Etikettvi-som-är-anhöriga
Läst 4349 ggr
phernilla
2009-02-15, 08:21

WoW kraschade min familj!

Mitt ex blev spelberoende av WoW!

Jag kämpade i 1½ års tid för att få honom att inse att han kastade bort precis allt vi byggt upp, hela vårt förhållande, hela familjebilden, all tid med vår lilla son, all kvalitetstid, all fritid, sina vänner… Allt!

Han lyssnade varje gång, jag trodde han förstått, sen gick det 5 minuter, sen satt han där igen. Spelandes hela dagen o kvällen o nästan hela natten lång. Han la sig väl som tidigast runt 2-3, o kunde då för sitt liv inte begripa att jag tackade nej till att ha sex med honom?

Hur sugen är man på att ha sex med någon som dels inte respekterar en som människa, o hur sugen är man kl 3 på natten då man fått sköta precis allt själv, hela låååånga dagen?

Jag sa flera ggr att vi nog borde flytta isär, men han tog mig inte på allvar… O ja, jag flyttade ju inte…

Inte förräns en dag, då jag kände att "nu orkar jag verkligen inte mera, jag förgås som människa!".

Så då satte jag mig faktiskt ner o skrev ett mail (han har alltid haft svårt att prata om känslor då det är allvarliga saker som dessa, men via mail har han alltid haft lättare för att uttrycka sig, där har det alltid varit raka motsatsen) till honom o berättade att "nu flyttar jag, jag orkar inte mera, mina känslor känns helt döda nu, efter alla tåg med detta WoW som gått".

Han svarade att han förstod mig, o vi mailade fram o tebax den dagen (jag var arbetslös då o han på jobbet). Han ville inte separera, men förstod. Detta var den 4 februari -08.

Jag bodde kvar ett halvår, dessvärre, för det var praktiskt omöjligt att hitta en ny lägenhet här. Inte det lättaste då man är arbetslös. Den 1 augusti -08 flyttade jag in i min egna lägenhet (fick kontrakt i 2:a hand) o har bott här sen dess.

Hans spelande fortsatte efter att vi separerade…länge!

Tiden gick o vi har hela tiden varit goda vänner o umgåtts o sådär. Ofta flera dagar i veckan, delade på bilen, bl.a fram tills i November. Därefter blev det glesare o glesare mellan gångerna vi umgicks. Ännu lite senare så umgicks vi inte alls…

Då det pågått så ett tag så hade jag fått en lång tid på mig att fundera över mitt liv o vad jag ville, vad som var viktigt för mig, osv… Jag insåg då att: "Jag saknar honom! Jag vill ha honom tillbaka, han har nu nästan slutat spela helt, hittat tebax till vännerna, umgås med vår son igen o är en helt underbar pappa, en underbar vän för sina vänner, han hälsar på folk om helgerna då han är ledig. Han är nu precis den där killen jag föll handlöst för, för 5 år sedan… Men är det försent?, blev då min fråga till mig själv…

Jag funderade ännu ett tag över det här, kände mig till sist säker på att "jag vill ha honom tebax, det är det här jag vill"!!! Jag samlade mod till mig för att prata med honom o berätta hur jag kände, men det tog länge innan jag vågade. Kände mig så dum, som om jag gjort nåt fel nästan. Komma o krypa nu, liksom? *hmmmm*

Till sist, en dag, så tog jag mod till mig o berättade precis hur jag kände o hur mycket jag älskade honom. Att jag nu fått tid för mig själv o hunnit fundera över allt som varit. Att jag NU vet vad jag vill med mitt liv, o att jag vill leva med honom, jag vill att vi ska bli den där familjen igen! Men att jag då, då jag valde att lämna honom, verkligen var körd i botten o inte såg nån annan utväg då. Jag orkade helt enkelt inte mera då! Att det ju var spelandet som bröt mig i smådelar, totalt. O att jag nu ser att han inte spelar längre, på det sättet…

Hans reaktion blev ju inte riktigt den jag hoppades på… Han sa väl ungefär att: "jag tror att det gått för lång tid, tyvärr", "Jag har nog inte dom rätta känslorna längre, tyvärr", "jag tror att det är försent, tyvärr", osv osv osv…

Jag sa att: "tror du, eller vet du?"

