Etikettstöd
Läst 1851 ggr
Kia
Kia 
2009-06-23, 02:22

Säga ifrån

Jag har hamnat i en situation som jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig i och jag vet inte heller varför jag känner sådan rädsla inför att göra något.

För att inte gå in i detalj så handlar detta om min 10 åriga dotter och en situation hon är i och där jag som vuxen borde gå in och hjälpa och säga ifrån till de personer som är inblandade att jag anser att det är orättvist och inte borde få gå till på detta sättet. (dessa personer är vuxna).

Så vart är problemet. Jo, jag klarar inte av det. Jag vill vara en bra mamma och jag vill kunna säga ifrån när jag ser att det inte går rätt till men jag är så jävla rädd. Jag vet inte alls vart detta kommer ifrån. Men kanske är det något jag själva upplevt som jag inte kan peka på. Jag vet inte men det är så svårt. Vet inte vad jag är rädd för, att inte de ska acceptera mig? Jag inser snart att detta inte alls handlar om min dotter utan om mig och mina rädslor att inte våga säga ifrån för jag är rädd för det som kan hända, vad nu det skulle vara. Men om jag skiter i det så vet jag att min dotter inte mår bra och vad ska jag då säga mer än att jag är en dålig mesig mamma. Shit varför ska en sådan enkel sak vara så svårt. Jag vet i fan…. Mycket jobbigt är det iallafall och har varit de senaste dagarna då det bara fortsätter att älta i mitt huvud. Suck!

/Kia

[Beavis]
2009-06-25, 01:41
#1

Det svåraste är alltid att konfrontera sina rädslor. När en av ens egna största räsdlor är rädslan att bli avvisad. Är nog rädslan att få bekräftat att en barn blivit avvisad enrm?. Jag förstår att du drar dig för att konfontera personen i fråga.

Styrkekram iaf för det behövs nog tyvärr göras.

FridaYouKnow
2009-06-28, 03:02
#2

Om jag som är barn själv (okej, tonåring) får uttrycka min åsikt…

Hade jag befunnit mig i en situation med några vuxna och mådde dåligt av det, då tror jag att jag ahd euppskattat om min mamma tog tag i saken. Eftersom när jag är nere vill jag helst bara somna och sedan vakna igen då allt är som vanligt. Dessutom vet inte jag hur vuxna tänker, tänker de annourlunda?

Hade jag varit i din situation hade jag nog ändå försökt säga ifrån, det gör jag i alla fall för mina kompisar. Ser jag att de råkar illa ut så stuntar jag faktiskt i om jag kommer skämmas för det senare, för om det är någonting jag blir arg på mig själv fö så är det när mina kompisar/familj råkar illa ut och jag ser på utan att göra någonting. Då lever jag hellre med att undvika personen som varit dum än att leva med skulden att jag kunde gjort någonting. Förlåt om det blev förvirrande, det är det bästa jag lyckades med.

Upp till toppen