Känn efter vad som känns sant i ditt hjärta och i din själ istället för i din hjärna, det är det tips jag kan ge dig.

Kan även rekomendera att du kikar in på http://personligutveckling.ifokus.se/ där är det många som brukar kunna ge bra svar på sådana frågor.

Du har gjort ett jättearbete när du nu försöker leva i nuet.

Bry dig inte om att fundera så mycket på vad som är du och vad som är präglat av din barndom. Det blir bara jobbiga funderingar, som ingen kan svara på.

Håller med Biobo, gör vad som känns rätt och riktigt för dig själv. Tänk lite mer med hjärtat!

tack så mkt för era svar..och jag mår fantastiskt bra nu för tiden i jämfört med förr..men det är ju ngt som fattas för att jag ska känna mig komplett..

Eftersom jag inte vet riktigt vem jag är i mitt sanna jag..så känner jag mig falsk..mot mig själv och även mot andra.

Jag har till och med drömt om det och fått hjälp av min guide och vägledare..Men han har nog aldrig träffat en sådan här trög person som jag, som inte fattar I drömmen satt han i ett kristallrum(ant.för att jag älskar kristaller och bling-bling saker:) Han sa till mig:

"Jag vill inte tycka om dig för den jag vill att du ska vara..utan jag vill älska dig för den du är"

Detta sa han 3 ggr till mig..antagligen för att jag skulle komma ihåg det när jag vaknade.

Men det är den där j-kla inprogrammeringen som sitter fast i mig än..hur man ska vara..att man aldrig duger osv

Men jag fortsätter kämpa på…eftersom det bara finns 2 val här i livet:Ge upp lr kämpa.Ge upp har aldrig varit ett alternativ…för då har ju pappa vunnit..och det tillåter jag ALDRIG

Klart din pappa inte kan vinna. Det första, viktigaste steget har du redan tagit när du insett det! Han har ingen makt över dig! Du har själv makten och grejen nu är bara att hitta vägen till att vara den du vill vara. Det gör inget om det tar lite tid, för det är du som kör och du som bestämmer farten.

Vem som är ditt sanna jag? Jag skulle faktiskt tro att det är ditt sanna jag som sitter i blingblingrummet och säger till dig att h*n vill älska dig för den du är, inte för den h*n vill att du ska vara. För är det inte det som du behöver - att älska dig själv för den du är, inte för den du tror att du måste göra om dig till för att omgivningen ska tycka om dig?

Helt klart är det så som du säjer #4 att jag behöver älska mig själv för den jag är..och den tanken har jag tänkt många ggr..och jag har bestämt minst lika många ggr till …att NU så ska jag följa mitt hjärta och gå efter MIN inre röst och känsla..

Det går super bra…när jag är ensam..på en gång någon annan är i närheten..så försvinner allt jag bestämt och tänkt…och tjofs så är jag den gamla igen..som alltid läser av vad andra tycker och förväntar sig att jag ska vara..

har nog en stark längtan av att bli omtyckt..men för mitt sanna jag…istället visar jag upp det inptogrammerade jaget hela tiden.

Det inprogrammerade jaget har redan bestämt hur,vad varför jag ska tycka/vara på ett visst vis…och det har bestämt allt. Hur jag behöver se ut, Hur jag behöver vara,Vad jag behöver kunna, vda jag behöver tycka osv

Så du förstår att jag har en hel del avprogrammering att göra:)

Men jag antar att jag är en aning rädd att visa folk hur jag egentligen är…för det är ju då jag är som sårbarast.

En tanke som ofta har slagit mig är: Eftersom min egen pappa som skulle ha älskat mig och skyddat mig..kunde skada mig så mkt och utnyttja mig..då är jag nog inte värd ngt för den jag är, för någon.

Jag vet intellektuellt att detta är fel..men inte mina känslor vet de än,tyvärr.

