Vi som är Anhöriga

Pappa är alkoholist

2014-05-23 14:08 #0 av: Småfel

"På min gravsten, på min gravsten ska det präntas på latin, att där nere ligger stoftet av ett jävla fyllesvin"

Det är en låt min pappa går runt och sjunger på ibland. Han sjunger mycket gamla låtar han kunnat sen han var liten, men just denna gör mig illa till mods.

Pappas pappa, min farfar, dog innan jag föddes. Han var också alkoholist. Jag kommer inte ihåg vad han dog av, men han dog iallafall av någon slags sjukdom. Ibland har jag tänkt att han kanske dog av alkoholmissbruk, och det skrämmer mig.

Min pappa har varit alkoholist så länge jag kan minnas, alltså även innan jag föddes. Första gången jag kommer ihåg att faktiskt se honom full var när jag var runt 4 år. Jag förstod såklart inte vad det var med honom. Jag tror inte att jag har varit så rädd i hela mitt liv.

Han somnade i sängen och jag försökte väcka honom, gång på gång. Jag till och med slog till honom i ansiktet för att få honom att vakna, vilket inte heller fungerade. Till slut vaknade han iallafall, och vi gick till vardagsrummet. På vägen dit rev han ner en blomkruka som ramlade i golvet och gick sönder. Sedan la han sig i soffan och somnade om. Jag kommer ihåg att jag satt där, i vad som kändes som en evighet, på golvet bredvid honom. Jag grät. När tårarna verkade vara slut somnade även jag, på golvet där jag satt.

Det var första gången jag såg honom berusad och faktiskt märkte att något var fel. Jag visste ju som sagt inte VAD som var fel, vilken fyraåring vet vad alkohol är över huvud taget?

Han är periodare. Jag tror faktiskt att han är inne i sin hittills längsta period just nu, efter att jag föddes (som jag kan komma ihåg alltså). Det har gått lite över en månad sen perioden började, oftast håller han "bara" på under några veckor. Det är så grymt jobbigt.

Jag har blivit expert på att se på honom när han druckit, innan han ens hunnit blivit berusad. Precis efter första klunk öl/sprit så vet jag.

Jag är rädd att han ska dö. Det är egentligen det jag vill få fram med det här inlägget. Tänk om han dör? Vad ska jag göra då? Han är världens bästa pappa när han håller sig borta från den där förbannade alkoholen, men det är så frustrerande. Han blir visserligen aldrig våldsam eller liknande, snarare tvärt om. Han försöker "muta mig" med pengar, som plåster på såren efter en av hans perioder.

Nyss sa han att han skulle säga en sak, och jag frågade "vadå?". Han sa att aktierna på min fond har höjts eller något sådant (vilket jag knappt vet vad det betyder om jag ska vara helt ärlig, mer pengar antar jag?), och sedan sa han att han tänker ge mig pengar som jag får göra vad jag vill med. 100 000 kronor. Det är ju fan sjukt. Vad fan ska jag, en 13 åring, med så mycket pengar till?

Hur vanligt är det att alkoholmissbrukare dör? Jag orkar snart inte mer, helt ärligt.

Anmäl
2014-05-23 14:28 #1 av: VildaVittra

Det första jag tycker att du gör är att kontakta Alanon. http://www.al-anon.se/

Där kommer du få träffa och få stöd av andra i din situation.

Sedan om din pappa nu skulle ge dig 100 000 kronor, så kan du gå till banken och be om ekonomisk rådgivning. Man får göra det även om man är väldigt ung. 

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-05-23 17:25 #2 av: Ebolaa

Ojoj, det där låter ju inget bra. Måste dock berömma dig för en extremt välskriven, välformulerad text. Mycket imonerande, kan knappt tro att du är 13 år!

Den här oron ska du ju inte behöva gå och bära på. Finns det någon i din närhet som vet hur din pappa fungerar? Någon som du kunde prata med när saker och ting blir på det här viset ?

Jag VET att de där mutorna sällan känns speciellt värdefulla. När jag var i din ålder och hade det likadant kände jag bara att jag ville att allt skulle vara bra, jag struntade i om jag kunde gå och köpa en extra pizza eller godispåse den veckan. Att få saker och pengar har ingen speciell inverkan på de känslomässiga trauman sånt där ger en.. 

Anmäl
2014-05-23 18:44 #3 av: Ebolaa

Av alla som dör i Sverige är det ca 2% som dör till följd av alkohol. Sammanlagt dör ca 2000 av 100 000 människor, 40 av 100 000 människor till följd av alkoholen. Det är alltså ungefär 4000 personer om året som dör till följd av alkoholen, med andra ord 11 personer om dagen (Socialstyrelsen, 2012).
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19175/2013-8-6.pdf



Anmäl
2014-05-23 23:35 #4 av: Blodfot

*kram* finns en film om alkohol som heter: "Mig äger ingen" väldigt bra,, vet inte annars vad jag ska säga! 

Det som ses som onska kan i verkligheten vara Godhet, och det vi ser som godhet kan vara onska!

Anmäl
2014-05-24 09:56 #5 av: Småfel

#1 Skulle jag mot förmodan få dessa 100 000 kronor skulle jag ju självklart sätta in dom på någon slags fond och spara dom. 100 000 + vad jag redan har där skulle ju inte vara helt fel när man ska ha lägenhet och grejer när man ska börja universitetet i en annan stad t.ex. Tack för tipset!

#2 Tack så mycket!

