Sig* sorry min nya telefon själv stavar så mycket han orkar.

Han kan prata med en patientombudsman eller ett personligt ombud, de sköter den "enskildes juridiska rättigheter" i myndighetsutövning.

Han ska inte ha abstinensbesvär under en nedtrappning, då går det för snabbt. Det är ju det som är hela grejen med en nedtrappning. Klart att han kan räkna med väldigt lindriga abstinenssymtom, men lite viljestyrka och mediciner borde kunna hjälpa honom.

Såhär står det i en klinisk handbok för läkemdelsberoende vad gäller buprenorfin (subutex, suboxone), sid 19: "När det gäller nedtrappning av buprenorfin för någon som utvecklat beroende efter en längre tids bruk är det rimligt att använda strategin att reducera dosen med 10 % av dygnsdosen åt gången en eller två gånger per vecka utifrån patientens besvär. Många patienter kan vittna om att de upplever abstinensen från buprenorfin som svårare och mer utdragen än andra opiater de använt.

Så det låter inte helt orimligt att de sätter han på en sådan nedtrappning från 8mg till 4 mg under en månads tid, men med hänsyn till att hans tidigare försök att bryta sitt missbruk inte har lyckats så kanske de skulle försöka med en mer utdragen plan. Abstinensen är väldigtg individuell och vissa får kraftigare abstinens än andra, sen har det ju förstås att göra med hur länge och hur stora doserna varit innan man slutade.

Har han blivit av med vården eller varför denna plötsliga nedtrappning? Det kanske är så att han behöver ytterligare hjälp för att kunna vända på sitt liv, behandlingshem och kanske någon form av terapi eller liknande..

Ciiao!

För att nertrappning i öppenvård skall ha minsta lilla chans att fungera krävs det sammarbete mellan behandlare/förskrivare o klient/patient/subjekt eller vad man nu väljer att kalla det. Mitt inlägg syftar på nedtrappning från stora doser/tungt missbruk.

Den som skall trappa ner skall helst vara den som själv initierar nya steg i nedrappningen, man tar bort lite i taget, dock mer än marginellt o låter dosen/måendet stabiliseras i ca 2 veckor innan man tar nästa steg.

Dom svåraste stege är från nästa ingenting till just ingenting.

#3 Det finns sällan något samarbete, utan beroendecentrums behandlare ser till "vad som brukar fungera för gemene-man" (praxis) och så behandlar man alla likadant. Det hör till de sällsynta fallen där man verkligen tar med brukarens egen vilja och erfarenhet, vetenskapligt stöd samt professionens bedömning. Så som missbrukarvården ser ut idag så är det bara praxis som gäller, vilket är att jämföra med de professionellas expertis..

Hej båda, tack för svar, det var en del saker som skrevs som kommer gynna mig/oss (jag ska få följa med honom på hans besök på torsdag där de ska ta upp vidare handlingsplan utifrån vad läkare och sjuksystrar säger) och han vill ha med mig då han ger mig fullmakt i att läsa och höra allt för att få honom att stanna kvar i detta program.

Denna person har missbrukat sedan tidiga tonår medan de senaste 6 åren så har han nästan uteslutande gått på heroin och sedan fick han komma in på en behandlingsklinik i nedre delen av Sverige  sedan flyttade han till mellan Sverige (nu snackar vi kortare tid än ett halvår) p.g.a hans hemma miljö ej var förenat med hans behandling.

Han blev satt på sub, enligt journalen från tidigare instans så är han stabil på 8mg om dagen även om han känner sig rastlös och kanske skulle behöva trappas upp ytterligare till startdos ifall han känner vidare behov (sedan flyttade han abrupt), i nya journalen från nya staden så står det att han uttryckligen bett om att få trappa ned, att antingen få 1 veckas avgiftning inlåst eller två månaders 2mg avtrappning samt massa annat konstigt jag måste få förklarat för mig på torsdag.

Så vitt jag förstår så kan människor som står under denna typ av behandling behöva 3 år 8mg eller livlångt beroende på hur väl det går men utgångspunkten är ju att bli helt fri men lär ju ej vara förenat med verkligheten att det ska ta 5 månader.

Han har aldrig uttryck önskan om att sluta med sub, att han önskar bli fri en dag men är så rädd för abstinens (som han redan har) och att han ska få återfall på "gatumedicinering" och jag anser även att risken är väldigt överhängande att det sker.

Han har ej visat för stor abstinens där för att hamna på avgiftning och de har heller inte hittat några andra preparat i hans tester men jag vet att steget till att ta extra för att stilla suget och abstinensen är oerhört nära och det är så sjukt att de drar undan detta från honom, för första gången på flera flera år har han kunnat jobba, han hann utföra sitt yrke i 3 veckor innan de sänkte så pass att han ej klarar av sin sysselsättning, dvs han slutade ha en stabilitet.

Suck stackars er som läser denna milslånga text men jag är så oerhört engagerad, vi är inte jätte bra vänner han och jag egentligen, för 1,5 år sedan pratade vi inte ens med varandra (vi umgicks konstant varje dag för 12 år sedan) och jag tog kontakt då berättade han som det var om hans missbruk och hans situation runt sig och jag kände att han ska fan inte behöva kämpa själv emot byråkratin som han knappt förstår och dör han i OD eller något annat (han har även en cancerform de fann nyligen) så ska han fan inte behöva göra det ensam.

Ja, det är inte lätt det där. Man får väl hoppas att han kanske får ökad dos om det är så att han riskerar att hamna i ett sidomissbruk igen. Om han tar andra droger så riskerar han även att bli av med vården av buprenorfin, eftersom han måste vara ren under behandlingen, han får inte begå något brott heller.

Det är stort av dig att finnas där, men du måste se dina egna gränser också.  Hoppas mötet går bra, ciao!