Etikettstöd
Läst 3282 ggr
Zabbio
2010-05-05, 02:40

... varför...

Jag vet inte hur jag ska göra..
Oavsett hur jag gör känns det fel, spelar det på samvetet.
Hjälper jag henne när hon ber om det mår jag dåligt för att jag träffar henne, och har dåligt samvete över att jag hjälper hennes beroende genom att ''rädda'' henne ur henner egna problem..
Hjälper jag henne inte, så har jag dåligt samvete för det, för det är ju inte så mycket, och jag kan ju.. är ju bara självisk som inte vill..
Och bryter jag kontakten kommer jag ha dåligt samvete och må dåligt över det.. tänk så är hon på väg att bättre sig, att ta tag i sitt liv..och så kommer jag och ger ''nådastöten'' just innan hon kommit rätt, så att hon trillar dit igen.. jag vet ju att den chansen är 0.0000000000000000000000000000000001% och mindre ändå..men tänk om..
Eller att hon plötsligt skulle inse vad hon gjort och tar livet av sig.. hur skulle jag må då? Den chansen är väl ungefär lika stor.. men jag hade inte velat leva längre om jag insett att jag skadat någon annan så som hon skadat mig.. och någonstans måste jag tro att det finns en god, stark sida i alla, en som inte vill skada folk.. även om den är så djupt nergrävd att hon inte ens ser den själv..

Jag känner att om någon någonsin kan hjälpa henne så är det jag, för att jag är hennes dotter och någonstans måste hon väl älska sin dotter.. jag hatar mig själv för att jag inte kommer på en bättre lösning, en som inte sårar någon.. jag känner mig dum och svag och jag hatar min dumhet och svaghet.. vill inte vända henne ryggen fast att hon drar ner mig också..

Jag vet att det hon gör är fel. Jag vet att hon bara utnyttjar mig och kräver mer än hon har rätt till. Men jag kan inte se det, inte förstå det. Det är väl inget konstigt att ge sin mamma skjuts? Eller att låna ut en soffa när hon är på genomresa? Hon är inte ens särskilt otrevlig.. bara väldigt tanklös med sina kommentarer.. men jag vill inte göra det för henne. Vem som helst annars, men hon får mig att må så dåligt oavsett vad hon gör. Eller vad jag gör. Varför? Varför vill jag inte hjälpa henne? Varför mår jag så dåligt över henne? Jag vill inte ha med henne att göra mer, men jag känner mig usel för att jag känner så..

Det blir så jobbigt.. visst kan jag ge henne skjuts till Hbg, och lämna bilen här. Hon var ju till och med omtänksam nog att ringa en vecka i förväg, det är mer än hon brukar och sån't vill man ju ''belöna''. Sen skulle hon sova över kvällen innan, men jag sa nej, helst inte. Till slut letade hon upp något annat. Vad hemskt av mig att inte ens vilja låna ut soffan, bara för att det stör mina rutiner och före att jag inte vågar slappna av eller sova med henne där (och det gör mig också till en dålig människa). Sen ville hon låna pengar.. till slut fick hon låna en hundring. Då får jag dåligt samvete för att det stöttar hennes missbruk indirekt, och för att jag är hjärtlös och väljer den enkla vägen att få tyst på tjatet istället för att hjälpa genom att inte hjälpa.. lovade att hämta henne också, det var väl ingen fara. Någon av dagarna, sa hon, i helgen. Måndagkvällen när jag sitter hos kompisen ringer hon. Vill bli hämtad, tjatar om att hon försökt ringa från danmark men inte haft täckning. Lungt, jag visste ju att hon skulle ringa nån dag, men hon får vackert vänta lite för det tar nästan en timme att köra eftersom jag inte är hemma. Måste rasta hunden emellan också. Visst, inga problem. ''men jag landar hos dig i natt'' Nej! sa jag ifrån, ''det gör du inte alls!" Fattade hon inte förra gången - för ett par dagar sedan - att jag inte vill ha henne där? Men hon hade druckit, kunde inte köra bil. Inte mitt problem, hon borde ha vetat. (Hjärtlös igen..) Hon börjar tjafsa om att jag lovat att hämta henne. Känner mig sårad, jag hade inte tänkt bryta det löftet, men jag sa aldrig att hon kunde sova hos mig, tvärtom. Då försöker hon spela på samvetet, 'ja men då sover jag i bilen då''. Naturligtvis lyckas det, men jag tänker inte låta hene sova över. Med ett ännu tyngre samvete erbjuder jag mig att ''skjutsa till någon i närheten'' istället. Till slut hittar hon någon. Min kompis följer med, känns bra med lite moraliskt stöd (och vad i helvete är jag för dålig person som behöver det? Vad har mamma egentligen gjort för att förtjäna de tankarna?). Skjutsar henne, hon beter sig ok. Tror att det äntligen äröver.