Både min mamma och min syster har levt med honom längre än jag, så dom kan jag prata med. Dock bor min syster 30 mil bort, men telefoner finns ju för en anledning. Tyvärr blir det inte så mycket prat om det, det är mer "det är som det är och det finns inget att prata om"-ish, det är sällan någon som säger något.

#3 :(

#4 Den filmen ska jag kolla upp! :)

Anmäl
2014-05-24 11:16 #6 av: Ebolaa

Okej, nå det finns faktiskt lagar som är till för att skydda barn och ungdomar från att leva i hemmiljöer med missbruk. (LVU https://lagen.nu/1990:52) Samtidigt finns det en lag som säger att man får omhänderta en vuxen som är en "fara för sig själv eller andra". (https://lagen.nu/1988:870

Har socialen varit inkopplad i er familj någon gång? Hur skulle det vara om du skulle prata med skolkuratorn?

"Att det är som det är" ger en ingen tröst. Kan du inte bo hos din mamma när din pappa är full? eller hos din syster?

Kram!


Anmäl
2014-05-24 17:59 #7 av: Småfel

#6 Socialen har aldrig varit inblandad. Har inte tänkt på att gå till kurator, har inte riktigt insett att pappa faktiskt har problem förrän sommaren 2013, så innan dess har jag inte tänkt på något sådant över huvud taget.

Mina föräldrar bor fortfarande tillsammans och är fortfarande förlovade, så att bo hos min mamma är inget alternativ. Att bo hos min syster skulle vara svårt eftersom hon bor så långt bort, jag går ju i skola här.

Anmäl
2014-05-24 19:11 #8 av: Allt oviktigt

Mitt bästa råd är att du pratar med någon vuxen som du har förtroende för. Du och din familj behöver hjälp. Oron som du bär på för din fars hälsa ska du inte behöva bära på. Jag växte upp med alkoholism i familjen och jag vet hur det sliter på en. Det är som du skriver att man lär sig att se små små tecken

Anmäl
2014-05-24 21:17 #9 av: Ebolaa

Okeej, då fattar jag...

Men hur fungerar det mellan din mamma och pappa? Är allt lungt eller bråkar dom om saker? När jag försöker tänka mig in i din mammas situation så måste ju hon också tycka att det är jobbigt och tungt (liksom du gör) att din pappa är full.

Har du berättat om hur orolig du är för din mamma, ang din pappa?


Anmäl
2014-05-24 21:51 #10 av: Småfel

#9 Dom bråkar inte ovanligt mycket när han är nykter, men precis som jag så är hon allmänt trött och sur på honom när han är berusad, vilket leder till att de bråkar om småsaker och sånt då. Eller det är väl mer hon som bråkar med honom. 

Som jag nämnde förut så är han väldigt försiktig, blir inte arg och så när han är full. Jag tror han känner att han inte har "rätt till det" eftersom han vet att det är jobbigt för oss när han är inne i en period, så om jag skulle säga något som normalt sett skulle göra honom arg eller som skulle få honom att säga till mig när han är full så skulle han inte säga någonting tillbaka, t.ex.

Och nej, det har jag inte.

Anmäl
2014-05-24 22:15 #11 av: thenameless

Det kanske du borde? Det är ju inte bra för dig att växa upp med hans drickande och som du antyder är du ju medberoende precis som din mamma. Ni har lärt er när det är dags att vara tysta och inte provocera honom etc.

Bättre att ni säger ifrån antingen så kan det få honom att vilja ta tag i soyy beroende eller så kan det leda till en skillsmässa där du kan bo hod fin mor och växa upp till att bli den du skulle bli... Risken är annars nu att du börjar ta efter honom  i hans drickande när du kommer i puberteten.

Lycka till hur som helst

Anmäl
2014-05-24 22:20 #12 av: Ebolaa

Mmm, det skulle vara en ganska bra idé för dig att säga till din lärare att du vill prata med skolkuratorn. Eller att du går direkt till kuratorn. Grejjen är den att när det finns missbruk i familjen så blir allting konstigt och ingenting är självklart. Det är ofta en rätt dålig stämning hemma, det kan rentav vara en fara för hur du kommer må i framtiden om du lever i det utan att få stöd utifrån. Saker och ting brukar kännas lite bättre när någon utanför kan stöda en och lyssna på ens oro, att det lyfter lite. Och du bestämer ju alltid själv hur ofta du vill gå och prata med kuratorn. Det kan "ta emot" att gå till någon utifrån och be om stöd men det är en investering i ditt framtida mående. Tro mig.

Saker och ting blir sällan bättre när man bara går och väntar på förändring. Det är nog omöjligt för dig att ändra på hur dina föräldrar har det och därför är det bra för dig att få prata med någon som inte är delaktig i det. Att din mamma reagerar som hon gör får ju inte dig att må bättre heller.

Oron försvinner inte så länge du har det som du har det. Man börjar bara må sämre och sämre ju längre tiden går. Och du känner bara mera ilskna tankar mot dina föräldrar. Oron är ett tecken på att man har ångest. Och har man ångest är det inte ovanligt att man utvecklar depressioner och dylikt senare.

Vad tror du om det? att gå till kuratorn alltså..

Anmäl
2014-05-25 00:20 #13 av: Småfel

#11 Jag förstår att jag får det att låta jättejättehemskt att bo tillsammans med honom osv, men som sagt är han världens bästa pappa när han är nykter. Sen kanske jag också borde nämna att han inte är i sådana perioder väldigt ofta, utan det går flera månader, ibland till och med ett halvår mellan dom.

Jag skulle inte vilja bo utan honom direkt, ifall jag fått det och verka så.

Och även om jag "bara" är 13 så har jag kommit in i puberteten, men jag förstår vad du menar. De flesta har nog inte testat att dricka vid trettonårsåldern, haha.

#12 Jag vet inte... Har ju inte riktigt tänkt på detta som ett problem förut, har ju alltid vetat att han druckit och blivit full i (ibland) långa perioder, men jag har ändå på något sätt inte kopplat det till att han är alkoholist. Jag tror en bidragande orsak till detta är att han alltid smugit med drickandet och att han aldrig dricker right in front of me, så att säga. Vilket jag egentligen är glad för, för jag vill inte se honom sitta med sina jävla ölburkar i soffan och halvsova som i filmerna. Han går ner i källaren (till pannrummet och ibland garaget) och dricker. Där har jag hittat många tomma, och påbörjade, ölburkar.

Jag kommer faktiskt ihåg att jag för några år sedan, var kanske 9-10 år, grät och ville följa med när mamma skulle till jobbet på helgerna eftersom jag inte ville vara ensam med pappa. Det kom jag faktiskt att tänka på just nu som jag skriver detta, har typ "förträngt" det.

Förrutom att det är jobbigt att se honom full och så (vilket är uppenbart) och att han blir en annan person när han är full så är det enda problemet som jag faktiskt har tänkt på att jag inte vill ta hem kompisar.. men nu börjar jag inse att det kanske finns fler problem än så med detta.

Men om jag ska vara helt ärlig så tänker jag bara på allt detta när han väl är i en period, när han blir nykter igen är jag bara så glad att "ha honom tillbaka", den skämtsamma och roliga pappan jag älskar, och när han är nykter tänker jag inte på det längre. Då är allt som det ska vara.

Så ja, jag vet inte...

Anmäl
2014-05-25 00:51 #14 av: Ebolaa

Ja, det finns många barn och ungdomar som går till kuratorn för "mindre" saker än dig. När man lever och har växt upp med en missbrukare så är det ju det enda man vet om, så det är först när man blir äldre som man kommer på sig själv att:"jaha, sådär kände jag mig också när jag var liten.." eller "Sådär gjorde min pappa också ju.." Även om man inte blir direkt illabehandlad av sina föäldrar så påverkar en familjemedlems missbruk alla runtomkring. När man inte har pratat om hur man mår och vad man har varit med om under tiden så hänger det kvar. Jag började till exempel ofta gråta när jag blev väldigt berusad av alkohol, och jag förstod inte varför. Ibland dök minnen upp som jag hade trängt undan...

Om jag tar mig själv som exempel: när jag började på gymnasiet hade vi psykologi som ämne. När vi började läsa om hur barn till missbrukare mår, vilka symtom barnet utvecklar (tidig alkohol-rök debut, självskadebeteenden, utåtagerande, ångest/depressioner, sömnsvårigheter, ständig oro, äventyrslust/rastlöshet  m.m.) började jag må skitdåligt. För det var då jag började inse hur allting hängde ihop, och VARFÖR. Jag gick faktiskt till psykolog för att reda ut ett och annat under den perioden

Det är lite det som är grejjen, att man inte förstår hur det påverkar en när man är uppväxt i det. Klart att du mår bra när allt är som det ska, och självklart mår du dåligt igen när din försa börjar igen.

här har du en övergripande syn på hur barn och ungdomar kan må när de lever i ett hem med en missbrukare: http://web4health.info/sv/answers/add-children-effects.htm

Något som någon annan påpekade här i tråden är att alla runtomkring missbrukaren utvecklar ett medberoende. Det innebär att man, utan att man själv förstår det, börjar bete sig på ett visst sätt därför att du har en familjemedlem runt dig som inte är "normal". Du kan ju inte till exempel prata och umgås med din pappa "som vanligt" så istället gör du andra saker som du kanske mindre gärna skulle göra. Och det sätter sina spår. Många som är missbrukare eller såna som mår dåligt drar sig till medberoendepersoner, samtidigt som en medberoende drar sig till missbrukare och personer i behov av hjälp för att det är det som dom kan och känner till. Vilket innebär att saker och ting upprepar sig hela livet ut vad gäller att ha personer med problem omkring sig. Såvida man inte bryter det en gång för alla..

Anmäl
2014-05-25 00:55 #15 av: Ebolaa

Att du till exempel blivit expert på att se att din pappa är full, bara efter en öl är till exempel ett tydligt tecken på medberoende. En medberoende "känner in" allting från omgivningen extra mycket än vanliga människor, för att man vill "allt ska vara bra". Istället för att bry sig om vad som är viktigt för en själv.. 

Anmäl
2014-05-26 20:59 #16 av: Småfel

#14 & #15 Intressant länk. Jag får se om jag går till kuratorn, på ett sätt kanske det skulle vara skönt att prata med någon, men samtidigt skulle jag kanske inte riktigt "våga" säga exakt allt om hur jag känner osv..

Tack för all hjälp iallafall!

Anmäl
2014-05-26 21:05 #17 av: Ebolaa

Jag förstår det. Det förstår din kurator också om du skulle ta kontakt med en. Det är helt på dina villkor vad du känner att du behöver prata om. Jusst det här med att bolla idéer är bra med kuratorer/psykologer. De ger en ofta insikter om saker, vilket ger en större förståelse för vad som sker runtomkring, då känner man mer kontroll och då börjar man oftast må lite bättre. Även fastän saker och ting inte förändras hemma.. :)

Lycka till, skriv igen bara om du funderar över något !

Anmäl
2014-05-27 23:54 #18 av: thenameless

#16 Det är bra att du går dit och börjar prata. Det är ju ingen lag att du måste säga allt vid första besöket, känn av och vartefter du känner dig trygg kan du berätta mer.

Anmäl
2014-07-17 23:25 #19 av: Småfel

Lite update.

Han är inne i en period nu, igen. Det var inte alls länge sedan han var full...

Just den här gången är han så otroligt påfrestande, han verkar otroligt rastlös. Han kommer in i mitt rum stup i kvarten och bara babblar på om en massa skit, även fast jag gjort det jävligt klart för honom att jag inte vill ha honom här. Han mumlar om helt obegripliga saker. Han sa något i stil med "Jag ska gå på en promenad och det kommer ta två dagar. En lång promenad." Vad fan ska det betyda?

Om han inte mumlar om massa jävla idiotiska saker kommer han in i mitt rum, helt utan anledning, och bara står där i dörröppningen och STÖR MIG SOM IN I HELVETE. Vill han något kan han väl åtminstone säga det, istället för att stå där som ett jävla fån?!

Varje gång jag blir arg på honom (vilket är rätt ofta) och säger att han ska gå härifrån, att jag inte vill ha honom här, gör han precis tvärt emot och typ står och stirrar in i väggen. Han irriterar mig, och han gör det avsiktligt. Han är så jävla dum i huvudet. Arg

Ursäkta svordomarna. Är arg, if you haven't noticed.

Anmäl
2014-07-17 23:34 #20 av: Biami1.

Har du  lås på dörren? Kan du sova hos någon annan några nätter? Bara så att du får vara ifred och får lite avstånd. Kram

Anmäl
2014-07-18 01:02 #21 av: vallhund

#19 Har han uttryckt något liknande tidigare? Har det hänt något nyligen på jobbet eller så som vet? Är din mamma hemma så tycker jag att du skall prata med henne. Det låter inte som en bra idé att han går ut just nu, bättre att han lägger sig o sover.

mvh

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2014-07-18 12:42 #22 av: Småfel

#21 Precis, vanligtvis ligger han och sover för det mesta. Nu är han väl inte tillräckligt borta antar jag..

Anmäl
2015-06-05 23:20 #23 av: Småfel

Ännu en uppdatering, ett år senare. Har nyss gått på en lång promenad för att försöka tänka på annat, för tidigare idag märkte jag att min pappa nyss har gått in i ännu en period. Det jobbigaste är egentligen när jag inser att han har druckit, när det för bara några timmar sedan var precis som det ska, men att han nu har förstört allting. När jag inser det lägger jag mig ofta och bara gråter, sedan försöker jag samla mig lite och efter ett par dagar med min "andra pappa" skulle man kunna säga att jag anpassar mig lite, jag är inte så ledsen och arg att jag ligger och gråter i timmar i sträck, men jag är ju självklart fortfarande alltid ledsen.

Har en dagbok där jag bland annat skriver ner från vilket datum till vilket datum pappa är full, och sist han hade en period var 27 februari till 20 mars. Man kunde ju kunna önska att det gick lite längre bland perioderna, men det är ju alltid olika. En gång hade han en period i januari någon gång, och sedan hade han sin nästa i slutet av april. Vissa gånger är bättre än andra.

När jag kom hem från skolan idag märkte jag inga tecken på att han hade börjat eller hade tänkt påbörja en period, och då spelade vi kort och skojbråkade som vi alltid gör. När jag tänker på det känns det som om det var väldigt länge sedan på något konstigt sätt, det känns absolut inte som om det var tidigare idag. Jag glömmer nästan bort vilken dag det är och vad jag har gjort idag, jag känner mig nästan förlamad på något sätt. 

Har planer för imorgon; ska åka och shoppa med en kompis, men det känns så overkligt att gå upp tidigt imorgon för att äta frukost och göra mig i ordning, för att sedan åka till tågstationen och möta upp min kompis. Jag vet inte varför det känns så. Dessutom känns det som om det är på grund av att jag ska åka och shoppa imorgon som han tog sin chans att gå in i en ny period, för som jag nämnde i något av mina första inlägg i den här tråden så brukar han muta mig med pengar för att släta över det hela. Nu när jag ska iväg imorgon erbjöd han sig självklart att ge mig lite extra pengar att shoppa vad jag vill för, och han insisterade i princip på att ge mig mer pengar även när jag sa att det räckte. Han är så genomskinlig. Visst, det är väl snällt, men jag vet ju exakt varför han gör det. 

Sist han började dricka igen hade vi någon dag innan åkt till Örebro och hälsat på min syster, där vi hade åkt till badhuset och även shoppat kläder och annat. På vägen hem frågade han upprepade gånger om jag hade haft kul under helgen, och ja, det hade jag ju såklart. Är dock lite deppig och nere över huvud taget (vilket jag inte vet anledningen till, tror inte att det handlar så mycket om pappas beroende), och har varit det i över ett halvår, så egentligen är ingenting så kul som det "borde" eller brukar vara, men ändå. Iallafall så såg han till att jag hade kul i Örebro, betalade för kläderna jag ville köpa och vi åt på restaurang och annat, för att sedan kunna gå in i en period igen. Jag känner honom.

