# Hej alla Author: Kia Jag mår MYCKET MYCKET dåligt så är jag inte så aktiv just nu så hoppas jag för förståelse...... Mvh Kia ## Comment 1 Author: Gronstedt \*är tyst och bara kramar\* ## Comment 2 Author: [Borttaget] Det klart att du får Kia! ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) Hoppas du känner dig bättre snart. Kram LenaB ## Comment 3 Author: zeretki \*stor kram\* ## Comment 4 Author: [Borttaget] Kära Kia, det är klart att du får! Stor kram på dig gumman och hoppas att du snart mår bättre! /Linda ## Comment 5 Author: D-72 Kramar! Är glad för att du tar ansvar över dig själv. /Daniel ## Comment 6 Author: Karmatarerskanise Kram på dig Kia!!! ## Comment 7 Author: Kia Tack, det betyder en hel del att Ni bryr er bara så Ni vet. Jag nådde min absoluta botten igår i alla mina beroenden skulle jag vilja säga. Panikångest det är bara förnamnet. Jag vet att jag fått en viss klarhet i det idag och jag inser att jag antagligen var tvungen att gå ner där i botten för att klara ut att kravla mig upp igen. Jag inser att jag bara måste ge tacksamhet för att jag hamnade där för det ger mig mer klarhet i vad jag behöver göra. Jag gråter än och vet egentligen inte varför men det har inte med själv utlösande händelsen att göra det är nog mer att jag bara nått botten.  Jag säger såhär att måtte det vara botten! ## Comment 8 Author: Gronstedt Jo, man måste nog nå botten för att kunna vända uppåt. Låt det ta sin tid nu. Vi finns här när du behöver oss. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Den viktigaste personen i ditt liv är DU! Så ta hand om dig! ## Comment 10 Author: Karmatarerskanise Ja, ibland måste man ner på botten för att komma upp igen. Och det klarar du Kia!! ## Comment 11 Author: mollward Skickar en kram! ## Comment 12 Author: Kia Jag var på dubbla möten igår. först för mitt socker och sen för mitt andra beroenden som jag inte riktigt känner att jag  är redo att berätta om än. Men iallafall så gav det mig oerhört mycket. Jag älskar dom människorna. Det är sådan värme så jag kan inte förklara det. Jag är helt varm i hjärtat när jag går ut därifrån. Det är människor som verkligen ärligt bryr sig om mig. Jag behöver inte ha några krav , jag behöver inte ställa krav och det känns så lättsamt. Det gör att jag kommer igen mer och mer. Mitt hjärta är ledset kan man säga så. Antagligen för jag känner misslyckandet i sig. Jag vet inte det är svårt att förklara det här. Jag ska fundera lite och se om jag kan få ner det på pränt så småningom. Nu ska jag iväg till jobb iallafall..... Jag önskar alla en abstinent dag för det är absolut mitt mål idag eller nä det är mitt mål en timme i taget. Kram tillbaka alla ## Comment 13 Author: [Borttaget] Lycka till med dagen! Visst är det underligt att dessa möten kan ge en så mycket? Det fanns en tid då jag rakt av kunde såga dessa idiotiska möten. Inte 17 kunde möten hjälpa mig? Det var ju min egen vilja som behövdes, inget annat. Men de har hjälpt mig och ofantligt många andra. Så tack för att ni finns! ## Comment 14 Author: Gronstedt Mötena river upp mycket, men hjälper också till att läka, precis som "samtalen" här på forumet. För mig är sådana här fora den hjälp jag behöver. Starkt av dig att hålla ihop och gå till jobbet, Kia! Var rädd om dig. ## Comment 15 Author: Kia Detta forumet hjälper mig en hel del och jag känner ofta att jag får hjälp av att läsa era inlägg. Det ger mig den inre styrkan jag så febrilt söker efter ibland. De senaste dagarna har jag bara känt en tomhet komma över mig och jag vet inte varför och hur jag ska hantera det. Känner liksom ingen glädje och jag har alltid haft så mycket glädje oavsett hur sjuk eller frisk jag varit. Men nu känns det helt tomt. Jag ska som jag skrev i en annan tråd jobba med min sponsor och kanske är det så att jag är nervös för detta. Nervös att nu ska alla sanningar fram och jag vet att de måste fram. För gör jag inte det så tror jag aldrig att jag kan leva i tillfrisknad Tack för erat stöd. Ni är underbara människor Kram till er alla /Kia ## Comment 16 Author: Gronstedt Jag tror jag känner igen den där tomheten. För mig var det så för några år sedan, när jag nått botten. För mig blev tomheten är en plats att vila, att slippa bearbeta, att bara vara. När det hände förstod jag det knappt, men nu, när jag ser tillbaka, vet jag att det var en viktig upplevelse. För mig blev det viktigt att ta vara på tomheten, att ta migtid att vara tom, att bara sitta och glo. Tids nog dök olika känslor upp igen, då