När allt går så bra, varför?
Jag har pga kronisk smärtproblematik blivit beroende av Tradolan. Så fort jag upptäckte effekten jag fick av dom så började jag använda dom av helt fel och blev helfast. Jag fick jättebra stöd och det slutade med att jag åkte på avgiftning under 4 veckor i nov-09. Det har varit så tufft men nu har jag varit ren i snart 5 månader (med undantag för ett litet återfall då jag hittade tabletter bakom ugnen hemma) men det var bara några tabletter. Nu på slutet har jag känt ett ordentligt uppsving, jag börjar verkligen må bättre. Känner mer ork och livslust. MEN nu under senaste 3 veckorna så har jag verkligen ansträngt mig för att få tag i tabletter. Har ljugit och manipularat min läkare, försökt öppna makulerade recept (som jag makulerat själv tidigare). Det hade gått bra om dom inte varit utgångna. Min läkare vill inte skriva ut något nu men jag ser att hon vacklar, hon sa att hon ville vänta tills jag varit ren i 6 mån. Hon har inte full insikt i att jag aldrig mer kommer att kunna ta opioider eller andra beroendeframkallande läkemedel och det utnyttjar jag. Skickade senast igår ett mail om att jag nog behövde Lyrica igen för värken. Men det är inte därför, det är bara för att jag fått reda på att jag kan få ett rus av dom också. Har tagit dom flera år tidigare men vi trappade ut dom i samband med att jag avgiftade mig. Jag vet att dom inte hjälper mot värken men jag vill bara ha dom för att få ruset. Det är inte ens ett rus jag igentligen vill ha. Men i brist på annat.. Dom har inte blivit narkotikaklassade här i Sverige än och jag har alltid tidigare tagit ordinerad dos av dom. Men det var för att jag inte visste om att jag kunde missbruka dom. Min läkare vet ju att jag aldrig missbrukat dom så när hon får mitt mail kommer hon att skriva ut det åt mig. Jag har blivit helt fixerad, jag var så bestämd när jag kom hem från avgiftningen men nu när det gått ett tag är det som att jag glömt hur hemskt det var och hur nära det var att jag dog (flera ggr). Det var bara en tidsfråga. Jag kommer ihåg hur jag mådde och hur begränsad jag var i livet men den äkta känslan av hur det var har försvunnit mer och mer med tiden. Jag vill verkligen inte falla tillbaka igen men jag tänker att jag bara ska ta dom under ett tag.. Jag vet att det bara är att lura sig själv. Jag blir rädd för mig själv och jag vet att det bara är en tidsfråga innan min läkare kommer att vekna för hon tycker så synd om mig för att jag har så besvärligt med värk. Men där är det inte ens försvarbart mer Tradolan för min huvudvärk blir bara värre. Jag vet också att mina vänner kommer att bli så besvikna om jag faller tillbaka och jag tror knappast att jag kommer att få samma goda stöd en gång till. När jag skriver det här så ser jag hur dumt det låter att göra mer ansträngningar för att få tag i tabletter. Men den andra delan av mig som bara vill ha tabl är så mycket starkare. För min drogteapeut har jag berättat precis hur det är för men han säger bara hela tiden att han inte tror att jag skulle göra verklighet av det. Men det tror jag att jag kommer att göra. Någon som känner igen sig? Vad ska jag göra? Är så rädd för att jag inte kan styra mina handligar som jag vill och vet är bäst. Så otroligt rörigt!
Stå på dig, min vän. Jag är själv alkoholist/narkoman som försöker leva nyktert, men även jag måste käka vissa mediciner för att funka. jag tar concerta mot min adhd, hög dos av certralin för att stå ut med depressionen, samt lyrica för att ha en dräglig ångest nivå. Jag ser livet just nu på följande enkla sätt, jag måste försonas med att jag iallafall ett bra tag kommer att behöva medicineras för att min kemi uppe i roten har blivit torterad i så många år. Det enda jag kräver är att mitt mående är (någorlunda) stabilt, annars fungerar jag inte som förälder, sambo, människa. Läkemedlen hjälper på något sätt, att inte hamna i dom djupaste vallgravarna, där jag tappar kontrollen över mitt liv, för att min ångest förvandlas till ilska, därefter drogsug, osv… Men jag tror ändå inte på medicineringen som enda lösningen, snarare en krycka. Jag har haft den stora turen att via beroendecentrum fått en terapeut (steg 1 och 2) och någonstatns där tror jag att en eventuell lösning kan finnas. Kolla om du kan få en regelbunden samtalskontakt, nån du kan känna förtroende för, det är ovärdeligt. mvh
Så har vi väl alla gjort, ljugit, manipulerat, smugit, gömt, letat fimpar/mat/tablettkartor i soporna. Fast vi fet hur sjukt det är, fast vi vet att det är att köra stakarakt åt h******e, fast vi har alla verktyg vi borde behöva för att låta bli.