"Jag tror", svarade han.

"Kan du inte iallafall fundera lite över det här, du behöver ju inte bestämma dig nu. Fundera på det?"

Han lovade att göra det, o han sa att: "Vi kan ju träffas o sådär o se vad som händer o sker, men ha inga förhoppningar… ok?"

"Nej visst", tyckte jag. O vi började umgås. Detta är la ca 2 månader sen nu, o nu känner jag att jag inte orkar kämpa mera…

Vi umgås…visst!
Vi gör saker tillsammans…visst!
Vi hälsar på gemensamma vänner tillsammans…visst!
Vi kan umgås en hel kväll o se film, äta gott… 

Men… Mer än så blir det verkligen inte! Han tar inga som helst initiativ till att det ska bli mer än så. Han verkar bara se mig som en vän numera. För hans del så verkar det tyvärr som att det är precis som han sa från början: "FÖRSENT TYVÄRR".

Så…

DÅ:
Då, från början, så lämnade jag honom, o han bönade o bad om att få mig tebax, att jag skulle ge det en ny chans, osv… Men jag orkade verkligen inte då, o kände mig känslomässigt helt tom!

NU:
Nu är det tvärtom, jag vill ha honom tebax, men han känner sig tom, känslomässigt, gentemot mig! Jag känner skuld, jag övergav min familj, jag gav upp (för lätt?), jag var feg (kanske, eller?) som valde att bara bryta o flytta… Jag förstörde vår familj. Familjen som jag ville leva med resten av mitt liv. Det var min dröm en gång, o nu har jag krossat den totalt! Det gör ont!!!

MED FACIT I HAND:
Nu, med facit i hand, så ångrar jag bittert att jag DÅ gav upp! Jag skulle ha försökt med nåt annat, nåt mer. Familjerådgivning, bryta internet (som nån så fint nämnde ovan), behandling för spelmissbruk… You name it…

Men… Då det begav sig så var jag så känslomässigt slut så jag orkade inte kämpa mera alls, inte ensam, inte helt själv.

_Det var min historia!
Ber om ursäkt för att det blev så långt, men har inte berättat för någon om detta innan, o behövde verkligen skriva av mig!

Tack så mycket om nu någon orkade läsa ända hit ner…_

kerstinjo
2009-02-15, 10:57
#1

Tack Nilla för att du delar med dig av ditt liv och visst orkade jag att läsa.

Saker som man inte pratar om är oftast lättare att skriva om.

WoW kraschade ditt liv skriver du och på sätt och vis kanske det gjorde det. Men jag har svårt att se vad du kunde ha gjort annorlunda. Du kämpade dock i 1½ år innan du kände att du inte orkade.

Jag tycker inte att du var feg och gav upp för lätt. Trots ditt kämpande så gjorde han ett val och valde spelandet framför dig.

Man vet aldrig hur det hade avlöpt om ni hade fortsatt med ett ganska dött förhållande. Kanske hade det slutat på detta sättet ändå?

Det finns säkert någon för dig därute någonstans.

 Kerstin 

 

[IsabelleA]
2009-02-15, 23:07
#2

Jag hade ungefär samma beroende. Jag gick oftast inte och la mig utan gick direkt till skolan dagen efter. Jag tyckte att det var helt normalt, dock skämmdes jag när mamma kom in kl 5 på morgonen och undrade vad jag gjorde uppe. Jag förstod inte. Jag hade önskat att någon pratade med mig om detta och sagt att jag var spelberoende. Efter ett år gick detta över och det är jag otroligt tacksam för. Jag tycker att du var stark som gick igenom detta även om du längtar tillbaka till fd. pojkvännen nu så tror inte att jag skulle agerat annorlunda. Du är stark det måste jag säga!

Gronstedt
2009-02-16, 17:56
#3

Jag tycker inte du gjorde fel och jag tycker nite du gav upp för lätt, phernilla, även om det är svårt att döma utifrån. Men tyvärr är det ofta så att man älskar det man inte kan få. När du ville göra slut tiggde han och bad, när han sedan inte verkar vilja ha dig så längtar du efter honom.