Känslor är inte lätta att styra, det har nog många märkt. Jag tycker mig ha upptäckt i mitt eget liv att de inte GÅR att styra om man ska vara en hel människa - man måste uppleva dem och genomleva dem och sedan lämna dem bakom sig. Om man försöker förneka dem slår det snabbt slint. Det är det som är avprogrammering, tror jag, att lära sig att acceptera sina känslor och inte förneka dem.

Många i situationer som din tror jag lägger skulden på sig själva, skäms över sig själva i stället för att bli arga. Du säger att din pappa borde ha älskat dig och skyddat dig, att han inte gjorde det visar att du är värdelös. I stället är det ju så att din pappa var ett fä och ett svin som gav sig på en fin, stark tjej och gjorde henne illa bara för att han hade makten att göra det. En usel man skadade ett bra barn för att HAN var dålig. Inte för att HON förtjänade det. Kom ihåg detta, ulraxe: det var din förövare som gjorde fel. Inte du. Du har all rätt att vara arg, förbannad, ledsen, ursinnig för vad han gjort, men du har inget skäl att känna skam eller känna dig värdelös.

Det är lätt att säga, jag vet. Själv gick jag aldrig vägen att skämmas eller att ta på mig själv skulden, jag har levt ett halvt liv i hat och ursinne just för att jag alltid vetat att det är DE som har fel, inte jag. Jag vet inte om det är en bättre väg.

det finns ett ställe där du kan gå in och få lära känna andra i din situation… www.andrumforum.se där är det sånna somblivit offer för de trauman du har vart usatt för.. de som är i en fas där de förstår att det hänt någe o de som är inne i en fas där de minns o även de som bearbetat o är inne i en period där de ska förlåta o gå vidare hoppas du hittar dit o kan få hjälp där

Tack för att du tar dig tid med mig:) Och som sagt jag vet intellektuellt att det var pappa som hade problemen..och han som gjorde fel..att han älskade att ha makten…och jag vet även att han lärt sig samma sak i sitt liv…

Men det var jag som fick ta skiten..det var jag som alltid fick gå på tå för honom,läsa av hur stämningen var..hur jag förväntades vara…

var alltid beredd att ändra mitt beteende när han ville..Han fick mig att gråta många ggr,bara för att sedan hånskratta mig i ögonen sådan ynklig människa jag var.Och när han utnyttjade mig vid 7 års ålder..så lade han hela ansvaret efteråt på mig…jag fick inte berätta för ngn för då skulle ingen vilja veta av oss..och det skulle drabba hela min familj…

Så jag kommer ihåg så väl när jag låste in min själ och känslor…men jag har gömt nyckeln ngn stans och jag letar febrikt:) 

Det känns som att jag bär på en hemlighet som gör mig till en dålig människa…det påverkar mig alldeles för mkt fortfarande…det känns som att det står i pannan på mig:jag kommer från ett incesthem..

Men jag har en oerhört stark livskraft i mig och det är jag evigt tacksam för..en kraft som aldrig ger upp..Jag har en känsla i mig som jag bara vet kommer att kännas underbart..när jag är helt fri som människa..och det är dit jag strävar varje dag…Och jag kommer att komma dit….That´s a promise

Massor med kramar till dig Gronstedt för att du finns och ger av din visdom.

Det är ju precis så dessa härskartekniker används, när en stark misshandlar en svag, om det sedan handlar om misshandel i relationer, arbetsplatsmobbning eller en vuxen som ger sig på ett barn. Den starkare knäcker och krossar den svagare och hånar sedan svagheten. Den starkare lägger ansvaret för sina egna brott på den svagare.

_Jag skulle inte behöva slå dig om du inte bar dig uppförde dig illa.
Jag skulle inte sätta på dig om du inte bjöd ut dig.
Jag skulle inte ta äran för dina projekt om du inte var så dålig på att presentera dem.
_Och så den värsta av dem: Du kan inte avslöja mig, för alla kommer att inse att du förtjänar att bli slagen/påsatt/berövad äran för att du uppför dig illa/bjuder ut dig/är dålig.

