Shit!
Eller rättare sagt förbannad!
Tja, en mer passande rubrik kom jag inte på.
Vi har länge haft på känn att något kommer att hända på jobbet. Avdelningarna går back och efter miljoninvesteringar, så går de fortfarande back.
Synd att inte jag är chef, för det kunde jag ha räknat ut för länge sedan.
Meningen är att patienter, som är medicinskt färdigbehandlade omgående ska stappla hem och att hemvården ska ta över.
Visst kör hem våra patienter direkt från operationsbordet och låt hemvården eller anhöriga ta hand om dem. Smart eller hur?
Sjukvården sparar pengar och kommunerna får ta det ekonomiska ansvaret. Tänk så otroligt förståndigt de resonerar!!
Så akta dig noga för att bli allvarligt sjuk eller skadad. Du blir för DYR!!!
Palliativa vården då? Tja, det blir billigare om du dör hemma än hos oss. Mycket, mycket billigare! Framför allt så finns ju möjligheten att lasta över ansvaret på anhöriga och/eller kommunens hemvård. Oj, så mycket billigare det blir!!
Skit samma om vi är "experter" på palliativ vård och är utbildade att ta hand om både döende och anhöriga.
Det är väl inte så noga? Huvudsaken är att det blir billigare. Det bästa vore att de dog knall och fall. För tänk vad billigt det skulle bli då!
Jag har jobbat hela helgen och jagat min närmaste chef som en dåre. Telefonsvarare, telefonsvarare, telefonsvarare!!
Det skulle aldrig falla mig in att besvära min chef på hans lediga tid, MEN när jag fick reda på att ett beslut var taget i onsdags och att alla medvarande har fått skriva under ett tystnadspliktspapper, då fick jag nog. Så här gör man inte och framför allt inte inför personal som fattar att något är fel. Man mörkar inte ett beslut, som redan är taget.
Men han ringde till slut upp mig på jobbet och skylde på tapetsering, målning osv.
Jaha, vi slutar inte att vara personal för att han tapetserar och vi slutar inte att vara tänkande människor för att han är konflikträdd och inte vågar prata med mig.
Jag fångade in honom på jobbet idag och krävde raka besked. Antagligen med mycket mörka ögon.
Han berättar det jag/vi redan har förstått och jag blir (milt sagt) mäkta irriterad för att han inte kan ge raka besked.
Jag får det dummaste svaret jag någonsin har fått; "Jag kan inte gå ut med något om jag inte har högste chefen tillgänglig."
Han är m.a.o. också belagd med talförbud.
Hör ni hur sjuk det låter?
Jag mer eller mindre kräver ett svar på om det blir några omplaceringar. Jag tror att ni kan gissa vad han svarar; "Jag får inte svara på det."
Det är solklart att det handlar om omplaceringar och när jag säger att:"Då tolkar jag ditt svar som ett Ja." Ett nervöst leende fick jag till svar.
Så vi kommer att placeras om och har jag en ruskig tur så får jag vara kvar, när två avdelningar blir en. Men jag tror inte på det.
Ett sådant här bemötande gentemot en personalstyrka, som jobbar med liv och lust och tycker om sitt jobb, tja, vad kan man säga?
Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Behandlar man personal så här? Behandlar man sjuka människor så här?
Nu är vi ett gäng sköterskor och många undersköterskor, som får gå i ovisshet tills på torsdag kl 11.00.
Det fick mig att bli ännu argare!! Varför inte gå ut med det NU. Svaret; "Högste chefen har inte tid!!!"
Det är mycket sällan jag blir riktigt arg, men det här svaret fick mig att gå i taket. "Inte tid!"
Men vi ska ha tid att gå och må dåligt för att vi inte vet vad som händer. Vi är inte så viktiga!
Jag är så arg och irriterad när jag skriver det här och jag var lika arg när jag pratade med vår konflikträdda chef.
Jag kände att jag var tvungen att kräva att han gick ut med skriftlig information med det här.
Visst, det gjorde han och försvann hastigt från jobbet. Det kallades "möte".
Till råga på allt så är jag ansvarig för palliativet hemsida och jag är bokad 4 timmar på onsdag för att uppdatera sidan.
VA? Uppdatera vaddå? Jag tänker inte uppdatera någonting förrän jag har fått torsdagsinformationen.
Jag har på känn att jag och ca 18 st. till får byta arbetsplats (besparing som det så vackert heter)
Får jag det beskedet på torsdag, så kommer jag att släcka ner hemsidan och det lär dröja innan någon utbildas till att ta över den. Jag har all rätt att göra så, för den är skapad av mig och det är mina foton som ligger ute.
På krigsstigen?
Jag?
*pust*
Vet ni? Jag har alltid sett något gott med vården, för att jag tycker att vi gör ett toppenjobb.
Men det här liknar ingetting!
Så akta dig noga för att bli sjuk eller döende. För vem bryr sig?
Forts… Jag har många ggr gått in och försvarat personal på psyk, där jag började min bana inom sjukvården. Av den anledningen att jag tycker att vi gör ett toppenjobb, med de små resurser vi har.
MEN, aldrig mer. Nu är jag på krigsstigen och otroligt förbannad (Sorry, det finns inget annat ord).
Jag vet att vi får en massa negativa besked på torsdag och nu är det insändare i tidningen som gäller.
Lex Maria anmälningar och Lex Sara anmälningar, anmälningar genom Patientnämnden, anmälningar via HSAN. Jag kommer inte att kunna förändra något, men jag kommer att skrika ut mitt missnöje och jag kommer inte att backa en tum!
Så; Håll er i!!
Försökte nå min närmaste chef igår, för att kolla om det var någon idé att jag uppdaterade hemsidan. Inget svar, inget svar.
Ringde han nr på jobbet och hans jobbmobil och tog mig även friheten att ringa hans egna nummer. Idel telefonsvarare. Inte ens sms:et svarade han på, fastän jag är övertygad om att han har läst det.
Jag vet att jag har en otroligt konflikträdd chef och att jag är en av de få, som kräver raka svar och kommer med frågor, som ingen vågar ställa.
Jag begärde även i måndags att han skulle gå ut skriftligt och omgående med att ett krismöte ska hållas. Tidpunkt, när och var. Det pappret fick jag i alla fall i min hand.
Aha, på torsdag? Min följdfråga blev; Varför inte omgående? "Nej, chefen (högsta hönset) har inte tid!" Va? Inte tid? Är vi personal så ointressanta så att det är ok att låta oss gå i ovisshet? Låta oss få ont i magen, huvudvärk osv för att vi är oroliga. *pust*
Sprang på en mammaledig sköterska när jag var på utbildningen. Vet ni? Hon visste inget!
Jag blir bara mer och mer irriterad (läs ARG). Våra chefer (vi har flera olika, en för sköterskorna, en för USK, en för nattpersonalen, samt två stycken högre upp, samt facket (som också är inblandade + samverkan) samt politikerna och alla har redan gått med på beslutet. Det fattades i onsdags!! Vi får beskedet i morgon, 8 dagar senare.
ALLA dessa har fått skriva på att de har tystnadsplikt och att inte ett ord får yppas förrän i morgon kl. 11.00.
Vi då? Jösses, så ointressant. Vi får gå och ha ont i magen för att våra chefer inte har kunnat nå upp till sina "visioner".
Ordet vision betyder önskan, drömmar. Men i mitt synsätt så är även drömmar fantasier!
Jag blir så trött!
