Annons:
Etikettberoende-av-sex-kärlek-och-relationer
Läst 4131 ggr
[annakarolinaa]
2012-07-21 22:00

Beroende av pojkvännen

Jag är en tjej på 18 år, min pojkvän är 19 år. Träffade honom första gången genom andra kompisar förra sommaren. Vi träffades i stort sätt dagligen med våra andra kompisar. Då tyckte jag att han var ett svin, och han var dessutom känd för att vara tjejtjusare.

Han började personligen höra av sig under hösten. Han ville träffas men jag hade nya undanflykter varje gång. Till slut tog dom slut och jag gick med på att träffas. Han var riktigt på mig men jag höll mig undan ett bra tag. Till slut gick jag med på en kyss.

Vi började träffas oftare och oftare. Julafton firade vi ihop, först hos min familj sen hos han. Alla trodde vi var tillsammans, han ville det men jag ville inte. Tog ett halvår innan jag släppte in honom innanför mina trosor. Han tog mig på allvar när jag sa att jag inte var redo, vilket jag var förvånad över. Trodde han bara ville pumpa o dumpa..

Till saken hör att jag tidigare i mitt liv aldrig varit kär. Har lekt med killars känslor. Varit tsm med dom en vecka sen iskallt struntat i dom. Jag har även social fobi och har aldrig haft speciellt mycket kompisar. Jag har även blivit sexuellt utnyttjad som 14åring och har efter det inte vågat.

Nu har det gått ca 6 månader sen vi hade sex första gången och vi är nu officiellt ett par. Han har lärt mig allt om sex typ, jag älskar det och är helt galen.

Vi bor ihop, eller han bor hemma och jag bor hemma hos honom, typ. Alltså umgås vi dygnet runt, förutom 7-16 på vardagar när han jobbar. Jag har tappat allt, kompisar, ridningen osv. Offrar allt för honom. Lånar ut stora summor pengar, städar hans rum, köper presenter hela tiden, hjälper honom när han mekar bild osv.

Nu är vi ganska olika. Han är otroligt social och det stör mig som har social fobi. Han vill självklart umgås med sina kompisar men jag kan inte släppa honom. Så fort han åker hemifrån så gråter jag konstant tills han kommer hem. Jag litar på honom till 100% osv, jag är inte rädd för att släppa iväg honom. Det är bara det att det känns som han tar hela min själv med sig när han går. Min värld rivs. Har glömt bort hur man lever..

Jag lider även av depression och äter citalopram, om det har någon betydelse.

Jag vet att jag måste leva mitt eget liv och låta honom få luft. Jag brukar ta kontakt med kompisar för att träffa dom, men när det väl kommer till kritan så säger jag ifrån i sista sekund. Ingenting är roligt. Det enda jag vill göra är att ligga i sängen och kramas. Jag vill aldrig släppa taget om honom. Kan inte gå utan hans luft i mina lungor.

Ursäkta långt inlägg! Hoppas någon orkar läsa. Har ni några tips? Känner ni igen er? Jag vet att jag måste ge honom luft, men jag vet inte hur jag ska orka..

Annons:
[Kathja]1
2012-07-22 08:51
#1

För att inte kväva eller jaga bort honom är det nog bra om du ser till att få hjälp med ditt mående. Eller egentligen ska du söka hjälp för din skull, för att du ska kunna njuta av livet och leva det på det sättet som du vill.

Du har medicin skrev du har du inte fått samtalshjälp av något slag, tex KBT? Be om det annars. Du är så ung så vänta inte. Livet väntar på dig vännen och det är så mycket trevligare att leva om man mår bra.

Freke
2012-07-24 07:57
#2

#1 Kan bara hålla med, om du inte ser till att komma på egna fötter så vad tror du kommer att hända, om det tar slut mellan er?

Vill inte vara kritisk eller elak, men om du inte fixar till din självkänsla och självförtroende, så kommer fallet att bli hårdare.

Du är trots allt bara 18, och tyvärr så varar inget för evigt.

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Upp till toppen
Annons: