# Ångestfylld insikt!!
Author: problembarn

Idag har jag kommit till en besvärande insikt! Ni har kanske hört från mig att mitt beroende handlar om kontroll? Det är kroppen jag kontrollerat, in till absurditet! Jag har ätit så lite som möjligt utan att vara "onormal", jag har valt bort allt fett som gått att uppbringa i såväl mat som vid tillagning. Jag har aldrig ätit halvfabrikat eller färdigmat (det har i undantagsfall hänt att jag ätit pizza eller så, men det var oerhört sällsynt och då åt jag några biotar som jag hade torkat av med en servett för att få bort fettet!!) och jag har aldrig druckit läsk, ätit godis eller ätit kakor/bakverk.

Till detta har jag tränat som en fullständig idiot! MEN jag har aldrig blivit smal (vilket alltid varit målet) nej då, hur lite jag än ätit och hur mycket jag än tränat så har jag alltid varit mullig. Och vid varje graviditet (3 st) har något liksom poffat till i kroppen och allt har slutat fungera. Jag har EFTER förlossningen fullständigt rusat uppåt i vikt plus att kroppen liksom gått in i trans... efter de första två graviditeterna när jag var 23 och 25 år släppte detta en tid efter och jag gick ner till min normal-mulliga vikt (ca 5-6 kgs övervikt).

Denna kontroll har jag förklarat med att man ska ÅTMINSTONE inte kunna säga till mig att jag är tjock på grund av dålig karaktär, jag har alltid haft "ryggen fri".

Så nu till min insikt, efter att ha hängt på detta och kolhydrat-forumet och läst om hur man kan äta när man är matberoende så har sakta men säkert min syn på mitt eget ätande förändrats och jag kom fram till en fullständigt hårresande insikt... jag äter inte för mycket!!! Det är inte mina matvanor som gör mig överviktig (idag nästan 20 kilo efter den tredje grav som jag aldrig hämtat mig efter...).

Jag har alltså börjat tvinga mig att äta "som vanligt" ni vet vanliga portioner med mat när man är hungrig, tillagad så som "gemeneman" lagar mat... jag har även tvingat mig till att INTE träna på det sättet som ger mig kickar. Det innebär för mig max tre lugna promenader i veckan på max 2 km (alltså inte halvspringa 5km 6ggr/vecka vilket vore mer likt mig... med tuffa pass av sit-ups, och annat efteråt). 

Det här ger mig fruktansvärd ångest... för om det inte är maten och inte träningen, vad är det då?? Och tänk om jag aldrig mer går ner då? Har varit på väg flera gånger att börja ruta in och kontrollera vad jag äter och tankarna kring hur jag ätit under dagen och vad jag kanske bör ändra upptar **massor** av tid varje dag (i stort sett all den tid jag inte är upptagen med dagliga måsten).  
  
Hur ska jag komma bort från detta och HUR ska jag få kroppen att bli frisk och släppa ifrån sig fettet/vätskan??

Någon som orkat läsa och känner igen sig? Gärna någon som hittat vägar ut... för varje dag som jag liksom "bara äter" utan kontroll växer ångesten... ![Gråter](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-cry.gif) det är mycket värre och svårare än jag trodde!

## Comment 1
Author: Alexej

För mig är det att jag liksom har gett upp. Jag är 47 år nu och också OM jag nu skulle blir jättesmal och allt det, då skulle det ändå inte hjälpa. För min kropp håller på att bli gammal. Min dotter är "överviktigt" men jättesnygg, fast hud, tränad, bra bröst och allt det. Mem min kropp och min hud håller på att bli gammal därför skulle bantning vara fel. Men samtidigt gillar jag min kropp, den är snygg på sitt sätt, jag har född 2 barn och slitit hård i den. Men jag bryr mig inte mer, jag går ogärna i baddräkt eller shorts (men gör det hemma hos mig), men jag trivs ändå. Förrut gällde det att vara snygg, hittar en kille och allt, men nu njuter jag av min naturlighet. Behöver inte konkurrera mer med andra kvinnor. Nu tycker jag tom att många andra kvinnor är snygga och jag blir glad av det.

Nångång slängde jag vågen (min guru, kunde ställa mig på den flera gånger om dagen), nu äter jag vad jag vill, fast ändå medveten och håller min vikt. Och det känns bra. Har lite övervikt efter normalnormen, men vadå. Alla är väl olika. Och jag har en livskvalität.

## Comment 2
Author: vanessa

Känner inte direkt igen mig, då banta är en sak jag aldrig gjort. Försöker äta upp mig, och folk blir glada när jag gått upp i vikt. Men det beror på en sjukdom som gör att jag rasat i vikt.

