# Trygghet Author: Kia Att påstå att jag är frisk det inser jag idag att jag långt ifrån är. Jag vill kalla mig en nykter sockerberoende men jag inser också att jag inte nått riktigt dit än. Efter en lång diskussion igår med en vän och ett direkt erkännande att jag faktiskt nu i två dagar ätit en massa jag absolut inte ska så inser jag att jag måste ta tag i och fundera vad det är som gör att jag hela tiden faller tillbaka. Trygghet pratade han om och jag förstår precis vad han menar. Jag känner trygghet i att äta för det är det beteendet jag känner igen mest. Jag har alltid ätit på alla känslor jag har och då blir det ett skydd och en trygghet. Så fort det är något nytt runt mig som faktiskt är något bra så är det som jag måste förstöra och då går jag in i mitt ätande igen. Att misslyckas är det värsta jag vet och jag fattar inte att jag ibland inte bara lämnar och tar det med en klackspark och säger denna gången gick det inte nu går jag på en annan sak. Nej istället gräver jag gropen djupare och har svårt att kravla mig upp till ytan igen. Trots att från början var det något bra för mig. Det kan i princip handla om vad som helst, mitt beteende återkommer hela tiden. Jag känner att jag är så (ursäkta) jävla självdestruktiv i  mitt förstörande hela tiden. Att jag aldrig kan låta det gå bra för mig. Jag har sökt efter lycka hela mitt liv och sökt efter något jag är bra på och jag har inte blivit nöjd än. Kommer jag någonsin bli nöjd? Jag har ingen aning men det är ett ständigt sökande och jag hatar det. Hatar att jag inte kan vara nöjd med någonting och att jag då gömmer mig bakom ätandet. Idag är jag bakfull. Bakfull på socker. Låter helt sjukt men så är det. Jag har ont i huvud , leder och är helt svullen. En Dag I Taget antar jag. Så idag gör jag ett nytt försök att försöka bli den där nyktra sockerberoende... /Kia ## Comment 1 Author: AnneN Om det känns för jobbigt att tänka en dag i taget så prova med att tänka en timme itaget eller kanske rent av bara några minuter. Att tänka 5 minuter framåt är ofta lättare än att tänka en hel dag ## Comment 2 Author: Mervi Kram på dig Kia, du kommer igen. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Stor kram Kia! Du är så stark och vet så mycket! En stund i taget, ett steg i taget. Du vet ju så väl att det är värt det, att du klarar det! Och du vet vad som väntar på andra sidan, eftersom du redan varit där; en mycket bättre tillvaro. /Linda ## Comment 4 Author: problembarn Kia, först och främst grattis till din sajt! Som du ser på responsen var behovet STORT :-) Jag har läst här och grubblat kring mig själv. Jag har ju aldrig varit beroende av mat, socker eller annat man stoppar i munnen. Trots det känner jag igen mig i de känslor du beskriver här ovan. Jag har nog varit (hör där... "har varit" som om jag inte är det längre...) beroende av kontroll! Att kontrollera maten, kontrollera hungern, kontrollera suget, kontrollera träningen, kontrollera mina behov, kontrollera mina känslor, kontrollera mina pengar... ja osv osv osv. Kan man vara hög på kontroll? Åtminstone känner jag igen det du beskriver av vad som händer när man ska avstå... för vad kommer det att innebära? Om jag äter när jag är hungrig... och hur vet jag när jag är det... och hur mycket är normalt, hur mycket äter andra... hur mycket är "lagom" motion och vad händer med min kropp när jag inte tuktar den och håller den hårt stången... Jag kan känna att jag blir skitskraj vid tanken på att äta "fritt" jag som alltid begränsat mig och njutit av att inte ge efter för hunger, sug, trötthet osv osv. Det allra enklaste är att fly in i kontrollen igen, helst mat för det är lättast och det är precis så självdestruktivt som du beskriver Kia. Och när den ena dieten inte fungerar så går jag raskt på nästa, bara jag får kontrollera! Och