Psykiskt

Är jag beroende? (mediciner)

2018-04-06 00:02 #0 av: intoxiqué

Hej!

För att fatta mig kort och ni ska få någon slags bakgrundsbild av mig så har jag legat inne på akutpsyk & slutenvård under tvång många gånger. Efter att jag blev klassat som ett "hopplöst fall" så vart det bara bältesläggningar och nerdrogningar hela tiden.

Detta har lett till att min läkare skrivit ut starka preparat såsom olika sorters benzo, imovane & stilnoct i högre doser. Samt concerta, ritalin & elvanse.

Jag minns inte hur allt började... men nån dag i ren desperation tog jag mer än jag skulle och fick ett s.k "härligt rus". Sedan dess blev jag.... typ fast. Det gick i perioder. Men inne på avdelningen la jag tabletterna under tungan istället för att svälja osv, för att spara och kunna ta i större mängd på samma gång några dagar senare.

Nu till min fråga, jag överdoserar medvetet ritalin, stilnoct, xanor, stesolid & lyrica, blandar även vissa av de tillsammans ibland (även med alkohol, men det är ytterst sällan). Detta gör jag några gånger i veckan, och tanken på att någon skulle komma på mig är... hemsk. Jag vill fortsätta ta mina tabletter och få ett antingen härligt lugn eller ett härligt rus i kroppen.
Jag kan få ångest om jag INTE tar tabletter ibland, och jag vet inte om man kan kalla det abstinens men min kropp nästan skriker efter tabletterna. Men det är mer psykiskt, får inga fysiska besvär typ, än. Men liksom, jag vet inte hur jag ska förklara. Jag hade inte klarat mig utan tabletterna. Jag har även käkat morfin för att bli bäng osv, men jag håller mig endast till mediciner. Vill inte ta "riktiga" droger, utan håller mig till receptbelagda läkemedel.

Har jag utvecklat ett beroende?
för det hoppas jag fan inte.

Anmäl
2018-04-06 00:28 #1 av: Calcifer

Ja, du är beroende.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2018-04-06 02:42 #2 av: Tramptass

Jag känner en tjej som sitter i precis samma situation som dig. När jag först läste inlägget så trodde jag för en sekund att hon hade skrivit det. 

Jag förstår att det känns bra nu osv, jag har varit där, men det är viktigt att inte låta det ta över. Jag skulle vilja påstå att du utvecklat ett beroende, ja. Därför råder jag dig till att söka hjälp, kanske prata men någon vuxen (om du är yngre), eller kanske helt enkelt bara en vän. Jag tror att det första steget för att ta dig ur detta är att berätta för någon. Det behöver inte vara någon som kan hjälpa dig ur den aspekten, dvs vården eller liknande. Att berätta för någon är att erkänna att du har ett problem, och jag vet att det känns svårt, kanske rentutav omöjligt. Men det är oerhört viktigt, och det är vad som kommer hjälpa dig ur det här.

Vill du inte tala med vården/vuxna, så försök berätta för en vän, någon som du litar på och tror kommer förstå. Det är nog det enda rådet jag kan ge dig just nu. Men det är viktigt att erkänner, framförallt till dig själv, att du har ett problem och behöver hjälp.

Är bara ett pm iväg om du skulle vilja prata mer. Hoppas allt löser sig för dig. Hjärta

Anmäl
2018-04-06 02:59 #3 av: intoxiqué

#2 - Berättar jag så kommer allt rasa åt helvete. Jag kommer få mina benzos indragna  (som jag verkligen behöver mot ångest), familjen kommer krascha ihop, jag kommer krascha ihop. Vården kommer tappa sitt förtroende gentemot mig, likaså mina föräldrar. Vet liksom inte hur det kommer att sluta om någon får reda på det.... Jag vågar inte ens tänka tanken.

Anmäl
2018-04-06 03:13 #4 av: Tramptass

#3 - Jag förstår, men vill du själv sluta då? Eller i alla fall ta dig tillbaks till normala doser? 

Sen tänker jag att även om du väljer att inte söka hjälp så kan det vara skönt att kunna prata med någon om det. Jag kan inte tvinga dig att söka hjälp, och det är jag inte heller intresserad av, alla har vi det jobbigt någon gång, och misstänker att du inte skrev här för att folk skulle skälla på dig, utan snarare stötta dig. 

Har du ingen vän som du skulle kunna berätta för, som du litar på att hen inte säger det till dina föräldrar eller vården? För din egen skull, för att kunna prata om, och inte bara hålla det för dig själv, för det blir inget bättre av, tro mig. 

Anmäl
2018-04-06 07:56 #5 av: Farwuq

Man ska inte skämmas för att man blivit beroende, oftast finns det en sjukdomsbakgrund som bakomliggande orsak.
Sen hur man ska dar sig ut ur det - och när - är en annan sak.

Om sjukdomen ligger kvar, så är det kanske inte ett utsättande av medicinen som är prioritet nr 1. Först när det inte längre finns allvarlig sjukdom kvar, så är det lönt att "avgifta" sig; annars riskerar bara beroendet komma tillbaks.

Den vilda glädje jag kände när jag var sexton och hittade en oöppnad flaska brännvin i snön vid fotbollsplan, är tyvärr utom räckhåll idag.

V:  för Astrologi & Psykologi M:  för Astronomi, Beroenden, Existens, Filosofi & Finland


Anmäl
2018-10-08 20:26 #6 av: QASIK

Som jag ser det så är det vården som har klantat sig. Du borde aldrig ha haft så mycket medicin av de typerna. Du skriver att du blev tvångsintagen, det ska mycket till för att man ska kunna bli det. Vilket var ursprungsproblemet som fick dig tvångsintagen?

Ang beroende, iom att du ställer frågan här och specificerar som du gör, vet du egentligen svaret själv. Så du vet att du MÅSTE sluta. Att du tolkas som hopplöst fall ser jag som att du inte har hittat rätt sorts vård. Om du fortsätter missbruka, kommer det att komma ut förr eller senare och då innebär det en riktig skada i ditt liv. Passa på att ta hjälp nu så slipper du först nå "rock bottom".
Hoppas att jag inte talar i nattmössan nu, känner igen känslan när man vet att man är beroende men både vill bort från det och vill hitta skäl för att fortsätta som man gör. Jag tror att det är där du är nu.

Best of luck och ge dig inte!!

Anmäl