Jag har lust så det tutar ur öronen, men den har kommit sig smygande gradvis. Jag förvånar mig själv med allt jag vill och kan och orkar och förmår. Men det är inget som man kan tvinga fram.

Den deprimerade självupptagenehten behövs också. Jag tror man måste gosa ned sig i den ett tag för att känna efter var man har sig själv och sin "basnivå". Man måste få vila och vänja sig vid att bara vara, innan man tar itu med att vara en ny person!

Vad härligt Grönstedt!!

Du har nog rätt, man kan inte tvinga fram lusten!

Du skriver orden bara vara.. och det påminner mig om att :ja just det! det är vad jag ska vara i och låta allt bara vara ifred.Inte forcera och puscha.. det har jag gjort så mycket i livet..gammal vana.

fortsätta göra fotarbetet och stegarbeta lite. tack kram buddhina

Jag har en depression, vilket gör att lusten till allt försvinner. Dock tycker jag att det är lite enklare när jag faktiskt lyckas göra något, om än så lite, som jag vet att jag i vanliga fall brukade uppskatta. Rätt som det är smyger sig lusten tillbaka och då är det underbart!

Jag tror inte det finns något generellt tips som funkar för alla, eftersom de bakomliggande orsakerna till "symptomet" kan vara så varierande. För mig är det meningsfullt att ta hand om mina djur och ge dem en riktigt bra tillvaro, och i förlängningen ger det mig tillfredställelse med. Det ger mig en viss mening att studera, för att jag vet att jag i normala fall (och förhoppningsvis senare) kommer att uppskatta att ha utbildningen i ryggsäcken inför framtiden.

Hur vill du ha det? Vad tycker du är meningsfullt? Det behöver inte vara renovering av kåken under 6 mån, att göra karriär eller sådana saker. Kan vara en så "liten" sak som att faktiskt betrakta en solnedgång bara för att den är vacker och att man har tid. Att plantera om en blomma för att det ger en lite ro/blir snyggare. Man behöver inte kuta fram i livet om man inte känner att det ger något. Ibland behöver man ändå dessa stunder då det får komma som det kommer, för som nämnt. lusten kan man inte tvinga fram.

Jag tror inte att jag någonsin varit kliniskt depprimerad så som jag har fått symptomen förklarade för mig. Men jag har varit nedstämd otroligt nedstämd på gränsen till depprimerad. Min lösning har alltid varit att aktivera mig, tvinga mig till träning eller annan aktivitet trots att jag känner hur psyket säger åt mig att stanna hemma och deppa o hata världen och alla i den inklusive mig.

Gå ut och gå en promenad varje dag, känn den friska luften gå lite längre när du känner dig bättre lite kortare när det är sämre huvudsaken är att du kommer hemofrån och släpper tankarna.

Sen kan du sakta men säkert intensifiera din aktivitet, ring en vännina du inte prqtqt med på länge o be henne göra dig sällskap, vem vet hon kanske säger ja?

Hur som helst : kortfattat aktivera dig! det är min medicin emot nedstämdhet och deppression. funkar på mig iaf

Beavis, jag tror man ibland måste stanna upp och möta sin nedstämdhet. Man kan inte bara tvinga bort den igen och igen, förr eller senare måste man igenom den i stället för förbi.

Gud vad gott det är att komma in här och få läsa era rader..

Jag tror faktiskt att jag är deprimerad eller kanske bara nedstämnd men jag vill inte riktigt erkänna det för mig själv.Så jag försöker hitta en quick fix på nåt sätt… bläää.

Nu tänker jag på johannesört..?? Kan det va nåt?

Jag har varit så sjuk i utmattningsdepression i många år och nu efter beroende- behandlingen upplever jag att jag inte längre är utbränd…och det är ju fantastiskt ! då tänker jag att jag borde oxo vara pigg o glad .. för jag har haft riktigt fina perioder sedan jag kom hem för 7 mån sedan, med en massa lust o glädje och jag vill att det ska !! vara så.

När det blir tomt o ingen lust då blir jag så rädd..

Jag blir rädd att jag kommer att gå ner mig igen och insjukna i utmattningsdepr igen eller börja dricka igen osv.. Rädd rädd rädd.

Som tur har jag en jättefin stor hund som ser till att jag kommer ut ett par timmar o går varje dag. Henne sköter jag väl och det är min räddning..Sen har jag min kvinnogrupp oxo och eftervård och möten och OA vänner och er och arbetsträningen..

så egentligen gör jag en hel del men jag vill inte.. Det är bara när jag gör nåt kul med min hund som livslusten glimtar till.. typ tränar drag med henne och det går fort! Har börjat äta rosenrot, ett proffs säger att det kan ge drivkraften tillbaka..sen äter jag mivitotal o d vitaminer oxo.

jaja..ska läsa på lite om depr o nedstämndhet och se om det kankse kan vara så.. kram Buddhina

känner igen mig i rädslan att bli utbränd igen.har haft den i 17 år nu,blir fortfarande rädd när jag känner mig tom,har svårt att inte göra nånting ,tror genast  att "nu är det nåt på gång"

men har inte blivit sjuk igen även om jag haft många perioder som jag inte känt mig "uppåt"

jag har ingen reserv att använda när det är för mycket,den är ju förbrukad då jag gick på sparlåga i många år innan allt rasade.

fint att du har många som är dina vänner

Hej Kicka.

Ja, det var fruktansvärt att vara utbränd med en massa otäcka symtom.

Jag hade yrsel, högt blodtryck o minnes o koncentrationsproblem o talproblem och en massa andra fysiska o psykiska problem..  usch jag vill verkligen inte dit igen.

tomheten skrämmer mig så och det är som du säger.. när nåt inte är bra ja då kommer oron…är det nåt på gång?

Ser du samband mellan beroende och utbrändheten?

kram buddhina

hej buddhina

hm..jag vet inte har nog aldrig tänkt på det,men

vet säkert som du säger att jag inte vill dit igen.

Detta har lärt mig enorm mycket, vissa dagar o andra är erfarenheten som bort blåst,då står jag där som en nickedocka och säger ja, fast kroppen skriker NEJ!

För mig går styrkan i att tänka på mig själv i perioder, ibland känns det okej att säga nej o ibland är det massa skuld i att säga nej.

Vill berömma dig för att du har ett beroende också som du tampas med och att du lagt av med det.

kram tillbaka om du vill

jag ser film försöker göra saker! sitter en del vid datorn då den är rrätt stor del i mitt liv den brukar fula ut tumrummet ibland musik är ocksså jätte bra!