Nästa dag ringer hon, vill ha skjuts från sin kompis för att hämta bilen. ''nej'' säger jag igen ''jag har inte tid, det sa jag ju att jag hade saker att göra idag''. Men hon hävdar att bussen inte går förräns efter flera timmar. Synd, jag kan inte hjälpa även om jag velat för jag har andra tider att passa. Dessutom går det tåg också. Men då måste hon ju byta en gång, det är ju svårt.. då tänker hon ta taxi istället. Spelar på samvetet ännu en gång, för jag vet ju att hon har ont om pengar. Jag säger ändå nej, för jag kan faktiskt inte. Vill inte heller, hon har bett om för mycket på kort tid nu. Jag går resten av dagen och mår skitdåligt för att jag är en så hemsk människa.

Pappa..eller tja, alla.. säger att sättet hon beter sig på är oacceptabelt. Jag såg en smått chockad min hos kompisen när mamma ringde och ville sova över, trodde att det var för att jag sa nej så bestämt i luren, men istället säger hon ''hur kan hon komma till dig och be om det, när hon har druckit?''.. jag blev faktiskt förvånad, för jag ser inget konstigt med att föräldrar gör så. Pappa gör det aldrig, men hade han någon gång gjort det så hade det varit helt ok.. samma om en kompis hade frågat.. men mamma vill jag inte ha där hemma och jag vet inte varför det är annorlunda med henne.  Hon måste ju ha gjort något riktigt hemskt för att jag ska känna så.. men jag vet inte vad.. jag kan inte se eller komma på något alvarligt nog för att jag ska må så dåligt. Men det gör jag inte, ser inget direkt fel i det hon gör, bara smärre misstag som man kan glömma och förlåta om man är en hygglig mänska.. alltså måste det vara något fel och dåligt med mig som inte vill ha henne där.

Så känns det. Jag vet väl på ett plan att man inte kan tänka så, men så känns det i alla fall. Jag är en dålig människa för att jag inte mår bra och inte kan se vad hon gjort för att förtjäna mina negativa känslor.

På något sätt har hon skruvat till mitt huvud, ibland kan jag nästan ana vidden av hur bakvänt allt är, men det går snabbt över och jag känner mig mest töntig för att jag tänkt så. Det är väl inget konstigt med mig, så skruvad är jag ju inte. Hennes beteende är väl helt normalt…och inte kan jag klandra henne för det heller..  det enda felet på mig är att jag inte tycker om att träffa min mamma och därför är jag en dålig människa.

Hon är väldigt manipulativ. Egentligen vet jag det.. känner till hennes trick och knep, ser igenom tårarna som hon skruvar på lika lätt som man öppnar enkran. Ändå mår jag skit, känner mig eländig och elak. Hatar hur svag jag är, att jag inte klarar det bättre. Inte kommer på något. Vill nästan ta livet av mig för att slippa känslorna, allt är så hopplöst. Känner mig inmålad i ett hörn med färg som aldrig torkar..

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-05-05, 02:55
#1

Du är inte hemsk, det är jobbigt men man måste sätta gränser med missbukare (och andra) vilken relation man än må ha med dem. Det hjälper ju dem på sikt att inse att deras situation är ohållbar förhoppningsvis. Att det är din mamma gör ju saken riktigt jobbig det förstår jag. Man vill inte bryta med sina föräldrar normalt.ju.

Men man får ju nog till slut med förolämningar och kränkningar, lånande av pengar och grejer oavsett om man alltid får tillbaka. Så är et jobbigt och det är jobbigt att ha att göra med dem när de är höga på vad det än må vara. Du har rätten att säga ifrån, sätta gräner och regler ör er relation.

För du ska inte behöva lida pga hennes missbruk i den skalan. Om hon tycker du är orättvis som låter din far sova över på soffan och iblan låna pengar osv får du säga åt henne att det är pga att han inte missbrukar (om han nu inte gör det?) Och dessutom är trevlig emot dig när han är på besök. Det borde ta lite skruv.

Lycka till och stå på dig

Zabbio
2010-05-05, 03:06
#2

Nej han missbrukar inte.. har gjort men slutade innan jag blev född.. det glada 70-talet gissar jag.. Jag känner honom bara som en riktigt bra far.

