Etikettvi-som-är-anhöriga
Läst 3430 ggr
annikki78
2009-12-17, 10:43

Orkar inte mera...

Har känt mig så rådlös länge nu och har ännu inte blivit klokare på hur jag ska göra i denna situation.

Jag lever tillsammans med en man som har alkoholproblem, trots att han inte dricker varje dag och inte i stora mängder varje gång. Problemet ligger i att han inte kan kontrollera mängden alkohol han dricker då han dricker och att han blir aggressiv.

Då vi träffades för tre år sedan drack han ofta, för att han var ut o festade med sina vänner nästan varje helg och de fredagskvällar då han inte festade tog han en liten fylla hemma. Till en början tyckte jag inte att det var något ovanligt, eftersom det finns många som är ute o festar så gott som varje helg.

Det som så småningom började skrämma mig var att han inte kunde kontrollera mängden av alkohol han drack trots att jag ofta bad honom att inte dricka så mycket och han lovade att inte göra det. Men det värsta av allt är att han började bete sig "skitsofrent". Han var inte alls den samma man som jag kände i nyktert tillstånd och han yrade om en massa osammanhängande saker och blev fientlig i första hand mot andra människor i omgivningen, men senare har det också blivit mot mig. Han har gått till handgripligheter ett flertal gånger på andra människor, men inte på mig…ännu vill säga. Han har enbart varit fientlig med ord mot mig, men jag är ändå rädd att det kan bli värre med tiden om han fortsätter så här. En gång har han löpt amok hemma och resultatet blev att jag fick honom utkastad på trappan och för att jag inte släppte in honom igen efter alla hot slog han sönder fönstret på ytterdörren.

Så i början av vårt förhållande hände detta så gott som varje helg, men efter att vår gemensamma dotter föddes för ett år sedan har han försökt att skärpa sig och det har han gjort igenom att undvika att fara på fester, men fortfarande de fåtal gånger han farit har han lovat att komma hem tidigt och att han inte ska dricka mera än ett par öl men har ändå alltid kommit hem först tidigt nästa morgon och oftast har man hamnat att söka upp honom och släpa hem honom,trots att jag haft hand om barnen (har 2 sedan tidigare äktenskap). Många gånger har han sönderrivna kläder, borttappade saker och är blodig och jag blir förstås alltid orolig vad som har hänt och är rädd att han någon dag ska komma hem med huvudet under armen. Detta har hänt alltså otaliga gånger redan under de tre år vi varit tillsammans och jag har gått sönder bit för bit under denna tid.

Jag är så trött på allt att jag faktiskt har tappat livsgnistan. Trots att jag försökt att tala sakligt med honom och bett honom att söka hjälp otaliga gånger har jag gång på gång fått bli lika besviken. Han ger mig en massa löften som han sedan bryter. Efter att jag själv gått ett par gånger till A-kliniken för att samtala med en rådgivare tänkte jag att jag skulle få honom lockad dit. Jag lyckades, men efter att han gått dit två gånger kom han underfund med att han inte behövde göra det mera utan han ska fixa problemet på egen hand. Detta är för ett halvt år sedan, men problemet finns ännu kvar.

Jag känner mig rädd och otrygg och har funderat på att separera flera gånger, men har inte vågat ta det steget i hopp om att det ska bli bättre och för barnens skull och även pga rädslan om hur jag ska klara mig rent ekonomiskt som ensamstående trebarnsmamma. Mina två äldsta barn har redan varit med om en separation och det sista jag vill är att de ska behöva vara med om det igen, men jag förstår också att den situation vi är i nu inte skapar en trygg miljö för barnen.

[Beavis]
2009-12-17, 20:59
#1

Hej och välkommen

Din historia är tyvärr inte unik den är sorglig och det är ju flera som lider i detta du och dina/era barn till att börja med.

Du kan inte som de flersta här kommer att hålla med om tvinga  eller övertala honom att vilja sluta dicka/festa. det beslutet måste komma ifrån honom, Du kan hjälpa honom när han vill sluta, det verkar han inte vilja ännu? tyvärr

Vad gäller hur du ska gå vidare är det min åsikt att du borde göra det. Barnen klarar en separation till, i en åldern anpassar man sig rätt snabbt, Ekonomin kan va ett problem kanske men vill du verkligen fortsätta utsättadina barn för en alkoholist med våldstendenser??? Du säger att han inte slagit dig ännu, men han har arit "våldsam" i sitt prat på fyllan… då ligger sällan slagen långt bort. Om han inte insett att det är dags att sluta dricka när han brukar komma hem blodig med sönderrivna kläder irån fester? är det illa tyvärr

Lycka till i af med vad du än beslutar dig för.

kram

Beavis

Cherridwen
2009-12-18, 19:02
#2

Jag håller med föregående.

Sedan tänker jag automatiskt på sinnesrobönen. Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Du kan inte förändra honom. Beslutet måste komma ifrån honom själv. Det du kan förändra är din och barnens situation och jag skulle rekommendera Alanon eller liknande så att du får kunskap om hur alkoholismen fungerar. Varje gång han lovar att skärpa sig så menar han det förmodligen men hans mentala besatthet är så mycket starkare, en tanke starkare än alla andra tankar, och det plus den fysiska allergin gör att han dricker igen.

De 12 stegen är bra att göra även för medberoende då man utvecklar samma problematik men den mentala besattheten blir alkoholisten istället för alkoholen.

Beslutet vad du ska göra måste komma ifrån dig också men var jag i din situation (har varit) skulle jag söka hjälp för mig själv för att få kraft och sedan lämna honom. Allt praktiskt löser sig alltid på något vis. Du måste försöka tänka i ett längre perspektiv vad som är bäst för dig och barnen.

aleforsare
2009-12-22, 20:53
#3

Hej på dig,det du går igenom önskar jag inte min största ovän men tyvärr verkar det som snart alla familjer får leva med missbruk av olika slag,själv är jag nykter alkolist sen några år tillbakamed AA:s hjälp. Och det funkar för mig,och jag är säker på att det skulle funka på din sambo,men problemet är för alla aktiva alkolister är svälja din nakna sanningen att alkoholen har tagit kontrollen över ens liv,men det kan inte du övertyga honom om,det måste tyvärr bli så mycket konsekvenser för honom att han inte orkar supa mer,först då kan han bli mottaglig för nån form av hjälp,detta är hemskt att säga men du kan inte göra honom nykter,han kommer att lova gång på gång,men det är bevisat att ytterst få människor klarar att sluta på egen hand så mitt råd till dig är att ta kontakt med alanon så får du folk att prata med som vet exakt vad det handlar om att leva med en missbrukare. det lättar det lovar jag dig.

Det är omöjligt att förstå för någon som inte varit med om det själv hur det är att leva med ständig osäkerhet ock den oro som det blir,försök att leva ditt eget liv,vill han inte vara med fullt ut och söka hjälp,lämna honom för dina barns skull ock framförallt ditt egen skull.för han är förmodligen inte till nån större glädje för dig och det är DU FAKTISKT VÄRD.det är ju inte du som super bort ditt liv (kolla på AA.s hemsida där finns mycket nyttigt även för icke alkisar) varma hälsningar från en "AA-gubbe"

[Beavis]
2009-12-23, 18:56
#4

Alanon      Den här länken fanns inte i länkregistret…. Det kan någon som känner sig manad få ändra på Skrattande

annikki78
2009-12-26, 23:47
#5

Tack till er alla för er fina respons!

Jag har förstått ganska länge sedan att jag inte kan förändra honom, men har ju ändå velat prata om det med honom så att han skulle inse att jag ser ett problem i hur han bär sig åt och poängtera att han har ett alkoholproblem, för att han ska sen söka hjälp.

Har varit en gång på Alanon-möte tillsammans med min svärmor, men slutade pga att jag tyckte det var för jobbigt att sitta och berätta om allt som hänt inför hans mamma, som hon ändå hade varit helt omedveten om tills för ett år sedan. Hon går fortfarande på mötena eftersom hon har det också väldigt jobbigt i och med att hennes pappa dog pga alkoholen och båda hennes söner har alkoholproblem. Jag har valt att börja gå på psykoterapi tidigare i höst och har gått ett antal gånger nu.

Avväger varje dag att separera, men det är verkligen inte ett lätt beslut. På ett sätt känns det verkligen som att han behöver mitt stöd, för att komma igenom sitt problem, för han mår verkligen inte bra själv. Han är medveten om sitt problem och lider efter varje gång han tagit sig en fylla då han vet vad han kan ha ställt till med men inte kommer ihåg. Hans problem ligger i att han känner sig obekväm tillsammans med andra människor och speciellt på krogen utan att ha alkohol i kroppen som avlöser spänningarna. Skulle gärna ha sätt att vi skulle ha slutat som vinnare. Å andra sidan orkar jag egentligen inte en stund mera. Jag skulle inte orka sätta den lilla energin jag har kvar på honom. Jag är psykiskt så trött att mina barn blir lidande och framförallt jag eftersom jag inte fungerar normalt och har inte gjort det på ett bra tag nu. Men tiden måste väl utvisa hur det blir.

[Beavis]
2009-12-27, 01:18
#6

Jag kan bara tänka "arför ska han gå på krogen med sina polare om han inte kan/tycker cet är jobbigt att vara nykter?"

Jag tycker det är bra att ni har varot på alanon prova igen jag vet inte personligen hur ofta de har möten? men kanske kan ni gå olika dagar du och svärmor? Hon kan säkert förstå ditt dilemma och längre fram kanske du inser att du inte behöver ha hemligheter för henne ang missbuket för hon har nog varit med om allt du har och kanske lite till?

Att din man är medveten om ina problem och vill ändra sig är en förutsättning för att han ska kunna göra det så det är ju en bra start. sen ligger det ju i om han är villig att göra de uppofringar och livsstilsförändringar som måte till?

Men det är en grund att stå på kanske om du inte klarar att lämna och vill hjälpa honom?  Skickar lite styrka till dig så du kan göra dina val och beslut. Tänk på att ditt och dina barns välbefinnande går före att skydda honom som har gjort sitt val att supa.

Mirjami-78
2009-12-27, 12:48
#7

Jag skulle råda dig att separera….För jag har själv levt med en man som hade alkoholproblem. Vi fick en son tillsammans sommaren -06. Jag trodde länge att han skulle ändra på sig men han gjorde det inte. Han gav sig på mig….Då anmälde jag han.

Det jag har insett är att man kan inte ändra på någon fast man vill. Min ex lovade många gånger att sluta spela, dricka osv. Men gjorde han det…Nej det har han inte än slutat med.

Jag vet att det är jobbigt när en familj blir tvungen att splittras men för eran skull, för att du ska orka ta hand om dina barn på bästa sättet och må bra i dig själv kan det vara enda lösningen.

Jag hoppas du ska ha styrka och krafter att ta dig vidare….

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Buddhina
2009-12-27, 13:40
#8

 Hej

Jag förstår att du har det jätte jobbigt men jag säger rädda vad som räddas kan, dig själv o barna.

Sen måste han själv ta tag i sitt problem, jag är söker på att du nu gjort allt du kan men det funkar ändå inte så nu gäller det dina barn och dig.

Vem vet, när han sökt hjälp och fått behandling kanske ni kan börja på nytt men just nu blir du bara svagar o barnen får inte det du vill ge dom heller så det är dax att göra ett val.

Det kan dessutom vara detta som gör att han söker hjälp…  han är nog mer hjälpt just nu genom att du visar i handling att du menar allvar o lämnar honom annars tror han att han kan fortsätta för du gör inte allvar av dina planer.

Tyvärr kan det vara så att den beroende behöver en rejäl spark i rumpan, dvs få  känna av sina negativa konsekvenser för att kunna försändras. Så var det för mig och många många andra.

kram   buddhina

[Beavis]
2009-12-27, 16:52
#9

Som de ovan skriver… kan bara hålla med. Ställ krav och ulimatum och genomför dem annars kommer inget att hända och du förstör bara ditt och dina barns liv genom att stanna.

annikki78
2010-01-22, 15:09
#10

Jag är verkligen så glad och tacksam för ert stöd! Tack!

Jag har börjat förstå att mina hot inte har någon kraft eftersom jag inte verkställer dem, men som ni vet så är det ju inte så lätt. Ena stunden är jag tvärsäker på att jag ska flytta, men i nästa så börjar jag att tveka. Pia, jag är ledsen för din skull att det gick så långt att han gav sig på dig, men ändå glad att du tagit dig ur det. Min man har som sagt inte ännu gett sig på mig, men jag bortser inte från möjligheten att det någon gång kan hända eftersom han ändå är våldsam mot andra då han är riktigt full.

Jag våndas fortfarande av att det ska vara så svårt att ta ett beslut. Man ska ju våga ta risker här i livet. Det kan ju faktiskt hända att mitt och barnens liv skulle bli bättre om vi flyttade bort, men tänk om jag sabbar något som ännu kanske kan bli bra och att jag sedan får ångra det i resten av mitt liv.

Jag har läst endel självhjälpsböcker och har ju kommit fram till och erkänt att jag också faktiskt har endel brister. Har funderat mycket på att om jag genom att förändra mitt beteende kunde få situationen att bli bättre. Är det möjligen jag som orsakar att han mår dåligt och sen tar till spriten? Jag förstår förstås också att han ändå inte har någon rättighet eller att det skulle bli bättre för honom att dricka sig full. Att dränka sina sorger i spriten är väl ingen lösning.

Det var som för två veckor sen då jag var grymt sur redan från att jag steg upp på morgonen för att han inte hade tagit itu med att boka tid till terapi som han hade lovat igen en gång för flera veckor sedan. När han kom hem från jobbet med glatt humör meddelade jag att jag var sur på att han igen inte hade hållit vad han lovat. Jag for själv på jobb fortfarande sur och besviken, men lugnade ner mig under tiden jag var borta. Kom hem vid midnatt och funderade varför lamporna fortfarande var tända, yngsta barnet låg o sov men han syntes inte till. Efter en stund kom han upp ur garaget och var full. Jag blev förstås hysterisk på att han tagit sig en fylla då han varit ensam hemma med vår dotter. Inte bara för att han var full utan också för hur oansvarigt jag tyckte det var. Och allt detta för att jag var sur när han kom hem från jobbet tidigare den dagen.

Det som också blivit värre nu är att jag har fått hans mamma emot mig. Jag förstår hur svårt det är att vara objektiv när det gäller ens son som har alkoholproblem, men det hjälper inte honom alls att hon skyddar honom som hon gör. Hon anser till exempel att han inte har tid att hämta hjälp eftersom han arbetar. Hur har man då tid att gå till läkare eller tandläkare på arbetstid? Är inte det här lika allvarligt? Och vem har sagt att han inte kunde få en tid utanför hans egen arbetstid? Och eftersom jag kritiserat hennes son för hans beteende så har hon nu gått till motangrepp genom att kritisera mina barn från mitt tidigare förhållande. Det här är verkligen jobbigt, men det är så synd att ingen annan vaknar upp och ser problemet utan sopar allt under mattan och hoppas att det på något sätt ska försvinna av sig själv om man inte talar om det. Jag förstår mycket väl hennes lidande och eftersom jag också fått lida en bra tid hade jag trott att vi med gemensam kraft skulle kunna ta oss ur det här. Trots allt går hon varje vecka på Alanonmöte och där borde hon väl ha blivit informerad hur man som medberoende försämrar situationen?

Tack än en gång till er alla för att ni orkat "lyssna"!

Mirjami-78
2010-01-22, 15:34
#11

#10 Vill säga att om han dricker och om du är orsaken till det, varför går han inte då??? I mina ögon så kan du knappast vara orsaken till hans alkoholproblem. Jag säga detta då jag själv hade liknande tankar när jag levde med min ex. Om jag skulle bara ändra på det och det så skulle allt bli bra. Nej det handlar varken om dig eller dina barn utan det handlar om problem som han har och som han själv måste ta tag i.

Att hans mamma sedan lägger sig i gör inte saken bättre. Att han jobbar  mycket ja, men tror inte att det är omöjligt vid behov få ledigt en halvtimme eller en timme från jobbet om man måste gå på samtal pga. sin missbruk kan tom. hända att han får gå dit på betald tid då arbetsgivaren vill göra sitt för att hjälpa.

Många gånger tänkte jag med, att han kanske ändrar sig, inte ge upp än, men i mitt fall blev det inte så. Såg gång på gång hur samma mönster upprepades. Man levd på hoppet vilket jag antar att du många gånger med har gjort.

Om du är sur på han har du nog all anledning att vara det utan att ha skuld känslor för det. Vara berusad när du kommer hem och ha varit ensam med ett barn. Ja jag skulle helt klart blivit förbannad. Varför får du inte vara sur eller irriterad..alla andra får ju det. Varför ska du inte ha rätten att säga vad du tänker och känner….Du är också en människa.

Som du skriver det hjälper inte med tomma hot. Jag förstår dina tankar och känslor, har själv varit i samma sits en gång i tiden. Om du bara orkar ta barnen och fixa en bostad för er där det är bara ni!! Jag vet att det är inte det lättaste. Många känslor kommer du få fajtas med, ska man eller ska man inte….Men om du stannar kvar i det du lever i nu tror jag inte det kommer bli bättre. Inser han att du verkligen går kan du ställa krav på han. Då äntligen kanske han tar tag i det hela och ser till att få hjälp, just för att ni senare ska ev. kunna bli en familj med han inräknad igen.

Ja jag vet vad du går igenom….Skickar dig en styrkekram för att orka ta dig vidare!!

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Gronstedt
2010-01-22, 15:43
#12

"Är det möjligen jag som orsakar att han mår dåligt och sen tar till spriten?" Men snälla, hör du inte vad du säger!?! Han är en vuxen karl och han måste springa till sutteflaskan och utsätta sitt barn för livsfara för att du inte är glad, kåt och tacksam? Är det en vuxen människas agerande? Ska du behöva trippa på tå runt en sådan? NEJ! Sluta konstruera skuldsituationer åt dig själv! Det är ditt medbereonde, både i karlns missbruk och i hans mammas medberoende som talar, inte en vuxen, klok kvinna med självkänsla!

knas65
2010-01-23, 22:54
#13

Jag har levt med en alkoholist i 11 år… Jag känner så med dig i det du berättar! Det är så hemskt att bli medberoende, jag går på Al-Anon och oxå i en anhöriggrupp. Jag är uppväxt i en familj med en far som drack och blev agressiv. Lovade mig själv att en sån familj skulle jag aldrig ha… Efter 2 brustna förhållanden med 2 barn som resultat träffade jag "mannen i mitt liv".. Han förstod mig precis, allt var guld o gröna skogar. Vad jag inte såg var att han var alkoholist… Som jag kämpat, försökt älska honom frisk, hotat, gråtit och förbannat, letat efter öl o whisky, luktat, varit rädd för att komma hem för jag har inte vetat vilken av Dr Jekyll och Mr Hyde som skulle möta mig.

Han har lyckats manipulera och ljuga. Jag har idag påbörjat en skuldsanering på 5 år. Han har försökt starta upp företag och projekt och lyckats övertyga mig att det var genomförbart… Inte kan väl någon man lever ihop med lura en så totalt??? Jo det kunde han. Jag har stått för lån, ström, företag etc, pga att han hade bet.anm. Huset vi köpte gick på exekutiv auktion, jag har varit med om att bli vräkt, litade på att han betalade hyran som han sagt. Jag var hemlös och vi bodde på ett litet hotell på vinden där det regnade in. Han manipulerade ägaren med att han hade utländska kontakter som skulle komma och bo där. Hon skulle tjäna så mycket pengar … Efter det bodde vi i en gammal lokal som varit frisersalong. 1 rum och trinettkök. Toa i korridoren ingen dusch och ingen tvättstuga. Jag stannade kvar och trodde på hans snack om att "jätteklippet" var på G. Snacka om att jag var naiv.

Jag är körd ekonomiskt, sjukpensionär sen några år tillbaka för jag har fibromyalgi. En sjukdom som kräver att man har lugn och ro och behöver mycket stöd och hjälp. Medberoendet har tagit sin bit av min hälsa. Inte bara min…

Jag lever idag ensam med min yngste, en 17-åring som tagit stryk av att jag varit så nertryckt. Han har farit så illa av den psykiska misshandel han fått utstå… Han är så fylld av hat och har ingen tilltro till vuxna människor, jag jobbar på att bryta mig fri från alkoholisten, jag har fortfarande känslor för den här mannen och trodde på hans löfte om att söka hjälp. Men igår kväll small det: Han var duktigt full… Han går o väntar på besked om att få komma till Nämndemansgården. Men jag tror inte att han är redo, han har inte nått den absoluta botten ännu. 

Det räcker inte bara att sätta ner flaskan, det är den enkla biten. Att jobba med sina beteenden är det tuffa o tunga… Promillefri är inte detsamma som nykter.

Jag förstår mig inte på mig själv som inte har sparkat honom till månen, men jag jobbar med att förstå det genom Al-Anon och Anhöriggruppen som vi har. Jag måste finnas för mig själv, min son, min dotter och mitt barnbarn. Självklart…men ändå så svårt.. Jag kämpar alla dagar med mitt feltänk jag har fått av de här åren. Sitter just nu och oroar mig för att han ska komma hit och vara full och börja ösa massa anklagelser över mig… Det här livet är jag inte värd. Varför ska det vara så svårt att ändra på?? Ja det är bara jag som kan förändra min situation, ingen annan.. Jag har kommit en bit på väg, en dag i taget, lite i sänder. Aldrig tillbaka i det som varit NO WAY!!!

Gronstedt
2010-01-24, 12:44
#14

Stå p ådig, Knas65. Det är inte lätt, men det går och du har rätt, du VET att du är värd något bättre.

knas65
2010-01-24, 18:50
#15

Ganska otäckt…. Det första jag tänkte när jag läste din kommentar det var på han som dricker. Jag har sagt till honom såååå många gånger att jag tycker att han är värd ett bättre liv, för jag vet att det finns en fin människa bakom muren. Dr Jekyll och Mr Hyde….

Att det ska va så j-a svårt att tänka på sig själv först då..

De medberoendes dilemma:

Tänk på alla andra först…

De aktivas dilemma:

Tänk på dig själv först…

Och jag är värd nåt bättre, det är bra att bli lite pushad av andra. Lättare att inse saker om man skriver av sig, får ner det på "pappret"= bildskärmen och kan läsa det högt. Det blir verkligt då.

Får ta nya tag. I morgon är en ny dag med nya möjligheter och nya insikter.

annikki78
2010-01-27, 00:11
#16

Pia, jag förstår vad det är du säger och håller helt med dig. Men som du själv sa så vacklar man av och an genom att fundera ska man skiljas eller ska man inte, det är mitt fel, nej jag är värd bättre. Ena dagen tycker man att man tänker klart och "smart", men så andra dagen så börjar man ifrågasätta sig själv och sitt omdöme.

Han har varit på psykoterapi första gången idag, men trots det så blir jag ändå bara mer av den åsikten att jag och barnen måste härifrån. Det är jättebra att han sökt hjälp nu för hans egen skull främst, men det har hänt sig förr att han gått och sen avslutat behandlingen. Det är ju trots allt en mycket lång process att komma över ett alkoholproblem som han haft i en stor del av sitt liv och då räcker det inte med två terapisessioner. I och för sig frågar jag nu mig själv att gör jag fel i att gå nu när han äntligen sökt hjälp? Men å andra sidan känner jag att jag inte orkar leva så här en sekund mera och bara vänta på bättre tider. Jag kanske dör imorgon och jag vill inte dö olycklig, så det är bråttom. Jag vägrar vänta på att en annan tar flera år på sig att vakna upp eller så kanske han inte gör det alls. Jag har själv varit av den åsikten en tid nu att det skulle vara bra att vara ifrån varandra en tid, så att vi kan ta itu med våra egna liv på skilda håll och se senare ifall det finns möjlighet att fortsätta ett liv tillsammans. Funderar ännu, men känner att jag börjar närma mig ett beslut.

Gronstedt, Jag vet att jag beter mig väldigt mycket som en medberoende och att det är dags att sluta med det. Flört Tyvärr så vacklar det ju från dag till dag och speciellt de dagar jag blir manipulerad och uppretad av min man eller hans mamma.

Knas: Sorgligt att höra vad du och barnen har fått stå ut med. Känner med dig och din historia får verkligen mig att fundera att det inte är värt på nåt sätt att barnen tar sån skada och förstås inte vi vuxna heller. Jag har hela tiden sagt att jag kommer ha så svårt att leva med den negativa påverkan det haft just på barnen och därför vill jag rädda dem så fort som möjligt. Man vill ju verkligen skydda dem från allt ont.

Till en början var jag så fast bestämd i att få detta förhållande att funka med vilka medel som helst, eftersom jag inte ville misslyckas en gång till efter min första skilsmässa. Sen tänkte jag också då på mina tidigare barn att vad det är för bild jag ger dem om jag kastar ut honom. Att det är så här det går till i livet att man byter karlar som skjortor. Å andra sidan är jag en väldigt hängiven person och ger inte upp i första taget då det gäller mina nära o kära. Jag är väldigt envis och vill ju precis som alla andra leva ett lyckligt familjeliv.

Jag är glad för din skull att du börjat kunna släppa taget och jag förstår att det är mycket att ta itu med, men kämpa på! Skickar mycket positiv energi till dig och hoppas att du och dina barn ska få vara lyckliga!

knas65
2010-01-27, 01:23
#17

Jag har precis skrivit ett inlägg och berättat vilken naiv människa jag är, Jag begriper mig inte på mig själv….

Tack för energin. Den behövs i detta läget.

den finnns under fliken Vi som är anhöriga…

annikki78
2010-01-27, 21:57
#18

Idag har man verkligen fått känna på känslan av förvirring. Har varit på terapi till samma kvinnliga psykoterapeut som jag varit till ett antal gånger under ett halvt år. Min man var till samma terapeut igår och idag var hon som förbytt.

Efter att hon i ett halvt år frågat mig "Hur länge orkar du?" "Jag tycker du ska ta barnen och flytta därifrån", så idag lät det "Jag tycker absolut inte du ska flytta". Nehe!???

