Hjälp: sexberoende, VM konto
Hej
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag vill med att skriva detta. Men jag behöver hjälp, nu. Jag ska försöka börja om från början.
Jag är en ung tjej på strax över 20 som varit sexberoende sen jag var 13 (då jag ofrivilligt förlorade oskulden till en man mycket äldre mig) till ca 16 och haft många sexpartners. Kan tilläggas att min pappa är en man som både bedragit min mamma, min systers mamma, hans föregående sambo. Och när jag var lite träffade jag många av hans små KKs som gav massvis med presenter. Vi har ingen kontakt idag och jag blir illamående av tanken.
När jag var 16 blev jag tillsammans med en fantastisk kille och vi är tillsammans än idag och har bott ihop i 3 år. Problemet är att jag tror att han är less på mig och har börjat tänka tankar att lämna mig (det var verkligen som en blixt från klar himmel, självklart insåg jag att vi var inne i en svacka, men alla har ju svackor, eller??). Och det är här problemen börjar. Jag föll ihop totalt och hela livet raserade (är högt utbildad, många förtroendeuppdrag, framgångsrik på jobbet, och inga problem med pengar eller dyl utan allt känns bra och som att livet bara börjat). Och jag kan inte tänka mig att gifta mig med någon annan än honom. Jag har inte på snart 6 år ens snegat åt en annan man. Inte ens tänkt tanken. Min nuvarande är helt fantastisk.
Men nu är jag helt vilsen. Jag vet varken ut eller in om jag ska lägga mig på golvet eller slå huvet i väggen. Jag måste verkligen rycka upp mig och plugga men det går inte. Jag är helt trasig.
Så jag reggade mig på viktoria milan. Och fick 100 tals svar på 24 timmar. Självklart vissa sinnessjuka som bara ville ha vem som helst att sätta på men även några duktiga manipulatörer och de har i princip på mina vägnar bestämt träff åt mig. Och jag inser hur sjukt det är. Och det är ännu sjukare att en del av mig bara vill träffa dem och låta dem göra allt allt med mig. Dem med sina sjuka tankar får mig att tro "att de inte är någon fara, vi gör detta för vårt eget skull, vi vill ha spänning och är lyckligt gifta. Det går att få båda." Men jag är fast, har både en lysande 50 plus åring som gång på gång bedragit sin fru som är riktigt charmig och en 33 åring som jag har mailkontakt med. Hann inte ta fler kontaktuppgifter innan jag mitt i en ångestattack tog mitt förnuft tillfånga och avreggade mig från viktoria milan.
Men jag vet inte vad jag ska göra. Är rädd för mig själv just nu, att jag ska träffa dessa män och förstöra det lilla lilla hoppet som finns kvar i mitt liv. Jag är rädd för att se min sambo komma hem och återigen se på sin trista sambo. Jag är rädd för att sabba det lilla jag har kvar av skolan. Jag är rädd för att jag inte orkar med alla måsten i livet. Jag är rädd för att sabba mitt jobb. Jag är rädd för att förlora mig själv. Det finns ingenstans att ta vägen…
Kanske träffa en psykolog? Finns det specialiserade terapeuter?
![[Highonbluetomorrows]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Att vara sexberoende är att i princip inte kunna stävja sin sexlust utan vilja leva ut den - hela tiden. På ditt inlägg verkar det inte som att du har problem med sexberoende utan att du har problem med din relation, eller som du säger en svacka. Du vill bli älskad och sedd och det är helt naturligt. Kanske behöver ni en nytändning? Har du pratat med din sambo om detta?
Eller missuppfattade jag ditt inlägg?
Låter i mina öron (eller vad skriver man ) som att du är väldigt osäker på dig själv,din relation.Målar upp anledningar som ska leda till något som du igentligen inte vill.Jag hade tagit hjälp om jag befunnit mig i din sits. Du har för mycket bagage för att reda ut det på egen hand.
