Etikettvi-som-är-medberoende
Läst 8296 ggr
Ljusliljan
2012-01-31, 13:05

Det mest svekfulla beroendet av alla?

För ungefär ett år sedan träffade jag min nuvarande pojkvän, jag är 23 och han 21. Eller…nuvarande vet jag inte, det finns osäkerheter där numera.

Jag insåg snabbt att han hade problem med alkoholen, men började inte tänka i banorna att jag skulle kunna hjälpa honom. Vårt förhållande var livfullt, och vi hade mycket kul och mysigt tillsammans. Hur full han än var skulle han aldrig kunnat skada mig. Dessutom var han "bara" lika mycket alkoholist som merparten av de mellan 17-25 som jag känner, dvs en fest per helg och några öl i veckan däremellan. Han är också mycket drogliberal och har använt - och använder fortfarande enligt min vetskap - marijuana, och har även fått mig att testa det (dock väldigt frivilligt från min sida) en gång.

I somras började jag däremot irritera mig på hur ofta efter att han druckit som han sade sig vilja ta det lugnt med alkoholen, och sedan ändå köpa hem och dricka upp ett lådvin helgen därpå.

Det hela urartade då jag inte fick kontakt med honom på två dagar då vi gjort upp planer om middag och myskväll. Hans mor (som jag har otroligt bra kontakt med) är mycket orolig av sig och fick till slut veta av polisen att han suttit i arresten ett dygn. Jag vet fortfarande inga detaljer om vad som hänt, men vet att alkohol och eventuellt andra droger varit inblandade. Vid dags dato väntar han såvitt jag vet fortfarande på rättegång.

Han var väldigt duktig och skaffade på egen hand hjälp på en gång, började gå på möten och en behandling på ett öppet hem och såg även själv till att få förlängd behandling där. Han har nu varit nykter (åtminstone vad gäller alkohol) i ett halvår.

Efter incidenten lämnade jag honom däremot, jag hade lovat mig själv det och kunde inte bryta det löftet av ren självrespekt. Men efter ett par månader fick vi kontakt igen, vi märkte att känslorna fanns kvar och att vi kunde börja om på nytt, om än lite trevande.

Men något har hänt nu, sedan jul ungefär har en plötslig och drastisk förändring skett. Han är inte sig själv längre, varken jag eller hans mor känner igen den unge man som nu bor i hans lägenhet. Han har definitivt hittat ett nytt beroende i onlinespel - och det är inte om pengar utan sådana som World of Warcraft (även om kanske inte specifikt det). Spelande får för honom inga konsekvenser som alkoholen fick, men han är på väg att förlora allt inklusive mig och sin mor.

Jag mår sämre än jag någonsin gjort, eftersom jag inte når fram till honom över huvud taget. Jag är fullkomligt osynlig och har inte hört av honom på en månad förutom ett par gemensamma middagar han gått med på hos sin mor. Väl där har han ätit, och sedan direkt skyllt på trötthet och gått ned till sig igen (han har egen lägenhet i samma hus som sin mor). Därefter brukar det se ut som så att jag bryter ihop ett tag, gråter ut i hans mors famn, och vi pratar ut om det hela.

Jag har provat smsa (får inget svar), ringa (i början svarade han inte, och då jag senast provade för ett par veckor sedan tryckte han bara bort min samtal) och mail (inget svar). Jag vet att jag borde lämna honom eller åtminstone jobba mer på att bli självständig och leva mitt eget liv i väntan på honom, men jag vill så gärna veta vad det är som hänt, varför han så otroligt plötsligt inte vill ha med mig att göra över huvud taget (för det var jättehärligt innan jul och innan spelandet hunnit ta sådan fart som det gjort nu).
Men jag har accepterat hans tystnad även om den gör otroligt ont, och har inte försökt få tag på honom på ett par veckor nu.

Jag är orolig för om han plötsligt börjat ta tyngre droger eftersom han även gått ner nästan 20 kg i vikt dessa ”nyktra” månader, och jag kommer på mig själv att vara avundsjuk på de vredesutbrott han får på sin mor då hon försöker kontakta honom. Hon får i alla fall NÅGOT slags bemötande.

Jag älskar honom så, jag vet vem han egentligen är och minns de underbara dagar vi haft tillsammans, och har gett mig tusan på att inte förlora honom igen. Däremot har jag insett de senaste dagarna att han redan är borta, han är redan förlorad. Och jag hoppas bara för allt i världen att han kommer tillbaka. Jag önskar det fanns mer jag kunde göra och går i bitar var och varannan dag i min hjälplöshet.

