Etikettberoende
Läst 2627 ggr
Tumulus
2009-02-27, 00:45

Jaha, då har man kränkt nutella och kakor...

Skammen, ja det är väl det man känner efteråt när man kränkt i sig kakor och nutella istället för att äta riktig mat.

För att börja ifrån början, jag har nyligen erkänt att jag lider av ätstörningar. Har ju dock vetat detta hela tiden men så vanligt glömmer man bort detta efter en veckas bra kost som slutar i att man gömmer sig i ett rum och får kränga alla dess läckerheter ifred och under flera timmars tid, en tid som pendlar mellan skam och tillfredställelse.

Missbruket av socker och mat har alltid funnits där. Jag vet att det inte har med sockret att göra, jag kan äta vad som helst så länge det är mycket under mina "perioder". Skyndar mig gärna hem snabbt, efter att handlat mina "synder", för att sitta och vältra mig i lycka och i sorg. Jag vet att jag äter när jag är sårbar eller känslig, har halsbränna (postraumautisk stress kallar jag för halsbränna, lite naivt…) eller är stressad i situationen jag är i.

Problemet är att det går inte längre. Det är nock nu.

Jag är ganska bra på att vara "abstinent", som jag hört vissa med samma problem använda här. Men när jag väl är i mina perioder eller inte ser resultat om mitt nyttiga och hälsosamma liv så kränger jag.

Först äter jag tills jag mår illa eller är ganska nöjd, sedan efter en timme eller två äter jag igen.

En helg åt jag en stor chokoladtårta för mig själv i omgångar, och den var stor. Detta plus hälsosamma måltider så som lax, sallad och äggröra. Jag vill inte att min pojkvän ska få reda på detta, men det kommer han att göra.

Nu ska jag bara samla på mig mod att berätta att jag ska börja gå på Anonyma Överätande möten, eller OA.

Jag är så rädd för att bli nobbad eller förolämpad eller att inte bli hörd, nedröstad. Då blir jag tyst, sväljer gråten och jag bryter ner mig själv sakta men säkert.

Allt handlar om min barndom, det vet jag, och ja tonåren också men då var problemet tvärt om, för mycket motion och lite ätande. Det eskalerad everkligen när jag flyttade hemifrån första gången. Allt gick åt skogen och jag började tröstäta och min dåvarande pojkvän slösade pengar istället för att betala hyran. Mina tänder började bli värre och värre. Jag blev större och större, skulderna lika så.

Lång väg till nuet, måste idag ta hand om konsekvenserna fortfarande och jag tror det är en av faktorerna att jag fortfarande överäter. Disillusionerad som man är glömmer man bort sina problem för ett tag men efter någon vecka, till och med timmar, kommer det igen och man försöker vara stark. och det går, jag blir bättre och bättre på det, mycket för att jag varit mig egen psykolog hela mitt liv (vilket i sig inte är ett bra alternativ).

Men jag har fortfarande mina perioder. Jag intalar mig själv att jag har förtjänat till exempel den där stora tårtan som skulle kunna räcka för 6 -8 pers.

Varför ursäcktar man sitt beteende så? Vad är det som får en att förlåta att man förstör sin bästa vän, sig själv?

 Det är ju förstås ett beteendemönster nerärvt från familj och omgivining. Men jag skulle ALDRIG tillåta någon behandla mina vänner eller mina syskonbarn på det viset. Där fösöker jag alltid skydda dem och vara till hands, även om orken inte alltid finns där.

Jag går nu in i et nytt skede i mitt liv, och mycket förändras, så det är enkelt att säga att jag överäter nu på grund av detta. Men samtidigt är processen så helande, även om jag nu "misslyckas", för nu har jag erkänt att jag bedövar mig själv med mat, och innan i livet med nikotin, alkohol och droger. Jag är friare nu än jag varit på många år och insett vilka problem OCH styrkor jag har.

Nu ska jag bara klara av sista vägen och berätta detta för min sambo. Jag ska däremot undvika konfrontation med familjen, för att jag tror det kan försvaga mig och min framgång.

