Etikettberoende
Läst 5295 ggr
Lionessa
2009-04-15, 01:08

Avtändning. Tredje "rena" dagen.

Hejsan,

Jag blev medlem här i ren desperation. Vet inte ens om jag lägger frågan i rätt forum men måste bara få skriva av mig till någon.

Jag är 28 år och har varit beroende av subutex under många år (alltid köpt det svart). Lyckades vara ren ett par år o gick behandling, men började igen när killen gick bort för ca 8 månader sedan.

Nu vill jag sluta!!! Jag vill vill vill. Har så mycket som motiverar mig och jag MÅSTE fixa detta.

Men jag är så förbannat rädd… Livrädd för hur jag mår, och kommer att må.

Har min tredje subutexfria dag idag. det är ju ingenting! Har tagit fyra citodon när jag mått som sämst men dom hjälper ju inte. Tror jag inte iaf. Kallsvettas och fryser och är helt orkeslös.

Har inte direkt någon att snacka med om detta.
Kanske börjar jag behandlingen igen, men då måste jag vara ren en månad först för att börja där.
Så jag måste klara denna avgiftning nu annars kan jag lika gärna dö jag med känns det som.
Fan, jag har så mycket att leva för egentligen. En egen lägenhet, en älskad vovve, fina föräldrar..

Har någon gått igenom något liknande?
Kommer jag må mycket sämre?
Hur ska jag isf orka?!

Vet inte vad jag ville med tråden egentligen. Mest bara att få skriva av mig och kanske skriva lite då och då när ångesten blir för stor.
Hoppas det är okej.

Kram
Mia.

Porklash
2009-04-15, 01:39
#1

Det är så okej det kan bli.

Du har ju lagt av för och vet ju att du klarar det. Du fixar det den här gången med!

Du vet ju dessutom att ditt mående kommer att gå över.

Går du på möten och hämtar stöd därifrån?

pEr

kerstinjo
2009-04-15, 10:45
#2

Du hamnade precis rätt när du kom hit. Vi är inga experter, men vi har själva en ryggsäck med gamla missbruk.

Du har fixat det här tidigare och kommer att göra det nu med. Det blir mycket "Håll ut, det går över."

Priset när du lyckas har du redan; Fan, jag har så mycket att leva för egentligen. En egen lägenhet, en älskad vovve, fina föräldrar..

Använd Forumet som ett bollplank och skriv så mycket du vill, det kan hjälpa när det känns för jävligt.

Välkommen hit förresten!

 Kerstin 

 

Lionessa
2009-04-15, 12:02
#3

Tack snälla ni. jag behövde verkligen höra det där.

**Porklash
**
Jo jag har klarat det en gång. Men då fick jag hjälp med avgiftningen i öppenvården och hade mediciner som tog udden av de värsta symtomen. Både sömntabletter och dexofen o blodtryckssänkande som catapresan.
Men denna gång vill jag inte ta en massa mediciner under tiden för jag vet hur mycket det drar ut på lidandet. Förra gången var jag pangdålig fysiskt i tre månader just för att jag förlängde måendet med medicinerna. Det orkar jag aldrig nu.

Nej jag tar inte hjälp av möten. Har varit på ett enda möte i hela mitt liv. Ibland skriver jag delningar på NA's mailinglista, men det är ju inte samma sak som att gå irl kan jag tänka.
Jag bor i en liten stad och det finns varken NA eller AA här. Närmsta NA-möte ligger 8 mil bort och jag har ingen bil, o busstiderna går dit men inte hem.
Det blir ett sådant projekt att bara ta mig dit/herm att det inte blir av.
Men min bror har lovat skjutsa mig nångång då han inte jobbar, och jag borde kanske ta den chansen?
Nu är han iofs utomlands ett par veckor men kanske när han kommer hem.
Tror du det är en bra idé?

