Etikettvi-som-är-anhöriga
Läst 3368 ggr
Angeln--89
2011-01-09, 16:58

vill bara skriva av mig lite....

Ursäkta behövde bara skriva av mig….

Vi är 7 Barn i familjen!
De tre äldsta är egentligen halvsyskon,
( Vi kan kalla mina syskon efter födelseåren 82:a 84:a 86:a 89:a = Jag, 91:a 93:a och 96:a )
Min ena storebror (84:a) som är alltså 5 år äldre än mig föddes förståndshandikappad
och är som en 3-4åring i psyket, han kommer att vara det så länge han lever.
Då de inte har kunnat sätta en diagnos så vet vi inte hur länge han lever. Två år till? Fem år till?

Mina föräldrar skiljdes efter en massa bråk när jag var 10år.

Vi flyttade till en annan kommun, alla förutom den äldsta brodern följde med.
Mamma träffade en muslim, han misshandlade henne och hon började dricka.
Jag fick vara mamma över de 5 syskonen som bodde hemma och min egen mamma.
11 år och redan mamma, hur kul är det?
Men det blir väl så när man är mellanbarnet samtidigt som man är äldst eller äldsta dottern.

Min bror som är 3 år äldre än mig ( 86:a ) började med droger.
Man märkte bara att han fick ett skyhelvetes humör
men han tog aldrig droger bland oss syskon.

Mamma och pappa försökte tillsammans igen, när jag var 13år.

Det blev inte bättre, de värsta åren i mitt liv,
Mamma bara sitter hemma och dricker,
är man ute och handlar med henne så gör hon bara bort sig.
När polisen börjar komma hem till oss och leta droger, hur kul är det?

Mellan mamma och pappa fungerade det inte,
det höll 1,5år mamma flyttar hem till en annan, efter ett tag följde jag med.
Alkohol varje dag, jag får sköta allt, som tur va kunde jag fly några timmar till min häst.
Sen hade jag hade mina marsvin och Muppen när jag var hemma.

Mamma va så långt nere, hon hörde och såg saker i synen.
Läskigt när man trodde mamma skulle göra saker, skrämmande saker.
Hon skrämde både mig och hennes man, många gånger.

En gång fick vi ett samtal och åkte in till akuten i Kristianstad,
möttes av min bror ( 86:a ) som hade blivit iväg förd i en bil, utslängd i snön i flera minus, nedslagen, de hoppade på hans huvud och allt vad de hade gjort pga drogerna, han hade gått barfota i snön flera km.
Han låg där i sängen, jag kände inte igen honom.
De hade kunnat få amputera bort fötterna pga köldskadorna.
Han åkte in på behandlingshem efter det och hur många vänder han varit där vet jag inte….

Men till slut orkade jag inte, jag bara orkade inte, jag står inte ut!
Jag orkade inte ens sköta skolan och hoppade av allt var för mycket,
alla lögner, alla löften som inte hölls, jag vågar inte längre hoppas.
Det är bättre att inte hoppas då blir man inte besviken.
Så många gånger det upprepades och man blir lika besviken varje gång.
Men jag förstod ändå inte heller riktigt varför jag mådde så dåligt..

Jag hade varit hos min bästavän/barndomskompis några helger eller så,
där kunde man koppla av men hemma just den kvällen,
jag klarade det inte längre, jag skickade sms till min bästavän.

Av någon anledning slutade det med att jag skickade ett sms till pappa
"hämta mig jag orkar inte längre". Det var i början av februari år 2007.

Jag startade om……

Jag gick hemma i 7 månader, hade djuren och städade och skötte hushållet
sen började jag på omvårdnad, blyg som jag var, men sen träffade jag min själsfrände ( som vän)
Att man kan vara så lika men så olika. Hon är som en annan del av mig.

Jag lärde mig om mig själv genom psykiatrin vi hade.
Förstod varför jag gjorde som jag gjorde, men allt va ju för att skydda mig själ för att jag skulle stå ut, försvarsmekanismer.

Jag träffade även min underbara Pojkvän i slutet av 2007. ( som senare visa sig att han troligen har panikångest )

Senare började Jag få kontakt med mamma igen, då också hennes drickande.

Mamma och min äldsta broder försökte båda ta livet av sig i somras
min styvfar hittade dem båda.
Först mamma några månader senare min storebror ( 82:a).
Min storebror åkte in på psyk för detta,
men blev utskriven när han blev pappa för andra gången,
han är sjukskreven för sin depression.
Mamma höll även på att dö ett år innan efter en operation
sen drack hon och fick blodförgiftning.
(Min lillasyster (93:a) försökte ta livet av sig för en 2år sedan med min
förståndshandikappade brors mediciner.)