Så har det varit alldeles för länge i vår värld: Att den våldtagna blivit hånad och våldtäktsmannen hyllats, och så är det fortfarande ibland. Men det är fel, fel, FEL!

Och vi behöver inte acceptera det! Många, många förövare blir förövare för att de är lite svaga, lite dåliga, och upplever omvärldens stöd och uppmuntran för sina övergrepp. Alla grabbiga, överdrivna, skämtsamma fikarumsberättelser om hur man satte på frugan när inte middagen var klar i tid kan göra att någon vid bordet går hem och våldtar hustrun för att han tror att det är OK - även om den som berättar menar det som att han och hustrun tog sig ett nummer i medan potatisen kokade. Alla grabbiga kommentarer om "Den där du, den är nog trång" när en liten tjej i tajt topp kommer förbi kan få någon som tänker orena tankar om sin dotter (för det förekommer, och det är inte straffbart om det bara är tankar) går hem och ger sig på dottern, för att han tror att det är OK - även om den som gjorde kommentaren bara menade att säga "Skumt vad ungar klär sig vuxet nuförtiden."

Vi kan alla bidra till att motverka detta! Vi kan - män som kvinnor - ändra på uttryckssätten. Vi kan säga "Middagen var inte klar när jag kom hem, så frugan och jag hann med ett söndagsnummer medan potatisen kokade." (och inte "Middagen var inte klar, så jag fick ju sätta på kärringen"). Vi kan använda annat språkbruk, vi kan visa ogillande när någon är sexistisk, vi kan ta upp och påtala otäcka händelser och tankar. På så sätt kan vi visa att denna typ av övergrepp är sjuka, oacceptabla och vidriga. Och därmed kan vi (tror jag) minska förekomsten av "vardagsövergrepp" betydligt.

*Ajdå, nu gick Grönstedt igång igen …*

:) det där tände dig rejält ser jag…Och jag förstår dig….

jag blir väldigt berörd av det jag läser i denna tråden. Jag har inte liknade erfarenhet som du har ulraxe men jag kan förstå hur det känns när man inte vågar vara den man är på något sätt för man tror att folk ska förvänta sig att man ska vara på ett visst sätt och tänka på ett visst sätt.

jag själv har inte hittat modet än men jag vet de som har och de verkar så fria på något sätt som jag inte kan förklara. Jag vill också komma dit. Att hitta sig själv när man i princip inte vet vad som är en själv hur gör man. Jag går i funderingsbanor, kanske är det inte meningen att jag ska hitta mig själv i ett gammalt format utan kanske ska man hitta en ny person och börja därifrån. Vi lever på rädslor och det är där vi är så svaga tror jag. Det bästa man kan göra för att skrämma det är att fortsätta bygga på dom rädslorna. Jag tror man kanske måste se över sig själva på något sätt för att våga ta det där steget fullt ut.

Svammel kanske men jag hoppas Ni fattar vad jag menar.

Sen kan det ju vara så att det "egentliga jaget" är så gömt inne i en som man måste nästan "lura" fram det.

Det är viktigt att ha tålamod med sig själv också och att ta små steg tror jag. Det har tagit åratal att bli den man är så en förändring går nog inte på en natt.

Så jag inbillar jag mig att ägna sig åt det man tycker om att göra är viktigt d.v.s det du verkligen tycker om att göra för bara din egna "egoistiska" skull. Det kan låta enkelt men det kan vara nog så svårt att veta ibland men man får helt enkelt pröva sig fram.

Vad säger jag? 100% av ditt sanna jag är målet men sätt upp delmål. För det är enligt mig ett mycket stort mål och kommer antagligen ta lång tid att uppnå men vägen dit kan vara hur spännande som helst!

Se det kanske så istället?: Vad mycket du har att upptäcka om dig själv!