Det jag känner är att dels borde du gå till en husläkare, för det kan faktiskt hända att din kropp har fö rmycket vätska, och då kan man få vätskedrivande. Obs, överdosera inte.  Sedan så känner jag att du kanske skulle prova kognitiv terapi. Den för mig bästa terapiformen, som tar tag i saker och inte ältar bakgrunden om man inte vill det. För det känns som om ditt psyke tynger dig mer. Som dålig självkänsla. Det du har verkar vara en form av matmissbruk, och jag applåderar dig för att du försöker ta dig ur det.

Du behöver hjälp, och var inte rädd för att sträcka ut handen och be om det. Ledsen om jag inte kan ge dig råd som du vill ha. För jag har ingen erfarenhet av det hela.  /Vanessa

## Comment 3
Author: problembarn

Jag har avverkat läkare på löpande band... samtliga säger att jag är helt frisk och att exempelvis "alla ska inte vara smala" eller "det är antagligen en hormonrubbning, går ej att avhjälpa" eller "man blir inte överviktig utan att äta mer än man gör av med" eller "du är en sådan sort helt enkelt".

Eftersom den större delen av min övervikt kommer (och går) utan att jag ändrar mat eller motionsvanor så är min åsikt att det måste bero på något annat.

Det enda jag med total säkerhet vet är att något är fel, något fungerar inte som det ska...

Terapi har jag fått i massor... hjälper inte ett skit vare sig på ångest eller vikt! Om jag ger upp vet jag inte hur jag ska orka leva vidare...

## Comment 4
Author: suda

Du gör en jätteprestation som försöker "normalisera" ditt ätande och din träning. Det är väldigt svårt att bryta ätmönster eftersom det är så mycket kopplat till mat och ärligt talat, ångest.

Har läkarna tagit tester, de där som snackar om hormonrubbning?

Min första spontana tanke när jag läser om hur du främst ätit men även tränat är att jag tror att kroppen gått i svältläge. Den tänker inte släppa till förbränningen eftersom den inte är säker på när nästa svältperiod kommer. Märkte själv litet av just det i somras när jag hamnade i kaloriräknarsurven med tokträning och kroppen svarade med att lägga av helt. Det stora problemet med just svältläge och stoppad förbränning är att det kan ta väldigt lång tid med rätt ätande innan kroppen går med på att slå på systemet igen. Vad jag hört på en del håll kan det ta upp till ett år för en del.

Jag har fått lära mig av en (Kognitiv Beteende Terapeut) KBT-läkare med anorexikunskap, att man måste äta ordentligt med protein för att starta förbränningen, minst 1g per kilo kroppsvikt, helst närmare 1.5g. Hon tog ett snack med mig när jag närmade mig BMI massor och i princip levde på mariekex och kallt te. (Ja, jag var barnledig)

Det tog närmare ett år till innan jag fattade vad hon sagt, jag hade testat med viktväktarna tidigare med ok resultat men hungrig. Det vände när jag testade GI-viktkoll, med deras mätare m.m. man fick som medlem lärde jag mig mycket och efter tre månader där hoppade jag av och körde på egen hand. Givetvis har jag landat inne på kolhydrater numera... Jag är inte toksmal jag heller, men det är inte så viktigt för mig längre, för jag mår bra på det jag äter och bryr mig inte vad andra tycker. (Försöker i alla fall)

Jag håller med vanessa om att kontakt med en bra samtalsterapeut kan vara en stor hjälp. Beroende på var du bor kan det vara olika svårt/lätt att få tag i en KBT-kunnig person, men försök. Dåliga terapeuter är mest till besvär. Jag har själv kontrollbehov och depression så jag vet.

Ibland har man dock tur och hittar ett och annat guldkorn, som den läkaren som förklarade varför jag behövde medicin och inte klarade det på egen hand. Livet blev enklare, framförallt när jag hittade rätt preparat och dos. Sådant tar litet tid.

Medicin behöver många med kontrollbehov eftersom vi behöver hjälp med serotoninupptaget i hjärnan. Det är alltså en kemisk obalans, ungefär som för diabetiker med insulin. Gissa om det kändes fantastiskt när jag insåg det! Jag är inte "knäpp", jag saknar bara ett viktigt ämne i kroppen! Givetvis finns det gott om biverkningar precis som med all annan medicin, och man måste testa sig fram till vad som funkar bäst.

KBT-kontakten fick jag bråka om för att få i åratal och det hjälpte inte förrän jag flyttade och bytte mottagning. Jag tror att man kan komma till KBT-kunniga även som privatpatient numera, men det kostar givetvis. KBT är jobbigt medan det pågår men resutaten brukar bli bra.

Vad som är viktigt att tänka på är att man kommer nästan aldrig ända fram, var sig med kontrollproblem, vikt, tränad kropp, välstädat hemma eller annat, för man flyttar så ofta gränsen längre bort. Man har bra dagar och dåliga dagar, det gäller bara att hitta ett acceptabelt läge och vara nöjt om man når fram till 90%. Det är svårt, men det går. Ge bara inte upp.