Ska nog sova nu, är trött.

Anmäl
2015-06-06 13:07 #24 av: thenameless

Jag kan bra beklaga att det inte har blivit bättre, tråigt att läsa. Som du skriver och vet tar en missbrukare alla ursäkter och chanser för att ha anledning att dricka. Alla är ju olika vissa periodare planerar in längden och tidpunkterna för sina "perioder" men  andra använder sig av "utlösare". Har du provat att ifrågasätta honom när han kommer med antydningar eller du märker att han planerar att börja dricka igen? Vad sägr han i så fall då?

Anmäl
2015-06-06 15:40 #25 av: Ebolaa

Hej igen!! Ja, det din pappa gör genom att hålla på nöta och nöta är för att få den lilla bekräftelsen HAN behöver för att orka med sig själv. Det är så orättvist och jag känner så igen mig i hur din pappa behandlar dig och hur min mamma behandlade mig när jag var barn. Jag vågade inte uttrycka det jag innerst inne kände, för jag visste att min mamma inte kunde bemöta och möta det på rätt sätt- hon blev bara arg och såg problemen ligga utanför henne själv. 

Klart att din pappa älskar dig och vill göra sitt bästa, men han möter dig tyvärr inte på en känslomässig nivå, utan han är sjuk och oförmögen att ta det ansvar som krävs. Jag vill också bekräfta dina känslor och tankar, din magkänsla är en bra moralisk kompass och du ska fortsätta lita på den.

Jag tror fortfarande att du skulle få något utav att gå till en kurator eller psykolog, de kunde hjälpa dig att orientera bland dina känslor och tankar som vimlar i kring. Man lär sig en hel del saker om sig själv och verktyg att bemöta utmanande relationer. Du är en stark tjej men alla har en gräns för vad man kan ta och hur mycket man kan tåla. Klart att det är ovant till en början att prata med en professionell, men de finns för en orsak som du skulle kunna dra nytta av.. 

Kram och ta hand om dig !! :)

Anmäl
2015-06-07 18:21 #26 av: Småfel

Igår kallade pappa oss för "idioter" på grund av att vi inte svarade honom när han kom in i köket och utan anledning sa hej till oss, vilket för övrigt berodde på att vi satt och åt och hade munnarna fulla med mat, att mamma tittade på tv och därmed var väldigt koncentrerad, och att jag helt enkelt inte vill prata med honom. Det är ju inte meningen att jag ska vara arg på honom tydligen, det gör ju bara allt värre, men vem fan kallar sin dotter för idiot? Kunde inte hålla mig och frågade vad han sa, han mumlade nämligen för sig själv när han sa det, och han svarade såklart inte. Inte andra gången jag frågade heller, och inte när jag skrek "pappa" för att försöka få honom att svara. Detta gjorde han ju såklart för att vi inte sagt hej tillbaka när han kom in i köket. Hur patetisk får man vara...? Sedan, när jag och mamma gick in i mitt rum för att jag skulle visa henne vad jag hade köpt under dagen, så hörde jag honom än en gång mumla för sig själv. Den här gången sa han "dra åt helvete". Till vem vet jag inte. Antagligen till oss båda två. Tycker han borde säga det till sig själv istället :)

En sak jag inte förstår är varför man inte skaffar hjälp när man lider av ett beroende? Är det kul att såra sig själv och sin familj på något sätt? Varför inte bara skaffa professionell hjälp en gång för alla så man slipper skiten? Jag vet att folk med beroende kan förneka det eller inte inse att dom faktiskt har problem, men jag tror inte att det är så med pappa. Förresten, jag hörde honom säga en grej som faktiskt fick mig att känna mig bättre för några månader sedan (detta var alltså när han var nykter). Han pratade med någon om en person som hade rökt i hela sitt liv och nyss fått reda på att hen har lungcancer, och att hen var tvungen att sluta röka (på grund av uppenbara orsaker). Den här personen hade alltså fått reda på detta, men hen hade ändå fortsatt röka. Pappa sa då något i stil med "om jag fick reda på att jag riskerade att få en allvarlig dödlig sjukdom skulle jag ju aldrig i livet fortsätta med det som orsakade det". Nu förfinade jag kanske det han sa lite, men det var ett tag sen så jag kommer inte riktigt ihåg. Han sa iallafall att han aldrig skulle fortsätta med något som han visste kunde döda honom, vilket var skönt att höra.

För att besvara era frågor och förslag, #24 nej, det har jag aldrig gjort. Brukar inte kunna förutse att han kommer gå in i en period innan jag har märkt på honom att han har druckit, men du kanske menar efter att jag har märkt att han druckit? Det har jag inte heller gjort. #25 Vi hade för inte så länge sedan hälsokoll på skolan, och innan man gick dit skulle man fylla i en enkät med lite frågor och annat. Man skulle bland annat "betygsätta" (vet inte vad det heter på svenska) hur man ser på livet just nu, alltså hur bra man mår, från 1 till 10. Jag satte en fyra, vilket oroade skolsköterskan. Förresten, måste bara inflika att mitt mående som sagt inte (vad jag vet) har något att göra med min pappa. Iallafall, hon blev orolig och bad mig därför komma tillbaka så vi kunde prata igen, och kanske fixa så jag får träffa kuratorn för att "ta itu" med min lilla depression, eller vad man ska kalla det. Hon bad mig komma tillbaka dagen efter, vilket jag så dum som jag är glömde helt, dessutom tycker jag det är svårt att komma ihåg det när man bara kan träffa henne mellan 11 och 12, men ändå. Iallafall, det jag försöker komma fram till är att om jag börjar prata med kuratorn så kommer jag nog förr eller senare ta upp min pappas beroende. När jag känner mig bekväm med det vill säga. Har ju aldrig pratat med någon om det, förutom er förstås. Iallafall, jag vet inte om hon ens kommer ihåg att jag skulle dit, men om hon gör det kommer hon väl prata med mig.