Tack för era svar Kia och Porklash.

Jag har verkligen försökt de senaste dagarna nu att utgå ifrån mig själv..och det har gått skapligt bra.Pga min osäkerhet om mig själv och vart jag står så har jag blivit en känslig människa för kritik och andras åsikter..jag har på en gång tagit åt mig och tyckt att JAG är fel…Antingen har jag reagerat med taggarna utåt på en gång..lr blivit sårad och dragit mig tillbax i mig själv…

de senaste dagarna när tex min man har sagt ngt som kan uppfattas som kritik..så har jag tänkt att ok han tycker så..men vart står jag i den frågan?..vad har jag för uppfattning om det?..tycker jag lika så har jag sagt det och erkänt det jag GJORT fel…tycker jag inte så,så har jag sagt det i lugn ton och inte tagit åt mig av det..Och bara tänkt att det är okej att jag är olik andra och jag är okej ändå:)

Likaså på jobbet oxå..när jag har märkt att arbetskamraterna inte har samma åsikt som jag..så har jag ändå försökt att stått upp för min egen åsikt..och inte tyckt att jag har varit fel för det..

Jag har t o m bakat på jobbet och bjudit anhöriga..detta kan verka som en fjantig sak..men för mig har det alltid varit fruktansvärt svårt att bli bedömd för ngt jag gör lr är…Men ändå så utmanade jag mig själv..och de ville t o m ha receptet jag gjort efter

Sedan har jag lärt mig oxå vad jag behöver träna extra mkt på…som tex att våga ta min plats..fast det är många människor i närheten..och att ta emot bedömningar för det jag gör…

Men det känns bra ändå..eftersom jag nu försöker att inte döma mig efter andra..utan ifrån mig själv..Men det är ngt jag måste ha i tankarna hela tiden..annars så faller jag in i det gamla inprogrammerade direkt..än så länge..när jag kommer på mig själv att göra det nu..så rättar jag mig direkt och säjer till mig själv att det där kunde du ha gjort bättre men du är okej ändå.

Och jag håller med dig Kia att människor som är den dom är verkar så fria..och det lyser om dom..de är sådana människor man blir glad av och vill umgås med..

Tänker lika som dig ang rädslorna, det är dom som hindrar en och sätter upp gränser..när man utmanar dom så är de egentligen inte ngt farligt alls…men som sagt man måste prata med sig själv och ändra sina tankar för att komma över dom…

det är ju ifrån tankarna som känslorna kommer…utan tankar inga känslor….medvetna lr omedvetna..

Tack för att ni finns och tar er tid att skriva till mig…det ger mig mer styrka att fortsätta mitt inre arbete…och jag ger inte upp den här gången..nu ska jag bli fri helt enkelt..

Kram!

Jag är nog en av de där "fria" människorna (inte för att folk verkar bli speciellt glada åt mig för det ). Jag tror du är på rätt spår, ulraxe. Prova att agera på nya sätt, utanför det gamla mönstret, och ibland så känns det bra och rätt i själen på ett alldeles speciellt sätt. Då har du hittat ett steg på din väg.

Folk omkring dig blir säkert glada av att vara i din närhet..Du verkar vara en härlig personlighet:)

Och jag försöker verkligen…problemet är inte de medvetna tankarna utan de omedvetna som triggar i gång mina "jag är dålig"känslor…

men en dag i taget…ett möte till människor i taget…

och det är ju inte endast programmering från min pappa..utan även från samhället i stort…Man förväntas vara på ett visst vis för att vara "normal"(ett ord jag avskyr,för vem bestämmer sånt eg)

Och mkt pga att jag är ett maskrosbarn så är jag speciell i min personlighet..känner sällan att jag passar in ngn stans..utan jag känner mig som en alien…:) men jag försöker intala mig själv och omgivningen att ANNORLUNDA är det bra att vara….

Som sagt vem vill dö som en kopia..inte jag iaf..

Kram på dig!