Hoppas du orkade hänga med i alla virriga stickspår, jag håller på dig!

## Comment 5
Author: Gronstedt

Det är gräsligt med insikter ibland, som när jag insåg att mina problem berodde på candida, och att det bara var jag själv som kunde göra något åt dem, genom att styra min diet. Svår ångest! Plötsligt var det MITT EGET FEL, inget jag kunde skylla på läkarveteskapens inkompetens.

Jag vet inte hur du ska göra, problembarn. Min övertygelse är att en övervikt som din, som inte beror på maten, rättar till sig när kemin i kroppen blir korrekt. Men hur gör man för att åstadkomma det? För mig har LCHF hjälpt, men det har du ju provat. Tillskott av olika sorter kan vara bra, men också motsatsen. Jag tror du är på rätt spår som försöker släppa på kontrollen, för även tankar och handlingsmönster påverkar ju kroppskemin. Allt sådant här tar dock lång, lång tid.

Var rädd om dig, du behövs här på forumet med dina kloka och modiga inlägg!

## Comment 6
Author: problembarn

Tack för omtänksamma och kloka tankar!!

#4 Det kändes väldigt skönt att läsa att kroppen kan behöva upp till ett år på sig att balansera sig. Det ger ju ändå en sorts fingervisning. Jag är resultatinriktad (som alla vi utbrända ;-) och får jag inte resultat snabbt (ett par veckor så där...)så har jag tendens att utvärdera och vilja byta taktik! Exakt det du beskriver hände mig, jag viktväktade bort ca tio kilo och sedan tog det tvärstopp och efter det har kroppen liksom gått i strejk! Då åt jag långt under viktväktarnas minsta pointsantal/dag vid viktminskning (jag åt 12-13 points/dag). Jag äter antagligen fortfarande för lite protein, har gått från några gram/dag till väldigt mycket mer men jag har inte koll på hur mycket. Jag vågar inte börja mäta igen för då trillar jag dit i kontrollfällan direkt! Jag har en duktig psykiater som försöker hjälpa mig :-) men hon har varit sjukskriven i snart två år (my usual luck !!!!). Det verkar dock som mina processer är vääääldigt lååååångsamma och det skapar ångest i min bråttom-resultat-hjärna det med!

#5 Gronsted, som vanligt får du mig att gråta :-) Tack! Det är svårt att hantera att någon säger att man behövs... sällan har jag känt mig så oduglig och misslyckad som nu (när jag inte ens kan lyckas med mitt kontrollerande). Jag tror ändå att någon variant av lågkolhydratkost är bäst för mig! Inte kolhydratfri men lågt intag. Har funderat mycket kring om min kemi är så störd dels pga den 15-åriga "svälten" och dels pga den oerhörda känslomässiga stressen jag levt med men även pga candidan så att min kropp helt enkelt inte orkar omvandla fett till energi på samma sätt som de som framgångsrikt lyckas med LCHF. Därav behovet att lite kolhydrater för snabb energi.

Tack igen för erat stöd!! Dags att börja fredagsstäda :-(

## Comment 7
Author: korseett

jag vet inte vad jag ska säga utom att lära sig älska den man är oavsett hur man ser ut är svårt.

## Comment 8
Author: problembarn

#7 Jo, det är ju just det... både som är hönan och ägget :-) Jag har jobbat med det länge men får väl erkänna att det är något jag tycks ha oändligt svårt att klara...

## Comment 9
Author: Gronstedt

Fast varför skulle jag älska mig själv? Jag älskar hur jag mår ibland, jag älskar hur det känns i mig när jag ser något som är vackert (en solnedgång eller blomma eller så), eller sexigt (en person eller motorcykel eller så), eller något/någon jag älskar (SO:n, katten, huset ...), eller hör något som berör mig, eller känner en lukt som har en innebörd. Jag älskar hur musklerna i min kropp rör sig, eller hur lakanet känns mot tårna, eller hur allt faller på plats och hästen dansar fram i trav ... Jag älskar när någon blir glad åt mig eller något jag gör, eller helt ogenerat åt godiset jag har i fickorna. Jag älskar hur det känns när ett projekt är avslutat eller de nya kycklingarna blivit stora flickor och börjar värpa (väntans tider nu!). Jag älskar massor av saker som rör mig själv, men inte mig själv. Varför skulle jag? _Jag_ är ju inget annat än summan av mina upplevelser och kännanden. Det som händer i världen jag har inne i mitt huvud är också något jag upplever genom att _jaget_ interagerar med tankarna.

Naturligtvis finns det många, långa stunder då jag inte älskar något av det ovanstående, när ingenting fungerar och ingenting känns bra någonstans - men då är det inte mig själv jag avskyr eller rentav inte står ut med, utan fortfarande det som händer i mitt gränssnitt mot omvärlden.

Jag ska villigt erkänna att jag kanske är konstig i det här fallet, men det där _jag_, som bara är en punkt att betrakta världen från, är det någonting att älska?

Eller har jag fattat konceptet "älska dig själv" fel?

## Comment 10
Author: problembarn

Jag vet verkligen inte Gronstedt. Men jag vet att när allt det där tas ifrån en genom exempelvis sjukdom så är det svårt att övertyga sig själv till att överleva om man inte älskar blotta sig själv. Kanske förväxlar jag känslorna på något sätt men jag vet i alla fall att för min del så räcker det inte bara att älska det som är utanför mig. Själva lusten till livet fattas mig och jag trodde att det berodde på att jag inte klarar att älska mig själv. Jag har insett att för mig räcker det inte att leva genom andra (alltså att älska sina barn eller glädjas åt dem... osv) och genom upplevelser, då måste jag ständigt jaga upplevelser och bekräftelse och sedan jag blev sjuk klarar jag inte det längre.

Kanske handlar det om att jag inte kan acceptera mig själv eller att jag önskar att jag var något jag inte är...

## Comment 11
Author: Gronstedt

Fast jag menar inte så, det är inte upplevelsen jag älskar, utan det att jag är förmögen att uppleva. Det jag älskar (när jag nu gör det) är det som händer _i mig_. En vacker morgon när det inte är bråttom att stiga upp, så gnider jag tåssingarna mot lakanet och njuter av känslan, för jag har under långa perioder varit utan förmåga till sådan fysisk känselupplevelse. Jag älskar min SO (i alla fall oftast), och jag njuter av hur det känns i mig ... äsch, omöjligt att förklara, tror jag.

Jag har aldrig haft svårt att acceptera mig själv eller att finna mig själv, eller känt mig osäker på vem jag är (däremot har jag ganska ofta varit osäker på OM jag är ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif)). Jag säger som Pratchett skriver om Granny Weatherwax: She'll never need to find herself, because she always knows who is doing the looking.

Det kan ha att göra med att jag är (gissar jag själv) mer än halvvägs autisk, men jag känner inte att jag har någon kärna som är bara jag. Jag är summan av mina upplevelser och tankar och därmed både abstrakt och mycket mångformig. Jag kan oftast inne i mig själv hitta vägar och medel att hantera livet och när jag stöter på problem går jag in i mig själv för att söka andra vägar utåt. Att älska mig är inte viktigt, att hantera och uppleva mig är det.

Det ger mig en väldig trygghet i mig själv och tillit till mig själv, för närvarande mår jag mentalt jättebra, men jag vet inte hur ska kunna dela med mig. Ville försöka, i alla fall.

\*kramar alla som orkar läsa, hoppas någon kan vara till nytta\*

## Comment 12
Author: zeretki

#9 Men DU är väl den person som VILL göra saker? Varför gillar du Terry Pratchett? Det är DU som gör det, ditt jag. :) Och du är ju det du gör också? Åtminstone ser jag det så. Vi är det vi gör och känner och vill, i en stor blandning.

Och eftersom du älskar det du gör och känner och vill så älskar du dig själv. Jag tror dom som inte älskar sig själva alls mår väldigt dåligt.

Jag som älskar mig själv ibland och allt oftare när jag jobbar med det, jag mår allteftersom jag älskar mig själv. :)

## Comment 13
Author: Gronstedt

#9: Kul med en psykologiskt bildad person, som kan förklara psyksnacket!

Då är mitt jag något stort, mångomfattande, närmast amorft, där ibland ett hörn, ibland ett annat, ger glädje, men nog aldrig hela alltihop. Jag hade fått känslan av att det "jag" som det talas om när man ska "älska sig själv" är något slags liten, entydlig kärna man kan sätta i en äggkopp och peka på: Det här är JAG! Någon sådan har jag inte hittat inne i mig.

## Comment 14
Author: problembarn

Gronstedt, Du skriver: _Jag har aldrig haft svårt att acceptera mig själv eller att finna mig själv, eller känt mig osäker på vem jag är_ I min värld är just det, att älska sig själv! Medan jag har levt mitt liv i ett ständigt självförakt och alltid känt mig värdelös och misslyckad, osedd och oälskad (eller kanske oönskad). Det är svårt att tycka om eller acceptera sig själv om man bär med sig en stark känsla av att ens trygghet (föräldrarna) inte orkade med en för att man var en sådan jobbig och svårälskad typ. Hur ska man klara att acceptera sig själv utifrån de premisserna? För att acceptera sig själv innehåller väl att man tycker att man är ok? Annars är det väl svårt att acceptera sig själv som den man är?

Kanske är det bara orden som skiljer vad vi menar åt... om jag kallar det självkänsla istället för att älska sig själv kanske det blir annorlunda?