Kerstinjo

Tack snälla. Det är precis sådant "Håll ut det går över" jag behöver. För när jag mår såhär så tror jag på något sjukt sätt att det är såhär jag kommer må resten av livet. Typ att jag inte kommer ihåg att man faktiskt kan må bra som drogfri, för det gjorde jag, mådde bra alltså. vet inte varför det blir sånahär tankar..

Vilken fin vovve du har på din bild förresten!

kerstinjo
2009-04-15, 12:14
#4

# 3 NA vore en jättebra ide. Jag vet! Delningarna på NA`s mailng lista kan aldrig ersätta ett NA-möte. Men det är bättre än inget

Du missar gemenskapen och vänskpen och "jag är inte ensam"-känslan om du inte går på NA möten. Ta chansen, du har inget att förlora.

Jag vet inte hur många ggr jag har fått höra "Håll ut, det går över", men så är det, det går över.

Men jag tycker inte att det finns någon anledning till att du ska pina dig för mycket. Känner du att abstinensbesvären blir för besvärliga så kanske du ska ta hjälp med en nedtrappning?

För det är inte meningen att du ska falla tillbaka bara för att du inte klarar av abstinensen.

Tänk på den tiden du var drogfri och hur bra du mådde då, bara det är en sporre.

Du fixade det då och det kommer du att göra nu med!

Vovven är min unike och grodrädde Alfons Töntbull.

 Kerstin 

 

Lionessa
2009-04-15, 12:16
#5

Jag måste skriva ett till inlägg trots att det blir dubbelpost.
När min dåvarande sambo gick bort så bröt jag med alla vänner. Han var missbrukare och så även våra vänner. Jag bröt med alla o flyttade till en ny stad (denna lilla håla) där jag inte kände en människa, på gott och ont. jag visste att jag aldrig kunde bli drogfri sålänge jag umgicks med alla gamla vänner.

I denna stad umgås jag bara med en drogfri kille som blivit en ganska bra vän. Han vill vara mer än vän men jag har inte klarat det. Än, iaf. och han respekterar det tack o lov.
Han hatar verkligen droger men vet om mitt missbruk.
Det som är så sjukt är att jag oroar mig att han ska tappa känslorna/inte vilja umgås mer bara för att jag är dålig i nån vecka. Det är så sjukt, jag hade ju inte slutat umgås med honom bara för att han skulle vara dålig några veckor o inte på topp!

Vi lärde känna varann flera år innan jag flyttade hit, ändå tror jag att mina veckor av dåligt mående ska skrämma iväg honom. Och det trots att han försöker intala mig motsatsen. Jag får inte in det i huvudet. Eller, jag vågar inte lita på det för jag är livrädd att han ska försvinna. Och då gör jag som jag gjort förut, drar mig undan ist.

äh det ser ut som jag är världens vekaste människa. Så är det inte, jag lovar. Men jag är så galet rädd att folk ska försvinna från mig såfort jag inte är samma vanliga glada jag.. jaja, det var offtopic för en hel vecka..

Och om 3 veckor är det en minnesceremoni för min dåvarande sambo och jag är redan nervös. Vi var tillsammans i nästan 10 år innan han gick bort. På flera sätt hade vi det fint men på ännu fler sätt var det ett väldigt destruktivt förhållande också.

Det är hans vänner som håller i ceremonin och jag orkar inte träffa dom. Jag vet att flera kommer dit påtända som på begravningen och jag orkar verkligen inte se det. Samtidigt måste jag ju gå..
kanske ska jag fråga om brorsan kan följa med som stöd.

Men det är ändå tre veckor dit och jag försöker fokusera på idag och inte tänka så mycket framåt.

Tack för att jag får skriva här. Det gör att jag fokuserar på annat än hur jag mår för en stund.

Lionessa
2009-04-15, 12:23
#6

Kerstinjo

Okej, då ska jag ta min bror på orden och fråga om han kan skjutsa/hämta mig så fort han kommit hem. För jag tror (iaf när den värsta nervositeten gått över) att möten irl skulle vara bra för mig.

