Etikettberoende
Läst 1714 ggr
Ylva-Li
2009-05-18, 04:04

i hopp om hjälp (mat)

Hej mina vänner.

Kanske inte mitt problem riktigt är ett beroende, men bra nära.

Jag är kraftigt överviktig och har alltid varit mer eller mindre tjock. Även som liten. Började nog lägga på mig redan som 2-3 åring.
Mitt problem är mat. I mitt stilla sinne tycker jag att det är ju "bara" mat. Varför ska det vara så mycket att bry sig om?
Men riktigt så enkelt är det ju inte.. Annars hade jag inte varit här.

Jag har ett antal gånger i mitt liv försökt att på allvar göra nåt åt min vikt. Jag har nog testat det mesta. (Förutom pulverdieter, shakes etc. Det har jag inte råd med.)
varje gång jag tar bort t.ex läsk, godis, sött, socker.. Så slår en depression till som inte är av denna värld. Och jag kan faktiskt inte förstå det.
Jag testade LCHF ett tag. Det fungerade ett tag, men min sambo fick till slut be mig sluta för det höll på att ta kål på mig. Jag var nedstämd, hängig, ledsen. Tog illa upp om han tittade på en godisbit i princip.
Och tyvärr slår det nästan över åt andra sidan, att jag inte VILL äta alls. För vad är det vits, när jag ändå inte får äta det jag vill? Och jag är ju inte värd det.. osv. tankarna späder på varandra och snart har jag gett upp och jag är tillbaka i vardagen.

En psykolog sa till mig att detta är förtsås ett problem för mig, så jag borde inte utesluta saker. Utan försöka utesluta på en naturlig väg. För jag beter mig som en barnunge och vill absolut ha det jag inte får.. Även fast det är jag som satt upp reglerna.

Tydligen har jag alltid haft problem med maten. Min syster berättade nydligen att hon kommit på mig då jag stod i skafferiet och åt honung med sked direkt ur burken. Då var jag 3-4 år. Hon frågade vad jag höll på med, varpå jag svarade att jag "tröstäter". Vad ett sånt litet barn får det ifrån vet jag inte. (Måste förstås inflika att min barndom varit bra. Jag har alltid haft vänner även om endel klasskompisar retats, så har jag aldrig varit direkt utsatt för mobbning. Även hemma har allt varit bra.)

Så varför håller jag på som jag gör? Vad grundar det sig egentligen i? Varför är mitt beroende (japp, där sa jag det. ;) ) av mat så stort?

Jag vet att jag inte ser mig själv särskilt högt upp. snarare ner. Jag kan säga att jag faktiskt avskyr mig själv, och jag mår illa när jag ser mig själv i spegeln. Men jag har ju skapat mig själv? Jag ÄR min spegelbild..

Ett läkarbesök hos en väldigt ärlig läkare (som jag förövrigt tänker byta till, för ärliga läkare behövs.) uttryckte sin oro över min vikt. Hon sa upprepade gånger att jag måste göra något åt detta. Hon tom nämnde kirurgi. (Någon INGEN läkare någonsin ens övervägt att ta upp med mig. Nu är jag inte intresserad, för jag är livrädd för dessa ingrepp och min mage skulle inte tåla nåt sånt, då mina tarmar är mycket känsliga..)

Jag är rädd..
Jag vill inte behöva dö i förtid. Lämna min man ensam. Jag vill kunna få barn tillsammans med honom. Helst innan jag blir för gammal.
Men hur sjutton ska jag få styrkan att genomlida en "bantning"?

Tack för att du läste.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Gronstedt
2009-05-18, 10:41
#1

Hej Ylva-Li!

Jag tror du skrev något väldigt viktigt: "Jag ÄR min spegelbild.." Nej, det är du INTE! Du är inte den du ser i spegeln, du är inte den du ser i andras ögon när de ser på dig, du är inte den du tror att andra ser dig som ! Du är en helt annan person, som du bara kan lära känna inifrån - aldrig utifrån! Du är den person som känner dina känslor och tänker dina tankar, inte den person du ser i spegeln.

Mat, vikt och utseende är så väldigt hårt sammankopplade för många, och självkänslan hängs på något sätt upp på utseendet och vikten. Det är en konstig koppling, egentligen, för vad har utseendet med en persons värde att göra? Vad spelar det för roll om andra tycker jag är snygg? Jag blir ju knappast smartare om jag går ned i vikt?

Många reagerar kraftigt den första tiden som abstinenta från kolhydrater. Kolhydraterna är en kraftig drog och abstinensbesvären kan vara grymma. Men de går över.

LCHF är det enda sätt som fungerar för mig. Många klarar av det även med familjemedlemmar som äter som vanligt eller till och med äter godis inför deras ögon, men det hade nog inte jag klarat. Jag är full av beundran för dem som kan ha kolhydrater omkring sig och ändå klara den första tiden. För mig fungerade bara att bryta helt med kolhydraterna. Jag hade inte accepterat att min partner inte tagit hänsyn utan ätit godis - men det är ju jag, det.

Upp till toppen