Nu sitter (86:a) inne för drogerna.
Han och hans droger, så många lägenheter och chanser det har sabbat för honom.
Så många han såret pga av drogerna, ändå gör han samma sak.
Ska det någonsin bi ordning på honom?!

Mamma plågas för sitt ben, som är opererat 5 ggr på 4år efter att hon bröt benet
dagen innan hon fick sitt första barn, hon har även nu konstaterar reumatism
och har haft ont i lederna sen hon var 16-17 ( lika så har jag) hon har också psoriasis,
men dricker ändå, vilket gör allt värre.

Min förståndshandikappade bror, där är assistenter som överaktiverar honom
sen vill de flytta honom till stan där det är för "rörigt" för honom, han behöver lugn och ro.
Bara för assistenterna ska ha det lättare, Är det inte 86:a som ska ha det bra?
Det kommer att ta kål på honom i förtid.

2 av mina små syskon mår väldigt psykiskt dåligt, ( 91:a och 93:a)
veka, testar massa saker, dricker för mycket mm.
96:a minns inte mycket av den tiden mamma var perfektionist och skötte sig.
Tiden då hon skötte allt, men den mamman minns jag.

Jag hade en nära på perfekt start i detta livet, men allt gick utför efter att farfar dog.
För då klarade mamma och pappa inte längre av att bo tillsammans.

Ena, lillasystern ( 93:a ) gör samma misstag som mamma och
hittar bara muslimer som misshandlar henne.

Igår var här fest fast pappa sa "Nej!"
Men efter han själv druckit lite innan brydde han sig inte.
Min lillasyster blir full och odräglig, yngsta brodern (96:a) kommer hem efter att varit på kalas
och säger " jag vill inte att hon ska bli som mamma"
av någon anledning får 2 syskon ( äldsta lillebrodern, 91:a och lillasystern, 93:a ) amfetamin i sig,
(Då de blev fulla och då inte kan säga, NEJ!)
Då kom det fram att sen ena syskonet (93:a) påstår att andra (91:a) har våldtagit det 93:an.
Men mest troligt har de "testat" när de va små, då 93:a blivit våldtagen för några år sen
så sitter väl det ältat i hennes huvud och kom fram nu, hon hade bråkat med den nya pappa träffat
då hon också anser att 93:a gör för mycket vad hon vill, tyckte väl 93:a att för mycket var emot
henne och vill lägga skuld på 91:a, som redan mår jätte dåligt för annat.

91:a hade även exztacy hemma på nyårsafton som pappa hittade och tog från honom.

Ovanpå det är jag rädd att inte ha pengar, jag ska studera till sommaren på flexvux.
Men vad händer om jag inte får jobb sen? Man måste ha pengar för att kunna leva.

Det är inte lätt att sitta här mitt i, pappa orkar inte mycket,
Mest av hans energi går åt jobb, 96:ans innebandy och sin nya Tjej.
Att han inte ger 93:a strängare uppväxt.!
Är ute och söker bekräftelse överallt, tjatar sig till saker mm,
hon behöver en stadig hand, för att känna sig älskad.

Vi har många problem, och jag älskar varenda en av dem.
Ibland frågar jag mig själv "Vad har inte hänt i denna familjen?"
Vi har båda föräldrarna och de älskar oss, ibland får jag vara deras föräldrar
Ibland rådfrågar pappa mig, han säger "Hjälp mig", "Du vet" eller "Du kan"

Jag vet inte vad jag skulle gjort utan mina djur och vänner?

Varje dag är jag rädd att förlora en nära, att de ska ta livet av sig eller att någon annan ska göra det!

Man brukar säga att det som inte dödar dig, stärker dig….. Jag börjar undra

[Beavis]
2011-01-09, 19:55
#1

Hej. Väldigt tragisk uppväxt du har.

Klart att du får skriva av dig här du ska se att ni inte är ensamma. Det finns stödorganisationer för barn till missbrukare och anhöriggrupper. kolla i länkarkivet och besök deras sidor. Där kan du kanske även få hjälp.

Angeln--89
2011-01-09, 21:58
#2

Jag behöver inget sådant form av stöd, för mig hjälper det att ha min kompis. Psykologin och psykiatrin som jag gått har varit som terapi för mig. Men mina småsyskon behöver det, min lillasyster funderar att gå till en kurator/ungdoms psykolog men min bror 91:an skulle också behöva men han vill inte.

