Hej Kerstin.

Riktigt tråkigt att  höra att cancern är svår och sprider sig. Men du är en kämpe så detta klarar du.

Cancer är nåt jävla skit!

Sparka den åt helvete Kerstin!

pEr

#1 Nej, vi vet inte om den gått vidare än och det är bara att hålla tummarna att den stannade i "portvaktskörteln". För vad tusan ska man ha en "portvaktskörtel" till om den inte kan stoppa oinbjudna gäster?

Men alla lymfkörtlar är borta och jag hade ingen aning om att det skulle skapa så många problem.

Klart jag fixar det här, det finns inget alternativ. Bort, bort!

#2 Japp, den ska sparkas ända till Blåkulla.

Kämpe är du!!!! kramar om dig varmt///

#4 Tack! Ja, här ska kämpas och slåss.

Aha jag läste ditt inlägg fel. Min pappa hade cancer i lymfkörtlarna. Jag hoppas verkligen att din cancer nu är bortopererad och inte har hunnit sprida sig någon annanstans.

Kerstin, min mamma hade samma elände med bortopererade lymfkörtlar och hon fick veta att det skulle gå stakarakt och h-e om hon så mycket som stack sig på en rosentagg. Men med hjälp av en förnuftig sjukgymnast lärde både hon och pappa sig att massera henne så att hon slipper de där lymfsvullnaderna som vården försökte påstå skulle vara oundvikliga och obotliga.

Det kanske inte hjälper just nu, men när det lugnar sig med behandlingen så leta reda på en sjukgymnast som specialiserat sig på att hjälpa canceropererade!

*Kram*

Jag har ju bara följt dig via Hundar i fokus, och lite här. Och även via din vovves hemsida.

Ändå kan jag inte låta bli att gråta en skvätt när jag läser det här. Usch vad ledsen jag blir.

Jag och hundarna skickar styrkekramar!

Blir ledsen när jag läser ditt inlägg…

Vill krama om dig länge länge…. Hur mår du nu?

Kram Kia

kerstin; tur du har din familj som stöd. Kan inte tänka mig hur jobbigt det måste vara, och kommer vara framöver. Men jag vet att du klarar detta, att du sparkar ut cancern!

Du vet var jag finns om det behövs! Kramis söta du.

Tack min "lilla" Hera!

Nu har jag fått min första behandling. Först dropp med natriumklorid för att rensa silikonröret, som är insatt under käkbenet, går in en större ven till hjärtat och upp över höger bröst, där det finns en "port" där de sätter droppet. Mina ådror får inte belastas på något sätt och ska prover tas så är det kapilärprover som gäller. I fingrarna alltså och bara på höger arm, vänster arm får inte ens röras.

För bövelen, hela jag ser ut som en mumie snart!

För att inte förvirra er in i ett sjukvårdaspråk, så har jag fåtte en dunderkur av cytostatika, tre sorter, en påse med cortison, och en massa annat.

Tja, efter 3½ timme var jag klar och bara väntade och väntade på alla biverkningar.

Var och köpte lite kläder för första gången på evigheter. Hade några fina tunikor på armen och scarf, när jag fick syn på ett klädställ utanför affären. Iiiiiiiiiiii, tjuter larmet och jag fick snabbt backa in igen.  Tankspridd?

Bara väntade o väntade i går på att jag skulle få metallsmak i munnen, må illa och bli jättetrött (mycket vanliga biverkningar). Nix, ingenting!

Lyckades få bort ett hårstrå när vi satt i bilen, men maken tyckte inte synd om mig för det.  Nä, håravfallet kommer om ca. 1½-2 veckor. (Peruken är redan utprovad och bestäld)

Kvällen kom och jag kände fortfarande inget. Så vi konstaterade med vår sjuka humor; Nu är jag botad!

Städade hela kvällen och gick och la mig lite efter 24 och mådde fortfarande bra.