Om jag ska få hjälp med nedtrappning/avgiftningen så måste jag läggas in på 65:an, en låst avdelning i Falun. jag har varit där förut men bara fått stanna i två veckor max och då har jag kommit ut minst lika dålig som när jag åkte in. Jag orkar inte sitta inlåst där en gång till.
Hjälp i öppenvården fick man bara en gång sa dom. det var liksom en chans. Läkaren sa rätt ut till mig att jag inte skulle klara det för det hade ingen annan gjort. Sen när jag väl klarade avgiftningen den gången så slutade han heja på mig i korridoren :S Jättekonstigt..

haha jag fick mig faktiskt dagens skratt av din bild. Galet söt!
Jag har haft en amstaff själv som hette Selma. Jättefin var hon. Nu har jag en flatcoated som är minst lika go. Men hon börjar bli gammal fröken. usch det är det värsta med djur. Men gud sådan glädje dom ger en.

Gronstedt
2009-04-15, 12:37
#7

Hej Lionessa och välkommen! Som ovanstående skriver är detta alldeles rätt forum att skriva på, här är många som har liknande erfarenheter.

Det är viktigt att komma ihåg att det är OK att må dåligt när livet är djävligt. Det går att överleva det med. Det går över så småningom och det ljusnar. När man mår skit och bara vill dra täcket över huvudet, när man inte orkar mäta livet utan en liten djävel, eller en tablett, eller en spruta, eller en kaka - då är det helt OK att ligga kvar med täcket över huvudet och vara abstinent.

Porklash
2009-04-15, 14:54
#8

Gemenskapen i tolvtegsrörelsen kan vara till en sån stor hjälp så att du ska absolut ta tillfället i akt om din bror erbjuder dig skjuts.

Där kan du knyta "fysiska" kontakter som kan hjälpa dig mer direkt om det är det du behöver. Du kan lita på att de finns de som gladeligen vill hjälpa dig där.

Så be om hjälp och den finns där.

Ja tyvärr är den ekonomiska realiteten hos socialkontoren att de inte precis slänger behandlingstillfällen efter en… tyvärr för det är ett kortsiktigt tänkande men det är så vi i vårt samhället som prioriterar.

pEr

Lionessa
2009-04-15, 16:04
#9

Gronstedt

Hejsan!
Tack så mycket. Ja kanske orde jag påminna mig om att det är OK att ligga i sängen och inte göra så mycket i några dagar. jag är arb.lös men just därför försöker jag alltid göra något och jag får dåligt samvete när jag inte gör något även om det så bara är att sitta o måla eller dammsuga eller vad som.
Men just nu orkar jag verkligen ingenting mer än det allra nödvändigaste så jag ska försöka tänka att det är okej.

Porklash

Jag tror det skulle vara jättenyttigt för mig att ha en sponsor eller vad det kallas? För som det är nu har jag verkligen inte en människa att prata i verkliga livet med om det här, som förstår någorlunda. Fast just nu varken orkar eller vill jag träffa en människa iallafall.
Jag har lätt för att prata, men jättesvårt att våga skaffa nya kontakter. Tycker det är sjukt jobbigt att lära känna nytt folk och liksom släppa in dom. Det enda jag kan tänka på är om jag är tillräckligt söt/rolig/pratglad/skojfrisk/osv.
Men jag ska verkligen ta mig till ett möte så fort det går. Det ska jag göra.

//

Låg nyss och försökte sova en timme men det går inte. Jag är så jävla trött i kroppen att jag knappt orkar ta mig till sängen, sen när jag väl ligger där härjar ångesten så mycket och det går inte att ligga still. Sådär så man hör sitt eget hjärta slå i huvudet och man tror man håller på att bli helt kokko. Jag fattar inte hur ångest kan sätta sig så mycket fysiskt.
Gah vad jag hatar detta. En dag känns ju lika lång som tre…

Ikväll har det gått fyra dagar. Om lika många dagar till kanske det börjar bli bättre. Jag hoppas det så himla mycket.