[Beavis]
2011-01-10, 01:19
#3

Psykologer och terapeuter i all ära. Inget fel på dem men ibland är det ju bra att prata med personer som är i samma sits. Och som du säger har din kompis varit en väldigt bra kurator och lyssnare. Men jag ser ju att din mammas drickande har skadat er enormt genom åren så ni behöver stöd och det att flera av dina syskon även de börjat knarka och dricka är skrämmande. Då kan grupper som ex ACOA vara ett stöd utöver psykologer och andra terapeuter.

Jättebra att ni har er pappa som är "nykter" det är ju en stadig punkt men som du säger han orkar inte riktigt och klarar inte att säga ifrån, han kan få stöd på sådana ställen eller kanske AA?

Detta är ju bara förslag ifrån mig, om du känner att det räcker med att skriva av dig så är det helt okej. Du är välkommen.

Angeln--89
2011-01-10, 19:05
#4

Min bästa vän läser just nu till socionom, där hon också har alkoholism, sexuelltövergrepp och misshandel i sin familj.

Hoppas på att lillasystern ska ta och prata med någon annan, de säger ofta att de tycker om att prata med mig, men jag säger att de behöver någon utanför med. Då jag inte är expert.
Men vill inte min bror så kan jag inte tvinga honom….

[Beavis]
2011-01-10, 20:24
#5

Sant det är omöjligt att tvinga någon att vilja ändra sig. Man måste komma till insikt att man inte vill leva så här längre. Bara att hoppas att din bror inser det på kåken. Och att dina systrar kommer till insikt om att de söker kärlek på fel ställen. det e där jag tror att en organisation som ACOA skulle kunna hjälpa er.Man behöver en utomståendes perspektiv ibland, även om man har samma bakgrund ser man klarare vad andra gör än sig själv och sina nära som din syster och du.

Lycka till

kerstinjo
2011-01-15, 16:54
#6

Hej och välkommen hit!

Det är inte meningen att du ska vara mamma till din mamma eller mamma till dina syskon.

Du behöver hjälp, för vad jag läser så är det en ohållbar situation, som skadar er ALLA!

Det låter kanske lite grymt, i dina öron, att koppla in Socialen.

Men jag funderar på om det inte är dags att göra någonting nu, INNAN hela familjen går under?

 Kerstin 

 

Angeln--89
2011-01-15, 18:31
#7

Soc har varit inkopplad många gånger. Jag har inte behov att prata med någon kunnig nu. Behöver jag så kommer jag ta kontakt med någon.

Mina föräldrar är i kontakt med föräldrar emot nakotika.
De har även anmält de som sålt till min bror.

[Bellie]
2011-01-24, 19:47
#8

Oj, det här var verkligen rörigt, och hemskt!
Jag har själv en mamma som dricker, missbrukar piller och är deprimerad och vet hur det känns att ta hand om sina yngre syskon. Det fick jag alltid göra från att jag var 7-8 år och tills jag sa ifrån och inte orkade bo hemma hos henne nå mer.

Nu är det ungefär ett år sen. Jag pratade med min pappa, men kunde inte bo där eftersom att jag går i skolan i den staden där mamma bor, så jag fick helt enkelt ta en egen lägenhet tillsammans med en klasskompis utan att berätta det för mamma.
Jag träffade inte min mamma på ett halvår efter att jag drog och drack och rökte på varenda helg (fre-sön) och även mitt i veckorna pga att jag mådde dåligt över allt som hänt och började utveckla ett destruktivt beteende.

Det är ungefär likadant nu, förutom att jag kommer överrens med mamma i vissa perioder och inte röker lika ofta.

Men vill du prata om det kan du alltid skicka ett PM eller liknande.

Tveka inte!

[Beavis]
2011-01-24, 23:57
#9

Både du ängeln-89 och Bellie har tagit era första stapplande steg emot att bli drogfria. Nu gäller  det att ni vågar löpa linan ut och bestämmer er att ni inte vill leva så längre.

Alla är vi olika och vissa gillar inte terapier och gruppsamtal andra klarar inte att lösa problemen på egen hand. Men nästan alla har det gemensamt att man behöver en ventil för att lätta på trycket. Må det vara en nära vän, en terapeut ett 12-stegs möte eller liknande.

Häng kvar här prata med folk och läs i gamla trådar här så kommer ni säkert att finna tröst och stöd samt insikter om saker. Även om man "vet" intellektuellt att man inte är ensam så är det svårt att ta in det känslomässigt tills man får det svart på vitt att andra lever/levt som ni har. och i varandra kan vi finna styrkan att ändra våra liv.

Upp till toppen