Usch, detta var jobbigt, och ostruktuerat. Hehe, jaja, man kan ju inte klara av allt, eller hur?

Porklash
2009-02-27, 08:36
#1

Du har alldeles rätt man kan inte klara av allt. En sak i taget.

Tycker du har rätt i att börja att berätta för din sambo. Att erkänna för den människa man lever med är enligt min åsikt ett bevis på att man har förtoende för den personen och att man börjar ge upp lögnerna. Skulle dock inte förvåna mig om din sambo egentligen redan vet eller har haft det på känn länge.

Jag blir lite orolig över din rädsla att bli nobbad,inte hörd eller nedröstad på OA eller har jag missuppfattat nåt nu? Har du varit på OA möte och upplevt något sådant? Vitsen med mötena är väl att alla ska få dela vad de vill och att de som lyssnar ska vara tacksamma för den delning de får höra oavsett vad den handlar om.

Har du aldrig varit på möte förut så kan du faktiskt bara lyssna på de andra vilket kan vara en mycket bra början till att förstå gemenskapen. Känner du dig osäker så fråga någon. Att be om hjälp är en styrka som få av oss missbrukspersonligheter har men jag är säker på att det kommer att finnas de som blir tacksamma för den hjälp de kan ge dig. 

Hoppas jag inte svamlade till det alltför mycket i min morgontrötthet.

pEr

Tumulus
2009-02-27, 13:52
#2

Hej Per!
Tack för dina ord!
Jag tror också att sambon har det på känn men för mig själv är det svårt att erkänna det också, även nu.

Nej, jag menar inte OA, tror att texten kommit lite fel när jag klistrade in det i inägget! Rynkar på näsan Jag menar rädsla i allmänhet, om jag nu berättar för människor om mitt missbruk. Folk reagerar så annorlunda, en beter sig som det inte var något speciellt alls, andra blir (förvånande) avudsjuka och bagatelliserar, andra blir förkrossade och undrar om det är något de gjort fel (familj). Men klart så har jag några fina kompisar också.
Är rädd för att sambon vill att vi ska klara det själv, tillsammans, medan jag tror att jag även behöver andra, vilket kan såra min sambo men att sambon tycker det är bra ändå.

Jag har aldrig varit på OA och jag hoppas på att få lite tröst och råd, men också bara lyssna på andra kan vara ett bra steg för mig.

Och nej, du svamlade inte alls. Det var toppen!
Och tack.

Porklash
2009-02-27, 21:40
#3

Okej då fattar jag bättre.

Nej förståelse för sitt beroende kan vara svårt att få så därför skulle ju OA kunna vara väldigt bra för dig. De vet ju precis hur det är.

Vi som är här vet.

Ha tålamod med din sambo kom ihåg att du ligger före i "tillfrisknandeprocessen".

Låt det ta lite tid…

pEr

Tumulus
2009-02-27, 21:54
#4

Tack! Känner sig bättre av att höra det från någon som vet.

Glad

Ska till OA när tillfälle ges.
Men är det bara att dyka upp på mötet i sin ort? Oannonserat?

kerstinjo
2009-02-28, 11:41
#5

Det är bara att dyka upp och nykomlingen är den viktigaste på mötet. Jag lovar att du kommer att bli välkomnad.

 Kerstin 

 

Tumulus
2009-03-01, 15:21
#6

Tack. Jag hoppas jag kommer att gå dit när den dagen är kommen när jag är mogen. Just nu svänger det mellan att jag MÅSTE för mig egen skull och till att jag kanske kan klara det på egen hand iaf.

Jag har ju klarat av att bli av med alla andra beroenden jag haft innan, men denna är värst, för den är den sista jag ska bli av med men också min käraste och äldsta tröst och vän: Mat!

Tack!Glad

Gronstedt
2009-03-01, 15:48
#7

Som du säger så kommer du att gå dit när du är mogen. Det kanske dröjer innan det är "dags", men man kan inte stressa fram sådana här omläggningar i livet, de måste få ta tid.

Lycka till!

Tumulus
2009-03-01, 16:20
#8

Tack! DU har så rätt så!

Upp till toppen