Ja, som rubriken säger så känner jag mej så falsk.

Jag började med LCHF i slutet av november förra året. Jag som alltid varit sockerberoende blev av med suget väldigt snabbt. Sen kom julen. Jag tänkte "nu ska jag testa godis för att se hur det smakar." Det smakade skit. Men istället för att strunta i godiset så tog jag en till för att säkerhetschecka att jag verkligen tyckte godis var äckligt. Hux flux hade jag satt i mej 6 godisbitar. Efter det har jag inte lyckats bli av med suget.

Nu håller jag mej till en syndardag i veckan (söndagar). Detta för att tanken på att aldrig mer få äta glass eller choklad är alltför outhärdlig. Men dessa syndardagar "passar jag på" att äta så mycket godis och glass som möjligt tills jag mår illa. Gång på gång. Har vaknat på nätterna ibland och varit nära att kräkas.

För inte så längesen fick jag pappa att börja med LCHF. Jag predikade nästan om hur fantastiskt gott, bra och sockersugtyglande det är, att jag hade blivit av med mitt sockerberoende och var så lycklig över att jag hittat en metod som äntligen fungerade. Han testade och det har gått jättebra för honom.

Men mitt i allt så har jag ju fått tillbaka mitt sockerberoende sen julen förra året (åh, vad jag förbannar den dagen). Beroendet går över förnuftet. Pga syndardagarna så sitter suget i och på måndagen, tisdagen och ibland onsdagen fortsätter jag att synda. Sen går veckan och jag gör allt för att äta rätt samtidigt som jag fasar för söndagen. En gång försökte jag ha syndardag varannan vecka men det gick käpprätt. Samtidigt så skäller jag på pappa när han käkar en skopa glass eller en muffin t.ex. Vad sjutton ger mej den rätten? Någon mer som gör så? En gång berättade pappa att han inte vågade berätta för mej att han hade käkat glass eftersom han var rädd att jag skulle skälla ut honom.

Nu har jag dock börjat ta tag i mitt sockerberoende. Lånade Sockerbomben av Bitten-nånting. Den boken handlar om mej känns det som! Det handlar inte om dålig karaktär eller brist på disciplin utan om att allas hjärnor är olika. Vissa är mer benägna att bli beroende av olika saker och i mitt fall har det blivit socker. Jag tar en dag i taget och tänker "idag ska jag inte äta godis" till skillnad från förr i tiden. Då var det "nu ska jag aldrig mer äta godis." Tjena… det resulterade i 3 dagars frossande. Nu har jag klarat 5 dagar utan socker och jag är både lyrisk och nere. Brukaren jag tar hand om har t.om påpekat att jag inte har varit mej själv och han var orolig. "Det såg ut som att du sålt smöret och tappat pengarna", sa han. Och det ska vara JAG som ska vara orolig för HONOM! Men jag kommer väl bli mej själv när avgiftningen är slut. Vem jag nu är utan sockerberoende…

Puh! Skönt att skriva av sej :)

Bamsekramar till alla er där ute!