Nu ska min fästmans pappa ner till Tyskland och ringde och frågade om vi skulle ha något. Klart han ville.

Alltså, jag orkar inte. Jag orkar inte besvikelsen. Jag orkar inte ångesten. Min fästman vet vad jag tycker om hans drickande men har gått från att veta om sina problem till att blåneka: "Jag tycker inte att jag är alkoholist". Det var inte längesedan jag fick nog och pratade med honom, öppnade mitt hjärta, berättade vad jag kände. Det kändes verkligen som att jag gjorde något slags intryck, att han insåg hur illa han gör mig, men det gjorde tydligen inte ett jävla skit.

Nästa vecka ska jag till mitt första Al Anon-möte. Jag orkar inte vara ensam i det här längre. Jag orkar inte. Jag vet fan inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra.

Jag älskar honom så att jag spricker men jag hatar hans sjukdom så jävla mycket.