Jag kan bara säga som #1: Stå på dig! Slåss. Ta varje chans du hittar att ta så stora steg du åt andra hållet. Leta efter sätt att sabotera för dig själv - alltså att sabotera ditt beroendes försök att förstöra ditt liv. Håll andan, blunda och skicka inlägg #0 till din läkare. Du kommer att ångra dig, du kommer att skrika efter din drog, men du kommer att få hjälp att hålla dig från den.
Jag vill tacka dig för ditt inlägg, det är mycket modigt och det är nästan ord för ord vad jag själv har gått och funderat på att skriva. Min drog är en annan och mitt sätt att få tag i den ett annat, men min idotiska, självförstörande strävan att få tag i den för att mot alla förnuftsargument förstöra mitt liv med den är densamma. Att läsa om dina problem hjälper mig ännu en bit på vägen att hitta den magiska strömbrytaren jag måste slå om för att själv kunna kämpa emot.
Lycka till!
Tack för era svar! Mycket kloka ord , jag önskar att jag hade styrkan att tillämpa dom också. Men jag är så svag just nu. Vad händer, det enda jag tänker på är att få inta mina droger! Jag tycker att det lät otroligt klokt att (inl #2) skicka inlägget jag skrivit ovan till min läkare. Jag ska vara snabb att göra det om jag känner mig så stark nån dag. Just nu känns det som att jag skulle sabba för mig själv. Fick tag på några tradolan idag. När jag läste svaren ovan tänkte jag att jag skulle kasta dom men nu sitter jag redan och funderar på att krossa dom och ta nasalt för att få större effekt då det var så få. Tänker en gång är ingen gång. Men jag vet att en gång är verkligen en gång för mycket!! Blir så arg på mig själv! Vad är det för fel?
Been there, done that, fast det är inte tradolan i mitt fall. I morse skulle det aldrig hända mer, vid lunchdags tyckte jag det kunde vara trevligt och nu vill jag inget hellre än åka och handla. Jag hoppas jag håller ut till stängningsdags och jag hoppas att du lyckas spola ned dina piller. Men spola ned dem, för annars krafsar du upp dem ur soporna om ett par timmar 
. Jag vet, jag har gjort det också 
. Och om du måste ta dem, så stoppa dem inte i näsan - du kan i alla fall minimera ditt rus, så att belöningen blir så liten som möjligt. Och handen på hjärtat, det är ju egentligen inte speciellt kul när man väl trillat dit. Så varför göra det?
Lycka till igen!
Nu har tiden gått så att jag inte hinner handla idag, eftersom jag har tider att passa nu. Så jag klarar mig just idag, även om det sliter i mig av begär. Lycka till snobben1900, vilken väg du än väljer. Varenda sekund, varenda hundradels sekund du står emot är en seger, och det är en ny dag i morgon.
Det är bara att försöka stå emot, jag tycker det är konstigt tradolan, tramadol osv finns på marknaden (eller i.af får användas under en längre tid). De är bra att ha ett fåtal dagar, men dosen måste ju trappas upp makalöst mycket efter bara en kort tid…
Det enda tipset jag kan ge dig är att ha något du gär när du känner sug som du tvingar dig till. T.ex ut och spring eller liknande. "Bestraffa" dig med att ta i mer när suget kommer mer och mer så du verkligen koncentrerar dig på att orka ta dig framåt.
Tycker du om musik med lite "drag" kanske du kan sätta på dan högt och dansa med eller leva dig in i sången.
Vill/kan du inte springa så hitta på något du aktivt kan göra med kroppen som får en att koncentrera sig på det vid tillfället.
Hakuna matata!
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Du har åkt på det klassiska tremånaders suget. Som de säger stå emot försök skingra tankarna med att sysselsätta dig med något. Och att skicka denna tråd till din läkare som du blivit råd och funderat på… Gör det nu! Du vill inte börja knarka igen jag lovar, oavsett vad rösten i huvudet säger.