precis som du beskriver blir det svårare ochysvårare att förändra. Nu ska jag ge efter för mina behov och bara vara... men duger man då? Jag tror att inuti mig bor det en stackare som trott att hon inte skulle få finnas om hon inte skötte sig mer exemplariskt och inte gav efter för några lustar eller behov. Är det nå'n här som fattar vad jag yrar om ![Generad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-embarassed.gif)?? ## Comment 5 Author: Margareta Den där självdestruktiviteten är vi nog många som känner igen. För mig dyker den upp när det börjar gå neråt på vågen. Nu har jag ändå kommit så långt att jag "överäter" det som är hyfsat tillåtet... typ ost och vispgrädde... och då blir det inte lika djupa dyk... Vi borde grotta mer i vad detta beror på och varför det blir så. ## Comment 6 Author: problembarn För mig handlar det om ångest... när jag släpper min kontroll får jag en massa känslor som skapar ångest (från min barndom), när jag får ångest går kroppen igång med extrem stress, detta i sin tur gör att jag går upp i vikt, jag fullkomligen exploderar uppåt i vikt (utan att äta alltså!!). Mitt rekord är 7kg upp på 6 dagar (då var min syster på besök hos mig)!! Då ökar ångesten ännu mer och jag tar till matkontroll för att fria mina skuldkänslor... alltså, så att det inte är "mitt fel" att jag går upp i vikt! Och så är kontrollen igång igen... ## Comment 7 Author: Margareta Stress är kortisolfrämjande och motverkar viktminskning. Det har jag lärt mig någonstans och det verkar stämma på många ## Comment 8 Author: korseett men vad är det som orsakar din ångest då problembarn? är det inte däri som knuten ligger eftersom du kopplar det så långt? ## Comment 9 Author: problembarn Såklart :-) både att det är cortisolet som får mig att svälla (för det är sväller jag gör) och att knuten ligger i orsaken till min ångest :-) Jag har gått på behandlingar i nästan 15 år för att hitta knuten, jag har dessutom gått i samtalsterapi hos en mycket duktig psykiater i ett antal år... men ångesten kvarstår! Hela den här sommaren har jag gått på healing och det har fått mig att må riktigt dåligt... kanske har vi dock kommit en bit på väg. Med en minisammanfattning kan man nog säga att jag inte var välkommen när jag föddes (pga att min mammas älskade pappa dog precis då) och därmed "orkades" jag inte med. Sen när jag var 4 dog min storebror i en bilolycka och då orkade mamma inte med alls... med mera med mera och flera som dog... Man skulle kunna säga att jag inte haft/har någon större lust till livet och har snarare väntat på att det ska ta slut så att jag slipper lidandet av att vara i det. Kanske framkallar det enorm stress... att inte vilja livet... men var jag ska hitta den viljan vet jag inte. Jag lever ju enbart av den anledningen att jag skaffat mig en massa människor som jag måste ta ansvar för. Antagligen dränerar denna stress mig på energi men känslorna är så gamla (det är antagligen skräcken hos ett mycket litet barn) och skrämmande så jag har kontrollerat dem hela livet, jag tror att de har hotat min exsistens och därför har jag med näbbar och klor stängt dem inne! Det här har jag gjort så länge så att nu när jag försöker komma åt dem vet jag inte längre hur man gör! Kroppen handlar enligt de gamla mönstren och stänger av så fort de pockar på...   Men det här kanske inte hör hemma på denna sajt... sorry i så fall! Och... tyck inte synd om mig :-) jag är en ganska glad och positiv människa trots allt ;-) ## Comment 10 Author: korseett du får finna din egen lilla lugna vrå inom dig och rymma dit emellanåt när livet känns för tungt.  