# Verkligheten utan det där lilla extra.. Author: Noxx Vill bara skriva av mig lite, jag är ny på beroenden, ny på hela ifokus. Väldigt få saker får mig att må bra nu för tiden. Visst kan jag vara likgiltig, men det kan omöjligen räknas in i kategorin lycklig. Jag har svårt för att överhuvudtaget minnas att det någonsin har varit annorlunda, men någon del av mig vet givetvis att det måste ha varit så, eller hur? Det finns saker som ger mig ett lyckorus, en bra film, en bra bok, musik. Att bli kär i ting, i något nytt som ger mig en känsla av välbehag. En kortlivad vibration som letar sig in i min kropp, inte hela vägen in i märgen, men åtminstone så finner den sin väg till mitt blod, rusar fram i mina artärer, kapillärer och vener. Musiken påminner om andra tider, att vakna på morgonen exalterad över dagen och kvällen som skulle komma. När jag kliver upp ur sängen för första gången på flera månader utan att vara så tung till sinnes och så fruktansvärt trött att det känns som om absolut ingenting spelar någon roll, varken liv eller död, och kopplar Mp3n till förstärkaren för att höra det där underbara nya, då känns det som en skugga av något bra, något rent som en gång varit. Den finns där då, samma bekymmerslösa sorglöshet, en förväntan. Den lägger sig som en tunn hinna över allt annat, om än bara för en liten stund. Det var mer rättvist fördelat på den tiden, sorgen, lyckan, aggressionerna. Det ena tog inte över det andra så våldsamt som det gör nu, jag hade plats för annat än misär. Förväntan var min starkaste lycka, förväntan inför festen, inför vänner och äventyr. Men då, precis som nu, vart jag olycklig när det var över. Dagen efter var alltid tung, och verkligheten alltid för påtaglig och grå. Jag ville ha någonting hela tiden för inte sjunka ned i tysthet. Ensamhet är svårt för mig, det är ett kliande bett som driver mig till vansinne, en konstant tryckande tomhet, ett själsugande monster som äter av världens färger. Detta fast jag kan avsky sällskap ibland, avsky folk och ljud. Det är där fiktion kommer in, Tv-serier, filmer, karaktärer och böcker. Jag har alltid gillat berättelser, men jag blev inte beroende av dem förrän jag släppte, eller möjligtvis tappade, taget om livet. Jag hade perioder då inget annat än världar utan för denna spelade någon roll, jag levde i andras idéer och struntade i verkligheten. Den hade ändå blivit söndertuggad till en grå och formlös massa, helt oanvändbar i min mening. Men livet fortsatte givetvis medan jag befann mig på annat håll, även om jag hade tryckt på paus knappen så spelar det ingen roll för tiden, jag isolerade mig och jag blev mer inåtvänd och socialt överspänd än jag redan var. Jag orkade inte med alla paradoxer som förde ett konstant krig inuti mig, Jag ville ha sällskap - Men klarade inte av det Jag ville ha frihet - Men visste inte hur Jag ville ha äventyr - Men vågade inte Jag fick ångest av minsta snedsteg, jag fick ångest av sådant som andra inte ens registrerade. Det var bara så mycket lättare att helt enkelt strunta i min tid och leva i en annan. Jag vill kunna bli lika exalterad av verkligheten som jag blir av fiktion, men jag vet ärligt talat inte om jag är kapabel till det, hur kan man bli lycklig här om bara det som är nytt och starkt kan fylla ens inre? Hur ska man uppleva något sådant varje dag? Det var bara under inverkan av alkohol som jag kunde känna så, då kunde allt vara lika fantastiskt som det underbara som skedde inuti mitt och andras tankar. Även om jag klarar av att hantera mina känsloutbrott, all ilska och sorg, all oro och ångest... Hur ska man kunna förlika sig med att allt som finns kvar är den gråa formlösa massan? Finns det möjligen någon som förstår var jag kommer ifrån? Det känns nästan omöjligt med ett liv utan något slags missbruk, vare sig mat, droger, fantasi eller vad det nu kan tänkas vara.. Vad kan det bero på? Det här blev lite långt men.. ja.. ## Comment 1 Author: Lumos1 Världen är otroligt grå och svart ibland, det är så mycket lättare att se ljusglimtar i helvetet när man är påverkad, tycker jag:) Välkommen hit!