Så jag anlände till Los Angeles och bestämde mig för att åka på en sådan där guidad tur runt i staden mest för att det var enklast så. Det var skitbra. Guiden var kanon verkligen. Jag har sett det man skulle se. Gatan med stjärnorna , Hollywood skylten, stjärnornas hem i Beverly Hills, Rodeo drive(wow vilka affärer där rika människor handlar) osv osv allt det där stränderna .. osv osv… Det var coolt att se allt i verkliga livet.

Jag visste jag skulle till Disneyland med ett gäng från konventet på söndagen det var bestämt sen innan så jag var väl lite skeptisk när jag bestämde mig för att andra dagen göra en tur till det som heter Universinal Studios. Men åkte dit. Alltså om Ni någongång åker till LA åk dit. Det var helt otroligt. Iallafall så stod jag där och tänkte jag är helt själv och här är jag på ett av världens största nöjesfält och vet inte om jag vågar åka en karusell. Jag har inte åkt karuseller sen jag var barn. Jag har som vuxen stått sidan om för jag har alltid varit livrädd att jag inte ska få plats och känslan och skamen att det skulle hända och jag sen måste gå av den det skulle jag rent psykiskt inte klara av. Detta har varit en stor grej hos mig och även om jag blivit mindre nu så kan jag ändå inte beskriva den känslan och har alltså fortf. inte åkt något sådant. Hittat på någon lögn om att jag mår illa och inte kan, vilket har varit bullshit för så är det inte alls. Visst runt runt går inte men jag älskar berg och dalbanor av alla dess slag. Men hur berättar man att man är rädd att man inte får plats. Bättre att titta på har jag tänkt, men jag har ju inte haft speciellt roligt om man säger så.

Så där står jag framför det som heter The Simpsons Ride. och tänker ska jag eller ska jag inte. Jag stod utanför i 15 minuter sen tänkte jag, Ah vad fan jag gör det. Gick in och hade ingen aning om vad det var som skulle hända. Alltså WOW WOW glöm allt jag sett och åkt som barn och löjlig Tivoli i Köpenhamn *skratt* detta är det bästa jag gjort någonsin läs mer här

För att fatta vad jag menar. Jag var ensam jag skratta så jag höll på att kissa på mig. Det var så roligt och en helt hissnade känsla om man säger så. Sen efter det, tja då gick jag igång. Jag åkte allt jag kunde tänka mig. Jurassic park Ride, Mumin Ride, Shreck osv osv . Möte Svampbob och Nicke Nyfiken och Scoby doo i mysteribilen. Jag blev som ett barn och hade så kul, helt själv *skratt*….

Disneyland hade jag bra förutsättningar att åka mycket men alltså fy vad mycket folk där var. Det var sinnes sjukt och det var säkert 2 timmars kö till de olika sakerna och jag vet inte om jag tyckte det var så bra. Då kunde man ta en sådan fastpass som det hette och få en biljett som man sen kunde komma tillbaka typ 4 timmar senare och åka den och gå förbi kön. Det var väl iofs bra att det fanns något sådant. Men nu var vi en stor grupp och det är omöjligt att gå alla på ett sådant ställe och hålla ihopa så vi splittrades. Så det var jag och 3 andra tjejer och en kille som satt i rullstol för han har svårt att gå som var med. Så när vi kom fram till första som var Indiana Jones för att ta ett sådant fastpass så sa han till han som satt i rullstol att vill du åka? Ja sa han det tänkte jag. Men du vet väl att du går före alla va? Så han med hela hans sällskap fick på ALLA karuseller på hela disneyland gå förbi alla köer in bakvägen för att åka. Det finns väldigt starka lagar tydligen i California om handikappade så jag kan bara säga att han blev vår kung. Vi åkte en massa och behövde inte stå i kö det var en enda gräddfil in. Han kan gå men har haft oerhört stor övervikt och då har knäna inte orkat så även om han är mindre idag så visste han att stolen var bra att ta med sig då han inte kunde gå så fort som vi andra utan att få ont. Han håller ju på att bli bättre och han var så tacksam att han kunde göra detta för oss och för att han själva kunde åka så mycket som han kunde göra.

Jag såg paraden med massa Disney figurer och tja det var verkligen kanonroligt.

San Diego är en mycket lugnare stad än LA och det var en skön upplevelse att vara där också. Vackert faktiskt var det där. En lång gata med bara en massa citat från vad Martin Luther King sa. Eftertänksamma saker faktiskt.

Nu är jag hemma i verkligheten igen och det känns bra det med. Kallt har det blivit och jag har haft det varmt och sköt. Nästa år är konventet i New Jersey och tja om jag börjar spara nu så är väl inte det ett omöjligt scenarie..:

Kram Kia