återkommer som ett ständigt inslag i vardagen. Ena dagen kan man vakna upp och känna en stor inre styrka och klara dagen galant, andra dagen känner man sig svag och får koppla in allt man har för att klara just den dagen. Vissa dagar kan man känna att man inte vill stiga upp, man kan nästan känna en rädsla inför sig själv. Rädslan att återfalla, rädslan att de inre demonerna ska ta överhanden, rädslan inför framtiden och oron att klara detta.. Det är lätt att tankar vandrar iväg och kanske inte alltid åt rätt håll. Detta kan ge upphov till många stressfaktorer och kännas svårt och problematiskt. En känsla av rädsla, frustration och sårbarhet infinner sig. Att vårt andra "jag" säger vad som ska hända innebär inte att det behöver hända, det står inte skrivet i sten. Det är dock så att rädsla och oro är faktorer som minskar förmågan att förstå och aktivt delta i vad som händer och ska hända. Av denna anledning är det därför viktigt att inte låta rädslan ta överhanden.

Det finns två delar i den här sjukdomen eller i alla fall för mig, det finns det synliga i form av min kropp och det finns det "osynliga" i form av mina tankar. Dessa två verkar i symbios med varandra men jag skulle vilja påstå att den "osynliga" delen är den som är mest grym och som kräver mest av oss vad gäller att förändra. Det är besattheten som tär på våra själar, att inte kunna sluta tänka på alla matorgier, att planera alla våra frosserier. Att känna att någon annan har tagit över mina tankar och min kropp, att jag längre inte klarar av hantera detta. Att ständigt vara bedövad av denna drog och på så sätt egentligen frikoppla mig från mina sanna känslor.

Den här sjukdomen kan bli mycket synlig för utomstående i form av ökad vikt och mycket pendlande i vikt. Givetvis finns det de som inte är lika viktkänsliga men för majoriteten av oss så är det inte så. Detta gör att det sociala livet kan påverkas då vi lätt känner skam för vår kropp. Eventuella blickar och kommentarer från omgivningen gör inte saken bättre och leder oftast till att man isolerar sig ytterligare. Isolering kan i sin tur medföra att man blir deprimerad och i värsta fall börjar man ifrågasätta meningen med att leva. Ofta känner man sig annorlunda och på något sätt infinner sig en känsla av utanförskap. Detta gör att man medvetet eller omedvetet inte skaffar nya vänner och relationer. Det kan finnas en skam som går tillbaka hela vägen till barndomen då man fick höra olika skällsord för att man ansågs tjock, mullig eller fet. Många kan även uppleva att deras kropp bär ärr på grund av den här sjukdomen i form av bristningar, slapp hud och så vidare. Detta kan göra det påfrestande att behöva duscha på allmänna platser och så vidare.

Vad gäller sorgeprocessen för min del kan jag ärligt säga att jag genomlevt alla stadier och det har varit påfrestande och även om min önskan har varit att påskynda den så har det inte fungerat. Vissa saker kan man inte påskynda utan de tar den tid som behövs. Tyvärr är det så att viljan och insikten måste komma inifrån annars kommer det inte fungera och det stadium som har varit svårast är acceptans. Jag har själv läst många berättelser om människor som klarat detta och på något sätt verkar alla ha klarat det galant så fort diagnosen var ställd. För mig har det inte varit så utan snarare en process som inneburit mycket kämpade och som fortfarande innebär mycket kämpande.

Skrivet av. aaitsu

Av: [aaitsu](javascript:void top.ShowProfile('aaitsu') "javascript:void top.ShowProfile('aaitsu')")

[Datum för publicering](javascript:void top.ShowProfile('Kia', 'Contact.aspx'))

  • [2008-01-07](javascript:void top.ShowProfile('Kia', 'Contact.aspx'))
Annons:
Gronstedt
2008-01-08 09:09
#1

Åh, aaitsu, det är på pricken. Jag undrar om någon som inte är en beroendepersonlighet kan förstå att vi kan känna sorg och rädsla inför att bli fria … ?

aaitsu
2008-01-08 16:45
#2

Jag tror att man kan vilja förstå men jag tror inte att förstår om inte är en beroendepersonlighet. Jag vet inte hur det är men vissa saker måste man uppleva eller vara eller råka ut (hur man nu vill uttrycka det) för att förstå det fullt ut. Det är i alla fall min erfarenhet.

Hoppfull
2008-01-08 16:53
#3

Det är så konstigt att jag som fått mina kickar genom att kontrollera min mat och min träning känner igen mig så väl i detta med att man sörjer att aldrig få göra det igen! Jag har fortfarande, om inte dagligen så väldigt ofta, förhandlingar med mig själv om att börja kontrollera maten igen. Det är ett tryggt ställe att vara på… det kan jag ut i fingerspetsarna och känner mig så oerhört duktig när jag har millimeter kontroll på varenda smula jag stoppar i mig.

Sedan jag slutade med detta har jag förstås levt ett mycket mera osäkert liv, och det är så plågsamt att vara osäker!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

ways
2008-01-26 17:44
#4

Vem är det som säger att det måste vara permanent? Jag har hört talas om många alkolister som alltid haft begäret och ej kunnat sluta om dom tagit bara 1 öl. Men som idag kan gå ut och dricka utan att alls förlora kontrollen. Eller gäller inte detta här tro..?

Kia
2008-01-27 14:42
#5

ways, tar upp denna fråga i en ny tråd då jag finner det intressant :)

Upp till toppen
Annons: