![[Jeremina]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Brev till en alkoholist!
Jag vill här skriva ner en liten bit ur ett brev som en kvinna skrev till sin morbror som druckit mycket i 40 år. Hon hade själv haft problem under ca 3 år och tagit sig ur det, och varit nykter i 16 år! Är det någon som känner igen sig i det hon skriver?
Alkoholen är som små djävlar som äter upp en och de är hänsynslösa och deras enda mål är att förgöra dig. De lurar dig från början och är vänliga mot din kropp och ruset du får är störtskönt.
Men när de bestämmer sig för att ta över din kropp då ger de sig inte, om inte du säger: Stopp era små djävlar nu ska ni förpassas dit ni hör hemma i helvetet och inte i min kropp.
Du måste låta bli helt som jag gör, till slut kommer man till stadiet att man inte längre vill ha. Kroppen känner att den kan vara utan och att man kan få stimulans på annat sätt. Ta t ex detta med sex, det är mycket bättre när man är nykter, allt får plötsligt en betydelse, saker som inte har betytt något när man har varit full.
Läser du mina brev eller törs du inte? Då tycker jag att någon annan ska läsa för dig för du behöver höra vad jag har att säga.
Det är bråttom nu, du har ingen tid att förlora för att rädda ditt liv. Du kan inte sluta utan hjälp för då får du sådant delirium så din hjärna kanske inte pallar med!
Det behövs mediciner under övergången från alkoholen. Snälla för min skull, för du vet att jag älskar dig morbror xxxx ! Men i första hand för din skull!
Morbrodern hade då redan blivit alkoholdement sa läkarna och hans liv gick inte att rädda utan han dog 4 månader senare för att han inte satte stopp!!
Tack Jeremina för ditt inlägg!
Alkoholen/drogen är stora djävlar, som äter ditt förstånd, din moral, dina värderingar, ditt psykiska och din fysiska tillstånd. Ändå fattar vi/jag/du ingeting.
Ändå kan detta självdestruktiva förhållande till alkoholen/drogen fortsätta år efter år.
Det är ingen ursäkt, men ett alkohol/drogrelaterat liv, har blivit ditt/mitt liv.
Det är svårt att säga; STOPP, nu har alkoholdjävulen tagit över mitt liv. Varför? Jo, för att man är inte medveten om det själv. Det alla andra ser, det ser man inte själv.
Svaret är så enkelt som att man har "vuxit in" i sitt missbruk och man ser inte en enda varningssignal.
Inte en enda!
Du skriver; Du måste låta bli helt som jag gör, till slut kommer man till stadiet att man inte längre vill ha.
Jag kom aldrig till det stadiet. "Jag vill inte ha." En utopi för mig. Vaddå, vill inte ha, hela mitt liv skrek efter mer stimulantia.
Det fanns ingen chans att resonera förnuftigt med mig själv. Vill/vill inte? Jag behövde!
Det är bråttom nu, du har ingen tid att förlora för att rädda ditt liv. Nej, jag hade inte den tiden när jag var 25 år och inte hade jag den tiden när jag var 35 år. Inte hade jag någon tid att förlora när jag var 40 år.
En missbrukare har en väldigt underlig logik och jag önskar att det vore så enkelt som du beskriver det; Du måste låta bli helt som jag gör, till slut kommer man till stadiet att man inte längre vill ha.
Jag kom aldrig till det stadiet. Jag ville ha, mer och mer! Det stadiet du beskriver fanns inte ens i min sinnesvärld.
Ok, jag har förlorat massor av år i mitt liv och trots att jag försöker att leva ett liv utan skuld och skam. Ett liv med "Acceptera det du inte kan förändra, förändra det du kan och förstå skillnaden." Jag lever numera utan skuld och skam, men alla mina missbruksår har satt ett stort sår i mitt liv.
Jag förstår! Men jag har ändå så många, många förlorade år, år som jag inte ens vet hur jag ska beskriva.
Jag kommer aldrig någonsin förstå hur jag hamnade i mitt missbruk. Hur ska då andra människor kunna förstå?
*pust* fortsättning kanske följer.
Jag tycker inte att någon ska känna skuld utan det är en sjukdom så får andra säga vad de vill!
Skuld ska man inte känna för att man missbrukat, men man måste konfrontera och gära upp med det man har ställt till med till följd av missbruket. Man gör mycket ont ibland, och en missbrukare gör kanske ännu mer ont än andra. I alla fall gör missbrukare ofta ont mot nära och kära, som de ju borde vara extra rädda om.
Om de ber om ursäkt och menar det så kan de gå vidare i livet sedan både den som missbrukat och den som kommit i kläm!
Så lätt är det inte alltid, tyvärr. Världen är knöligare än så ibland. Men det är en bra början.
#6 Jag tänker inte diskutera om det är mest synd om missbrukaren eller den anhöriga för det är lika synd om båda två anser jag.
#7: Jag anser inte att det är synd om missbrukaren alls. En sjukdom är en förklaring men ingen ursäkt. Men det är inte en diskussion jag heller har försökt ta upp.
#8 Så jag då som har en sjukdom som heter: Dercum som gör att jag har ont i hela kroppen är det då bara en förklaring till att jag blir ganska grinig mot mina anhöriga? Jag har inte bett om den som missbrukaren inte har bett om att bli beroende av droger eller alkohol.
Med det försvarar jag inget dåligt beteende som de har under sitt rus och jag har vuxit upp i Stockholm och sett mycket då min farmor som jag bodde hos var fältassistent och jobbade kvällar och helger. Hon kom hem och skrämde mig för både alkohol och droger med sina historier om alla ungdomar hon fick ta hand om.
Alkohol har jag brukat (inte missbrukat) men inte brukat-missbrukat) droger men jag har haft kompisar som använt både det ena och det andra.
Nu är jag 50 år och min äldste son är chef i en kommun på rådgivningsbyrån för Alkohol-Narkotika. Han berättar mycket men inte vem eller vilka det handlar om för han har tystnadsplikt. Det är många barn som har ett helvete och vi måste tillsammans prova att få bukt med dessa problem, eller hur?
Vi är nog på samma sida så jag säger nu kram och god natt!
#9: Jag kan känna stor medkänsla med missbrukare och andra som har problem, men jag hyser inget medlidande med dem. På samma sätt med din sjukdom. Du har inte rätt att vara grinig mot dina anhöriga bara för att du har sjukdomen - men det är fullt förståeligt att du blir det.
Beroende personer och missbrukare bär sig ofta dumt och illa åt inte bara under ruset utan minst lika mycket under de nyktra perioderna (oavsett drog).
Men vad jag menade med mitt svar på #5 är att det hjälper långt ifrån alltid att be om ursäkt, hur mycket man än menar det. Man kan säga "Förlåt att jag förstört all tillit, allt vackert, allt du velat och drömt i ditt liv de senaste 40 åren - och förlåt att jag dessutom lämnade dig helt utan avseende när jag till sist började söka läkning." Men det räcker kanske inte speciellt långt för partnern som varit medberoende under 40 år för att sedan bli övergiven. Det onda man som missbrukare gjort den personen, och som man fortsätter att göra den personen bara genom att vara den man är, försvinner inte med några ord. Det finns kvar som ett sår som måste bearbetas och hanteras av båda parter. Och när man lever i tillfrisknad måste man leva med minnet av det onda man gjort ända tills de man har sårat är redo att förlåta - och det kan ta lång, lång tid och är ingenting man kan påverka själv.
#10 Som tur är så har jag skov i sjukdomen och är inte grinig mer än ibland men då brukar jag vila mycket och hålla mig lugn. Jag vet ju inte om du har ont men gå en dag i mina skor då det bränner i huden som om du har brännsår och inte ens barnbarnen kan ta i mig, då skulle du förstå.
Jag är också rygg-nackskadad så jag är samtidigt härdad ändå. Nog om det för min man förstår mig och han har sitt onda så vi matchar varandra.
Jag håller med dig och förstår nu vad du menar men det är synd att de som bor med en missbrukare inte orkar ta sig därifrån utan stannar så många år, tycker inte du det?
Du låter som du mår ganska dåligt eller kanske någon annan i din omgivning gör det eller har gjort det?!
Nu stannar jag här i denna tråd men läs och diskutera gärna ni andra för mitt syfte var bara att dela med mig ett brev jag hittat hos en nära som speglar både missbrukaren och anhörig som brydde sig…ha det gott och sköt om er!