medberoende?
Hej!
Har det kommit ikapp mig nu, gick det att trycka undan fram tills nu men inte längre?
Jag behöver skriva av mig lite och hoppas att någon orkar läsa… Min pappa är alkoholist, det har jag vetat länge. Jag är över 30 nu och har nog egentligen trott att jag har "klarat" mig utan att ta allt för stor skada. Men nu hulkar och gråter jag rakt ut (första gången på minst 10år) när jag läser och känner igen mig i inlägg här och när jag gör självtest för medberoende..
Jag är skilsmässobarn så jag har inte vuxit upp med min pappa på heltid utan det var mer varannan helg som gällde under uppväxten och lite längre på lov. Visst förekom det fyllefester, pappa hamnade i bråk och det blev scener när jag var liten men som jag kommer ihåg det var det 1994 som jag förstod att pappa drack mycket. Jag var på hans landställe några veckor under sommarlovet och jag tror att han drack varje dag i de två eller tre veckorna jag var där. Jag minns honom inte som elak under den tiden, i alla fall inte mot mig. Jag minns att min mamma och jag gjorde speciella planer med alkoholsvaga drycker när jag tog studenten för att undvika alltför stora scener och problem med mottagningen. Vi gjorde utlandsresor, pappa och jag. Resor jag både såg fram emot och bävade inför. Skammen jag kände när han "underhöll" hela gaten och planet med sina skämt och mer eller mindre elaka påhopp som skrattades bort. På hotellet när han kom ner till frukosten med blåtira eftersom han ramlat på rummet, eller när vi var tvungna att sticka från hotellet snabbt eftersom han hade grisat ner hela rummet med olika kroppsvätskor. Allt skämtades bort för att det var för jobbigt. Jag var väl runt 20 då och jag tror att det var här som jag började tycka att det var riktigt jobbigt. Det var också här någonstans som den ordentliga terrorn började…
Jag fick höra hur mycket jag hade kostat honom ekonomiskt, hur otacksam jag var över allt jag fått av honom, hur dålig jag var på att höra av mig till honom - speciellt jämfört med mina äldre syskon. Jag minns första gången jag blev riktigt arg, inte ledsen utan arg, jag körde bil och fick ett gäng sms: du är bara en kostnad, du hör aldrig av dig osv. Jag stannade bilen och bara skakade. Terrorn fortsatte och blev grövre och grövre och mer och mer anklagande: Härligt att du skiter så fullkomligt i mig, du har inte hört av dig sen du föddes. Att han tog över alla gemensamma tillställningar oavsett egentlig huvudperson var regel och i stort sett förväntat. Jag var kanske 25 nu och tyckte att det är helt sjukt som han håller på, han är alkoholist. Det är jobbigt men jag påverkas inte. Jag har inte vuxit upp med honom, vi har ingen relation på det sättet, han kommer inte åt mig.
Jag gick ändå i terapi ett tag, försökte bygga upp en kontakt på ett nytt sätt där jag själv försökte bestämma sammanhangen mer. Lyckades aldrig få det till att ses på en fika istället för en bärs men det kändes ändå bättre. Vi sågs, tog ett par öl, sen gick vi. Det här kanske funkar tänkte jag, vill han fortsätta supa hemma sen får han väl göra det så länge han inte är otrevlig. Så höll det på ett tag, sen började terrorn igen, ännu grövre. Dra åt helvete, ditt jävla svin mm. Jag skrev mail till honom, du måste sluta vara elak. Om det är för att du är full måste du lägga ner krökandet. Det blev bättre ett tag sen började det om ännu grövre. På en tillställning för något år sedan rann det över för mig och jag sa åt honom att hålla käften och sluta kröka innan han talar om vilken bra farsa han varit. Jag hade grav ångest för det efteråt, inte mot farsan utan mot de andra på festen. Varför kunde jag inte bara låta det vara, varför skulle jag ställa till med en scen… Jag försökte träffa honom en gång till efter det men vi pratade knappt med varandra och efteråt fortsatte terrorn. Jag räknade till över 80 sms under en helg..