Han ber aldrig om att låna pngar eller sova över heller, så den biten kan hon iaf inte spela på.. :3

rejjen är väl tt mamma inte alltid är otrevlig..eller..jag vet inte. Hon försöker nog vara trevlig, men lyckas inte..och det är väl delvis mitt fel. Vågar inte riktigt ta del i ett samtal av rädsla för att det plötsligt ska vändas till ett gräl.. ett tag försökte jag lära mig vad som ''triggar igång'' till gräl, men..det kan vara vad som helst.

Har försökt prata, flera gånger.. men det når inte fram..

Jag orkar inte mer..orkar inte må dåligt, orkar inte ta tag i det, för då kommer jag må dåligt igen..

Jag ser inte vad hon gör för fel, egentligen.. hjärnan vet det för att andra säger att det är fel, men jag fattar inte att det är fel att göra så. Trots att ag bara känner en stor, hemsk klump när jag tänker på att kanske råka träffa henne..

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-05-05, 03:51
#3

Klassiska medberoende symptom, det du känner inför dinmor skulle jag säga som lekman. Du sitter i en rävsax där med din mamma. Jag förstår att du tycker det är jobbigt att umgås med henne trots att hon inte alltid är otrevlig och att hon " inte menar" att vara otrevlig. Jag har varit i liknande situation och många andra också tyvärr blir det så de nmanipulerar och spelar på din medkänsla och dåliga samvete för att få sin vilja fram.

Att som du leta triggerpunkterföratt undvika konfrontationer är i det närmsta omöjligt för att nya kommer alltid dyka upp.

Din hjärna vet vad som är rätt du vet det också. Du vet också inom dig vad hon gör och har gjort fel mot dig så länge. eller hur?

Men du måsta bara komma fram till ett beslut för du kan inte ha det så här längre. Du ska inte behöva må dåligt och ha en klump i magen inför chansen att kanske mamma dyker upp eller ringer…

Sluta slå på dig själv, det är väll inte du som sabbat er relation med lögner och svek osv?  Du har det inom dig Zabbio det kan bli bättre.

Om du inte gjort det kan jag rekomendera att prova acopa tror jag det heter för medberoende. kontaktinfo finns i länksidan.

Zabbio
2010-05-05, 04:19
#4

Egentligen vet jag inte det.. det är nomalt för mig att folk ber om hjälp. Även föräldrar, i alla fall när barnen är vuxna..

Visst hr hon gjort fel.. inte kommit när hon skulle osv.. men jag kan inte komma på något stort.. något som förtjänar det hålet jag känner varje gång jag änker på henne.. :/

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

Gronstedt
2010-05-05, 10:31
#5

Min mamma mellanlandar hos mig ibland när hon är på väg någonstans, hon kan ringa dagen innan och be som sängplats och skjuts hit eller dit. Skillnaden mot din mamma är, att om jag säger att det inte går, så säger hon "Ajdå, då fixar jag det på annat sätt" och sedan är vi lika goda vänner ändå. Det där gnällandet och manipulerandet, den där förmågan att sticka till mitt på det ömma i barnens samvete, det håller hon sig för god för. Och det är det som är skillnaden. Det är det som är det där som hon har "gjort", som gör att du känner ett hål. Hon visar inte att hon ser dig som en person med egna val som hon måste respektera, utan hon visar att hon tycker du är någon hon kan utnyttja - och så blir hon purken när du inte ställer upp på att bli manipulerad.

Man måste inte ha blivit torterad över öppen eld av en person för att man ska känna sig reserverad och ha svårt att lita på den! Många små nålstick under lång tid är en fullt tillräcklig förklaring!

Stå på dig, Zabbio, du gör rätt som sätter gränser och du är generös som ställer upp så långt du som du gör. Du har förtjänat tacksamhet och uppskattning för det, inte mer krav!

[Beavis]
2010-05-05, 15:04
#6

Mycket bra uttryckt Grönstedt, du hittar orden jag inte riktigt gjorde

Zabbio
2010-05-05, 17:49
#7

Tack… känner mig fortfarande.. inte bra. Måste ta ett beslut och vet väl egentligen vad.. att helt enkelt bryta kontakten. Igen. Klarar inte av att må såhär hela tiden..

Men vill inte ändå..

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-05-06, 14:06
#8

Det är förståeligt… Vem vill bryta kontakten med sin mor? Det är nog ingen normal människa som vill det. Men när situationen är som din så är det kanske för det bästa? Din mamma måste ju inse på något vis att hon behöver hjälp och genom att visa att du inte accepterar hennes beteende så kanske du kan tvinga fram en förändring?

