Etikettmedlemmarnas-egna-historier
Läst 3219 ggr
kerstinjo
2012-05-14, 19:13

Ibland snurrar livet fort, fort!

Det senaste året har mitt liv bara bestått av katastrofer. Saker som man inte tror ska hända har ramlat på mig gång efter gång.

Först min cancer, som inte bekymrade mig speciellt. Klart jag inte skulle dö i cancer!

I stället dog min livskamrat, tja vad ska man säga, pang och bom, utan förvarning och oerhört snabbt.

Fortfarande fanns det inte i min tankeverksamhet att JAG kunde dö. Men vad barnen var rädda för att de skulle förlora både pappa och mamma på en kort tid.

Fick byta boende mycket snabbt, utan att jag fattade så mycket.

Jag gick på en högdos cytostatika och en av biverkningarna var/är att man nästan blir dement. Tankeversamheten var nästan nere på noll.

Min älskade lille skit, Marodören Amos, var jag tvungen att omplacera för att ge honom ett värdigt hundliv.

Väldigt mycket försvann från mitt liv på bara ett ½-år.

Nästa steg blir antagligen att göra mig av med Snickarstugan.

Men jag har ändå lyckats tackla det bra. Jag känner ingen saknad, jag känner ingen sorg. Jo, kanske lite för att livet inte blev som jag hade tänkt mig. Men har mitt liv någonsin blivit det?

Det har inte ens gått ett år sedan jag blev "ensam", men hur jag än vrider och vänder på det så har jag accepterat att så här ser mitt liv ut nu och jag måste göra det bästa av det.

Jag kan inte vrida tillbaka tiden utan jag har verkligen tagit till mig Sinnesrobönen i sin fulla version.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Vad tror ni har hänt då?

Jo, för många år sedan (när "lilltjejen" var liten) umgicks jag med en kille en kort period. En kille (nåja) som också har mycket i bagaget.  Av en händelse så träffades vi för några månader sedan igen och började träffas mer och mer. Tusan, det känns bara bra och jag tror att jag aldrig skulle kunna träffa och umgås med någon, som inte har samma ryggsäck som mig.

Så just nu känns mitt liv ljust!!!

 Kerstin 

 

Maria
2012-05-14, 19:20
#1

Jag beundrar dig Kerstin för den styrka du verkar utstråla. Givetvis har du dina dagar men du verkar så "stabil" eller hur jag nu ska försöka förklara mig.

Det du har varit med om den sista tiden är något alldeles oerhört och normalt sett så är det nog få som skulle klara upp livet efter sådana bakslag.

Önskar dig all lycka och att du ska få må bra.

/Maria

kerstinjo
2012-05-14, 19:30
#2

Du är go du, Bumbleboo!

Antagligen så har jag en inre styrka som gör att jag inte tappar fotfästet totalt.

Var den kommer ifrån har jag ingen aning om, men livet går vidare.

Vem skulle må bra av att jag satt hemma och deppade ner mig totalt? Inte jag, inte mina barn och inte mina barnbarn.

Jösses, jag kan skratta igen. Skratta så att tårarna rinner och ha skoj! Glad

Men Bumbleboo, det har inte varit en lätt resa. Men vad underbart det känns att må riktigt, riktigt bra igen!

 Kerstin 

 

kerstinjo
2012-05-14, 19:35
#3

Helt OT, men jag kom att tänka på en sak. Läste en minnesruna i lokaltidningen där det stog ungefär; Två år av saknad och det sägs att tiden läker alla så, men det är inte sant.

Det berörde mig, men inte positivt.

Livet går vidare antingen vi vill eller inte och Staffan kommer alltid att finnas i mitt minne. Men jag kan minnas honom med ett leende och samtidigt veta att han inte skulle missunna mig det här.

 Kerstin 

 

Porklash
2012-05-14, 23:37
#4

Jo att du är en stark rackare med nåt slags förnuftigt finna sig i verkligheten har vi nog märkt. Det är jag avundsjuk på!

Jag är också ganska stark men gnäller och pjålar hela vägen genom eländet men så plötsligt står jag där och har grejat allt till min egen förvåning? Så jag gissar att jag ventilerar osäkerhet eller nåt sånt? Vettefaen men skitsamma…

Ja de där frossa i sorg annonserna gör mig ledsen också.

Min far dog i höstas jag saknar honom varje dag men det slutar alltid med att jag blir glad varje gång jag tänker på honom.

pEr

[Vargöga]
2012-05-17, 19:23
#5

Styrkekramar till dig Kerstin.

[Beavis]
2012-05-18, 22:04
#6

"Det som inte dödar en, gör en starkare" Sägs det. Jag antar att jag fått starkare skal i alla fall. Starkt av dig att alltid orka och klara att reda dig och gå vidare Kerstin

kerstinjo
2012-05-22, 01:12
#7

Tack!

Till det tragiska hör att killen jag har nämnt förlorade sin lillasyster, 46 år, pga sviter av amfetaminmissbruk för snart två veckor sedan.

Två söner, 17 o 20 år om jag inte har alldeles fel.

Två syskon, plus en mamma.

Som det för det mesta ser ut i en missbrukarfamilj, så har även killarna levt i/med ett missbruk.

Jag har fått ta del av den här sorgen genom K, men jag har väldigt svårt att ta den till mig.

Han mår skit. Ok, det kan jag förstå, för A var han älskade lillasyster.

Ibland tänker jag att jag inte är normalt funtad.

Jag kan förstå att världen snurrar runt när något sådant här händer. Jag kan förstå att det är hemskt för en mamma att få begrava sitt barn och jag kan förstå att A´s barn lider.

Men jag vet att hennes barn kommer att gå vidare i sitt missbruk. Den äldste har ett fängelsestraff att invänta och vad som händer andre pojken 17/18 år, det vet jag inte.

MEN, jag tycker inte att världen går under för det.

Hård eller realistisk?

 Kerstin 

 

[Beavis]
2012-05-22, 15:47
#8

Både ock skulle jag säga. tragiskt om deras mors död inte väcker dem. Men det gör sällan det tyvärr

kerstinjo
2012-06-05, 15:18
#9

Nej, jag tror inte att det kommer att väcka dem, för de är i den fasen att det är "alla andras" fel om något går åt skogen.

Jag köper det resonemanget (tillfälligt), för hur många gånger har jag inte tänkt likadant?

"Det är inte mitt fel!!!"

Men, det är inget hållbart resonemang och ibland behöver man få hjälp för att komma ur sina negativa tankebanor.

Men det här är absolut inte mitt bord och jag väljer att ligga otroligt lågt. "Vet inget, hör inget, ser inget."

#4 Tack Porklash, men skam det som biter på mig! Glad Jag lever i en verklighet, som stundtals har prövat mig till max. Men vem hjälper jag genom att deppa ihop?

Livet går vidare, antingen jag vill eller inte. Så varför inte ta vara på de glädjestunder som ändock finns?

*fundera* Ska det ta så lång tid att förstå det? Obestämd

 Kerstin 

 

Upp till toppen