Kramar ## Comment 11 Author: Margareta Tack för att du berättar problembarn - det är lättare för oss att försöka förstå - ju mer av din bakgrund vi vet. Det låter inte precis enkelt det du berättar och då finns det en förklaring - det är alltid bättre än när man inget förstår. ## Comment 12 Author: Kia #9 tack för du delar med dig av ett sådant svårt ämne det ändå måste vara. kontrollera... Ja varför måste men hela tiden kontrollera allt man gör? Jag hatar när jag tappar den kontrollen. Jag har försökt kontrollera mitt ätande hela mitt liv men ständigt misslyckats. När jag väl inte äter så upptäcker jag också ofta att jag är okej om jag inte har kontroll på något men det är ofta svårt. Jag hamnar ofta i snaran igen. jag funderar också ofta på vad som är normalt och sen upptäcker jag att inget jag gör i form av ätande är normalt. Det är inte ens normalt att sitta och fundera på vad som är normalt :) Undrar om Normalt finns egentligen. Hm!!! ## Comment 13 Author: problembarn Till viss del bygger ju vårt samhälle på kontroll. Lite av andan: den som kontrollerar bäst och mest har vunnit... det finns en samhällssyn som säger att den som inte har kontroll har sämre karaktär. Den som inte kan kontrollera sin kropp exempelvis blir överviktig och därmed ser samhället dessa människor som samhällsproblem och kostnader. Likaså om man inte kan kontrollera andra saker. En ganska naturlig följd av bristande kontroll blir nog att man känner sig mindre lyckad eller tom misslyckad utifrån de krav på kontroll samhället ställer! Så att vi strävar efter kontroll tror jag inte är så konstigt... det är när kontrollen övergår till missbruk som det blir oerhört negativt! I mitt fall är den parallellen oerhört tydlig, bristande kontroll = misslyckad människa... Jag har precis som du Kia upptäckt att inget av det jag gör när det gäller mat är "normalt" jag har alltid underätit och kontrollerat min hunger och mitt sug. Däremot har jag hela mitt liv funderat på hur jag som alltid ätit mindre än människorna i min omgivning alltid varit mulligare än dem :-)  Men men, jag måste nog börja i den änden att det INTE är maten som är mitt problem! Sluta med alla sorters dieter och försöka slappna av med att det är ok att äta och att vara hungrig! ## Comment 14 Author: Gronstedt Jamenvisst kan man vara hög på kontroll - det är den ultimata drogen! Fast när man blivit en tjock lufs och inte kan söka kontrollen över den fysiska faran längre, sitter man där och övar kontroll i det lilla genom att glufsa i sig mat. Fy f\*n vad knäpp jag är! Men samtidigt vill jag slippa kontrollen. Nu har vågen börjat röra sig nedåt, och precis som Margareta skriver blir driften att glufsa starkare för varje hekto. Något i mig vill inte bli friskt, för om jag var smärtfri, stark och normalviktig skulle jag ju inte ha några ursäkter längre, utan allt jag inte klarar av sedan skulle ju vara mitt eget fel. Fy dubbel-f\*n, vad jag är knäpp! ## Comment 15 Author: Kia #14 Om du är knäpp är jag lika knäpp så då kan vi vara knäppa tillsammans. \*ler\*. Det är verkligen sant det margareta säger att för varje hekto man går ner ju mer vill jag äta. Att inte vilja bli frisk det kan jag också känna. Men egentligen vill jag bli frisk men jag gör ständigt saker för att inte bli det. Faller tillbaka i min trygga ätar värld för den känner jag igen. Den andra världen är skrämmande ## Comment 16 Author: problembarn Inte så konstigt egentligen... när vågen börjar röra sig nedåt så tappar man ju kontroll igen! Vem är man som smal? Kanske som du säger Gronstedt så tror man att kraven på en ska bli större om man är "normal"! Min kontroll har uppenbarligen handlat om att hålla ångesten stången problemet är att den ger ju inte upp med sådana metoder... så det blir ett livslångt misslyckande tills man jobbar med ångesten istället för med att hunsa kroppen! ## Comment 17 Author: korseett Precis! Vem är jag utan min vikt, mitt beroende, mitt hår, mitt jobb, min kontroll? Då tappar man taget om sin