## Comment 15
Author: Gronstedt

14#: Jo, då ligger det nog mest i orden. Min uppväxt liknande nog din på många sätt. Familjen var ganska strikt och jag var ofta på tvären i den, även om det fanns kärlek och gemenskap också, men skolan blev ett helvete, eftersom jag inte passade in. Jag valde en väg som jag förstått nog är ovanlig: Jag bestämde mig mycket tidigt för att det var dem det var fel på, inte mig. Alltså om min omgivning inte orkade med mig, var det de som hade defekta orka-med-kretsar, inte jag som var jobbig. Om min omgivning klådde mig för att jag hade fel kläder, var det eras klädsmak det var fel på, inte min klädsel. Det har inte precis gjort mig populär, men jag har i alla fall sluppit må så dåligt som många som fått sitt självförtroende knäckt. Därför är jag fortfarande urstark, men definitivt inte populär ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif). Jag börjar öppna mig mer och mer för min omvärld, men eftersom jag i positiv bemärkelse är mig själv nog, _behöver_ jag inte andras bekräftelse. Önskar att jag kunde skicka en burk självkänsla till alla som saknar, för just nu mår jag så bra att jag vill hjälpa alla jag kan!

## Comment 16
Author: problembarn

Gronstedt, Wow, men vad jag förstått av "expertisen" kan man inte få en sådan stark självkänsla utan att ha fått rejält med kärlek och trygghet precis i starten av livet. Man måste ha en sådan grund för att klara att göra ett sådan val som att lägga skulden eller ansvaret utanför sig själv.

Jag tar gärna en burk när du kommit på ett sätta att tappa upp det!! :-) Och tack för att du lånar ut dina tankar, de stärker och värmer!!

## Comment 17
Author: korseett

ojojoj vilka reaktioner det blev på mitt lilla inlägg... tryckte jag på on-knappen tro?

## Comment 18
Author: zeretki

#13 Nej, så ser jag inte på det. :) Vem DU är det kan bara DU avgöra faktiskt. Ingen annan alls. För den som verkligen kan lära att förstå oss det är vi själva.

Det är svårt, det vet jag också. Det är väl det vi har livet till, att lära oss själva vilka vi är och varför vi känner som vi gör och varför vi GÖR som vi gör. :)

Jag tvivlar på att någon kan sammanfattas med ett ord eller en liten kärna. :)

Som jag ser det så är bra självkänsla att älska sig själv för den man är. Då vet man att även om man misslyckas med en tenta eller faller dit och äter godis, så är man värd något och man går vidare och hoppas att man lärt sig något. :) Det är bra självkänsla för mig. :)

## Comment 19
Author: Gronstedt

#16: I min barndom fanns inte mycket ostentativ kärlek, men den var stabil och trygg. Och jag kan aldrig tacka pappa nog för hans sätt att uppfostra oss barn. När jag kom till honom och sade "Pappa, sladden på min lampa har lossnat", sade han "Sätt fast den, då". Jag sade naturligtvis att det kunde ju inte jag, men han sade "Det kan du visst." Sedan sysslade han litet händelsevis med något i närheten, höll koll på att jag drog ut sladden ur väggen innan jag började och så, men ingrep inte om jag inte bad om det, och även då så litet som möjligt. Han uppmanade oss också att tänka själva, förklarade och gav några ledtrådar och sade till oss att dra egna slutsatser. När vi tänkt färdigt sade han inte "rätt" eller "fel", utan berättade i stället vilken slutsats han själv kommit till.

Vilken tur jag haft! Att jag sedan blev en fet, kolhydratberoende arbetsnarkoman med värksyndrom är en annan sak. Och jag har kommit så otroligt långt som nu kan se tillbaka, förbi skoltidens helvete och problemen som följt efter det, och se att det finns något positivt bakom mig. I många år har själva handlingen att  minnas varit så starkt ångestladdad att jag haft svårt att erinra mig vad jag gjorde igår.

Och vet ni vad som gjort att tillfrisknandet accelererat sedan i mars i år? Just det, Kolhydrater i.fokus och Beroenden i.fokus och alla underbara människor här.

\*kramar till alla och en bit av min varma, goda trygghet\*

## Comment 20
Author: problembarn

Nej den typen av kärlek fanns inte i mitt hem heller... kanske inte direkt käklek alls... min farmor hatade min mamma och gjorde allt under hela vår uppväxt för att driva henne från gården (farmor bodde i en pensionärsstuga på tomten!!). Hon har till och med vid tillfälle hotat min mamma med en yxa (tro inte att min pappa tog mamma i försvar, nejdå!!)! Ni kanske kan föreställa er den känslomässiga stabiliteten, tryggheten och kärleken som fanns där. Att de sedan miste sin ende son i  en bilolycka förde dem inte direkt närmare varandra... De är dessutom frikyrkliga och har därmed förtigit alla känslor eftersom "allt händer ju av en högre mening..."