Äsch, det kommer väl i morgon bitti (idag). Nä, vaknade i morse och mår fortfarande bra. helt sanslöst, jag känner inga biverkningar och det borde jag gjort idag.

Plockade i mig 29 !!!!!!! tabletter.

Mår fortfarande bra!  Helt sjukt, sanslöst, men jag känner inga av de "normala" biverkningarna.

Som jag sa; Ont krut förgås inte så lätt.

Har även fått ett "gräddfilskort" till kassor och lab, går bara rakt förbi för att undvika alla sjuklingar. Undrar om jag kan spara det livet ut?  

Grönstedt, tack för tipset, ska kolla upp det, för vä. arm är inte vad det borde. Men äntligen har det gått in i huvudet har farligt infektioner och en liten, liten tagg i vä. arm kan vara.

Men för att göra en lång historia kort. JAG MÅR BRA!

Roligt att höra. för vissa är biverkningarna inte så svåra. Bara att hoppas du är en av dem. Enligt pappa var illamåendet och kräkningarna det värsta samt att han blev så mager/uppsvälld. Men låt oss hoppas att du klarar cytostatikan bättre än han gjorde.

#12 Det har egentligen varit gårdagen som har oroat mig mest, men det verkar fungera bra.

Så i morse var första gången jag vaknade och inte fick ordet "cancer" i huvudet.

Så nu återstår bara datortomografi - skiktröntgen av buk och lungor på måndag.

Så nu bär det iväg till Snickarstugan i morgon, hoppas att Amos' kossor har kommit ut. Han står vid staketet och spanar efter dem, knäppisen.

Favoritkossan, Svea, borde vara kvar i år igen.

Häftigt om amos skulle bli "vän" med en kossa. Men båda är ju flockdjur så teoretiskt skulle det kunna fungera.

Kerstin; vad skönt att läsa att du inte känt som man brukar!! Hoppas det fortsätter så :) Och ha det nu riktigt mysigt i snickarstugan. Pussa Amos från mig :)

#14 Amos är kompis med Svea. Hon kommer så fort hon ser Amos och kommer de andra kossorna för närma, så stångar hon bort dem. Helt otroligt!

#15 Pussen är levererad!

Men vågar sig amos in i hagen för att leka? Eller siter han mest och "pratar " henne som på bilden?

Häftigt hur som helst

#17 Han pratar mest med dem och kan pussa på "Svea" ibland. Men ibland får han ett stållaryck och jagar iväg allihop.

Jodå, han har grävt sig in i hagen. Gissa vem som blev halvt hysterisk?  Knäppisen hittade inte tillbaka igen. Husse fick lyfta elstängsel och locka in honom, medans jag fick en "hjärtattack".

Det är roligt med djur ibland och de är bra på att få en att glömma sina problem en stund

vva skönt att du inte verkar ha fått så jättestora biverkningar kerstin! :)

Det piggar alltid upp lite att läsa om dina hundar

Nästan så man skulle vilja skaffa egen…. Men jag har ingen bondgård

Min andra behandling var idag. Ska som ni inte vet behandlas med FEC/EC i högdos tre gånger.

Nu har jag mer koll på läget och vet att bröstcancertumörer som uttrycker tillväxtfaktorreceptorn HER2 anses generellt vara förknippade med sämre prognos jämfört med tumörer som inte uttrycker denna receptor.

Så det är därför jag får en högdos. Men jag har en lågdos av biverkningar. Tja, håret kan jag leva utan och blir jag trött så sover jag en stund, men annars är allt som vanligt.

Biverkningar? Biverkningar är som en löpsedel på Aftonbladet. Modell; svår skada på arbetsplats. Aha, spännande, vad har hänt? Asch, en spik i lilltån!

Nu har jag en FEC/EC behandling kvar. Sedan går vi över till Taxol (paklitaxel) också tre ggr var tredje vecka.