Anmäl
2015-06-07 22:58 #27 av: thenameless

#26 Jag fick intrycket att du känner på dig /känner igen tecknen när din far tänker börja dricka igen`Så jag menade alltså att du när du märker av att han planerar ytterligare ett återfall, Ifrågasätt det.

Jag vet inte om det är en bra id'e? Men kanske kan det få honom att tveka till och vänta någon dag till?

Anmäl
2015-06-08 16:24 #28 av: Ebolaa

Jadu, missbruk av alkohol är faktiskt väldigt vanligt, men det är ett ämne som är tabu-belagt vilket gör att ingen riktigt vill eller kan prata om det öppet. De som sedan är i ett missbruk och aldrig riktigt tar sig ur det tror jag mycket ligger i hur starkt beroendet är, alltså personens egen problematik och sen tror jag att omgivningen spelar in en hel del också. Blir alla medberoende runt den beroende går tiden utan att någonting förändras, alla tassar omkring missbruket och ingen vågar ta itu med det på riktigt.   

Många som slutar med sitt missbruk måste nå "sin egen botten" och se alla de negativa effekter som missbruket innebär. Vi människor är tyvärr funtade så att vi håller kvar vi de goda och lyckliga stunderna och glömmer snabbt bort det som är jobbigt. Vilket innebär att folk aldrig tar itu med problemen utan alla går och bär på alla de tankar och känslor som missbruket genererar... 

Man kan faktiskt säga att din mamma har ett rätt stort ansvar för dig i ert familjesystem. Jag menar, din mamma låter faktiskt honom vara full i eran närvaro, kanske det börjar bli dags att kasta ut honom när han är full? Det är det många som gör med missbrukare, att man säger "Okej, du får vara här när du är nykter för att vi älskar dig, men om du är full har du inget här att göra." 

För det din mamma gör just nu är att hon älskar din pappa så mycket att hennes kärlek skadar både dig och henne, ni äslkar honom för mycket för att säga NEJ en gång för alla liksom, och så länge han vet att han kan vara full så kommer han nog också vara det.. 

Kram kram !!

Anmäl
2016-08-05 16:52 #29 av: ViTrivs

Det har gått över ett år sedan jag skrev någonting här. Jag kom att tänka på tråden eftersom farmor nyss var här och pratade med mig, grät till och med. Däremot kan jag inte for the love of my life komma ihåg vad lösenordet till min förra användare är, inte heller vilken mailadress jag använde eftersom jag inte använde min riktiga utan bara skapade en ny. Jag har alltså ingen jävla aning hur jag ska få tag på kontot. Jag skapade ett nytt istället...

Iallafall. Allt är som vanligt. Pappa är inne i en period. Farmor var här och pratade med mig om hur hon önskar att det vore annorlunda, hur hon en gång gick till en doktor för att prata om vad det bästa man kan göra för att få det att "gå över snabbare" är. Tydligen att vara snäll, trevlig. Vem fan orkar vara snäll?

Fick även reda på att hon pratar med min pappa lite då och då under perioderna, att han vid ett tidigare tillfälle ska ha gråtit och sagt att jag är det enda han har. Pappa gråter aldrig. Min pappa gråter aldrig. Den enda gången jag vet att han har gråtit är när jag var bebis och var sjuk i hög feber. Det är tydligen mycket jag inte vet.

Jag berättade även för farmor att han, precis innan han började dricka igen, tjatade om hur stressad han var och att han mådde dåligt. Att han hade för mycket att göra. Han sa även, mest till min mamma tror jag, att han skulle kontrollera det den här gången. Som att han ens skulle kunna kontrollera det om han försökte. Redan då förstod mitt undermedvetna att det var på gång, men jag förnekade det och låtsades som ingenting. Jag skulle ju kunna ha fel. Men jag har aldrig någonsin haft fel. Till och med när han redan hade börjat dricka förnekade jag det i minst en timme innan jag gav upp.

Min strategi hittills är att inte kolla på honom, att bara prata med honom om jag absolut måste, och det är inte för någon annans skull, utan för min. Dessutom förstår jag inte hur det skulle kunna hjälpa att vara snäll och ge honom en kram eller något sådant, om något säger väl det att jag är okej med att han är full? Att jag ändå kommer bete mig likadant mot honom och att jag accepterar honom, även när han dricker? Oavsett hade jag inte klarat av det.

Funderar också på varför mina föräldrar ens är förlovade fortfarande, de verkar inte älska varandra speciellt mycket. Mest störa sig på varandra konstant. Inte bara när pappa är full alltså, även annars. När han är full, som jag har sagt förut, kommer aggressionen mest från mammas sida. Även om pappa inte hade varit alkoholist skulle jag fundera över varför de fortfarande bor tillsammans, och nu när han till råga på allt har en psykisk sjukdom som får alla att må dåligt förstår jag verkligen inte varför de inte bara flyttar isär, ärligt talat. Antagligen för min skull, vems briljanta idé det än var. Sedan hatar de väl inte varandra heller, de skrattar tillsammans och har roligt till och från också, men man tror ju att det negativa skulle väga över förr eller senare.