Ingen vill ju vara ensam och missbrukare  brukar sällan vilja vara ensamma i sitt beroende iaf inte när det gäller alkohol och droger. Din far finns kanske kvar hos henne om de inte är skiljda? men isoleringen kanske får henne att söka hjälp… vi får hoppas

Zabbio
2010-05-06, 15:07
#9

Det hjälper inte för henne. Har gjort det en gång innan, brutit kontakten. Det varade ett halvår ungefär. Hon verkade nyktrare och så på telefoen, intalade mig väl att det börjat bli bättre. Det första hon sa när vi träffades efter 6 månader var ''tur att du kommit över dina fixa ideer.''

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-05-07, 01:31
#10

Trist…. hon leveri total fenekelse

Zabbio
2010-05-07, 03:10
#11

Ja.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-05-07, 22:48
#12

Jag har helt brutit med personer som gjort som hon gjort mot dig men det är ju å mycket sårare när det är ens mamma…. lider med dig tyvärr är det nog bara detta som fungerar???

Det du förmodligen skulle ha gjort när hon sa så är ju "Vilka fixa ideer??" Och sedan vidhålla att hon är alkoholist och behöver hjälp och det är därför du hållit dig borta för du inte står ut med henne när hon dricker… Men detta kräver styrka och är väldigt jobbigt och hade kanske lett till en konflikt?? Men det öär nog en sådan du måste ta för att hon ska ta det till sig? Vad säger ni andra som har erfarenhet?

Zabbio
2010-05-07, 23:52
#13

Det är svårt att säga det när man är 12 och sitter i en bil med henne på motorvägen.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-05-08, 17:12
#14

sant. jag antog att detta hänt någorlunda nyligen.Små ntydningar och dolda anklagelser och förebråelser känns ofta värre än direkta angrepp som man kan försvara sig med i en disskussion…. och som barn ja då blir man ju jätteledsen när en förälder säger så.

ledsen för alla stavfel. jag missar tangenter när jag försöker glänsa o skriva fort…

Zabbio
2010-05-09, 00:48
#15

Ja, det är ju inte lätt att veta när något händer om det inte står i texten.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

medberoende
2010-05-14, 21:34
#16

Hej vännen

Du kan aldrig ta ansvar för någon annan och det är bara hennes eget ansvar om hon tar ett återfall.

En del beroende behöver ju ta några återfall för att tillfriskna och det är helt och hållet deras val

Tänk på sinnesro bönen

har du hört den??

Zabbio
2010-05-15, 01:19
#17

#16 Några återfall?

Hon har ju inte ens erkänt för sig själv att hon tar skiten..

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

Zabbio
2010-05-15, 13:08
#18

Varför vill jag ta livet av mig när det är hon som är åta he***? ><

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-05-16, 13:50
#19

#18 För att det är du som får ta all skiten ifrån henne självklart. Det är hemskt att blå ifrågasatt och trakasserad av en förälder, särskillt när man försöker hjälpa. Att bli älskad och uppskattad av sina föräldrar är ju det största önskan man har som barn, vuxen eller ej. Har du sökt hjälp hos acoa eller hos någon terapeut?  Jag förstår att du lider men det finns stöd och glöm aldrig att det  är din mamma som är sjuk, I länklistan här på sajten finns länkar till flera anhöriggrupper som du säkert vet? Det svåraste steget är första steget, sen blir det förhoppningsvis lättare.

Gronstedt
2010-05-16, 14:03
#20

#18: Där har du sammanfattat hela medberoendeproblemet i några få ord. När du hittat svaret på den frågan blir du fri Flört.

Kanske måste man acceptera att det inte finns några svar på frågan Varför. Inga acceptabla, korrekta svar i alla fall, som får allt att falla på plats. Det är där mittdelen av sinnesrobönen kommer in - att acceptera det jag inte kan ändra.

Kanske är svaret bara Därför. Skit händer, antingen man har förtjänat det eller ej. Ingen förklaring, ingen att ställa till svars, ingen man kan få skadestånd eller ens ett erkännande från. Bara en illaluktande hög som skymmer horisonten och tar upp tid och energi man kan behöva till annat. Ska man då bry sig om att skyffla sig trött, eller ska man ta på sig stövlarna och klättra över, eller kanske vända ryggen och hela eländet och ta en fika?

[Beavis]
2010-05-16, 14:08
#21

Mycket bra skrivet Glad

Upp till toppen