Men vid den tiden kan mina värden ha blivit så dåliga att vi får skjuta på någon behandling. *fnys* inte ska mina värden bli dåliga! Var får de allt ifrån

Shit, det är nog något fel på mig. Biverkningar? Äsch!

Alla mina värden, som jag tog på labb igår låg inom det normala.

Nämnde för sköterskan att jag inte alltid har alla hästar hemma för tillfället. Fast det har jag ju, men det är några lata hästar som bara sover en stund.  Helt normalt med sovande hästar och väldigt vanligt, men de vaknar till en vacker dag.

Nu har jag en FEC/EC behandling kvar. Sedan går vi över till Taxol (paklitaxel) också tre ggr var tredje vecka.

Men vid den tiden kan mina värden ha blivit så dåliga att vi får skjuta på någon behandling. *fnys* inte ska mina värden bli dåliga! Var får de allt ifrån?

Kanske kommer det att bli en strålbehandling också. *fnys igen* Är det ingen hejd på dem? Hm…javisst, jag har ju cancer.

Var på labb igår och passade på att hälsa på min chef och mina underbara jobbarkompisar. Stort kramkalas och tre goa kramar från en av mina bästa jobbarkompisar. Det värmer i hjärtat när de blir så glada.

Hm, glömde att säga att CT:n på buk och lungor var OK. Så egentligen är jag inte så sjuk. Äsch, en släng av cancer fixar väl jag!

#22 Åter igen, skönt att du inte märker av det så mycket! Och javisst klarar du detta :)

Bra att du hittar glädjeämnen och inte slutar leva bara för att du är sjuk

#24 Aldrig i livet att jag skulle leva i skuggan av cancern. Jag är glad och allmänt fånig av bara farten, för livet blir mycket lättare då.

Cancern går ju bort och tänk om jag skulle gå in i ett negativt tänkande, Jösses vad tråkigt livet skulle bli då.

Dessutom skulle du säkert bli mycket sjukare om du var lika deppressiv som en annan… kämpa på

Kanske slut med kämparglöden nu!

Jag har tillbringat några dygn på IVA och lite över 9.00 gick min livskamrat bort.

Jag är bara TOM, TOM!

#27 Va? Vad hände?
Beklagar verkligen sorgen! Detta var verkligen oväntat!
JAg hoppas du klarar dig och att du kommer hitta glöden igen!

Kan inte tänka mig hur det känns, och jag hoppas du får bra stöd av dina barn!
Sen har du som alltid mig här på nätet!

JÄTTESTOR KRAM!! Mina tankar går till dig och din familj!

Ja kram till dig och jag beklagar sorgen…

pEr

Ja verkligen, beklagar sorgen och hoppas verkligen att du hittar ljuset igen. Glöm inte att du har så många andra som verkligen älskar dig och vill ha dig kvar.

usch, beklagar! :( 

Hoppas du får bra stöd från dina barn, och du kan vara ett stöd för dem också :)

 Tack # 28-31.

Snart vet jag inte vad som är upp eller ner. Mina högdosbehandlingar av cancern har slagit ut mig totalt. Att torka av golvet på toaletten slår ut mig totalt, att gå runt huset är inte att tänka på, för jag orkar inte så långt.

Ändå har jag "bara" fått två behandlingar och fyra återstår. Hela jag är i kaos eftersom det även påverkar psyket. Jag glömmer, glömmer och glömmer.

Så händer detta, en akut, aggressiv blodförgiftning som kommer "innifrån", troligtvis via mag- och tarmkanaler. Det slog ut alla organ på rekordtid. Sista desperata försöket, från läkarna på IVA, var att byta hans förgiftade blod mot nytt och proteinrikt.

Men de gav mig inget hopp, de trodde inte själva att det skulle fungera och de hann inte ens påbörja behandlingen innan han dog.

 Det är inte sant, det har inte hänt, men ändå har det hänt!