Jag vet inte ens vad jag vill få fram, fick lite ont i hjärtat när farmor kom hit bara. Ingen brukar prata med mig om pappa.

Anmäl
2016-08-06 00:03 #30 av: thenameless

Strunta i honom. Var hård och tveka inte att tala om hur du känner för hans drickande. Ifall du inte tror eller vet att han kan bli våldsam då? Att krama och vara snäll tror jag inte hjälper ett dugg? Då bekräftar du ju att han gör rät och att du gillar honom sån.

Jag är ingen expert, inte utbildad men jag tror mer på att motivera till förändring genom att ogilla dåligt beteende och berömma bra. Det fungerar inte alltid men varför gå och le när någon gör något som får en att må dåligt?

Anmäl
2016-08-06 09:17 #31 av: ViTrivs

#30 Det var exakt min tanke. Aggressiv blir han inte, snarare tvärt om. Han skulle aldrig bete sig våldsamt mot mig.
Att till exempel låsa in mig på mitt rum och mest låtsas som att han inte är där har jag gjort med mig själv i åtanke, och trots att jag ibland har fått skuldkänslor för att jag bara låser ut honom har jag inte direkt bjudit in honom på en kopp te för att vara snäll och trevlig.
Om det mot förmodan skulle vara så att det faktiskt är bättre än att vara otrevlig och ignorera honom har jag ändå bestämt mig för att tänka på mig själv för en gångs skull, inte analysera varje sak jag gör och fundera på hur det skulle påverka honom.

Anmäl
2016-08-06 23:18 #32 av: ViTrivs

Är det vanligt att få panikattacker som anhörig till en beroende?
Hittills under den här perioden har jag som sagt mest låtsas som ingenting och ignorerat pappa, och har ännu inte fått någon typ av breakdown (vilket jag vanligtvis får precis när jag inser att pappa har påbörjat en period).
Jag och mamma åt kvällsmat och tittade på ett program på datorn, varav pappa kommer in i köket och klagar på att "han inte får äta någonting" (på grund av att mamma hade sagt till honom när han var påväg att dricka en dricka hon hade köpt till sig själv). Detta gjorde mig extremt frustrerad eftersom jag inte tycker att han har någon rätt att vara arg. Jag börjar tyst gråta, vilket efter några sekunder övergår i snyftningar. Helt plötsligt börjar jag hyperventilera och känner mig efter ett tag yr, mitt huvud trillar liksom framåt som om jag är påväg att svimma, (precis som jag känner mig när jag hastigt ställer mig upp, på grund av lågt blodtryck). Mina fingrar och händer domnar bort. Så småningom återfår jag kontrollen över min andning samtidigt som både yrseln och bortdomningen försvinner. Ett par minuter efter det får jag koncentrera mig för att inte börja andas häftigt och snabbt igen (vilket jag misslyckas med en gång, börjar gråta och hyperventilera ytterligare en gång strax efter att det första går över. Dock utan att känna samma yrsel/utan att händerna domnar den här gången), och efter ytterligare några minuter känner jag mig okej.
Det var som om jag hade hållit igen och att allt bara kom på en gång.

Anmäl
2016-08-09 10:42 #33 av: [krutgubben]

Jag känner igen mig på mycket, jag är också uppväxt med en far som är alkoholist och även jag blev alkoholist senare i mitt vuxna liv. Alkoholen är så otroligt stark när man väl utvecklar ett beroende för den, och det är bara vi alkoholister själva som kan göra något åt vårt drickande. Att överhuvudtaget kunna tillfriskna måste vi erkänna för oss själva att vi har tappat kontrollen över vårt drickande och att vi är alkoholist. Mitt tips är att ta kontakt med en beroendemottagning och berätta hur du mår och hur du har det hemma, att skälla på en alkoholist hjälper absolut inte. Det blir bara värre då, för då dricker alkoholisten på det och det är som att hälla bensin på en eld, däremot måste du ställa krav på honom och berätta bestämt om hur du upplever din egen pappa och vad du kräver av honom och hur du mår. Din mamma är förmodligen medberoende också, för alkoholism drar med sig hela familjen i sina klor och många får gå och plågas. Jag kan gärna pm:a dig mitt nummer om du vill prata.