Har du pratat med din pojkvän om din oro och ditt mående?
pEr
Jag har försökt prata med honom, men det är omöjligt, han förstår verkligen ingenting just nu. Kanske är han såpass mycket i en egen svacka att han öht inte kan se någon annan…
Det kan säkert vara en blandning, jag vill inte leva ut mitt "sexberoende" hela tiden, men väldigt ofta. Vårt förhållande har varit väldigt bra, med väldigt aktivt sexliv så jag har ju liksom inte "behövt" något mer. Att jag har otroligt svårt att lita på andra människor gör väl allting mycket värre, några vänner finns väl inte direkt att tala om.
Och det är säkert som ni säger, att det finns ett visst bekräftelsebehov inblandat också då man känner sig otillräcklig, osedd och mitt itu. Senaste tiden har jag försökt prata med honom om att jag skulle behöva mer närhet etc men han blir mest arg och irriterad och säger att han inte vill känna sig pressad. Självklart vill jag inte att en sån känsla ska uppstå heller så jag känner inte att jag kan ta upp allt heller, längre. Det är så svårt, han är såpass förändrad och sällan hemma numera att man börjar ju misstänka att han har någon annan. Jag tror inte det, men en sådan sak skulle nog inte direkt göra något bättre.
#5. Det är skillnad på sexberoende och sexbehov. Det du skriver låter som att du har ett normalt eller stort sexbehov - inte ett okontrollerbart sådant. Du får gärna googla om sexberoende och fundera på om det verkligen passar in på dig.
Anledningen till att jag anmärker på detta är INTE för att ifrågasätta dig, utan för att lösningen på dina problem kan vara helt beroende på om det är ett reellt sexberoende (som du rimligtvis behöver hjälp för) eller om det bara är relationsproblem som löses på helt andra nivåer. Det är ingenting konstigt eller ovanligt att bli ledsen när ens älskade plötsligt inte vill vara fysiskt eller psykiskt intim med en längre. Det har inte med sexberoende att göra, utan det har att göra med ditt behov av närhet, ömhet och omtanke. De som funderar på otrohet är antingen uttråkade, inte längre attraherade av sin partner eller - precis som du - känner inte att deras intima behov blir tillfredsställda hos partnern så att de börjar ifrågasätta sig själva och då söker bekräftelse om att de duger hos andra.
Förstår du vad jag menar, och vad skillnaden är?
Ja jag förstår vad du menar. Och så kan det absolut vara. Beroende kanske är fel ord- men det är inte speciellt sunt. Kanske mer någon form av missbruk? Jag försökte mest illustrera att jag var rädd för att hamna där jag var förr, igen, med många olika sexpartners.
#7. Jaha, jag fattade inte att du haft en sådan period. Men ok, nu är jag med :). Att du avsignade dig från otrohetssidan trots att du fått en massa träffar visar på att du har styrka i alla fall.
Vad är grejen med din pojkvän? Alltså, är han deprimerad eller liknande? Pressad på jobbet? Försök att ta reda på vad som tynger honom först. Men om han inte öppnar sig eller ändrar sig så är det inte ditt problem. Man är två i en relation! Det är ok att må dåligt, men det är inte ok att stänga ut den andre.
Du måste prata med killen igen, något är ju inte helt rätt här. Jag förstår precis hur du känner med att du inte vill pressa honom, men samtidigt kan man (han) inte bete sig hur som helst utan att förklara varför. Skäll inte på honom utan förklara att du blir ledsen och känner att han inte tycker om dig längre. Försök att inte starta ett bråk av det hela.
Annars är det väl terapi som gäller, för dig själv (för att få upp ditt självförtroende) eller för er båda som par.
Jag förstår, är inte direkt det mest sammanhängande eller välskrivna som härrör sig från mig. Jag har haft en sån period och är rädd för att hamna där igen. Jag inser ju samtidigt någonstans att det inte är hälsosamt (för mig, dömer inga andra). Så kanske kan klara av att hålla ihop det nu när jag är lite äldre. Men jag vet som sagt inte.
Jag vet inte vad som är "grejen" med honom mer än att han vill göra allt annat än att umgås med mig. Någon form av livskris (vad vill jag, har jag missat något, vad händer sen etc)?