Jag beklagar, Kerstin. Inte för att det hjälper, men du och dina har mitt varmaste deltagande.

Tack Grönstedt.

Allt är kaos just nu! Totalt kaos!

Jag har så mycket mer att berätta/ventilera. Men jag återkommer.

Jobbigt att läsa jag lider med dig. kämpa på

Tacksam? Tror ni att man kan vara det i detta läge?

Trots att tomheten är enorm, så måste jag ändå tänka logiskt. Hade de lyckats med den sista utvägen och gett honom nytt proteinrikt blod, vad hade hänt då?

Jag vet, det hade inte varit min Staffan. Så jag är tacksam över att han fick en smärtfri och lugn död och slapp att bli en "annan" person.

Han såg så fin och rofylld ut, som han sov. Inga tecken på smärtfylld död, han såg ut som vanligt. Lilltjejen sa; han ser ut som om han snart öppnar ögonen och säger "BU!"

Begravningen var kort, personlig och otroligt fin. Prästen, ung, satt nog här i två timmar med mig barna och Elins sambo. Allt för att få en bild av Staffan.

Han lyckades väva in så många saker om Staffans personlighet. "Nöjd med det lilla".

http://www.youtube.com/watch?v=LQ5hYLHBndY    Grymlings "Där gullvivan blommar".

Alla barnbarnen var med, vilket kändes skönt. 10 år och 9 år, hade de fått bestämma kläder själva.

Lillkillen Tim, 5 år, fick inte bestämma kläder själv, vilket ni förstår om ni ser kortet.  Men han var mutad med ett gäng klubbor.

Avslutning blev Rod Stewarts "Sailing", för nu seglar han någon stans.

Har f.ö. fått min fjärde cytostatikabehandling i dag och meningen var att jag skulle få en mildare sort de tre resterande gångerna. Men lectosyterna hade ökat, röda blodkroppar hade minskat och trombocyterna hade minskat.

Så nu har de möblerat om i sondpåsarna, jag får samma som tidigare, men i en del påsar har mängden ökats och i någon påse har mängden minska.

Tim egen klädsel. Diadem o kalsingar utanför byxorna. Men morfar hade gillat det.

Vad bra att begravningen lev fin och personlig, det är viktigt! Och jag förstår varför lillkillen inte fick bestämma själv
Jag håller fortfarande på dig Kerstin! Kram

"Min" lilla Hera, jag fixar det här och mina töser har varit underbara.

Jag jobbar inte heltid och har varit bekymrad om ekonomin (särskilt nu när jag har en STOR  sjukpenning) och Snickarstugan. Vår oas!

Men grannarna flyttar i slutet av augusti, så jag ska ta deras lägenhet och det jag tjänar på det går till Snickarstugan.

Trots saknaden och tomheten och att livet inte blev som vi hade tänkt oss är jag tacksam för att Staffan gick bort före mig. Han sa ofta när jag fick min cancerdiagnos; Kerstin jag skulle aldrig klara mig utan dig.

Jag har någon slags inre styrka, som gör att jag fixar det här.

Kram till dig själv, min vän!

hejaheja!

Du överlever det mesta verkligt jobbigt för dig… beklagar verkligen. Koncentrera dig på att bli frisk nu. Staffan finns med dig som stöd i sinnet och du har ju din familj som verkar väldigt fin.

Ja, jag klarar det här och morfar sände hjärtan till barnbarnen när de klippte gräser i Snickarstugan.

Lev livet och ge inte upp så ska du se att dina värden blir bättre igen.

Morfar sänder sitt stöd till dig med

jag känner inte dej & så men usch , jag får så ont i magen & höra att folk har fått/har cancer , det är så hemskt!

stay strong !

#43 Tack! Jo visst känns det hemsk, först får jag min cancerdiagnos och nu efter lång behandling så skulle cytostatikan minskas, men läget såg sämre ut så det blev inget med det.

