Etikettberoende
Läst 1534 ggr
sheltiesarna
2012-10-30, 15:40

När når man botten?

Tänk dig att du fick äta hur mycket du ville av vad du ville varje dag och ändå inte gå upp i vikt! Tänk dig sedan att du i flera år har varit rädd för att gå upp i vikt och inte tillåtit dig att äta tillräckligt. Att du har haft en kropp i ständig svält och så ofta fantiserat över allt det där som du inte tillåter dig.
   Att allt i ditt liv cirkulerar kring mat, hur du ska undvika det där som du älskar och behöver mer än någonting annat!
   Sedan upptäcker du en metod för att lyckas äta allt utan att det påverkar din kropp. Hela din själ blir besatt av idén.

Hunger är en av våra mest grundläggande behov som måste tillfredsställas. Det kan jämföras med att vara under vattenytan och till slut måste du ha syre. Man kan inte fokusera sig på någonting annat. Allt handlar om att nå ovanför ytan. En kropp i svält behöver bara näring, näring, näring. Mat är alltså ditt starkaste begär, det blir till en drog, ett beroende… Då förstår du hur det är för mig. Jag är övertygad om att alla slags beroenden har samma funktion, men man använder olika slags medel.

Jag blev sjuk i anorexia som 14-åring. För fyra år sedan lärde jag mig kräkas. Sedan dess har min sjukdom levt i himmelriket. Jag är mager som en sticka men äter mer under en dag än vad en stor man gör under en hel vecka. Då snackar vi litervis med glass och kakor, limpvis med bröd varje dag, enorma portioner mat, osv. Min kropp är ständigt hungrig och min hjärna kan få den där underbara belöningen flera gånger om dagen.
   Jag har hittat lösningen! Låter det inte som om jag har ett underbart liv? 

Nej
När man målar upp fördelarna kan det vara svårt att ana vad som gömmer sig under ytan. Man blir ensam, deprimerad, trött och svag. Det är svårt att koncentrera sig och dina blodvärden försämras. Mina kaliumhalter är låga och detta är livsfarligt. Kalium gör att ditt hjärta slår. Är värdet för lågt kan det stanna. Jag har bott med vänner och pojkvänner. Varje gång har separationerna berott på min sjukdom - att jag inte kan hitta motivationen att bli frisk.
   Ingen står ut att leva med en bulimiker, tro mig, hur mycket man än försöker dölja det. Lögnerna och undanflykterna lyser igenom, förtroendet förstörs.   
   Relationer, familj eller fara för livet… ingenting tycks motivera mig tillräckligt mycket. Jag har sökt vård, gått i behandlingar. Allt ifrån psykoterapi till kbt, dagvård och heldygnsvård, både på ätstörningsenheter och hos fristående behandlingsenheter.

När jag berättar detta för folk så radar de oftast upp allt som bör motivera mig, vilka jag ska söka vård hos osv. Kanske har jag inte hittat det som ger tillräcklig motivation, men vad borde vara mer motiverande än att inte dö?
   Varför hjälper ingenting? Och allt gömmer jag bakom en fasad av ett normalt liv: Heltidsjobb, hundar, sambo… Min kropp och min hjärna börjar bli så trött trött trött.

När når man egentligen botten? Den där avgörande brytpunkten när man inte klarar av det längre?
När nådde du botten och hur märkte du det?
Hur blev du av med ditt beroende?

Porklash
2012-10-30, 20:29
#1

En del når inte "botten" utan hinner tyvärr dö före det händer. Andra, kan det tyckas, gör det väldigt fort. Vi är olika.

Jag tror inte man "blir av" med beroende utan "nykterhet" är en färskvara och även där är det lika orättvist som allt annat en del av oss måste jobba hårdare på den än vad andra behöver.

Beroendet fyller ju oftast ett "hål" så när man tar bort beroendet så måste "hålet" fyllas med annat?

Du förstår inte varför du inte hittar din motivation? Kan det vara så att ditt missbruk fungerar för "bra" fortfarande? Du kanske fortfarande får nåt av missbruket som du tycker inget annat eller ingen annan kan ge

Då är det väldigt svårt att motivera sig att sluta bara för "att man vill".

Du kanske är rädd för att dö men rädsla är sällan en "sund" motivation i längden tror jag? Om jag inte slutar så dör jag. Om jag slutar så får jag… Ja vad får du?

Som med allt annat missbruk så hindrar missbruket den beroende från att tänka klart. Du skriver att du är väldigt trött. En trött mäniska tänker oftast sämre än vad den annars skulle göra.

Kanske du behöver hjälp av någon annan just pga din trötthet. Nån som "hjälper" dig att tänka?

Kanske någon kontakt som har varit i samma situation som dig men tagit sig ur den? Någon "nykter" beroende som du kan "bolla" med?

Du ser, jag är lika förvirrad som du. Min största hjälp har varit ärliga människor runt omkring mig. Men det var min väg. Din väg måste du hitta själv men man kan genom andra faktiskt bli bättre på att se "vägarna" när de finns där.

Var rädd om dig nu och kom ihåg att det är många som genomgått väldigt många olika behandlingar innan det har funkat. En del av oss är lite hårdare än andra.Skrattande På gott och ont.

pEr

Upp till toppen