Jag försökte ringa och prata med honom, både då han var full och nykter men det var lönlöst. På fyllan gick det inte att resonera och nykter ville han inte ha mer skäll. Jag skrev ett mail till där jag ställde ultimatum. Jag erbjöd mig att hjälpa honom att hitta hjälp eller vård eller så ville jag inte ha någon kontakt alls. Jag fick svar: Tack för mail, vi hörs. Efter det fortsatte sms, mail och telefonterrorn, nu med fokus på att han skulle ta livet av sig och att det är mitt fel… Jag har bytt telefonnr och har sedan några månader tillbaka noll kontakt. Mailen dyker fortfarande upp i tid och otid.
Efter att ha skrivit allt det här känns det egentligen helt rubbat att samtidigt skriva att jag fram tills för ett par dagar sedan ändå på något sätt har trott att allt det här inte har påverkat mig… Att jag har haft koll på läget och att jag i stort har kunnat hålla det ifrån mig. Alla har ju problem med sin familj på något sätt, det är bara att bita ihop, ignorera och gå vidare… Nu tror jag inte att jag kan ljuga för mig själv längre…
Efter att ha läst mer om anhöriggrupper och medberoende mm kan jag för egen del konstatera att jag lätt blir obekväm och tyst i sammanhang där dominanta män är med - utan att förstå varför. Att jag söker bekräftelse och godkännande och får ångest då den uteblir - utan att förstå varför. Att jag ältar saker jag upplever att jag gjort dåligt och mentalt "sparkar på mig själv" - och får då ännu större ångest för att jag gör det. Har stora krav på mig själv vad det gäller arbete och att "lyckas" - som jag rationaliserat till målmedvetenhet. Kan ha svårt att sätta gränser då jag själv är den som blir lidande av resultatet, skulle inte säga konflikträdd men för att underlätta för andra (om det är nån skillnad). Får svår ångest av mitt eget alkoholbruk oavsett mängd - här har jag väl haft mina aningar om vad det beror på. Att jag ursäktar mig i onödan när jag känner mig osäker - vilket jag gör nu också för att det här blev ett så långt inlägg.. Det är nästan så att jag måste göra allt perfekt och vara bäst och få höra det för att vara nöjd och inte få ångest eller dåligt samvete och det är egentligen helt orimliga krav både på mig och andra.
Jag trodde först att anledningen till att jag mår dåligt nu kunde vara relaterad till jobbstress men börjar tro att det antagligen sitter djupare än så. Är det här exempel och symptom på medberoende? Det kanske är först nu jag klarar av att se mig själv i hela den här bilden och vågar förstå att det har påverkat mig… Att jag förnekat ett medberoende så hårt att jag inte ens kunnat se att det skulle finnas konsekvenser som speglas i mig som person? Innan har det kanske handlat mer om att bara orka hantera situationen… På ett sätt känns det ju väldigt bra att kanske ha kommit i alla fall ett steg närmare orsaken till en del saker om mig själv som jag inte varit, eller är, helt nöjd med själv. Men usch vad mycket det blev att jobba med…
Jag har kontaktat beroendecentrums anhörigavdelning och väntar på svar därifrån men jag tar gärna emot synpunkter, funderingar, kommentarer, igenkänning, frågor, tips, råd, allt..
Tack!
Hej
En mäktig historia du har haft och ja lika sorglig som de flesta andra som har växt upp med en beroende och medberoende blir man ju på det viset. Man hanterar det bara olika.
Förnekelse är ett kraftigt verktyg som används av både den beroende och de medberoende.
På samma vis som du har känt igen dig i andras berättelser här känner vi igen oss i din. Och jag tror precis som du är inne på att ditt dåliga mående är ett symptom på mer än bara stress på jobbet, Att du jobbar så hårt för framgång och att bli accepterad bottnar alldeles säkert i din relation till din far… Man kan självklart må dåligt av att stressa för mycket och vara överarbetad. Men blandad med den ångest du har över dina minnen och den press du känner ifrån den missbrukande.. Ja det är klart att du kan må dåligt.