Idag tänker jag ibland att det kanske snarare är konstigt att jag fungerar alls med en sådan dysfunktionell familj. Men åter, det är just det där med att verkligen och på riktigt känna att man är värd något, att det går att älska en precis som man är som fattas mig. Och tror man inte det, ja då blir inte livet så där mycket att stå efter.

## Comment 21
Author: Gronstedt

#20: Nu känner jag ju inte hela dig, men det jag sett på forumen här är definitivt en person som är trevlig att "prata" med, smart, modig och med starkt integritet, en som vågar ge av sig själv och inte fegar eller låtsas hålla med när åsikterna går isär. Sådana personer tycker jag om.

## Comment 22
Author: problembarn

Gronstedt, Tack det var hyggligt sagt (detsamma förresten).

Tyvärr är det nog inte det egenskaper "de flesta" uppskattar. När man inte håller med utan anser sig ha rätten till andra åsikter hamnar man lätt i blåsväder... och av någon anledning innebär det att man har rätt att dels tolka in nästan vad som helst i mina åsikter, men även att man tar sig rätten att kritisera min person och huruvida jag är riktigt normal eller ej. Detta har hänt mig fler gånger än jag rimligtvis kan minnas. Har man då den typen av känslomässig störning som jag har (att jag tycker att jag är kass och omöjlig att älska) så vänder man allt det inåt och tror att man blir allt mer värdelös...

Det som är konstigt och som inte går ihop med detta är att jag inte klarar att sluta säga min åsikt :-) det är som att jag bara inte KAN hålla käften, har försökt sedan jag gick i första klass men misslyckas varje gång. Jag känner mig alltid dummast i skolan exempelvis eftersom jag är den enda som ifrågasätter och undrar om saker...

Men men, jag jobbar på det... någon gång någonstans måste det väl vända??

Kram kram!!

## Comment 23
Author: Gronstedt

Du menar "Du är ju lustig du", eller möjligen "Nämen, så kan du väl inte säga!", ledsagat av ett nedlåtande leende? Jotack, den har jag sett, och många andra, mer personliga och mindre trevliga varianter ... Sluta inte vara dig själv, för all del, vad än tankelata medmänniskor säger!

Jag undrar om inte addiktiva personligheter generellt är smartare och mer ifrågasättande än andra. Vi har ju inga bromsar, varken på handlingar eller tankar, så vi inser inte när något är omöjligt. Därför utmanar vi gränserna utan att ens veta att de finns. Och det är så framsteg kommer till!

## Comment 24
Author: problembarn

Ja, det är en del kommentarer men jag har lika ofta blivit påhoppad mycket tufft och mer eller mindre blivit dumförklarad. Människor blir urförbannade på mig helt enkelt! Det konstiga är att jag aldrig någonsin hävdar att mina tankar och idéer är sanningar utan jag är ALLTID noggrann med att påpeka att JAG TROR eller JAG TYCKER/TÄNKER men det hjälper inte.

Jag tror själv att _mitt_ sätt att tänka utanför ramarna handlar om misslyckad socialisation. Jag har inte de gränser/verktyg man får om ens föräldrar finns där och talar om vad som är accepterat eller ej i samhället plus att jag växte upp i en social miljö som inte var som i andra familjer. Jag har inte haft någon sådan hjälp av mina föräldrar utan har ägnat större delen av mitt liv åt att försöka lära mig de konstiga sociala koder man behöver. Särskilt i kvinnomiljöer... där är jag helt "lost" och förstår inte alla underliggande meningar, kan inte läsa av alla signaler och förstår inte vad man menar om man inte säger rakt av just vad man menar :-)

Det här har förstås gjort mig väldigt ensam, kvinnor blir provcerade av mitt raka sätt och av att jag inte förstår koderna, män fungerar det kanon med men då blir kvinnorna förbannade för de tror att jag flirtar med deras män... puh :-(  alltså hur jag än gör för att få vara mig så är det fel i andras ögon! Men jag klarar inte att ändra det som är jag (så oroa dig inte för det... det går liksom inte hur jag än försökt :-) utan har idag backat undan från de flesta sociala sammanhang och umgås ytterst sparsamt med andra.

## Comment 25
Author: zeretki

#22 Det där känner jag så väl igen.

Det enda jag kan säga är att om man jobbar med sig själv och sin självkänsla, så lär man sig att stå ut med kritik rätt bra och man kan hantera sociala situationer utan att känna sig usel och värdelös. :)

## Comment 26
Author: korseett

Om du inte frågar hur ska du då kunna få reda på hur saker och ting föreligger? Jag har alltid tyckt att det finns inga dumma frågor och har personen i fråga inte förstått när man förklarat så är det ju fel på mig som inte kan förklara på ett sätt så att den andre förstår.

När jag var lärare, både för vuxna och barn, fick jag försöka förklara på den nivå den som frågade befann sig. En tonåring med utmärkta kunskaper i NO-ämnen kan man förklara på ett annat sätt än för den vuxne som inte har haft det intresset av att sätta sig in i saken tidigare. Och vice versa.

Ett sätt jag fick göra var att förklara hur atomen är uppbyggd med sina elektroner runtomkring sig  med hjälp av ägg och äggkartonger. Innersta ringen av elektroner rymmer bara två st och har du tre måste det byggas en ring till. Alltså måste du ta en äggkartong till... och så höll jag på för att kunna få mina elever att förstå.

Men ibland räcker man inte till och då har jag fått bett en annan lärare eller elev att förklara för de kanske inte fattar vad jag säger för det har blivit låsning pga mig men att en annan kan säga samma sak och då finns inte låsningen.

Oj vilket utlägg! men så gör och tänker jag. Och jag ställer allt som oftast obekväma konstiga frågor för jag vet att det säkert finns någon till som inte fattat det hela men inte vågar.

Så vad jag ville säga med det här var att stå på er och våga fråga! Man är ju redan en knäppgök i mångas ögon så varför inte späda på den tron lite till, hehe![Flört](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-wink.gif)

## Comment 27
Author: problembarn

Det är ju så sant korseett! Det var inte riktigt det jag menade dock. Mitt problem handlar snarare om att ingen annan fattar vad jag frågar om... Vi har i skolan mestadels diskussionsseminarium där man ska ställa frågor kring de texter vi läst. För min del brukar det sluta med att professorn får förklara vad det är jag frågar om... medan de andra sitter och tiger sig igenom seminarium efter seminarium... inte alla förstås men många! Det är ganska trist när alltihop går ut på diskussion!

## Comment 28
Author: zeretki

#27 Men det är ju dom som förlorar på att inte fråga! Äsch, strunta i dom du. Jag har slutat bry mig om stämpeln "plugghäst" för länge sen. Frågar man inte får man aldrig svar. :)

## Comment 29
Author: Gronstedt

#24 och 27: Jag känner väldigt väl igen det där, att inte känna till koder, kroppsspråk, underförstådda självklarheter, att omgivningen stirrar på en som om man talade grekiska, som om de är helt oförmögna att begripa hur orden man säger hänger ihop. Och som du säger händer det att föreläsaren eller någon annan upprepar mina ord, och då begriper folk genast vad det handlar om ... sträänsch!

Jag är säker på att det faktum att jag blev mobbad under hela grundskolan berodde på just det, att jag inte begrep koderna. Jag trodde länge att det berodde på min hemmiljö, där jag inte fått lära mig koderna - vi bodde avskilt på landet utan jämnåriga grannar - men på senare år har jag alltmer insett att det nog snarare är en släng av Asperger/autism. En sjukdom, alltså, som jag får jobba runt. I mitt fall, alltså, det är ju bara min sanning.

Intressant nog hörde jag talas om en häst som ofta blir tilltufsad för att den inte förstår hästspråk. Där en "normal" häst skulle vika undan innan flockledaren nafsar till, står den bara kvar och blir biten, och blir sedan förvånad. Ändå är den uppväxt med sin mamma och andra hästar, så den borde ha lärt sig. Kan även hästar ha Asperger?

## Comment 30
Author: problembarn

:-) Jag är som den hästen... oförmögen att se och förstå när bettet kommer. Ofta (vilket min sambo faktiskt kan intyga) är det helt oprovocerat. Även han (sambon) är idag mycket förundrad över hur folk tillåter sig att ge sig på mig i alla tänkbara sammanhang. Det är som om jag har en skylt i pannan som säger: det är helt okej att avreagera er på denna person!

Jag måste berätta en sak till som är en fortsättning på min ångestfyllda insikt... Min kroppsuppfattning förändrades radikalt när jag slutade kontrollera maten. Den är idag sämre än någonsin och jag skäms för min kropp så det gör ont i mig! Jag klarar dåligt att vistas bland andra människor och känner att jag tappat fotfästet totalt. Antagligen beror detta på att jag inte längre har "ryggen fri" (som jag berättar om i trådstarten) utan nu plötsligt själv bär ansvar för min övervikt. Det känns oerhört tungt eftersom jag gjort och försökt snart sagt allt som står i en människas makt för att gå ner i vikt utan resultat. Betyder det att jag verkligen ÄR misslyckad på riktigt?

## Comment 31
Author: Gronstedt

#30: Nej, det betyder det inte! Det betyder att den kemiska och mekaniska balansen i och mellan din kropp och ditt psyke är kraftigt störd av långvarig stress och kanske andra faktorer. Nu har du till sist insett att den måste rättas till, och att det måste komma inifrån dig - precis som jag när jag fattade att jag alltid kommer att vara en värkbruten klump om jag inte tar itu med problemet själv. Alltså är du bättre nu, när du tar ansvar för problemet, i stället för att springa som en råtta i ett hjul!