kunde jag ta vara på dem och verkligen uppleva dem en och en. Jag behövde inte vara duktig och bearbeta dem, utan bara genomleva och uppleva dem. Kanske behövde jag lära mig att bara uppleva igen, utan att analysera och bearbeta allt - det är väldigt jobbigt. ## Comment 17 Author: [Borttaget] \*kramar om\* Det är ksönt att höra att du är på väg tillbaka från botten, Kia! Sköt om dig och ta den hjälp du behöver och har funnit! /Linda ## Comment 18 Author: aaitsu Jag känner att jag måste skriva något. För det mesta läser jag bara men den här gången känner jag att jag måste skriva. Den tomhet du upplever nu Kia upplever jag också. Den inträffade efter jag kom hem efter min semester i slutet av augusti, den semestern var en dröm som gick i uppfyllelse och det var det häftigaste jag gjort. Sen kom jag tillbaka och gick till jobbet o satte mig framför datorn och så kom tomheten. Man kan ju fråga sig hur den bara kan dyka upp och knacka på ens dörr en vacker dag? Nu tror jag inte att det var så utan jag tror att den har funnits hela tiden i lite olika skepnader men det var just då den blev så påtaglig. Jag hamnade i ett återfall så var fruktansvärt - alla gränser och allt jag arbetat för i flera år föll samman iofs kan man säga att det gjorde att jag insåg att jag var beroende och en sockermissbrukare. Jag började gå på FA-möten men det var kämpigt. Inget verkade fungera och mina ögon saknade livskraft men stackars livspartner såg alldeles förtvivlad ut och var vettskrämd. Jag själv kände att jag lika gärna kunde vara död. Jag slutade se mig för när jag gick över gatan ...det var/är fruktansvärt. Jag kämpar just nu fortfarande och det är nästan lika tomt fast jag har insett att jag trots allt vill leva. Jag trodde att när jag fått insikten och diagnosen skulle det bli lättare att bearbeta det hela och att förbli abstinent men nej så var det inte. Det känns som jag grävde en grop och hoppade i (inte ramlade) och att jag fortfarande gräver gropen och trycker i mig socker och annat fast jag vet hur illa det gör mig. Varför och varför denna tomhet? Jag vet inte ....jag förstår det inte själv ...men jag hoppas jag når botten snart och att det då vänder - jag tror att bollen ligger hos mig själv men hur kunde det bli så här? ## Comment 19 Author: aaitsu Hm nu glömde jag en del av det jag skulle skriva - och det var att jag trots allt tror att den ende som kan få mig ur detta är JAG SJÄLV men varför gör jag inget. Vad har hänt med min vilja och varför tillåter jag mig detta? Det är den delen som är ofattbart - -jag vill inte ... Jag har en vän som arbetar på tingsrätten och ser mkt missbruk i sitt arbete. Hon sa att de kommer och blir inlagda och blir rena och ibland dröjer det inte mer än 24 timmar så är de tillbaka i missbruket och hon säger att viljan måste komma inifrån ....du kan gå på möten, följa matplaner osv men om viljan inte finns där riktigt så är det kört. Och min fråga är har kan jag inte vilja eller hur kan man inte vilja ....vad är det för fel på min hjärna ...ibland blir jag väldigt trött på mina egna tankar och funderingar. Kanske tänker jag för mycket....kanske borde jag träna yoga eller meditation ....jag vet faktiskt inte - ibland är jag så stark inget kan få mig att äta fel och ibland hopar jag i famnen på återfall.... ## Comment 20 Author: Gronstedt aaitsu, om du är som jag är tomheten till för att vara tom i. Att inte jobba, analysera, kämpa, försöka, begära, slita, känna, vilja ... utan bara vara tom och så småningom se vad som kommer in. Det hemska är att man inte får tid att göra det i ett vanligt liv, med alla krav som finns. \*styrkekramar\* ## Comment 21 Author: aaitsu Nej du har rätt, det är så i dagens samhälle att tid är en bristvara och tid att bara få vara finns inte och därför blir det som det blir ibland. Ibland kan jag önska att tempot skulle gå ner lite men men nu är det som det är...  Jag har också insett att det här är en process och kan ta upp till 18 mån tills man känner att man landat och man hantera situationer och annat med hjälp av verktyg osv. Så jag ska inte tänka att jag misslyckas utan tänka att jag klarade 2 veckor och när jag faller ta mig upp så fort som möjligt och allteftersom tiden går och jag klarar mer och mer blir jag starkare och en dag kanske sjukdomen inte kontrollerar mig utan jag kontrollerar sjukdomen. Jag börjar förstå det här nu, det finns inga genvägar, det går inte att skynda på utan man måste ta en dag i taget och man måste kämpa och kämpa ...