Hej! Det låter fruktansvärt jobbigt och har själv ingen erfarenhet av kronisk smärta, men man tänker ju att vården borde kunna erbjuda dig något annat än enbart tram, alternativt försöka med meditation för att få ett avstånd från kroppen och en välbehövlig paus. Vad beror din smärtproblematik på?

Jag har kronisk smärta och äter broendeframkallande mediciner i perioder. Min problematik riskerar att bli värre ju äldre jag blir och tanken på medicinering finns alltid där. Jag vill inte bli beroende eller äta medicin om det inte är ett måste men samtidigt så resonerar jag lite såhär: jag kommer aldrig bli av med min smärta. Det finns inget bot. Min problematik riskerar att öka och göra att jag inte kan fungera alls, inte kunna leva värdigt. Om jag i ett sånt läge går in i ett beroende av medicin som gör att jag kan fungera i vardagen och ha ett värdigt liv om jag bara tar min medicin är valet inte jättesvårt.

Det som känns farligt är om man utvecklar tolerans. Men ett beroende innebär ju inte att det är tvunget att man får tolerans. Så den dagen då min sjukdom gör att jag måste välja mellan att inte fungera alls mot att eventuellt utveckla ett beroende av en medicin kommer jag medicinera.

Dock är vården ju inte alls glad för att ge smärtstillande som riskerar beroende, särskilt inte i ett längre bruk. När inte ens cancerpatienter får morfin i sina sista veckor för att de kanske utvecklar ett beroende är jag rätt säker på att den dagen jag behöver sån medicin regelbundet är det lika bra att kasta in handduken och ta livet av mig.

#2

"När inte ens cancerpatienter får morfin i sina sista veckor för att de kanske utvecklar ett beroende "

Är ett väldigt kategoriskt uttalande som inte är korrekt eftersom det varierar kraftigt beroende på var man bor.

Jag startade en tråd om det på ett annat forum o tar man sig tid att läsa så framgår det tydligt att det i många fall finns en väldigt bra palliativ vård.
http://www.bukefalos.com/threads/lat-alla-fa-do-utan-svara-plagor.1422625/

Först och främst.. till TS #0 :
Lider verkligen med dig. Det är en ond cirkel, och för jävligt. Får man fråga vad det är för värk du lider av? Det är svårt för nån att ens försöka börja till att ge ett råd när de inte vet vad orsaken är, tänker jag.

Sen ska jag ärligt tillägga att jag är väldigt motsatt (framförallt dagens överanvändande av) värkmedicin. MEN, och det är ett viktigt "men", det finns SJÄLVKLART situationer där det är absolut nödvändigt och rätt. Om det är det enda som funkar för tillfället, och det bara inte går att ha ett vettigt liv utan, då tycker jag inte man ska känna sig ännu sämre för att det är beroendeframkallande medel man äter. Visst kan man försöka hitta alternativ, men vad sjutton, viktigaste är ju att försöka se till att man fungerar så bra som möjligt i vardagen NU också. Det enda andra jag kan säga om saken är att det är smart att tänka efter och se över hur ens vardag och liv ser ut. För nått som inte blir bra eller okej nånstans är om man käkar medicinen (eller en viss dos av den) för att klara av en vardagspress som kanske inte behöver finnas där. Personligen var jag en idiot en gång i tiden som inte sjukskrev mig för min värk, att jag tänkte att "det gör man fan inte" och "det kommer nog bli bättre snart". Så för ett jävla tråkigt jobbs skull så utsatte jag mig för en väldigt lång tid av höjd värk och i princip värdelös standard på fritid (försöka sova, vila, återhämta sig för nästa morgon och arbetsdag). Det är fan inte värt det nånstans.

Sen…
#2 Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med om vårdens motsättningar till att ge smärtstillande (dvs beroendeframkallade former av). Min erfarenhet, och vad jag hört från många andra, är nästan tvärt emot. Jag hade själv stora problem med värk i nacke/armar under en period (är bättre nu, men är mer periodvis), och det hade inte varit särskilt svårt för mig att hamna i träsket av starkare och starkare medicinering. Min erfarenhet är att det snarare är så att läkares enda strategi i såna här fall är att testa sig fram med starkare och starkare medicinering, och det snackas ärligt talat inte så mycket om VARFÖR man har smärtan, eller att kanske lägga mer tid på att utreda om det finns nån grundorsak som möjligen kan åtgärdas.

Nej, snarare är det extremt vanligt att man börjar ge "snällare" värkmedicin, ala paracetamol, ibuprofen, naproxen mm (citattecken pga att jag har sett mycket som tyder på att även dessa kan vara redigt skadliga för kroppen, men upplever dem inte som beroendeframkallande). Sen när detta inte funkar, eller iaf självklart inte "botar" en, så blir det dags att kombinera fler typer av medicin, samt gå vidare till starkare saker.

Detta var även fallet när jag längre tillbaka hade stora problem med huvudvärk. För mig var det framförallt sömnbrist och sömnrutiner som orsakade det problemet (jag hade huvudvärk allt från otroligt jobbigt, till "lagom" mycket, varje dag i ett par år..eller ja, varje dag utom kanske 2-3st på sammanlagt två år), och först när jag seriöst började åtgärda det så blev också huvudvärksproblemen mindre. Men ingen läkare jag nånsin gick till sade ett enda knyst, eller föreslog att tex sömnvanor var viktigt. Nej, det var tabletter, och mer tabletter. Och detta var flera olika läkare under ett par års tid som sagt.

Vidare har jag fler exempel på personer jag känner som opererat sig, tex vid benbrott mm. Alla fick en rejäl utskrift av opiat-smärtstillande, betydligt mer än vad som faktiskt rimligt behövdes för den efterföljande smärtan (ingen av dem tog hela dosen då de själva insåg att det bara är dumt att sitta och äta den skiten, man kan faktiskt ha en del värk när det är en sån övergående grej).

Så nej, kan inte hålla med om att det ska vara svårt att få beroendeframkallande smärtstillande från vården i vårat land.