# Att vara barn till en alkoholist
Author: Spannarboda

Min far är alkoholits, och jag vet snart inte hur jag ska göra, han bor bara typ 10 meter här ifrån, och jag vill inte se honom, veta av honom eller nå! här ska ni få en liten inblick, skrivet av min syster

Drömmen va så konstig, farmors hus brinner och så hör jag någon som skriker "Farmor har brunnit upp, farmor har brunnit upp!" 

 Jag var bara 9 år gammal och året va 1999, och drygt en vecka senare efter denna dröm blir jag väckt av min lilla syster "Farmor har brunnit upp, vakna!" Nej, inte då. Dumheter! Det är fult att ljuga, det vet du! "Men det är sant, fråga mamma och pappa" Hon grät. Gick ut i stora rummet och alla grät, det va sant, min farmor hade brunnit upp.

Senare på dagen fick vi hem lokaltidningen och ruinerna va på första sidan, senare under dagen så åkte vi upp dit för att kolla, brandmännen höll fortfarande på att släcka.

Ingen visste riktigt vad som hade hänt, och det tog att tag innan dom hittade resterna utav min farmor, de ända som fanns kvar, bröstkorgen som låg där det en gång i tiden hade varit ett kök.  

Detta va bara början utav vad som kommas skall. Fram till begravningen så såg jag inte min far vara ledsen många gånger, minns faktiskt inte en ända gång förutom den morgonen när huset brann. Efter begravningen började min far sakta förändras. Ifrån att vara världens roligaste far till en monster.  

I början märkte jag ingenting, då han smög med sitt supande och jag har aldrig varit bra på att avgöra ifall folk är berusade eller ej ifall dom inte är riktigt fulla, jag va ju van med att far då och då hade en lättöl och som 9 åring är det inte lätt att veta.Sedan märkte jag att mor och far började bråka oftare när dom inte trodde att jag hörde, bråken fortsatte och jag märkte att far hade blivit otrevligare och jag minns speciellt en gång när han satte sig i skostället och tänkte kissa där "för det va toaletten", mamma vart rasande.

Detta beteende vart bara värre och värre, han sa elaka saker till hela familjen och han höll på med såna konstiga saker. Alltid va han mer eller mindre full, och ifall vi hade någon rolig tillställning förstörde han oftast den.  

Jag vet inte riktigt när nästa period började i detta supandet, men det var så illa så att mamma, jag och min syster va tvungna att "fly" ifrån min far när det vart för mycket. Ofta va vi inte borta länge, och inte hade det någon inverkan på far.

Det va också runt denna tid som han började åka full i bilen, ibland va jag och min syster med, och mamma vart skitförbannad och sa "ni ska inte åka med honom när han är full!" Men jag visste inte att han va full "du märker väl för fan att han är full", fick ganska mycket skuldkänslor för detta, men jag visste faktiskt inte riktigt när far va full eller ej, bara om han va otrevlig.

Minns en gång när vi va i våran stuga ute i skogen som vi alltid brukade vara vid, pappa hade traktorn med sig ner till stugan för det fanns ingen bra bilväg ner och han använde skopan för att lasta våra grejer i. Just denna gång hade vi inte med oss några saker, men jag och min syster satt i skopan ända upp till vägen, precis som vi brukade göra. Givetvis va han full, men det visste jag som vanligt inte, och han hissade upp skopan och efter ett tag så hissar han upp den helt och tippar den. Som tur va fanns det galler längst upp på skopans "rygg" som jag och min syster höll i oss i, men det va nära att vi trillade ut. Vi vart självklart rädda och pappa sa att han "glömde att vi va där" och då insåg jag att han va full idag igen.  

Jag saknade min riktiga pappa, så som han va innan branden, och försökte desperat att få honom att inse det, får honom och sluta dricka. Han nekade att han drack, och jag minns den gång jag hällde ut hans sprit och jag fick mig en smäll. Sedan flyttade vi ifrån lägenhet till ett ganska stort hus, där slapp jag se honom lika ofta då jag kunde hålla mig undan på mitt rum på övervåningen.

Ett kort tag därefter skaffade jag min första "riktiga" pojkvän, 14 år gammal, och det var dags att flytta ännu en gång, denna gång skulle mor bo i en egen lägenhet med min syster och mig, och pappa i lägenheten intill. Mamma sa att nu fick det vara nog, att allt skulle bli så bra för han skulle inte få komma in i lägenheten om han va full. Inte en chans, han fortsatte att vara inne hos oss, trakasserierna fortsatte och vart grövre och grövre. Han gick ifrån att säga att min mor va en knarkare, hora och fitta till att ge sig på mig och min syster och säga att vi va dumma i huvudet.

Ett tag därefter flyttade jag hem till min pojkvän som hade egen lägenhet och det skulle bli förbaskat skönt att slippa honom. Men där trodde jag fel, telefon terrorn började. Han ringde och jag svara, han va otrevlig och jag lade på, sedan fortsatte han ringa och jag satte på ljudlöst, när han märkte att detta inte fungerade så skickade han en massa elaka sms. Förhållandet tog slut 2 år senare och jag va tvungen att flytta hem igen.

