Men du … han åkte tillbaka. Han tog inte återfallet. Det är stort.

Jag håller dig i handen, vännen, du är inte alldeles ensam. Hoppas kuratorn är en person du får förtroende för.

Han valde att inte ta återfallet, genom att åka tillbaka till behandlingshemmet så valde han nykterheten/drogfriheten. Som # 1 säger det är stort!

För hur har han gjort alla andra gånger då suget kommit? Jo, tagit sitt återfall.

Det är mycket att tampas med när nykterheten kommer. Nu vet jag inte om han är på ett behandlingshem med inriktning på AA/NA. Men om det är så är det viktigt att även du tar kontakt med en anhöriggrupp. Det är lättare att stötta då.

http://www.al-anon.se/   Al-Anon ger dig möjlighet att träffa likasinnade. Ni kan dela hur ni ska handskas med problemen, ni kan skratta och gråta om eländet,

Du pratar om att han ej pallar att komma tillbaka till sin missbrukarstad.

Jag köper inte det riktigt, för suget kommer att finnas vartän ni flyttar, så en geografisk flytt är inget som löser problem.

Han måste klara att träffa sina forna missbrukarvänner utan att ta ett återfall. Vartän ni skulle flytta så finns det missbrukare och den som själv vill missbruka är suverän på att hitta "missbrukarvänner."

Men jag tycker ändå att ni är på god väg. Han har tagit tag i sina missbrukarproblem och du har sökt hjälp och stöttning.

Jag hoppas verkligen att det kommer att lyckas för er, för ett nyktert/drogfritt liv är värt så mycket. Jag vet!

Fortsatt gärna att ha den här sidan som ett bollplank!

Jag är verkligen stolt över han att han gjorde rätt väl. Men det är som han säger…vad händer när hans tid på behandlingen är över. Vart ska han vända sig då? Han ringer inte till sin sponsor heller, vilket han säger att han ska göra då det blir svajjigt.

Idag ringde jag till han övervakare/medmänniska….han kom och pratade lite med oss båda, sen körde han honom till bussen.

Jo jag har gått på al-anon men det var inget för mig. Jag tycker att det var alldeles för mkt focus på missbrukaren….har funnit en annan grupp som heter Sinnesrogruppen…men jag ser jättemkt fram emot att få träffa kuratorn….

Tack för att ni finns därute…även om man ej vet vilka ni är!

Era ord värmer och får en att förstå

Ja, vad händer när han kommer ut och måste stå på egna ben? För det är då alla svårigheter dyker upp. Ett behandlingshem är en otroligt skyddad miljö, men det gäller att ta tillvara de verktyg som han får.

En sponsor ska till finnas när tvivlen kommer, men ibland får man byta sponsor för det är inte alltid som personkemin stämmer. Man måste ha mer gemensamt än viljan att bli nykter/drogfri.

Själv valde jag bort sponsorbiten, i stället tog jag till vara på den hjälp jag hade av AA/NA-möten.

Men det var heller inget som var givet från början. Jag fick kämpa med de demoner jag hade i början. Min tilltro till folk var lika med noll och jag hade svårt för vissa saker. Men så småningom lärde jag mig att ta till mig det som jag hade nytta av och strunta i allt annat.

Det du skrev om att AlAnon inget var för dig får mig att undra om du gav det och dig en riktig chans. För det kan ta tid innan poletten ramlar ner och man riktigt förstår budskapet.

Angående behandlingshem så finns det oftast en återvändarvecka som man kan ta till om det blir för jobbigt. Samtidigt tycker jag att din sambo ska ta tillvara på AA/NA-möten. Han behöver inte köpa allt, men den samvaron som finns där är guld värd för en nynykter människa.

Han bojkottar allt vad möten heter. Delvis för att han lider av panikångest och det blir så fruktansvärt jobbigt för han. Han kan komma långt med att sätta sig på stolen men han drar innan det ens hinner komma igång.

Han tycker själv att det är jobbigt som tusan…han vet ej hur hans ka fixa det.

Visst har han mkt demoner och förföljelsemanier…och det gör han stressad och stressen utlöser allt annat…så det blir som en ond cirkel.

Jag var på al-anon ca 10 ggr…men jag fann ej hjälpen där…tyvärr. Nu hoppas jag på anhöriggruppen som jag ska ta del av till veckan. Dom håller till på alkohol och drogmottagningen….jag hoppas iaf att det kan ge mig det jag söker.

Men jag ger mig inte.

Jag tyckte mötena var en pina i början och fick panik varje gång ordet kom till mig; Jag heter Kerstin och är alkoholist/narkoman och jag föredrar att lyssna. Det var det enda jag sa på mycket , mycket lång lång tid.

Det fanns ingen som tyckte att jag var konstig för det, jag var ju inte den första som teg sig igenom möte efter möte. Men jag lärde mig mycker på att lyssna, lärde mig att deras problem och glädje såg ut som mina.

Men så småningom (jag vet inte hur) lättade det och jag kunde delta mer aktivt i mötena.

Mina mötesvänner hade förståelse för min svårighet att tala i grupp, men lite, lite i taget lossnade det.

Ibland är man tvungen att ta tag i sina rädslor för att övervinna dem och när man lyckas så har man tagit ett STORT steg.