Att sedan min livskamrat och stöd hastigt och oväntat avled för en månad sedan gör det ännu tyngre.

Men jag ska fixa det här!

Jag har ju min Marodören Amos, även om han inte bor hos mig just nu. Det funkar inte riktigt med aktivering och promenader just nu.

Bra att ni kan träffas ibland i alla fall. Jag tror amos är ett otroligt bra stöd för dig. Ovillkorlig kärlek i massor.

#44 Du kanske inte kommer ihåg mig, men vi pratade ofta på hundar.ifokus om shäffrar..

Hade ingen som helst aning om vad som hänt dig. Men jag och mina "shäffrar" vill ge dig en stoooooooooooor och lång bamsekram.

#46 Tack, vissy minns jag dig! Hade skoj åt att du hytte alias och smög omkrng ett tag,

Hej Kerstin någon förbättring på blodvärdena? Håller tummarna

#47 Haha, ja ibland känner man sig bara tvungen till att göra något drastiskt :D

#48 Nix och hjärnan fungerar inte heller. Pröva att ringa med fjärrkontrollen, så får ni se vad besvärligt det är.  Försöker se lite på TV, men glömmer vad jag ser. Min dotter tyckte att jag skulle se på Bollibompa i stället. *fnys*

Missade de sista proverna, men ska ta nya i morgon.

Jag kan för bövelen inte ha huset fullt av lappar, då får jag väl helt hjärnsläpp.

Men barna är underbara, även om de föreslår Bollibompa. Vi har väl en släng av sjuk humor allihop.

Sedan är det alla papper som ska intygas och fyllas i. Det sista jag fick var att de ville ha ett intyg från skatteverket, att JAG är mamma till mina barn!!!! 

Jösses, har hela köksbordet fullt av papper, en stor hög från Staffans försäkringar. Hög nr 2 är från onkologimottagningen. Allt väl förankrat med stora skålar. Eller ska jag spika fast dem?

#49 Vi hade skoj på den tiden, men jag är sällan inne på "hundar" numera. Orken är borta!

Men lugn, jag kommer igen om ett ½-år. Så se upp!

En stor sidovinst har jag i alla fall fått - min storebror!

Vi har aldrig haft så här mycket kontakt, (av förståliga skäl).

Men nu har jag fått en storebror!!!!!  Och han har fått en lillasyster och trots allt elände så är vi båda jätteglada över det här!

Tråkigt att höra. Men tur att du har lite morbid humor det måste man ha som jag som handikappad brukar säga "hade jag inte självironi skulle jag vara betydligt mer självdestruktiv".

Du ser inget hemskt som inte bär något bra med sig, Din bror har återvänt. Kanske har han funnits där hela tiden men när du missbrukade såg du det inte och när du tillfrisknade och tog hand om familjen hann du inte se det?. Så kanske även med din syster?…

All den där pappersexcersisen känner jag igen ifrån när farmor blev sämre och skulle in på hemmet jag hade redan  intyg och allt vad det kallas för att hjälpa henne med räkningarna men sen skulle varanda j***a myndighet ha likadana för att jag skulle få prata med dem osv.. Jag gick in i väggen till slut med lall byråkrati och slutade öppna post.

Lycka till

#52 Men jag tycker att det är vansinnigt att jag måste intyga att mina döttrar är mina.

Byråkrati när den är som bäst. Jag älskar ironi.  De har ju ditt blod i massor du får be tjejerna sticka fram armarna också så de kan jämföra DNA om inte bilder och det faktum att de troligen liknar dig räcker.

Måste bara skicka en stoor kram till dig!

#52 Japp, han har funnits hela tiden, men en missbrukande syster är ingen höjdare att umgås med. Konstigt!

Min pappa dog när jag var 25 år och mamma dog för 5-6 år sedan. Jösses, vilket bra minne jag har.