Det finns ju olika stödgrupper som du själv nämner. Prova någon/några av dem de har säkerligen kvinnogrupper om du har svårt att tala inför män. Men även om du går på ett "vanligt" möte är det ju inget krav på att tala och ge det ett par gånger så kanske även du vill och klarar att göra det? Det svåraste är alltid första gången, sen har man känslan av av "kanske jag inte riktigt passar in ändå?" . Men det är många som blivit hjälpta och är säkerligen bättre än att må dåligt i ensamhet.. passar inte en organisation för dig så finns det ju flera att välja på också.
Lycka till
All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….
Hej och tack för svar!
Ja det verkar ju onekligen som att jag har förnekelsen i mig.. och att jag snarast har använt den inte genom att förneka den beroendes problem utan genom att i alla år tro att jag har kunnat distansera mig. Har nog aldrig tänkt på det viset tidigare utan snarast tvärt om tänkt att jag verkligen inte lever i förnekelse i och med att jag för länge sedan erkänt för mig själv och andra att det handlar om ett beroende hos min far.. Jag har ju i praktiken trott att jag har friskrivit mig själv från att påverkas bara för att jag erkänt att han har ett beroende. Läskigt.
Jag skulle ju säga att jag kommit till en punkt där jag gett upp mina försök att försöka stoppa min far från att dricka, han vill helt enkelt inte och för min del är det inte värt att fortsätta ha någon kontakt. Är det vanligt att det är det som krävs för den som är medberoende (att man ger upp och låter det vara) för att först efter det kunna se hur man drabbats själv och börja arbeta med det istället? Jag tycker det känns konstigt att allt ramlar ner så sent, känns nästan som i efterhand…
Men jag är förvirrad, är jag fortfarande medberoende eller håller jag på att ta mig ur ett medberoende eller gör man aldrig det?
Förstår att det är svåra saker att svara på, det är väl såklart olika från fall till fall, men allt detta är så nytt för mig…
Du skrev; _Jag fick höra hur mycket jag hade kostat honom ekonomiskt, hur otacksam jag var över allt jag fått av honom, hur dålig jag var på att höra av mig till honom - speciellt jämfört med mina äldre syskon.
_Glöm det min vän, vem var det som var alkoholist? Jo, din pappa! Du har absolut ingen skuld i det här. Det är bara så olyckligt att barn hamnar i den här sitsen.
Det är klart att du är medberoende, men som du skriver; Jag skulle ju säga att jag kommit till en punkt där jag gett upp mina försök att försöka stoppa min far från att dricka.
Säg det, det låter kanske hårt, men du kan inte vara mamma till din pappa. Det är ett steg att bli av med sitt medberoende, för det måste du.
Ibland får man försaka mor/far/osv för att få ett eget bra liv. För det är du värd!
Du får gärna PM:a mig så ska jag berätta mer.
Kerstin/medarbetare
Tack för tillägget Kerstin. Det är klart att hon står utan skuld, men de flesta om inte alla beroende/missbrukare har i sina dåliga stunder ett behov av att kasta sitt dåliga mående på någon annan och ge dem skulden.
Om din Pappa till slut kommer till slutsatsen att han inte vill leva så längre och ber om hjälp att bli ren, överväg att hjälpa honom då om du bedömer det som en ärlig önskan. Som kerstin skriver kan du ju inte stoppa honom ifrån att dricka om han inte vill utom ifall du låser in honom…
Det låter kanske grymt Men rädda dig själv och dina närmsta och ge pappa hjälp och stöd när han ärligt vill ha den, Inte när han behöver pengar till sprit eller skjuts till bolaget eller langare osv….
All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….
![[rore]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
anloo2021!
Känner igen mig i din text.
Medberoende Är ingenting som går över av sig självt. Det är en felprogrammering som är så inpräntad i "oss" vuxna barn" att vi tror att Det Är normalt och tyvärr är det mönstret så inrotat att vi bär det med oss in i andra rellationer. ( jobb, nyfamilj, nya vänner) det följer vårt givna mönster tills vi ser igenom livslögnen, som faktiskt bildades för att ge oss ett skydd mot den verklighet vi levde i. Naturligtvis fullständigt omedvetet tar vi våra strategier med oss, och det är det som gör gör våra liv till en kamp som vi oftast inte alls förstår eftersom vi inte vill ha det så.