Jo, säger hon, för att ni har det så inflammerat hemma hos er nu så att ingen av er kan tänka klart och det vore jättedumt att ta ett sånt beslut nu. Ni måste börja fungera normalt först.

Efter denna session ifrågasätter jag verkligen hennes professionalitet. Att ändra sina åsikter radikalt är minst sagt mycket missvisande och förvirrande. Nu vet jag igen inte vad jag ska göra, för enligt henne fick jag heller inte ha mina känslor med i mina beslut. Jag slutade min terapi idag.

knas65
2010-01-27, 22:14
#19

psykoterapeuter och drogterapeuter är inte samma sak, vilket är hon???

Har gått hos en "vanlig" terapeut och hon hade ingen som helst j-a aning om hur det är att ha familj med missbruksproblem inblandatSkrikandes. Jag gjorde som du jag slutade, för när jag ställde frågor kring missbruk och dess påverkan så erkände hon att hon inte kunde hjälpa mig…

Det kunde lika gärna varit jag som skrivit det du beskrev om att kämpa för att hålla ihop familjen, bilden man ger barnen, envisheten… ja alltihop…

Skickar massor av energi och kramar till dig.

Vi kämpar vidare, eller hur???

Gronstedt
2010-01-27, 22:31
#20

#18: FörvånadFörvånadFörvånadFörvånadFörvånad!

Det var då högst märkligt! Men tyvärr är det inte alldeles okänt att en missbrukare kan manipulera även en terapeut. Kanske har karln lyckats förleda henne att se problemen bara från hans vinkel, så att du plötsligt förvandlades från en maka och mor som försöker hålla ihop familjen till en hysterisk bitch som driver din man att dricka? Inte ens terapeuter är tyvärr immuna mot kombinationen av en manipulativ människa och ett traditionellt synsätt. Men det är fruktansvärt oprofessionellt att byta ståndpunkt utan att tydligt redogöra för varför och be om din syn på det hela.

Jag fattar verkligen inte hur människan resonerar som säger att ni inte kan flytta isär förrän ni börjat fungera normalt - det är ju helt sjukt! Det är ju just när man inte kan fungera normalt som man behöver komma ifrån varandra, få distans och hinna få ro att läka sina trasiga nerver och känslor. Och om du inte får ha dina känslor med i beslutet, vad ska det då bygga på? Ekonomi?

Förresten, du skrev tidigare att du inte ville att dina barn skulle lära sig att man kan byta karlar som man byter skjortor. Varför inte? Hur länge ska man gå i en skjorta som både är ful, obekväm, opraktiskt att tvätta och dessutom luktar illa? Jag tycker inte kvinnor har något slags plikt att stanna i dåliga relationer med män som är dåliga för dem för att undvika något slags skamstämpel.

Mirjami-78
2010-01-27, 23:34
#21

#18 Jag kan bara tänka mig hur många tankar du måste ha runt detta hela efter mötet med henne. Jag hoppas ändå att du kommer vara stark nog att ta ett eget beslut.

Jag ser det fortvarande hur svårt det än är att du och barnen mår nog bäst ut av att få en egen bostad. Jag vet att det är allt annat än lätt att bryta sig fri från någon, men för dit eget bästa och för barnens bästa. Om du sedan ser att din ex sköter sig så kan ni ju senare kanske bygga upp något bättre. Sedan behöver man ju inte göra slut utan man kan vara särbo. Ja förstår att du har allt annat än lätt just nu, men jag hoppas att du ska hitta krafter att ta dig vidare!!!

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Porklash
2010-01-28, 11:58
#22

Vad ska  man säga.

En terapeut behöver om sagt inte ha NÄSTAN någon som helst koll på missbruksproblematiken eller än värre ha en psykodynamisk inställning till den.

Nej jag har ingen emot psykodynamisk terapi i grunden men tyvärr hjälper det sällan beroende att veta varför de har hamnat där de är. Sen när man väl är nykter kan det nog ofta vara bra att forska om sig själv lite.

För de psykodynamiska brukar gärna se beroendet som ett symtom men det är enligt mitt sätt att se det inte beroende utan missbruk eller det där som de brukar kalla "självmedicinering"

Den beroende visar upp verklig ånger för det den gjort. Det är inget skådespel men handlar ångern om att den sårat andra eller för vad den är rädd för att förlora? Det kan vara svårt att se skillnaden även för en erfaren terapeut utan beroendekunskap. Det kan vara svårt ändå förresten.

Den känslomässiga berg och dalbanan är ju en del av sjukdommen och en ganska viktig betåndsdel av den.

Jag super för att glömma bort konsekvenserna jag får av mitt supande!

Det handlar om vad du vill för dig själv och dina barn.

Du kanske ska helt enkelt vara skjortlös?Glad

Sköt om dig

pEr

Kia
Kia 
2010-01-29, 00:12
#23

Jag vill bara säga tack för denna tråden och för det Ni skriver här. Tankeställare!!!

/Kia

[Beavis]
2010-01-29, 00:50
#24

Jag har fobi emot psykologer psykoterapeuter, terapeuter, och allt vad de kallar sig för… men det är jag. Till saken båda ni två starka som börjat vakna och leva igen stå på er. Att lämna er missbrukare är inre nödvändigtvis att lämna för alltid. Men lämna nu för att ni ska kunna fungera någorlunda normalt igen, för att era barn ska få ro och för att ge kraft åt era krav på handling hos era partners.

Om ni fortfarrande älskar dessa personer kan ni självklart behålla kontakten med dem och se att de sätter sig under behandling och verkligen vill bli rena. ge dem stöd på olika sätt men ni måste få leva separat tills detta skett. Nä era missbrukare har genomgått behandling och varit rena ett slag kan ni fundera på att återuppta en djupare relation om känslorna fortfarande finns kvar? Men just nu så förstörs bara era och era barns liv av att bo samman med en missbrukare. Kämpa på och hoppas allt ordnar sig.

annikki78
2010-01-29, 10:39
#25

Knas: Hon är psykoterapeut, men alla de tidigare gångerna som jag varit till henne har hon visat stor förståelse till problemet, men att hon senast tyckte att det inte är vårt primära problem i vårt förhållande. Jag är väldigt besviken på att min terapi tog slut på detta sätt efter att man anförtrott sig åt henne och trott på henne, men att hon sedan drog undan mattan för mig. Det positiva är att jag nu ändå är en erfarenhet rikare och vet mera i fortsättningen. Och absolut ska vi kämpa vidare! Skrattande

Gronstedt: Jag håller med dig fullständigt och det är trevligt att få det i ord av någon annan efter att man själv tänkt i samma banor. Jag har upplevt min sambo som ytterst manipulativ och jag vet att han har tagit upp en massa andra problem utom sitt alkoholproblem med terapeuten. Vårt primära problem är tydligen att han lider av sömnbrist. Och det är sant att han gör det, men ingen av vare sig sambon eller terapeuten har kunnat ta till sig informationen om hur hans sömnbrist har uppkommit. Det är ju just pga hans alkoholproblem! Han själv har mått dåligt alltid efter att han druckit och haft dåligt samvete och haft svårt att somna eller sova överhuvudtaget, men till stor del är det för att vi grälat ofta mitt på nätterna när barnen sover och för att han under nästan ett år jobbade ca 15 timmar per dag med ett fysiskt tungt arbete. Som terapeuten tyckte, att det är ju inte så konstigt att han tar till alkoholen i såna här fall för att lugna ner sig. Som jag ser det blir det ju ett ekorrhjul. Han hade sitt alkoholproblem redan då vi träffades och att det var vårt första problem som vi grälade och grät om redan efter ett par månader. Är det inte då vårt primära problem? Som sagt jag har nu blivit till en hysterisk bitch som driver min man att dricka, precis som du uttryckte det.

Jag håller även med i ditt resonemang om att det skulle vara bäst i att vara isär från varandra en tid, för att ta hand om sig själv och ta tag i sina egna problem just för att kunna bli normal igen. Min sambo är ytterst skicklig att bete sig "normalt" här hemma, vilket jag kallar att sopa sakerna under mattan och hoppas på att de ska försvinna av sig själva. Jag har varit med om detta så många gånger. Jag har försökt att bli glada och trevliga jag och fortsätta gå vidare och hoppats på att allt ska lösa sig om vi bara är trevliga mot varandra och har roligt tillsammmans, men ack så är det inte. Jag har fått bli besviken gång på gång och av rädslan att ge efter igen och hamna i samma helvetiska situation vill jag inte släppa honom nära mig nu.

Och alla ni andra: Tack för era uppmuntrande ord! För mig har ni varit till stor hjälp! Känns skönt att veta att man inte är ensam och att det finns någon man kan "prata" med. Det finns ju trots allt ljus i tunneln! Skjortlös…haha, tack Per Skrattande dagens bästa!

Upp till toppen