Det är inte ditt fel att du ser ut som du gör (inte mer än det är en cancerpatients fel att den har en vanställande tumör), men det är din förtjänst att du haft mod att leta fram en väg bort från problemet och vågat börja gå den!

## Comment 32
Author: problembarn

Ok, Tack igen!! :-) Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt bara... vet inte hur jag ska må bättre och vad jag ska göra för att må bättre.

Jag har kommit fram till att jag måste bli lååånnggsaaammm... allt ska ske lugnt och i långsam takt. Jag har slutat lyssna på musik som triggar igång mig, jag har slutat gå i språngmarsch-takt, jag har slutat skynda (det här är **oerhört** svårt...!!!!!) osv osv. Tror ju att jag gjort mig beroende av kortisolkickarna nämligen.

Problemet är att jag blir så trött :-) jag är så trött nu så jag är totalt väck, jag som var trött innan... men jag är på något sätt både tröttare och piggare samtidigt. Förhoppningsvis kanske detta kan leda fram till att jag tillgodogör mig vila dock (tror att det varit dåligt av den varan nämligen...). Men mer då??? Några förslag? (inte mediciner ännu... måste få ner kroppen i varv först tror jag) Funderar på akupunktur just i avslappnande och kortisolsänkande syfte. Men känner samtidigt att det här handlar om mig och om hur jag hanterar mig själv och mitt liv så hjälpen måste komma från mig... luddigt kanske men ändå.

## Comment 33
Author: Gronstedt

Tror du är på rätt spår, problembarn - erkänn din trötthet och håglöshet, den säger till dig att ta det lugnt och hjälper dig att läkas.

När jag gick igenom den fasen för några år sedan tyckte jag det hjälpte att kolla in katten: Lyser solen på sängen så rulla ihop dig där och sov en stund. Om mössan känns skojig mot öronen så stå och vifta på öronen en stund. Om du faller i penséer när du petar tånaglarna så sitt kvar och fundera, även om tankarna flyger bort så du inte vet vad du tänker på. Läs skräplitteratur eller ägna hela eftermiddagen åt att peta loss skräp ur gångjärnen i köksluckorna. Så länge det går att ta sig fram med sjöstövlar är städningen tillräcklig. Om tårarna kommer så låt dem rinna, även om du inte riktigt kan förklara varför du gråter.

Det finns ett talesätt: I'm afraid to let my mind wander, what if it won't come back?" (jag är rädd att låta tankana vandra, tänk om de inte kommer tillbaka), men ibland kommer de tillbaka med sig någon klok insikt.

## Comment 34
Author: problembarn

Hm, det du säger är väl att jag ska försöka befinna mig i nuet, just nu i stunden och ögonblicket istället för att redan vara i nästa vecka, nästa tenta eller nästa gång räkningarna ska betalas... (där jag bott i 20 år).

Det är en riktigt svår läxa eftersom jag pluggar heltid och lider av duktighetssjukan... (plus dåligt självförtoende och tror inte att jag ska klara mig om jag inte lusläser allt och lite till..).

Sedan den här insikten dunkade omkull mig har jag gått på halvfart och ofta bara legat eller till och med sovit den tid jag inte varit i skolan och plågat mig själv med meditationsmusik för att skapa ett lugnt klimat omkring mig. Som av försynens omtanke läser vi nu en vädligt handgriplig kurs och har ingen direkt kurslitteratur att plöja däremellan. Kanske borde jag glädjas åt detta istället för att vara rädd för alltihop...

## Comment 35
Author: problembarn

Idag har jag varit nära att "trilla dit"!! Har suttit och varit på väg att surfa in på viktklubbs sida och lusläsa på hälsa-sidan på Aftonbladet! Jag vet exakt vad detta gör med mig... jag ser alla som lyckas gå ner i vikt genom att äta mindre och träna mer, och känner då (förstås) att äta mindre och träna mer är exakt vad jag måste göra!! Gör lite likadant på kolisar ifokus TROTS att jag VET att det inte handlar om mat!!!

Har läst kurslitteratur hela dagen och är ganska trött... känner att jag triggas lite av litteraturen eftersom man KAN läsa hur mycket och noggrannt som helst! Eftersom jag bestämt mig för att gå på extrema lågvarv nu för att försöka bota kroppens beroende av stress så tror jag faktiskt att detta är ett tecken på abstinens!! Det låter nog sjukt men om kroppen gjort sig beroende av kortisol som en drog för att hålla mig i gång och jag plötsligt gör allt för att avstå... ja, ni fattar va??

Guud vilken svår läxa... inget schema eller "ska göra" att hålla sig efter utan jag ska bara vara lugn, vara i nuet och liksom försöka flyta fram. Puh!!