identitet- illafall den identitet som man tror att man är. ## Comment 18 Author: Anterrabae Jag känner att ju mer jag minskar i vikt desto mer vill jag ha av viktndegången. Den är en otrolig kick och får mig att vilja tokträna.. Det var dessa känslor som satte mig i anorexi-träsket.. Jag känner att jag har det kvar. Oxå ett kontrollberoende. Äter gör jag när jag misslyckas, eller inte går ner som jag vill då kan jag ju lika gärna äta för det funkar ju inte iaf... Oxå en vändning.. ## Comment 19 Author: problembarn Jag har nog aldrig känt det på det viset Anterrabae, det är väldigt intressant att liknande problem (självkänsla) yttrar sig på så många olika sätt. Jag har aldrig blivit hög på viktminskning... och som sagt jag har aldrig ätit mer än jag behövt, jag har ganska humana krav och förväntningar på min kropps utseende (och särskilt nuför tiden). Men det är oerhört bra för mig att läsa om er, det ger mig större och större insikter om MIG :-) Jag fattar mer och mer att jag inte har matstörningar och att jag nog i allsindar borde låta mig och min hunger vara i fred :-) Min fixering vid mat (att äta lagom och "rätt") har antagligen helt och hållet bara varit ångestförskjutning. Om jag fixerat och koncentrerat mig tillräckligt på att gå ner i vikt så skulle allt annat ordna sig! Och eftersom det aldrig funkat så har ångesten och misslyckandena ökat istället för tvärtom. Kanske är det däremot så för mig att ångesten är min identitet!! Den har ju styrt mitt liv med järnhand i minst 36 år så det är nog ganska sannolikt att det är skrämmande om/när den försvinner!! ## Comment 20 Author: Anterrabae Jag blir hög på att gå ner i vikt, jag blir hög på att träna, jag blev till och med hög på att kräkas.. Skulle kunna bli det igen om jag ville sätta mig i träsket en gång till. Jag har inte tränat på lääääänge, verkligen jättelänge. Är i urusel form pga övervikt och muskelförlust till följd av kortison. Startade upp träningen i fredags, powerstavade i lördags och hada nästan abstinenskänning för att jag var tvungen att vila idag. Imorrn är det på't igen. Har bokat träning då. Bläckfisken har fått ny arm.. jag hoppas bara att jag kan hålla huvudet nåt så när kallt så det inte blir träningsnarkomani av det hela.. Sånt är inte bra heller.. Eller jag hoppas verkligen att jag nöjer mig när jag nåt "mål" och inte kickar mig att gå ner mer. hoho jaja. ## Comment 21 Author: problembarn Ja för problemet med bläckfisken, om jag nu fattat det rätt, är väl att den aldrig tar hand om orsaken till problemen utan bara går igång på att förändra yttre omständigheter och då slutar det alltid med en skräll. Så har det varit för mig med mat och träning eftersom grundproblemet legat kvar därunder hela tiden... Jag har bestämt mig nu för att inte överhuvudtaget bry mig om min kost och/eller min vikt. Jag har oxå infört stränga motionsregler vilket innebär ganska sparsam och försiktig träning (har ju alltid oxå fått kickar och gått igång och så idiottränat och sen rasat i backen!!) typ promenader och absolut inte varje dag. ## Comment 22 Author: Kia Så gjorde jag under 2½ års tid. Jag brydde mig inte om vikten. Det var helt enkelt dags för mig att börja jobba med mitt huvud och inte med vikten för jag måste få reda på varför jag håller på som jag gör och bearbeta det. Bläckfisken är ilsken på mig nu när jag stoppar armar från att växa ut. För jag är så mycket mer uppmärksam idag. Sen faller jag ibland och då blir jag bara arg på mig själv att jag inte upptäckt signalerna. På min semester hade jag ett återfall till exempel då stod jag med en hel handfull av godis taget från barnens godispåse och tänkte men vad gör du Kia.... Hur länge har du hållit på med detta. Jag har ingen aning om när det startade och hur. Jag måste hela tiden bevaka mig själv... Det gäller i allt...