Jag började gymnasiet och ingenting hade förändrat. Året måste ha varit -06 (jag har dåligt minne), och jag började mitt första år i gymnasiet. Julen förstörde han mer än vanligt och nyårsafton lika så. Efter att vi hade slängt ut honom på nyårsafton ringde han till mor och grät, så mor släppte ner honom till oss igen. Han lovade dyrt och heligt att han skulle sluta dricka och bad om förlåtelse för att ha varit så elak.

Ett litet hopp växte inom mig och jag började leta efter behandlingshem. Någon dag senare gick vi till socialen, jag och mamma följde med far som stöd. Han skulle få åka in till Örebro på avvänjning. Nu är vi alltså inne på början av -07.  

På Sjukhuset ringde han ofta för att få stöd och vi va till och med och hälsade på honom. Han va där inne i några dagar och sedan skickade dom hem honom. Det dröjde inte länge innan han började dricka igen.  

Året är nu -08 och efter några in och ut åkningar på avvänjning så vart han av med körkortet, då han ansågs olämplig som körkortsinnehavare. Som tur va för honom så hade jag nyss tagit mitt körkort och jag fick vara taxi. Han höll sig någorlunda nykter de 6 månaderna dom tog blodprov på honom. Om han va alkoholfri 6 månader skulle han få tillbaka körkortet.  

Han fick tillbaka körkortet och han super mer än vanligt nu och trakasserierna emot mig och min familj har blivit ganska grova på sistone, han gör allt för att trycka ner oss i skorna och han har faktiskt lyckats, han har lyckats att förstöra en del av mitt liv som borde ha varit den lyckligaste.

Detta år förstörde han hela min jul, trotts att jag nu har flyttat hem till min pojkvän. Vi skulle fira hos mor och han va nykter på morgonen och jag tyckte det va skönt att få umgås med min pappa när han är som bäst, nykter och rolig! Sedan gick han upp till sin lägenhet för "att göra sig i ordning".

Senare kom han ner till mamma och min syster och han sa att det va mitt fel att han missat Kalle Anka (han missade det för att han gick upp och söp och somnade) och att jag va en fet jävla kossa. Mamma och jag sa åt honom att sluta eller så kunde han gå upp till sig själv. Han tog en tallrik mat då det va middagsdags och han satte sig vid bordet och fortsatte sitt ständiga gnatande om hur dålig jag och resten av familjen var och till på köpet så hävde han ut sin tallrik på golvet. Jag sa åt honom att jag inte ville ha honom där, gav honom min present och så säger han "är det här allt jag får?! din jävla fitta!" och så kastade han presenten på mig. Det gör så otroligt ont när ens förälder behandlar en så.  

**Min pappa är alkoholist, och jag tror aldrig att han kommer att bli helt nykter.**

## Comment 1
Author: Gronstedt

Välkommen hit, vännen! Jag gråter när jag läser ditt inlägg, det är så fruktansvärt att någon ska behöva uppleva det din syster beskriver. Jag anar att både du och systern har liknande fruktansvärda upplevelser. I en annan tråd skrev jag om att man måste ha självkänsla, själsäkerhet och självförtroende nog att inte låta den beroende styra ens liv, men det kan ju bara gälla vuxna personer i frivilliga relationer. Men man väljer ju inte sina föräldrar.

Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att jag gråter för sveket som alkoholen uppmuntrat din far att begå. Ingen ska behöva bli utsatt för något sådant.

## Comment 2
Author: kerstinjo

Välkommen hit min vän. Det är en tragisk uppväxt du beskriver.

Men tyvärr ser sjukdomen alkoholism ut precis som du beskriver. Sjuka människor gör sjuka saker och din pappa är gravt sjuk i sin alkoholism.

En alkoholist gör otroligt dumma och vansinniga saker, säger elaka saker, inte för att han/hon vill, utan för att Kung Alkohol har tagit deras kropp och psyke i besittning.

Du ska veta att en alkoholist alltid skyller sina misslyckande på andra, inte för att vara medvetet elaka, utan för att alla normala spärrar på något sätt raderas när alkoholen tar över. Jag ser det i hela ditt inlägg vilka sjuka saker din pappa gör.

Jag vet inte riktigt om du kan förstå mig när jag skriver att det inte är din pappa som gör dessa saker, det är alkoholen. Han är sjuk och som jag skrev tidigare; sjuka människor gör sjuka saker.

Jag har också varit otroligt utstuderad och stundtals varit elak mot mina döttrar.

Inte för att jag inte älskade dem, utan för att jag var så gravt beroende att min hjärna inte fungerade normalt. Jag gjorde och sa saker som jag aldrig hade gjort i opåverkat tillstånd.

Det är jättesvårt att skilja på pappa alkoholist och en "normal" pappa.

Så vad du än gör ta aldrig på dig någon skuld eller skam för att din pappa dricker.