Så visst är det suveränt att få tillbaka sin storebror!!

Undrar om det ingår en anti-snurr-i huvudet-kurs när all behandling är över? Eller lite nya friska hjärnceller?

#55. Tack, du får en lika stor kram tillbaka!

Kollade med onkologin idag om min glömska. Det tar två sekunder att snurra bort ett viktigt papper. Rekord?  Det finns inte, bara borta, ta mig tusan om jag inte har möss här.

Det värsta är att de sista behandlingarna kommar att bli värre. Vet ni någon, som sitter och jublar? Säkert mössen.

Jag har redan sjukresor beviljade och nu kunde jag även få hemtjänst.  Aldrig i livet, ok om de går ut med Amos. Fast då kanske man får söka om hundtjänst?

Se det som att du får en liten aktivitet i att hitta allt du glömmer var du lagt dem Vi håller tummarna för dina sista behandlingar och hoppas verkligen att du slipper gå en runda till mot cancern med mer cellgifter och strålning.

Jag hoppas verkligen att det går bort nu och även om det inte gör det att du orkar kämpa vidare.  Min pappa orkade inte och det saknar jag att han inte gjorde.

Har läst genom hela tråden och måste bara skicka en stoor kram till dig Kerstin! Stark du är som går igenom allt det här men ändå verkar ta det så "bra".

Håller tummarna nu för att allt går så bra som möjligt! 

Vill också skicka en KRAM

/ Kia

Hur går det med reultaten kerstin? vad sa onkologen om glömskan? Om det beror på cancern har nog fan jag cancer också… jag kan definitivt tappa bort ett papper på tre sekunder.

Glömskan och den allmänna demensen beror på cellgifterna. Men jag lever med min kära vän - äggklockan.

Spola upp badvatten är väl inga problem, men att komma ihåg att jag har kranen på är lätt att glomma.

Förresten så glömmer jag vart jag ställt äggklockan ibland.  Eller om jag har ett spöke här som tjuvar min äggklocka ibland.

Sista behandlingen är på onsdag och det kommer väl att bli som om de söver ner mig en månad eller så. Jäkla skitsjukdom!

Du  får sätta ett band på äggklockan så du kan hänga den om halsen.

Lycka till med sista behndlingen och hoppas den verkligen rensar ut all skit.

Lycka till! :)

Som sagt jävla skitsjukdom!

Så nu ska den få!

pEr

Japp, jävla skitsjukdom!

Till råga på allt elände har jag fått inse mina begränsningar nu när jag är ensam och inte har någon som hjälper mig. Drygt 2 månader har gått sedan Staffan hastigt avled och nu börjar känslorna komma i kapp.

M.a.o. har jag fått fatta ett oerhört svårt beslut. Ett beslut som skär i hjärtat på mig.

Min "lille skit" Marodören Amos får inte den aktivering, utevistelser och annat roligt. Jag orkar inte!

Det är inget bra liv för lillskiten och jag lider av att inte kunna ge honom det aktiva liv han är van vid och SKA ha.

Så på torsdag flyttar han till landet. Han får bo på en stor gård med katter och hästar. På granngården bor tiken som är mamma till Amos sysslingar och tre labbar till.

Det finns en å vid gården, så släng dig i väggen du gamla "köttbullelåda".

Jag kommer att skriva ett fodervärdsavtal på 2 månader, men fungerar allt bra så får Johanna köpa honom.

Sikta på att bli frisk, så kan du ju ta honom tillbaka då

Jag beklagar att du inte kan ha honom kvar just nu, men det blir bättre när cancern är borta.

#66 Kramar, men jag vet att du gör det bästa du kan för honom.

Kerstin; riktigt hemskt att du ska behöva ta ett sådant beslut mitt i allt! Men oerhört starkt av dig att fatta beslutet och göra det som är bäst för honom!

Kramar om

Ja ett bra beslut om än helt förståeligt tungt.

pEr