# Orkar inte längre Author: softlys Har varit den s.k. perfekta mamman.Har uppfostrat 3 underbara barn som nu har jobb utomlands. Under barnens uppväxt så var det stress och så mycket bekymmer. I hemmet, som skulle vara fint och välstädat kunde det p g a mannens "högt uppsatta ställning" (låter fånigt) med en halvtimmes varsel komma besök då man skulle vara hustru och värdinna med nylagad mat på bordet då det föstås skulle konverseras om det mesta, och nåde den som inte var insatt ! Jag fullkomligt hatade detta rollspel, så även min man, men det ingick i hans roll för att han skulle få fortsätta sitt arbete inom sjukvården. Jag _h a t a d e_ detta löjliga.patetiska rollspel. Hatade ! Men kärleken till min make gjorde att jag ändå försökte stå ut. Men han lämnade mig för en yngre, vacker, sensuell kvinna. Värken började och har nu. sedan 3 år tillbaka, s.k. kronsk värk. Flaskan har blivit min vän och värsta fiende. Jag LOVAR att det är inte smärtan för min man. Han tillhör mitt förflutna. Jag har förlåtit både honom och henne. Till hundra procent. Men tillvaron då man skulle vara perfekt, vacker, alltid tilll hands satte sig i kropppen. Och den värker så att jag inte kan lyfta armarna. Min älskade hund ligger bredvid mig i sängen och så fort tårarna kommer så är han hos mig, lägger huvudet på bröstkorgen och ger mig pussar och blickar som ingen människa kan ge. Men klarar jag att ha kvar honom ? Jag släpper honom i trädgården där han får rasa av sig men det blir inga promenader. Är det fel, ger jag honom ett liv då han känner sig inlåst och där hans liv bara innehåller den stora trädgården och kärleken från mig. Kanske att det inte räcker. Kanske att han måste omplaceras ? Tanken gör att jag känner en kniv i ryggen och livet helt ointressant. Förut var alkohol något som tillhörde maten vid de förhatliga, krystade middagarna. Nu något som jag tar till tabletterna för att komma ur sängen. Jag är alkohol/tablettmissbrukare. Det är jag väl medveten om. Men utan detta tar jag mig inte till kylskåpet. Inte fram till hundens skåp med maten. Då kommer jag ingenstans utanför sängen. Vet inte varför jag skriver denna självömkande smörja. Det kan man lika gärna läsa i tidningar. Men kanske att det finns någon, någon på detta forum som har någon lösning på var jag ska hitta någon form av smärtlindring. Visst har jag kärleken till min älskade vovve och att skriva jamen det räcker ju inte är ett enda stort hån emot honom. Så detta hoppar jag över. Finns det någon ? ? Jag hoppas att det inte ses som ett sökande efter min självömkan, för så känner jag inte och min historia bygger inte på det. Så finns det någon därute som kanske är i samma situation ? ## Comment 1 Author: Gronstedt Välkommen hit, softlys! Kära vän, förebrå inte dig själv för att du är ledsen, trött och sliten! Det är ju din jobbiga verklighet du beskriver, inte "_självömkande smörja_". Du har det tungt och jag tycker du beskriver din situation sakligt. Tabletterna du tar, kommer de från läkare? I så fall tycker jag att du bör tala med din läkare om dina bekymmer. Kanske kan du få kontakt med en samtalsterapeut, som kan hjälpa dig att hitta rätt bland känslorna. Titta annars bland länkarna här på sidan, där finns olika forum, som AA och NA, som kan hjälpa. De har även telefonmöten och nätmöten på en del håll, så man kan vara med utan att behöva gå ut. Jag får en känsla av att du känner dig trött och resignerad och förkastad. Att du förlåtit din man och hans nya för sveket, men att du inte förlåtit dig själv för att du blev sviken \*_ge mig på snoken om jag fattat fel\*_. Kom ihåg att det är viktigt att sörja, men det är viktigt att glädjas också. Ta vara på ljuspunkterna och håll fast vid dem så gott det går. Du är alltid välkommen att skriva av dig här. Många, många här har upplevt hur det är att leva med sorg och hopplöshet och oförmåga att hantera sitt beroende, så här finns många som kan förstå och kanske berätta om hur de har hanterat sina problem. Jag hoppas du får hjälp av oss. Angående din vovve, så tror jag vi är många här som kan skriva under på att djur kan betyda allt när man är nere. Jag tror inte du behöver vara orolig för att du inte ger honom promenader, så länge han kan rasa av sig i trädgården. Hundar känner sig inte instängda på samma sätt som människor. Er kärlek och möjligheten att springa av sig så räcker långt i ett hundliv! Om du vill ge honom mer, kanske du känner någon annan som har hund, som kunde släppa sin hund tillsammans med din i trädgården? Att leka med en annan hund är fin motion och stimulans. ## Comment 2 Author: softlys Ett stort TACK och en jättekram för ditt svar. Du är helt otrolig ! Har läst (och gråtit) din fantastiska artikel och förstår att du har otroligt mycket att ge. Och naturligtvis otroligt mycket att få. Har nu lagt in detta forum först bland favoriter och ska följa detta forum regelbundet. Tack igen ! ## Comment 3 Author: [Borttaget] Hej och välkommen. Nej du är inte ensam inte ens i ditt scenario det finns fler som varit med om samma eller liknande saker här på forumet, jag hoppas fler kan skriva om dem och ge dig stöd. Som grönstedt  skriver finns ju AA NA mfl organisationer du kan vända dig till för hjälp, telefonmöten till att börja med om du inte vill gå dit.  Som beroende kan det ju vara svårt att be din läkare sluta skriva ut pillrena åt dig men klarar du det så är det ju jättebra. Men du behöver stöd så ta gärna kontakt med AA och NA. Lycka till ## Comment 4 Author: Gronstedt #2: ![Skäms](http://beroenden.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms")![Kyss](http://beroenden.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss"). Hur har du det, softlys?