Ta aldrig åt dig de hårda och elaka saker han säger. Tro inte ens på dem. Lyssna inte, för det finns ingen sanning i hans ord och handlingar.

Jag tror att din pappa innerst inne älskar er barn, men alkoholen förstör så otroligt mycket, gör så mycket skada och lämnar många stora sår efter sig.

Det enda råd jag kan ge dig är att sätta gränser till din far. "Inte ett ord med dig om du är onykter".

Berätta, när han är nykter, att du avsäger dig all kontakt med honom när han försvinner i alkoholens dimma.

Stå på dig tjejjen och fall inte för hans löften.

Det är svårt och det gör ont, han är ju din pappa. Men du är hans dotter och du ska inte behöva må dåligt för hans svek, lögner och hårda ord.

Ta hand om dig själv och utsätt dig inte för din pappas dåliga omdöme.

Det låter kanske hårt, men du måste för att kunna få ett bra liv själv.

Ta gärna kontakt med [www.al-anon.se](http://www.al-anon.se) 

_Al-Anon är en gemenskap av familjemedlemmar, anhöriga och vänner vars liv har påverkats av att någon annan dricker. Många vuxna frågar sig om de har blivit påverkade av alkoholism. Om någon som står dig nära har eller har haft alkoholproblem, kan följande frågor hjälpa dig att komma underfund med om alkoholism har påverkat din barndom eller ditt nuvarande liv och om Al-Anon är något för dig._

Din pappa är, som du skriver, alkoholist. Men ta hand om dig själv och tror du att han aldrig kommer att bli frisk så måste du lägga fokus på dig själv. Du kanske måste sluta hoppas på en nykterhet, sluta tro på lögner.

Men framför allt ta hand om dig själv.

Kram

## Comment 3
Author: [Borttaget]

Välkommen även ifrån mig.

Som de säger du måste sätta gränser och du kan ju göra det nu när du inte längre bor hemma hos dina föräldrar.

Du kan kräva av din far att vara nykter om han vill ha med dig att göra, neka honom när han e full. och som kerstin skriver framför detta till honom när du vet att han är nykter.

Jag har vad jag vet aldrig träffat din far så jag kan ju inte säkert säga att det märks på honom när han supit? Men säkra tecken är ju lukt på andedräkt och kropp. Sen brukar påverkade männikor flacka med blicken när man talar med dem. sen i din fars fall blir han ju otrevlig som du sa.  använd dessa riktmärken för att avgöra saken.

Nu kanske du 10 år senare har lärt dig se om  han är full? men iaf

## Comment 4
Author: Kia

Jag kan inte mer än instämma i det som skrivits här ovan. Vill också säga varmt välkommen hit.

Tack också för att du så öppenhjärtat delar med dig om din uppväxt. Jag grät hela inlägget igenom. Jag förstår också känslan att man någonstans lägger skuld och skam på sig själva. Men du ska inte behöva känna så. Han är sjuk, han har en sjukdom (beroendet) men vad jag förstått kan man inte ta ansvar för sjukdomen men man kan ta ansvar för vad du gör med den, alltså tillfrisknar. Sjukdomen finns där oavsett men det måste finnas villighet att sluta och så länge det inte finns är det tyvärr inte så mycket du kan göra mer än att sätta gränser för vad som är okej och inte för ditt umgänge med honom.

Vill skicka dig styrka och kramar och allt hopp i världen jag kan finna, jag vet hur det kan vara på många sätt.

KRam Kia

## Comment 5
Author: Spannarboda

tack alla för erat stöd, pappa har redan valt alkoholen framför oss, vi är skit värda för honom,  jag har inte haft en pappa på 10 år nu, jag vill kunna, som dom flesta andra, fira jul med sin pappa och inte med ett monster. jag är glad att mamma flyttade ifrån pappa. det känns bra att kuna låsa dörrarna omkring sig, och mycket, mycket mer än det som står i texten har hänt, både för mig och för min syster. Min riktiga pappa är inte alkoholist, det vet jag, för min pappa är en glad person som hjälper alla, och som alla tycker om, Spriten har förstört min pappa totalt, jag tror att han någonstans, djupt där inne gömmer min riktiga pappa, den han va för 20 år sen, det gör mig bara så ledsen alltihopa!!

## Comment 6
Author: [Borttaget]

Jag känner med dig och förstår din frustration, han har förstört mycket av din uppväxt med sitt beroende och det är hårt, men försök se framåt grotta inte ner dig i alla oförätter utan  gå vidare med att bygga upp din framtid och sätt gränser för din far, hur han får bete sig runt dig om/när ni umgås. Förhoppningsvis gör resten av din familj det med så kanske han inser att han kanske måste ge upp sin bästa vän spriten? Som så många andra här sagt så måste han nå botten känna konsekvenser av sitt beteende för att vilja ändras... Först då när han sagt sig "Jag vill inte leva så här längre" Så kan han ta till sig hjälv och då kan/ska ni hjälpa honom.. Lycka till igen