Jag vill börja jobba på riktigt med mig själv och mitt missbruk så fort jag mår bättre fysiskt och orkar något. Jag har ju mått bra som drogfri en gång förut, då måste det bara gå igen.

Lionessa
2009-04-16, 00:07
#10

Fyy vilken lång dag det varit. Jag tittar på alla människor ute som verkar leva vanligt och sådär.. enkelt. Jag vill också ha det så. Det blir ett helt projekt varje gång jag ska ta ut hunden/fylla tvättmaskinen/äta/diska.. Jag orkar inte!!!

Jag vet att detta släpper så småningom men just nu känns det så himla långt borta.
HUR får man tiden att gå?

Jag försöker tänka på vad jag gör annars men kommer inte direkt på något mer än att jag sitter vid datorn, träffar vännen ibland, målar, o städar. Sen inget mer. Och dom sakerna försöker jag göra nu också (utom att träffa vännen för det orkar jag inte), ändå är dagarna så fruktansvärt långa.
Fan vad jag vill ha orken tillbaks. Jag är rätt trött fysiskt annars också, men absolut inte såhär.

Porklash
2009-04-16, 15:07
#11

Ja jag tror nog att en sponsor vore en höjdare för dig då! Sen så tror jag gemenskapen i programmet kommer att vara dig till nytta med.

Så kör på det.

Kom ihåg: ta till dig det du tycker om och låt resten vara.

pEr

kerstinjo
2009-04-16, 16:41
#12

Instämmer helt i dina ord Per.

Ta vara på gemenskapen och ta till dig det du gillar och släpp resten. Så har jag gjort och det fungerar alldeles utmärkt.

 Kerstin 

 

Lionessa
2009-04-16, 19:48
#13

Jag som har en förmåga att ta till mig allt som folk säger. Typ jag suger åt mig allt som en svamp, har svårt att vara kritisk överhuvudtaget. Tror det beror på att jag så gärna vill ha en lösning på hur jag ska må bättre och då liksom bara sväljer allting.
Kanske lägger det sig dock efter några möten.
Men tiden känns lång tills jag kan ta mig dit..

Förresten, om jag får fråga er som har lite koll på det där. Hur GÖR man för att försöka få en sponsor?
Jag kan ju liksom inte bara stövla fram och presentera mig och fråga om personen vill bli min sponsor?
Skulle ju kännas jättedumt. Speciellt när dom inte alls har någon aning om vem jag är.
Eller ska man gå dit några veckor/en månad så dom vet vem man är och sen försöka lägga fram det under en delning, eller hur sjutton gör man?
Jag vill inte göra bort mig, och jag har en känsla av att jag kommer framstå som världens idiot. Om jag ens kommer våga fråga nångång.

Lionessa
2009-04-16, 19:55
#14

Fan jag önskar jag kände nån i närheten, eller åtminstone i Dalarna NÅNSTANS som man kunde ha kontakt med. Även om jag inte har bil så går det ju bussar. Eller finns mail.
Allting känns så jävla jobbigt just nu när jag mår såhär och jag inbillar mig att en kontakt med någon som varit i en liknande situation hade hjälpt något.
Jag tänker på droger minst en gång var tjugonde minut. Jag är bestämd över att inte ta något och jag vet ju att det lättar när de värsta fysiska avtändningen har lagt sig, men det maler o maler i skallen.

Fy fan vad jag hatar droger. Jag tror jag hatar droger mer än den värsta drogmotståndare. Iaf känns det så just nu. Ändå hamnade jag där igen. Och det trots att jag liksom visste vad jag gjorde. Så jävla dumt gjort!!!
Usch, tänk om man ändå hade en såndär knapp så man kunde spola tillbaks och få det ogjort. Det sägs att man lär sig något på vaje återfall men jag kan inte känna att jag lärt mig ågot denna gång. Möjligtvis att det (återigen) verkligen inte är värt det.

Och imorgon höjer jag min dos med cellgift och ska på strålning om två veckor, och det sliter ännu mer på kroppen. Jag hatar att låta som ett offer men just nu känns livet inte bra.

