Hej alla!

Egentligen vet jag väl inte riktigt vad jag ska skriva. Eller var jag ska börja. Många gånger känner jag att det jag bär på egentligen inte är särskilt viktigt eller intressant. Att jag inte är så sjuk ändå, så vem jag är och vad jag tampas med är oväsentligt. Samtidigt känner jag efter att ha läst lite trådar här att jag faktiskt kanske inte är så obetydligt ändå (tack fina ni för att ni skriver här och jag kan ta del av era historier).

Emma heter jag i alla fall, är 24 år gammal och bosatt i Nacka, Stockholm, med sambo (vi kallar honom Linus. Vill ej exponera honom för mycket) och en knäpp katt på 15 månader. I dagsläget mår jag ganska okej, i skrivande stund inne på dag fyra som nykter sockerberoende, fjärde vändan. Egentligen inget nämnvärt, är ju faktiskt bara fyra dagar, men varje dag nykter är en mindre seger för mig.
Jag har tampats med ångest, panikångest och odiagnosticerad ADHD. Det har nu detta år visat sig att det även finns en Asperger som ligger och stör.
När jag var sju år slutade jag äta. Jag drack ett glas mjölk och åt två mackor om dagen i ungefär 10 år. Mamma försökte allt. Trugade, övertalade, tvingade, tvångsmatade, lät mig vara, serverade mina favoriträtter men ingenting dög. Jag bara vägrade äta. Jag gick inte ner i vikt, eller upp, hade inga direkta fysiska problem heller mer än att jag var väldigt sen i utvecklingen. Jag har växt upp utan pappa närvarande då han själv haft sitt psyke att bråka med. Jag har full förståelse för detta eftersom jag idag kan relatera enormt till hans frånvaro. Jag och mamma har bott i Stockholm sen jag var 3½ och pappa bor kvar i västra Götaland.
När jag kom upp i 15-16-års åldern började jag missbruka alkohol. Drog som oskuld på mig två våldtäkter och där förlorade jag repsekten för min egen kropp och började ligga runt för att dämpa ångesten från våldtäkterna. Det genererade mer ångest och till slut blev den ond spiral. När våldsamt och ohälsosamt sex inte längre hjälpte började jag dricka. Idag minns jag ingenting från de år jag drack.
Vid 20-års åldern la jag in mig på akutpsyk då jag var centimeter från att hoppa från balkongen med huvudet före rätt ner i asfalten. Hade jag misslyckats hade jag hoppat tills jag dog. Där fick jag Klomipramin utskrivet och det fick bara mitt självskadebeteende att eskalera sanslöst. Det gick så långt att jag behövde åka in och sys ihop med sammanlagt 18 stygn.
Några månader senare las jag in igen då varken jag eller mamma kunde hantera mina anfall och självskada. Jag skrek åt personalen att jag hade ångest, jag slogs, jag kastade saker, jag grät, jag stängde in mig men de vägrade lyssna. Efter fem månaders dagligt krig för rätt mediciner fick jag Lyrica utskrivet. Där spårade det mer eller mindre totalt. Hade 75 mg x2, men var sällan under 1g om dagen. Varje dag i drygt 3½ år. Förutom att jag var konstant hög på min medicin blandade jag den med alkohol och gärna andra piller. Idag är jag helt ren från piller och äter inte ens huvudvärkstabletter. Hade en smärtfri utsättning men kan idag få sug efter Lyrica. Våran granne (vi kallar honom Björne) vet jag kan fixa alla möjliga piller till mig om jag frågar, men avstår. Han själv brukar lite allt möjligt men känner mig ändå inte triggad av det.

För nio månader sen träffade jag min nuvarande sambo. Vi båda har NPF-diagnoser och han har brukat cannabis i ganska många år. Till en början var jag fruktansvärt negativ till det då jag sett ett ex vara sekunder från att kvävas pga cannabis (drog ett alldeles för stort bloss från en bong), samtidigt som jag inte förbjöd honom att bruka det, eller andra rusningsmedel. Efter några veckor in i vårt förhållande var vi hos en vän till honom och de rökte. Då jag är otroligt trygg med Linus vågade jag mig på att röka med dom ändå. Detta var inte första gången utan rökt med vänner flera gånger innan men haft dålig erfarenhet av det eftersom jag samtidigt varit alkoholpåverkad och vrålhög på Lyrica.
Idag röker vi dagligen men endast kvällstid och i medicinskt syfte. Jag upplever att jag fungerar så mycket bättre som person och många av mina psykiska diagnoser har minskat avsevärt. Enda negativa är att jag är lite mer paranoid och att jag är lite mer vimsig men det står jag ut med.
Jag känner inget som helst sug efter något annat utan jag fungerar bra på cannabis. Min mamma vet om mitt bruk och (konstigt nog!) förespråkar hon cannabis framför kemiska preparat.

Det jag har störst problem med är ändå sockret. Jag vet hur jag ska gå tillväga, vad jag ska utesluta ur min kost och jag har alla grunder för att klara det här och just denna gång har det hittills varit ganska smärtfritt. Inga uppenbara abstinensbesvär, tack gode Gud.

Jag vet väl egentligen inte riktigt var jag ville komma med den här texten, men kändes på något vis bra att bara kunna skriva ner allt någonstans där jag inte känner att folk dömer en.
Eloge till er som faktiskt orkat läsa allt.