Och visst är det så att det är svårt att förstå att det som en gång har varit kan följa med en så långt, och upp i ålder
Lägger in lite länkar här till aca kanske kan det vara nått för dig.
http://aca-sverige.org/wordpress/
http://aca-sverige.org/wordpress/?page_id=19
http://aca-sverige.org/wordpress/?page_id=21
Lycka till!
Tanke kram till dig.
Nej. Håller med vad flera ovan skrivit. Du har ingen som helst skuld i detta. Det är antagligen han som känner skuld, därav dessa påhopp. Att förneka istället för att erkänna att han inte betett sig korrekt.
Förstår dig. Är i exakt likadan situation. Kände igen mig i massor som du skrev. Med blåtiror då det ramlats under berusning, och så vidare.
Upplevde, och upplever inte heller min far som elak. Även om din nu gjort ett par utfall som onekligen inte är berättigade.
Man ska alltid ha möjligheten att få vara barn, när man är barn. Den möjligheten tas ofta iväg ifrån en när man insett att ens förälder har alkoholproblem. Givetvis så var fallet så med INNAN du insåg detta.
Personligen upplevde jag det som att man utvecklade någon form av försvarsmekanism. Man levde i det - men man bet ihop ändå. Det brukar kunna ta lång tid innan man inser att något sådant påverkat en. Tycker det brukar bli så att man inbillar sig att man inte alls tog så hårt på det som skett som barn t.ex. Att man kanske förtränger tankarna.
Han skäms väl, möjligen. Men vill ej ta itu med detta. Utan beskylla dig för saker du absolut inte skall ta till dig av. Detta beteende är självklart inte acceptabelt. Alkoholism är ju dock en sjukdom. Att sätta sig ned med nära och kära, eller ens erkänna för sig sjäv, "Jag har problem. Jag måste skaffa hjälp", det brukar kunna undvikas från parten med ett beroende. Särskilt om de levt så pass länge med det.
Tycker helt ärligt att det låter som att du varit en god dotter, som att han borde ta sig i kragen och förstå att han sårat dig. Vem vill åka på semester med en drucken fader, som trillar och slår sig t.ex? Han är föräldern - inte du.
Summa summarum : Låter kanske väldigt, väldigt hårt, i och med att det är din far. Men är han värd denna energi? Jag har själv tänkt i dessa banor, och under perioder ej talat med min far. Dock ej fått något erkännande från honom på så vis. Och tror faktiskt aldrig att man kommer få det.
Fokusera på dig själv, gå i så mycket terapi du behöver, och ta din tid. Du har absolut ingenting fel gjort. Du har varit snäll och fin, gett honom fler chanser trots att han hasplat ur sig förjävliga ting du inte förtjänat för fem öre.
Hur skulle det bli om du helt enkelt slutade kontakta honom - helt? Är det något du skulle klara av? Annars, kan du finna dig i tanken att trälas med honom på detta vis, och att möjligen aldrig få en ursäkt?
Detta är enbart utifrån mitt eget perspektiv. Men att säga sådant till dig, och göra sådant, det skall han inte göra. Under några som helst omständigheter. Ibland kan faktiskt ett steg tillbaka vara räddningen för någon som dricker. Fast självklart, det motsatta med. Om de får för sig att de då blir orättvist behandlade.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan förlika dig med tanken att det inte är du som gjort något fel. Även om hans ord och handlingar sårar, låt dig inte för en stund tro att det är sant. Det är desperata försök för att skydda sig själv.
Du verkar haft tålamod med honom. Jag tycker att du förtjänar att fokusera på dig själv, må bra med dig själv och på så vis få ett fungerande vardagsliv.
Allt kommer till en gräns. Ibland tar det bara lite längre tid. Han verkar kanske inte lyssna, och försvarar sig omgående. Nåja. Slänger ur sig glåpord. Men om du ej riktigt vill släppa, säg en gång för alla, skaffar han t.ex ej hjälp ändå. Då har du verkligen gjort allt du kan göra.
Viktigast är nog att försöka lära sig hantera känslor så som "Har jag gjort något fel ändå, kanske"… Du har inte det. Det finns bra hjälp att få. Om så inte för honom. För dig. Så du kan gå vidare med ditt liv.
Jag önskar dig all lycka.