Om jag ska vara brutalt ärlig (du behöver inte läsa vidare) så låter det som om han fick det bästa av två världar. Han har kommit loss ur sitt spelberoende, han har dig som längtar efter honom, som känner skuld och som är tillgänglig när han känner för att umgås - men han behöver inte bry sig ett smack om dig och dina känslor. Om någon ska känna skuld här är det väl han, som körde över dina känslor i 1,5 år och sedan, när ditt uppbrott hjälpt honom att komma loss, så kan han fortsätta att utnyttja och köra över dina känslor med hänvisning till att han "känner sig tom".

Tigg inte kärlek av en som ingen har att ge! Det finns massor av varelser i världen som har hjärtevärme och passion att dela med sig av. Du behöver inte leta efter den i en tom källa.

kerstinjo
2009-02-16, 23:27
#4

Kloka Gronstedt!

 Kerstin 

 

Karin300
2009-02-18, 00:55
#5

Dit story ger mig tankar…du funderade ju så länge att lämna honom, du ville ju inte ha detta liv med spel, varför saknar du detta nu?

Jag förstår allt detta med bra pappa till barn och en underbr människa, världens finaste man, bra i alla möjliga sätt och sen en monster…spelmonster, alkoholmonster, drogmonster vilket som helst. Tänk om jag också ska sakna min tva barns pappa om jag bestämmer att lämna honom för sitt missbruk? Men hur länge ska man kämpa mot missbruk? Kan man överhuvudtaget göra det åt någon annan?

Tack för dina tankar i allafall ;) Den gav mig lite kraft…

elisabeth83
2009-03-12, 13:57
#6

Ett sätt att få frid är att låta människor vara som de är.

(vad jag vill säga är att man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv. är man inte nöjd med tillvaron måste man själv se till att det blir en förändring. sen är det nog viktigt att inte hänga upp sin lycka på en annan människa, det är bättre att ha den i sina egna händer!!)

Hoppas du hittar ett bra liv med dig själv, du är den enda du egentligen behöver! :)

phernilla
2009-03-12, 18:08
#7

Elisabeth83:
Tack för dina oerhört kloka ord! Verkligen :)
Det var nog nåt av det klokaste jag nånsin hört!
Tack!!

phernilla
2009-03-12, 18:09
#8

Karin300:
Vad bra att nån kan få krafter med, genom att läsa om hur jag haft det o hur det kan vara. :)

phernilla
2009-03-12, 18:11
#9

Jag kan tillägga för er alla att:
Jag valde att gå vidare utan honom. Jag känner att det är det enda rätta. Dels så har vi redan brutit upp en gång, vi har ett barn tillsammans. Jag har ett barn sen tidigare som fullkomligt avgudar honom! :)

Skulle vi försöka igen o misslyckas… Vad händer då?

Jo, då är det, än en gång, barnen som tar stryk av allt! Det är det inte värt, inte för nåt i världen. Barn ska skyddas ifrån sånt om det går!

Dessutom så är det, trots allt, inte alls så tokigt att BARA ha honom som min vän, har jag kommit på nu. Jätteskönt faktiskt!

elisabeth83
2009-03-12, 19:03
#10

Phernilla:

*rodna* tack för dina värmande ord. jag har länge att svårt att tro på detta själv men nu lever jag faktiskt som jag lär… och det är underbart! man får ro i sig själv och jag älskar numera att umgås med mig själv, kan tom längta efter egen tid!

Vad härligt att höra att du känner dig mer till freds med din situation. Jag tror du gör mycket klokt i att inte försöka få tillbaka honom. Bättre att ösa tid på dig själv och ditt barn!

(föresten förstår jag det där med wow, min kompis skilde sig från sin kille pga av att han bara spelade)

Ta-Co
2009-03-25, 08:33
#11

Vad bra att du gått vidare phernilla. Skönt att läsa att du nu känner dig tillfreds med hur det har blivit.

Fina, kloka kommentarer det har skrivits i denna tråd. Tycker jag växer en smula varje gång jag läser liknande inlägg och svar.

Tack för det och en värmande kram till dig phernilla

Upp till toppen