Anmäl
2016-08-10 15:35 #34 av: Nykteralkoholist

Hej,

du har postat flitigt. Jag är en nykter (tillnyktrande) alkoholist. Nykter en dag i taget fastän det varit många dagar nu. Alkoholism är en sjukdom, en fysisk allergi som inte alls har med dålig karaktär eller liknande att göra.  De flersta alkoholister är väldigt jobbiga att ha att göra med, de dränerar anhöriga på energi. .Det kan se obetydligt ut på ytan men känns inne i kroppen. Alkoholism finns i min släkt, man vet inte exakt om det är genetiskt betingat. Den enda i världen du kan hjälpa är digsjälv. DU är förtjänt att få må så bra någon kan få må. INGET är ditt fel, släpp skam och skuldkänslor. Skriv på ett block vad som snurrar i hjärnan kanhända? Missbruk finns i olika former i min familj så jag blev inverterat barn, förälder åt mina föräldrar. När föräldrarna inte är fullständigt mogna och blir t ex missbrukare så tar barnets skyddskänslor över och blir tvingat att agera mamma och pappa åt sina missbrukande föräldrar. Allt detta sker omedvetet, ingen gör det med flit.  Det finns många sätt att hantera det hela. Författaren Tommy Hellsten har skrivit en radda bra böcker, jag ska repeatläsa alla dom i år. Var några år sedan jag läste de första gången och de gav mig en ahaeffekt. Oftast är missbrukare missbrukare av flera olika saker. Det du beskriver som panikattacker kan vara känslor av t ex sorg, ilska, hjälplöshet som signalerar att nu är det fullt i ryggsäcken. Nästa steg kan bli ångestsyndrom, mer långvariga permanenta problem och epilepsianfall. Ytterligare fylla på i ryggsäcken kan ge psykiska problem,. När du VILL själv och inte måste eller tvingas kan förändring ske. På lång sikt så kan anhöriga till dig bli hjälpta men det är inget vi vet något om idag.  Ju mer hjälp du får och låter dig förändras, ju mer märker dom och vill ha det du har fått. Räkna med en långårig process men den är värd det. Hur många år har det inte varit illa och vad händer om det pågår i 10 år? Bara gissar. Har absolut inte någon aning om du mår bäst av att vi försöker läsa och lyssna på dig på din väg men för mig som ser det här utifrån känner igen mig. Det som ska sägas att en alkoholist vet inte varför han/hon dricker, det ingår inte i deras vardagliga "Världskarta".  Om jag var där du var hade jag velat bli tipsad om alateen, http://www.al-anon.se/kontakt-alateen/  Du kan ju kika runt lite på nätet nåndag, utgå ifrån att det mesta jag skrivit inte är korrekt för dig där du är, i din process i din ålder med dina känslor. Det som är rätt litar jag på att din magkänsla visar dig. Ber om ursäkt om något varit otydligt förklarat eller uttryckt så att du inte är bekvämt med det. Du är bra som du är, som den du är. 

 Punkt.

Anmäl
2018-02-16 17:49 #35 av: ViTrivs

Jag har för första gången i mitt liv pratat med honom, och det är ganska revolutionerande egentligen. Jag har ju förstått ungefär vad som händer och vad det beror på, men han har aldrig berättat det för mig förut. 

Har bland annat fått reda på att han gick på AA-möten för några år sedan och att det fungerade så länge han arbetade men att det sket sig sen ändå. Detta skulle inte ha varit så jättelänge sedan, alltså, och inte heller något mina föräldrar försökte dölja för mig, men ändå kommer jag inte ihåg det över huvud taget.

Själva problemet är alltså att han måste hålla sig upptagen med jobb för att hålla sig ifrån. Det är när han är ledig för mycket som han får ångest och måste dämpa den. Han har också förklarat exakt hur det känns för honom, b.la hur jävla dåligt han mår varje gång han blir (eller försöker bli) nykter igen eftersom det är först då han kan känna någonting.

Allt detta berättade han när han var inne i en period för knappt en månad sen, men efter det har han även varit mer öppen med det och behövt försäkra mig om att jag inte behöver vara orolig. 

Det känns som att jag är mer kapabel att känna av hur han mår nu när han har förklarat allting, och det kändes till en början positivt såklart. Nu när han är nykter igen känner jag mig dock mycket mer stressad och analyserande, kan inte slappna av alls. Vanligtvis är det precis efter en period som jag kan slappna av mest, eftersom det är som mest osannolikt att han skulle börja dricka igen just då. Ungefär som att man precis har haft mens och inte behöver oroa sig för att mensen ska komma i nuläget, för man har ju nyss haft den.

Det här är iallafall jävligt jobbigt. Känner nästan att jag hellre skulle ha varit glatt ovetande ända fram tills han faktiskt dricker, och sedan kunna vara lugn när det är över, än att konstant vara på helspänn och analysera varenda ord han säger för att se om det är något som känns konstigt. Det jag har känt på senaste tiden är att han "spelar glad", dvs skämtar och sånt som han brukar göra men att det inte känns genuint eller naturligt. Det känns som att han tvingar fram det, som han brukar göra precis innan han ska dricka eller precis har börjat, som att han ska försöka spela sig själv men inte riktigt gör det rätt.

Jag sa faktiskt det här till honom nyss, och som vanligt sa han att "det ska du glömma" (att han ska dricka igen, alltså), men det är det ju inte lätt att lita på när jag har blivit lovad det så många gånger förut. Däremot sa han också att han mår bättre än han har gjort på länge nu och att han ska berätta för mig om han inte mår bra igen. De här löftena om att allt är bra osv hade jag aldrig trott på vanligtvis, för det är ju aldrig sant, men eftersom jag aldrig tidigare har pratat med honom såhär öppet går det inte riktigt att jämföra med tidigare gånger på samma sätt som förr. Löftet är detsamma, men situationen är nu lite annorlunda. Därför har jag svårt att veta vad jag ska tro, och om jag bara inbillar mig att han beter sig konstigt.

Anmäl
2018-02-20 07:27 #36 av: Farwuq

Så fint att du kan berätta; vi som inte har någon erfarenhet behöver veta för att kunna förstå.
Kramas

Den vilda glädje jag kände när jag var sexton och hittade en oöppnad flaska brännvin i snön vid fotbollsplan, är tyvärr utom räckhåll idag.

V:  för Astrologi & Psykologi M:  för Astronomi, Beroenden, Existens, Filosofi & Finland


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.