Jag har försökt säga hur jag känner men hans standardsvar har blivit "men så ska du ju inte känna" och så klappar han mig på axeln, typ. Och det är frustrerande. Ibland känns det som att han vet och fattar men inte bryr sig/vet hur han ska ta sig an det.
Vad gör man på parterapi? Känns underligt att säga det högt och fundera på det när man bara är strax över tjugan.
Jag har många gånger funderat på terapi på mig själv, häromveckan tog jag faktiskt ett nummer som jag tänkte ringa men det blev aldrig av.
Frågan återstår; vad gör man på parterapi? Hur går de till? Hade planer på att försöka föreslå det men det är nog en process för honom att förstå och vill vara väl förberedd med frågor. Har någon personlig erfarenhet?
Eller är det kanske bättre att jag går på individuell terapi först?
I en relation kan det vara så att den ene har en helt annan hobby än en själv och därför så kan det uppfattas som att ens partner inte vill vara hos mej. Vad jag menar är att om du vet vad han i stället vill göra så låt honom göra det men att ni bestämmer att då och då är det ni som skall umgås. Man kan inte nöta på varandra mycket då man är så ung som du, det slutar nästan alltid med en tragegi vilket jag förstår att du vill undvika. Vet du hans intresse så häng med du med så kanske du också ser ett nöje i det han vill göra. Sedan kan ni inte låsa in er i en lägenhet och tro att världen bara cirkulerar kringom just er, se på omvärlden också är inte fel ni måste ut tillsammans eller var för sej för att se en värld utanför.
Terapi i denna ålder tror jag är alldeles för tidigt.//Lycka till//
#10
Parterapi, familjebehandling osv etc. Kan vara mycket olika så det är svårt att svara generellt på.
Men om det ska funka att ni går båda så måste ni ju vara överens om att det behövs eller hur? på en del ställen kan man få familjebehandling även om man bara kommer en men då är det ofta för unga människor som har problem med sin s.k. ursprungsfamilj.
Bedriv lite forskning om vad som finns i din kommun. Kolla om socialtjänsten har s.k. service för då är det oftast gratis! Kyrkan kan också ha nån typ av hjälp för familjer.
Sen finns det privata alternativ och då kan det ju vara en ekonomisk fråga.
pEr
Hej
Jag håller verkligen inte med om ovanstående defination av sexberoende eller sexuelltdysberoende som jag föredrar att kalla det. Att vara sexmissbrukare innebär verkligen inte att vara kåt jämt och inte kunna tygla sitt sexbehov!!!
Du beskriver så tydligt själv i ditt första inlägg vad det handlar om. Du blir rädd att han ska lämna dig och för att döva känslorna och fly från dem så återfaller du i destruktiva sexuella mönster.
Jag vill ge dig rådet att gå in på www.dysberoendekliniken.se
Läs deras info ring upp dem och prata. De är jätteduktiga och kan allt om detta. Det finns hopp om att få ett bättre liv, om man vågar be om hjälp.
Tja det kan drabba vem som hellst jag träffade en 32 årig trebarns mor som drabbats av samma sak en bekreftelse kris med skilsmässa som följd men så kan det vara 32år och får sin första Orgasm vid samlag .
Sedan träffa de jag en 28åring med samma problem första gången hon fick veta vad ett förspel var ..
Efter fått stor vana av 20åringar hmm själv är jag nu snart 45år så jag vet vad dom 20åringarna tänker på och det är inte mat,
Så jag förstår din förtvivlan men det drabbar de flesta imellan 18-70åringar det mest otroliga ibland ochså på otoliga ställen det är bara tanken som räknas det är inte tid&plats ..
Som sagt ombyte förnöjer och det man inte vet skadar inte .
Det är bara skilja mellan att vara KK och att vara kär&galen, Jag har många KK över denna del av europa men bara ett förhållande så ibland i sänghalmen säger man stör inte kärring och stäng sovrums dörren utifrån jag kommer ut när jag är klar med KKn ..