Gronstedt
2009-04-16, 20:13
#15

#14: Det är klart det inte känns bra, det kan vem som helst begripa. Men det betyder inte att det är någon bra idé att fly till drogerna. De löser ingenting, det vet du ju! Cellgifterna och strålningen kan hjälpa dig, drogerna kan bara stjälpa. Håll ut, det går över! Här på forumet finns många som varit i din situation eller liknande situationer, här kan du skriva av dig och få tips.

Tänkt inte på att få det gjorda ogjort. Ånger löser ingenting och lockar bara till att fly på samma meningslösa sätt. Tänk bara på att inte göra det igen.

*kramar* *eller sparkar, kanske Flört*

kerstinjo
2009-04-16, 22:26
#16

Det där med sponsor kommer att lösa sig bara du går på möten. Då hinner du också känna dig för lite och kanske hittar någon som du känner att det skulle funka med. Sedan är det bara att fråga.

Du kommer inte alls att göra bort dig. Alla, alla, som jag ar träffat på NA/AA är otroligt fina människor och de minns också hur det var på deras första möte. Själv var jag livrädd i början.

Det gör inget om du suger åt dig som en svamp i början. Sålla kan du göra sedan. Om du vill.

Dumt gjort? Tja, säg det, men så ser oftast ett missbruk ut, så det är inget ovanligt. Det viktigaste är att du nu gör precis det du gör. tar tag i problemet. Det är starkt!

Där ser du! Återfallet var inte värt att tas, så visst lärde du dig något.

Själv lärde jag mig otroligt mycket av det sista återfallet jag tog mig. Jag är helt övertygad om att jag behövde det återfallet för att återkomma till verkligheten och kunna koppla bort suget. För den korta tid återfallet varade så höll jag (medvetet) på att köra i 190 och rasera så mycket jag kunde. "Har jag ändå börjat missbruka igen så kan det ändå gå åt helvete"

Sjukt? Javisst! Men en sjuk människa gör sjuka saker.

Men, du vet, det som är gjort det är gjort…………….

Ge mig sinnesro,

att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Säger rätt mycket, eller hur?

 Kerstin 

 

Lionessa
2009-04-17, 13:11
#17

Gronstedt

Tack så mycket.
Nej fy sjutton jag VILL INTE och jag SKA INTE tillbaks till drogerna. Jag tänker på det hela tiden och försöker intala mig själv. Ska inte, ska inte, ska inte. Punkt.
Måste fixa detta.
Jag ska fanimej klara detta. Sen när jag blir bättre ska jag även ta tag i mitt matmissbruk/ätstörningar.
Jag är trött på att låta droger styra allting i livet. Innerligt trött på det.. Man blir ju helt slut!!

Och ja, du har rätt, ånger löser ingenting.
Jo jag vet att cellgifterna o strålningen hjälper mig i långa loppet. Men det är fjärde behandlingen jag gör utan verkan och det börjar kännas lönlöst. Typ som att må dåligt utan att det ger någon effekt. Men nu står jag på högsta dosen och jag vet ju att jag måste ta chansen. För dö, det vill jag inte.

Kerstinjo

Gud vad du är tålmodig. En ängel. Dina ord hjälper verkligen.
Inatt när jag vaknade o kallsvettades hela tiden så läste jag sinnesrobönen högt för mig själv. Vet inte om det hjälpte, men det kändes bra. Sen gick jag upp o skrev en typ lista över fördelar o nackdelar med droger. det lev EN bra grej på fördelar, och många många fler på nackdelar (såklart). Det hjälpte mig att se klarare tror jag.
Idag tänkte jag försöka skriva en sådan tacksamhetslista. Vi gjorde det i behandlingen förut och jag tänkte att det kanske kunde vara nyttigt. Om inte annat så försvinner lite tid.