Det enda jag har kvar att klamra mig fast vid är tron på att det inte är för sent och att han kommer bli sig själv igen och faktiskt vill ha mig kvar. Men jag är så rädd för hur lång tid det kan komma att ta, och lika rädd för hur jag ska klara väntan. Jag vet inte var jag ska kunna hitta styrka längre (medberoendemöten är otroligt skönt att gå på), även om jag klarat det hittills.

Jag vet att jag är nere i en svacka just nu och kommer komma upp över ytan igen snart. Men det hindrar inte att det gör fruktansvärt ont att inte över huvud taget verka synas för en av de som ska föreställa stå en närmast av alla.
Jag kan inte konkurrera ut hans dator. En SAK. Bara för att den tilltalar hans beroendepersonlighet mer än jag gör.

Jag längtar tillbaka till hans alkoholism. Då existerade jag.

/M

Love is the highest power, so let us become supermen! ♥

WeirdFreak
2012-02-01, 11:19
#1

Usch, vad jobbit. :/

Kramar och hoppas att allt löser sig <3

Med vänliga hälsningar Sofia och alla djuren!

kerstinjo
2012-02-01, 14:42
#2

Vad bra att du i alla fall är med i en medberoendegrupp. Där kan du alltid få en massa tips och idéer om hur du ska handskas med hans problem.

Men jag tycker ändå att du ska ställa lite krav på honom.

Du skriver lite om olika beroenden och det är väldig vanligt att beroendemänniskor byter beroenden. De har lätt för att bli besatta av olika saker. Antingen det gäller alkohol, spel eller träning, så finns det inget "lagom" för en beroendemänniska.

Men fortsätt du att gå i AlAnon (eller vad du går i) för där får du mycket stöd och hjälp med hur du ska handskas med situationen.

Lycka till!

 Kerstin 

 

Ljusliljan
2012-02-03, 09:37
#3

Tack hörni!

Det här med krav är så svårt…Jag läste en bra bok för några dagar sedan, slukade 260+ sidor på en kväll. Den handlade om en f.d. missbrukande tjej med en mycket medberoende familj. Hon hade mycket oväntat återfallit i missbruk efter fyra rena år, och det fanns otroligt mycket likheter mellan henne och min pojkvän. Meningar jag fått citerade av hans mor återfinner jag ordagrant i boken, och beteendet är likadant.

Det jag fastnade för i boken var ett citat som lydde: "Så länge ni jagar springer jag", och nu ska jag verkligen försöka leva efter det en stund - så länge jag orkar. Om jag och hans mor ignorerar honom lika mycker som han gjort mot oss kan det finnas en chans att han kommer utkrypandes ur sin grotta för att se vart alla tog vägen. För han ÄR en social och utåtriktad människa, egentligen.

Det senaste jag hört via hans mor är att han fick ett ryck för ett par dagar sedan.
Han städade igenom hela sin lägenhet, bar upp tillbaka en hel hylla porslin som han lånat av henne och lånade sedan deras telefon och ringde femton olika arbetsplatser angående jobb, detta på en enda eftermiddag.

Jag blir så glad av att höra att det går framåt, oavsett om det håller i sig eller inte.
Och samtidigt så ledsen då han verkar må bättre men ändå inte kan kontakta mig…

/M

Love is the highest power, so let us become supermen! ♥

[HundMarilyn]
2014-05-05, 01:51
#4

Hej kära DU!

Du jobbar hårt för din pojkvän MEN glöm inte bort att jobba för ditt eget liv också. Du kämpar och ger men just nu är hans "själ" såld till missbruk/beroenden av olika slag och att gå från ett beroende till ett annat är extremt vanligt. Lämna över till honom att fixa det här.

Du är ung och har livet framför dig. Alla har ansvar för sitt eget liv och tyvärr måste det gå ganska illa för en del folk för att de ev skall vakna OCH det är fruktansvärt jobbigt att stå och titta på!!!! 

Kom ihåg att det du skapar/går igenom nu bär du med dig resten av livet och det kostar mycket, mycket och mycket!!

Jag har bara 52 års erfarenhet av missbruk där jag fått stötta, ta hand om och fixa till allt och ingenting både under min uppväxt och i relationer under mitt vuxna liv, mina syskon, vissa vänner. Många har tagit sig ur det men så länge man är under förnekelse och att andra fixar livet åt en så går inget.

Nu har jag tröttnat och valt MIG, jag finns och det har varit oerhört smärtsamt och jobbigt att ta det steget. Men säg ja till dig själv innan det är försent för dig. Lycka till!!

Upp till toppen