Ja det var precis så jag tänkte när jag tog återfall "Har jag nu tagit en gång kan jag lika gärna ta igen och igen och igen för allt är redan förstört typ".
Och så är det ju inte, men huvudet fungerar knepigt ibland.
Det är verkligen som att man (eller jag iaf) har två personer inom sig. Den riktiga snälla omtänksamma Mia, och en sjuk manipulerande hemsk Mia som bara förstör för sig själv.
Jag tycker det är skrämmande när den där sjuka får övertaget. usch, då blir jag rädd. Speciellt som jag ofta inte ser det förrän det gått för långt.

kerstinjo
2009-04-17, 17:47
#18

Men det är två helt skilda personligheter, missbrukarpersonligheten och den friska personligheten.

Har du läst Craig Nakkens Jaget och Missbrukaren?

 Kerstin 

 

Porklash
2009-04-18, 01:48
#19

Ja Jaget och Missbrukaren!

Läs den och fatta att du inte är knäpp! eller inte på det sättet du trodde i alla fall!Skrattande

pEr

Lionessa
2009-04-18, 04:24
#20

Jag har faktiskt försökt fått tag på den boken ett par ggr men inte hittat på den. Försökte i och för sig bara på biblioteket härnere men den kanske kan vara värd att köpa :)
Förmodar att den är läsvärd då båda tipsar om den? :)

Porklash
Haha, ja inte på det sätt jag tror, det låter bra :D

kerstinjo
2009-04-18, 11:18
#21

http://www.bokus.com/b/9789171188335.html

http://www.bokia.se/jaget-och-missbrukaren-craig-nakken-9171188339/bok/9789171188335/

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9171188339

Här kan du beställa den, 109:- på Bokus och Bokia, 106:- på Adlibris. Jag lovar den är värd varenda öre. Jag trodde nästan att jag hade skrivit den själv, närjag läste denförsta gången.Glad

 Kerstin 

 

Lionessa
2009-04-18, 13:59
#22

Tack så jättemycket för länkarna! Ska in o beställa den på en gång.
Vad fränt. Då blir man verkligen berörd av boken :D

Inatt sov jag mer än tre timmar på rake. det kändes som ett framsteg. Kanske är det påväg åt rätt håll nu. Kanske kan jag må lite bättre snart. Skulle vara så skönt att få tillbaks orken och att kroppstemperaturen stabiliseras igen. Hoppas jag inte förstört den för alltid bara :S

Porklash
2009-04-18, 14:10
#23

Tålamod är fiskarens och den tillfrisknandes bästa vän!

Och:

Tålamod = mod att tåla.

pEr

Lionessa
2009-04-18, 14:17
#24

Porklash

Ja ibland (eller alltför ofta om jag ska vara ärlig) har jag alldeles för lite tålamod. Får jag en idé ska det ske snabbt som attans och helst redan igår.

Tålamod = Mod att tåla. Det var tänkvärda ord :) Tack!

Kia
Kia 
2009-04-21, 02:05
#25

Lionessa, Nu har det visserligen varit några inlägg här *ler* Men jag vill också säga att du är så välkommen hit på sajten och att skriva så mycket du bara vill.

Jag läser väldig mycket tillfrisknad i det du skriver, för någonstans är du medveten och det kan jag känna är oerhört viktigt och ett steg i rätt riktining. Angående NA så åk dit. Ta dig den tiden att åka dit. Det är en fantastisk organisation och jag lovar att du kommer bli välkomnad på alla sätt som bara tänkas kan. Det är värt det. En jag känner berättade att han hade 15 mil till sina möten men åkte ändå varje vecka (buss) för det var så viktigt för honom. Jag tror också att gemenskapen där och att inte vara ensamkänslan är oerhört viktig.

Glöm inte Du är viktig och det viktigaste först.

Kram Kia

Lionessa
2009-04-27, 01:17
#26

Kia

Tack snälla för dina fina ord. De värmer verkligen. Jag ska absolut ta mig tiden att åka till ett NA-möte så fort det går. Jag tror också att det skulle vara väldigt nyttigt.
Tack igen för ditt varma välkomnande!

Kram

Upp till toppen